onsdag 29 december 2010

Dagens visa

Dagens fråga är:
- Hur skriver man tid ?

I en sån här liten blogg slipper man ju det problemet. Det är en liten tankevurpa hit och en liten tankebubbla dit. Tiden som kraft i en människas liv behöver man inte alls bry sig om. Sammanhang och förändringar får väl läsaren sno ihop själv om nu han eller hon råkar vara intresserad av sånt. Om man nu skriver något långt och sammanhängande så går det ju inte direkt att resonera på det viset. Då bör man nog ge läsaren en känsla av att tiden går. Av att rätt lång tid går. Och hur visar man växande och förändring som sträcker sig över lång tid ?

Tycker det jag skriver blir platt rent tidsmässigt. Det känns som om allt händer samtidigt. Hur gör man för att lugna ner texten och ge läsaren känlan av att det har gått många år. Inte bara genom en direkt markering av tex ålder utan en faktiskt känsla av att det går många långa vintrar och det sker också mycket långsamma förändringar. Man kan ju inte gärna skriva om varenda jäkla dag heller. Då blir det nog dödstrist alltihop.

Någon gång, när jag har vunnit en miljon eller gått i pension, ska jag ägna mig åt att lösa det problemet. Just nu ska jag ägna mig åt att koka kaffe.

tisdag 28 december 2010

Barnens hus

Någonstans inom oss bor ett litet barn med stora blanka ögon.
Inom dej och inom mej. Hur vuxna vi än verkar vara när vi diskuterar kardanaxlar och bolåneräntor så finns barnet där i nån liten vrå av själen.
- Lämna mej inte ensam, gnäller barnet.
- Ta hand om mej, jag är liten och rädd, säger det.

En del människor tror att de måste dräpa sitt inre barn. De bankar och slår på det. Skrämmer det och skriker åt det att hålla tyst. De tror att de ska känna sej lugna och trygga bara barnet blir tyst men ångesten växer i tystnaden. Den kryper runt i kroppen och bränner i själen medan det lilla barnet gömmer sej i mörkret och kvider av skräck och smärta.

söndag 26 december 2010

Exponerad

Någongång under min högstadietid var jag med i mörkrummet som fanns på Backe centralskola. I ett stort kar med framkallningsvätska låg en hel massa bilder. De flöt om varandra. Rätt som det var framträdde någon del av en bild mycket tydligt i den röda lampans sken sedan sjönk den ner och en annan gled upp medan den som framkallade bilden sakta rörde i vätskan.

Precis så fungerar mitt minne. En bild flyter upp, knivskarp in i minsta detalj, för att sedan sakta sjunka undan in i glömskan igen. Det som finns runtomkring den bilden är höljt i dunkel, sammanhang, tid, plats och sånt är inte alls med. Inte kan jag viljemässigt styra vilka bilder som ska komma heller. De bara dyker upp.

Det finns en bild på min näthinna nu. Det är en stentrappa i granit som hör till ett tegelgult skolhus. Det är Bodums skola i Rossön. Den känner jag igen. Det är kallt för på trappstegen glimmar frosten. Mot järnräcket står en pojke lutad. Han är kanske fjorton år och mycket mager, svarta smala jeans och ett tungt bälte fullt med nitar.en blå jeansjacka utan ärmar. Hans armar är mýcket smala. Med huvudet vilande mot hans bröstkorg står en flicka med långt blont hår. Hon har pinsmala ben i svarta stuprörsjeans och en alldeles för stor skinnjacka. Pojken har stuckit ner händerna i bakfickorna på hennes jeans och håller armarna runt hennes rygg.

Det är en bild av total stillhet. Två frusna barn som försöker värma varandra det är så vackert och rörande att jag önskar att jag kunde visa er den.

måndag 20 december 2010

Harry

Vi har haft många katter. En hel hög. Räknar man in alla kattungar så blir det nog uppåt en 50 stycken tänker jag. En del fäster man sig vid och andra inte. Så är det bara. När det gäller kattungarna så är det ju egentligen bäst att inte fästa sej vid dem. De ska ges bort och få nya hem eller tas bort. Så är det bara. Såna där kattöversvämningar där man plötsligt har en 15-30 katter vill jag bara inte vara med om.

Men så finns det ju en och annan som korsar alla planer. Harry är en sån. Han var faktiskt ingen särskild. En liten tillbakadragen svartvit kattungen som ingen ville ha. Han skulle tas bort. Om detta var han själv lyckligt ovetande. Jenny var sådär en fem år då. hon började helt plötsligt bära omkring på kattungen och kalla honom Harry. Det började liksom ta emot. Nån som heter Harry kan man ju inte bara ha ihjäl så där lättvindigt. En Harry är ju en person. Så han fick leva och växte upp till en ganska ful och rätt så osocial katt. Mer vit än svart,tanig och inte särskilt kelsjuk. Släppte hår, jamade högt och klagande och spann nästan aldrig. Han bodde hemma hos oss och åt sin Wiskas precis som den andra katten gjorde.

Det gick en vinter och när våren kom började Harry visa intresse för att fortplanta sej. Inte alls särskilt lämpligt eftersom jag inte gillar kattöversvämningar.

Jag beställde tid hos veterinären och sonen följde med för att hålla i Harry under bilresan. Så blev Harry, helt enligt planerna, några kroppsdelar fattigare och forslades hem i nedsövt skick. Väl hemma började han så sakta kvickna till. Det var då det visade sig att Harry inte var någon vanlig katt. Han förstod precis vad som hade hänt och vem som var ansvarig. Efter den dagen vägrade han att gå i närheten av mej. Tog inte emot mat om det var jag som ställde fram den. Han stirrade anklagande på mej med sina gula utstående ögon och jamade sitt obehagligt utragna jamande och gick sin väg. Kom jag närmare än två meter så sprang han sin väg och efter några dagar flyttade han till grannen. Ibland när vi träffades ute försökte jag prata med honom och säga att det inte var jag utan veterinären men Harry vägrade lyssna. Han behöll sitt demonstrativa avståndstagande år efter år.

Men nu, det har alltså gått tio år, när vi var i Böle och hälsade på så kom Harry och strök sej mot mitt ben och spann. Jag var förlåten. Äntligen.

torsdag 16 december 2010

God jul ?

Egentligen är julen godast i förväg. Eller så är det bara jag som tycker att den som väntar på något gott genast ska sluta med det.

Redan i november är det trevligt att värma sej med lite glögg. Lagom till lucia har man tröttnat på det sötslisket. Den absolut bästa knäcken är den där lilla ljumma kulan som man gör av lite knäcksmet droppad i vatten för att se om den har kokat tillräckligt länge. Det har den inte så efter en stund måste man prova igen och smaka på lite mer söt och rinnig smet. Själva knäcken är ju oftast ganska trist när man väl tar den ur frysen på julafton.

Jansson är ett kapitel för sig. När den står i ugnen är den fantastisk. Brun och fin och ljuvligt ansjovisdoftande. Man kan riktigt känna den perfekta sältan och krämigheten. När den väl ska ätas är den alltid för torr eller för blöt eller för salt eller så smakar den ingenting. Nej, en bra jansson är lika sällsynt i mitt hem som ett spa i öknen.

Fast skinka kan jag koka. Och grilljera. Sent på kvällen före julafton är skinkan nykokt och nyss grilljerad. Den första provsmakningsskivan landar på en tunnbrödbit. Lite ljummen och helt underbar.Lite Jonnys senap och ett glas mjölk. Julen blir inte godare än så.

söndag 12 december 2010

Inte så där superpedagogiskt..

Nä, inte är man sådär superpedagogisk alla gånger. Satt och spelade finns i sjön med lilla E. Jag begärde att få alla hennes nior.
- Hur ser en nia ut, undrade hon,
- Som en sexa fast upp och ner...
Det blev tyst en stund medan hon tittade på alla sina kort.
- Finns i sjön, sa hon sedan, för jag har inga kort som är upp och ner.

Där ingen kunde tro....

Man missar mycket när man ska slåss och brottas med en tjurig treåring nästan på heltid och dessutom ska hjälppacka åt dessa tonåringar som verkar vara på flytt eller på resa nästan för jämnan. Man missar tex att se på tv. Oftast gör det inget alls eftersom TV- programmen bara är ett bakgrundsbrus som jag somnar till. Men ibland är det ju bara att inse att jag missar saker av stort värde.

Häromdagen kom mannen i mitt liv hem med en bok från biblioteket. Den var helt ny och jättefin och den byggde på en TV-serie. Boken heter "Där ingen kunde tro att någon kunde bo". Den är full av ljuvliga bilder av höga berg och djupa fjordar. Texterna handlar om de människor som på trots mot alla naturens krafter bor på dessa berg vid dessa fjordar. Människor som njuter av tystnaden och som räknar in talltitor och tama ekorrar bland sina vänner. Människor som har valt sin egen livsstil och som är beredda att ta konsekvenserna av sina val utan gnäll. Det känns som själen blir lite renare bara av att se på bilderna. Ro och förnöjsamhet strålar ur texten samtidigt som naturen på dessa platser är ett stort och farligt äventyr.

Läste om en gård som låg så oländigt till att när någon dog där uppe så fick man fira ner kistan med rep. Var det dessutom vinter och halt så var det med fara för eget liv. Men nu behövs inte repen längre.Numera finns en väg som går bara några kilometer från gården, uppåt fjället till och den är alltid öppen. Utom om det är dåligt väder. Och det det är det ganska ofta.

Står du inför problemet att du ska köpa en riktigt fin julklapp till någon som har allt, köp då denna helt otroliga bok. Om du vill låna den på biblioteket så får du vänta ett bra tag för jag tänker titta på varenda bild minst hundra gånger till.

söndag 5 december 2010

Godnattsaga

En vacker vårmorgon kom Framtiden till det lilla samhället. Han klev av bussen precis i kröken där det en gång fanns en bensinmack. Han såg väl ut ungefär som vem som helst men han hade en käck glimt i sina klara ögon och ett vackert leende. Hans gång var rask och spänstig och ryggen rak. Framtiden brukade alltid se på dem han mötte och det han hade omkring sig.

Just den här morgonen var extra underbar. Björkarnas knoppar skiftade i lite violett och bergen stod så vackert gröna. Framtiden fattade ett raskt beslut och tog till höger uppför en backe och sedan höger igen. Där var ett så underbart vackert gult hus med massor av snickarglädje.
- Här måste det hända massor av roliga saker, sa Framtiden för sig själv. När han kom fram till huset tittade han in genom fönstren men han såg inte skymten av en människa någonstans. Han kände sig lite besviken när han fortsatte gå men den känslan försvann när han fick syn på en underbar liten trädgårdstäppa där det spirade vårlök av alla möjliga slag. Framtiden blev varm om hjärtat för de människor som planterar lökar tror åtminstone på en ny vår. Han kom in i ett bostadsområde med låga hyreshus. Ett trevligt litet ställe med lekparker och gångvägar.Det var i alla fall Framtidens första tanke. Sedan såg han husens avflagnade vindskivor och vindpinade väggar. Gungorna hängde snett och vint i lekparken och sandlådan var full av torra löv. Det enda som påminnde om mänskligt liv var en liten blå sandal som låg ensam och övergiven i ett hörn. Nej, här ville Framtiden inte stanna.

Han vände om och gick neråt. Centralgatan stod det på vägskylten. Fast det hade varit barmark länge låg vinterns grus i drivor på trottoaren tillsammans med skräp och cigarettfimpar. Framtiden gick gatan framåt. Det fanns en del små butiker som såg trevliga ut och framtiden tog sig en rejäl titt i skyltfönstren. Tyvärr kunde han inte komma in. Affärenra öppnade inte förrän långt in på förmiddagen.
-Så synd att inte någon affärsidkare går här och sopar och ställer i ordning, tänkte Framtiden, de brukar nästan alltid vara intresserade av framtiden och jag kunde ju ha gett dem ett och annat tips.

Han gick vidare men han såg inte en enda människa. Vid kommunhuset var det också alldeles öde. Framtiden funderade på att gå in men han var faktiskt inte så mycket för sådana där fyrkantiga tegelhus. Framtiden tyckte bäst om att vistas ute på gator och torg. Vid ICA såg han några människor. De var så upptagna av sina kassar med folköl att de inte la märke till honom fast han stog alldeles framför dem.
- Det här var inte bra, tänkte Framtiden. Han kände sig plötsligt väldigt ensam. Han gav sej av för att leta efter unga människor. Ungdomarna och Framtiden har nämligen ett särskilt gott öga till varandra.
- Om jag hittar en skola tror jag nog att det finns någon där som vill prata lite, tänkte framtiden och drog åt remmarna till sin ryggsäck och ökade farten lite.

Efter en ganska lång vandring på samma långa gata kom Framtiden till det som måste vara skolan. Den såg nämligen precis ut som skolor gör i alla små samhällen i Norrlands inland. Han gick runt huset för att se om han skulle kunna få kontakt med några unga med framtidsdrömmar. Men alla eleverna var inne i skolhuset och fastän det var stora fönster i huset så var rutorna så smutsiga så ingen av dem fick syn på Framtiden fast han stod där utanför en lång stund och vinkade åt dem.

Efter ett tag gav han upp och gick tillbaka. När han hade gått en bit efter Centralgatan svängde han av uppför en backe och efter en stund kom han in i villakvarteren. Framtiden fortsatte uppåt. Han såg en gammal fin festplats som var helt övervuxen med gräs.
-Kanske det är någon som planerar att öppna stället över sommaren, tänkte Framtiden, undrar om jag ska gå dit och blåsa in min anda över platsen. Framtiden stod kvar obeslutsam ett tag.
- Om det kommer en enda människa som på något sätt välkomnar mig ska jag blåsa så mycket av min andedräkt över festplatsen att det räcker i flera år, sa Framtiden högt för sig själv.
Han ville gärna göra det eftersom platsen var så vacker. Utsikten bort mot älvdalen och bergen på andra sidan var helt otrolig. Kyrkan på andra sidan älven belystes av solen och skimrade svagt i rosa.

En dam med en liten svart hund kom gående. Framtiden nickade åt henne och log sitt vackraste leende. Damen ryckte till och fäste blicken i dikeskanten medan de mötte varandra. Framtiden suckade djupt och gick vidare.

De människor som fortfarande var hemma satt och hängde med näsorna över sina koppar med halvkallt bryggkaffe så de såg inte Framtiden när han raskt skyndade förbi. Han kom upp på en lite större väg. Där mötte han en liten pojke som gick och höll sin mamma i handen. Pojken kände naturligtvis genast igen Framtiden och började streta och dra för att få gå fram till honom.
- Mamma, mamma titta där är Framtiden, ropade pojken och försökte ta sig loss ur mammans grepp men mamman gjorde precis som föräldrar brukar. Hon knep åt ännu hårdare om den lilla handen, ökade lite på steglängden och sa:
- Ja ja men nu måste du skynda dig annars kommer vi för sent till dagis.

Framtiden vinkade vänligt åt den lilla pojken innan han makade sin käcka ryggsäck bättre tillrätta på ryggen och började gå mot nästa by. Och vem vet där kanske någon vill lära känna honom och se vad han bär med sig.

lördag 4 december 2010

På riktigt

Någonstans och på något sätt tycker jag mycket om den här glidningen mellan det som är på riktigt och det som är på låtsas. Allra bäst är rena påhitt som man engagerar sig så hårt i att man tror att de är på riktigt. Jobbar man lite på den fronten kan man snart ha en helt parallell verklighet där man både är rik, vacker och bestsellerförfattare. Ett av de bästa gratisnöjen som finns är att helt enkelt fantisera en stund.

När man blir vuxen så kräver det ju lite mer kraft att lyckas med den där inbillningsvärlden. Verkligheten tränger sig rätt som det är emellan och river sönder luftslotten. Fast barn låter sig inte störas så lätt Elegant förflyttar de sig mellan fantasivärlden och den verkliga verkligheten flera gånger i minuten ibland.Som vuxen får man helt enkelt låna lite av fantasikraften av de små. Mina barn har berikat mitt liv med ett stort antal fantasifoster och låtsaskompisar. Micke umgicks en massa med Macguyver när han var i fyra-femårsåldern. Det gick oftast till så att han stog i björkdungen och verkade prata med en stubbe eller en sten och så helt plötsligt blev det en massa poff och pang. Jenny hade en låtsaskompis som hängde med i åratal. Hon hette Oina eller möjligen Wina. Hon hittade på en hel massa dumheter och hon hade 17 pappor ifall någon av dem skulle bli överkörd.

Lilla E har i vanlig ordning tagit hela konceptet ett steg längre. Alla hennes dagiskompisar finns nämligen i dubbel upplaga.
- Det var inte riktiga Filip som sa det, utan låtsasfilip, kan hon säga. Båda varianterna av Filip och Meja och alla de andra barnen på dagis är liksom med på heltid. Avfolkningen blir på det viset ett väldigt litet problem här hemma hos oss.

Nu idag när vi gick från ICA tittade hon upp på sin följeslagare och sa:
- Du är min låtsaspappa.... På riktigt.

Undrar hur stor släkt hon har egentligen ?

fredag 3 december 2010

Instängd

Det sämsta jag är på, möjligen näst efter att vara fotbollsdomare, är att vara instängd. Vet inte vad det beror på men det finns ingenting som provocerar mej så mycket som en låst dörr. Det räcker nästan med att dörren är stängd. Inte så att jag blir rädd utan jag blir sur, irriterad och ilsken. Riktigt misslynt alltså. Nerverna och humöret gör liksom någon underlig sorts uppror och efter ett tag är det enda jag kan tänka på att jag inte kan gå vart jag vill.

Jag minns med fasa tre dygn i Uppsala då vi blev isolerade i ett rum på Akademiska sjukhuset för att vi hade magsjuka och de ville inte att det skulle spridas på hjärtavdelningen. Och min hjärna fattar detta fullkomligt. Svårt hjärsjuka människor bör skyddas från smitta. Men hela känslan och allt annat bara vrålade:
- Jag måste ut.
Och anledningar fanns det gott om - måste ringa ett samtal, måste ha en tidning, en krämbulle, frisk luft, måste gå på banken och placera om ett lån, måste köpa fyra bugg och en cocacola. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag tjatade på den stackars personalen. Och ändå skulle jag troligen göra exakt likadant idag om jag hamnade i samma läge.


Det här med att vara hemma med sjuka barn är lite samma sak. Det kryper i mig av olust. Jag kan inte gå vart jag vill när jag vill. Dörren är stängd. Jag vet att det är jättebra att vi bor i ett land där det finns möjlighet att vara hemma med sjuka barn och naturligtvis vill jag inte lämna mina ungar hos en massa olika barnvakter när de är skraltiga och ledsna. Och visst är det mysigt att ligga i sängen och högläsa bamsetidningar men jag mår så dåligt av själva ofriheten.

Vad det beror på ? Ingen aning. Vet bara att det är så.

onsdag 1 december 2010

Murar

När man bygger en mur så börjar man med att lägga ut en enda sten. En enda sten är början på en mur. Genom den enda stenen får de som ska inneslutas av muren klart för sig att de kommer att avskiljas, att de inte kan få höra till. De som bygger muren manifesterar sin rädsla och sitt hat genom att lägga ut denna enda sten.

Hur förhindar man att murar byggs ?
Om vi levde i en saga skulle det dyka upp en stark och stilig prins som lyfte bort stenen fastän den var så tung av utanförskap och skräck. Han skulle lyfta den övermänskligt tunga stenen och använda den för att bygga en bro i stället.

Men vi lever inte i en saga och överallt i världen byggs det murar.

lördag 27 november 2010

språkkurs

Pinblåsst = Den lokalt förhärskande väderläget 360 dagar om året

Rännskita = Det lokalt förhärskande hälsoläget i Östersund just nu

Kallgröt = Otäck och dallrig

Ongjävla = Grannens barn, alternativt ens egna.

Sursnuva = Det förhärskande hälsoläget i resten av länet

Snökaos = Mer än 3cm snö faller samma dygn söder om Dalälven.

Tokfan = Vem som helst som har en annan uppfattning

Främmande = Vem som helst som kommer och hälsar på

Surkäring = Grannens fru, alternativt ens egen

Åt helvete = Artigt svar på frågan "hur är det"

torsdag 25 november 2010

Mer värd

Nej, det ska inte handla om rasism och sverigedemokrater. Det här ska handla om marxism. Eller i alla fall en av lille Karls teorier. Han hade nämligen en teori om mervärde. Den var ungefär så här om jag minns rätt:
Järnmalm som ligger i marken är inte värd särskilt mycket men har någon brutit den är den genast mer värd. Denne gruvarbetare investerade nämligen sin arbetskraft, energi och sitt kunnande i denna malmhög och genom detta tillägg blev malmhögen mer värd. I anrikningsverket satsar andra arbetare tid, energi och kunnande och vips har man en produkt som är värd ännu mer, ja ni förstår teorin. Den verkar ju dessutom rätt vettig. Gör jag något för att förädla en produkt så blir den mer värd för varje steg i förädlingsprocessen.

Det gällde på 1800-talet. Frågan är hur det är nu. Många många är inblandade i en vara utan att egentligen förändra den särskilt mycket. Ok, de som sköter transporten investerar ju energi och arbetskraft för att få grejen till rätt ställe. Men grossister i olika led och reklammakare av olika slag vad tillför de ? Något borde det ju vara. Varan blir ju dyrare för varje steg i kedjan.

Ännu krångligare blir det när det handlar om offentlig upphandling. Det allmänna kontrakterar en entreprenör som i sin tur lejer en underentreprenör som sedan i sin tur lejer några som gör själva jobbet. Varje led i kedjan ska ha betalt. Vad har de skapat. Möjligen mindervärde. Vilket bevisas av att det finns mindre pengar till verksamheten. En sak är sig dock fullkomligt lik ända sedan Karl Marx dagar. Pengarna hamnar inte hos dem som gör jobbet.

onsdag 17 november 2010

En sjuk historia

Lilla E har varit sjuk och haft riktigt hög feber i ganska många dagar. Blossande röd och het har hon legat i sängen och svettats och kastat sig fram och tillbaka när hon piggnade till hade hon plötsligt en fyra, fem rätt tjorviga dreadlocks bak i skallen. Hon är inte mycket förtjust i kamning och borstning den tjejen. Utsikterna att få trassla ut trasslet var rätt små. Idag vid frukostbordet funderade jag högt och sa:
- Ska vi ringa Kristin på salongen och be henne klippa dej kort eller ska vi försöka reda ut tovorna med borsten ?

Lilla E tittade på mej ett tag och sa mycket bestämt:
- Nu tycker jag vi gör så här..... Vi tar och spelar lite kort.

Ja, just det. Varför ska man välja ett av två dåliga alternativ när man kan hitta på ett tredje som är mycket bättre.

tisdag 16 november 2010

Otålig

Ja, så känns det. Otålig och rastlös. Vill att saker ska hända men har inte riktigt makt att få till det som jag vill. Jag gillar absolut inte den här otåligheten. Den sliter och river. Vet inte vad jag ska ta mej till och tar jag mej till med något så blir det bara halvdant eftersom jag egentligen har både hjärtat och hjärnan på annat håll.

Otålig över alla dessa eviga förkylningar och snuvor som gör att jag måste vara hemma från jobbet så ofta så allting haltar. Ingenting går riktigt att planera eller driva framåt. Både vill och orkar dra lasset men blir hela tiden hindrad känns det som. Fast det går ju inte bara lämna små sjuka barn åt någon annan heller. Då känner jag mej som en lurk och så får jag inget vettigt gjort.

Otålig över att jag inte kan springa,inte hinner och kan vara ute som jag vill. Och som jag behöver. Känner i både kropp och själ hur mycket bättre jag skulle må av ett par tre utepass i veckan men jag får det inte att fungera. Den eviga hostan ställer till det och en liten mammasjuk förkylding är inte så lätt att bara gå ifrån

Otålig över flytten som har legat och grott i mitt huvud i månader. Nu har det grott färdigt och jag vill komma iväg. På nätterna när huvudet går på tomgång möblerar jag det nya huset om och om igen. Vill börja ett nytt liv. Gå vidare och lära känna varandra på riktigt så där som man gör om man bygger ett gemensamt liv. Men just nu kan vi bara vänta. Vänta och se. Vänta och hoppas. Håller tummarna men fast det inte känns som något särskilt aktivt agerande är det det enda jag kan göra just nu.

Varför är det så svårt att bara finna sej i situationen. Vila i nuet och lägga avgörandet i händerna på.... Ja, vem det nu är som avgör saker och ting. Varför är det så svårt att tänka som mamma gör "Så som det är meningen att det ska bli , så blir det"

söndag 14 november 2010

Noon

Det gamla huset bakom mej suckar i den starka vinden. En fönsterlucka slår. Den ljumma vinden pressar min tunna klänning mot kroppen och får vågorna att slå hårt mot stranden.

I mina kupade händer håller jag vattnet. Det ligger där som i en liten skål. Det känns mjukt och ljummet. När jag böjer mej fram ser jag vattenytan. Den är stilla och mörk. Det ser ut som en mycket liten skogstjärn.

I mina kupade händer bär jag vattnet. Jag går mot björkskogen. I den stilla vattenytan speglas trädens kronor och den mörka himlen. Trädens kronor rör sej i vinden men vattenytan är helt stilla. Tills jag andas på den. Då uppstår en mycket liten krusning.

Jag bär vattnet genom skogen till gläntan med den flata stenen. Jag kliver upp på stenen och tittar i min lilla vattenspegel. Trädens kronor och den mörka himlen ser jag och ett ljus. Månen är på väg att gå upp.

Jag väntar tills jag ser månens spegelbild i vattnet. Då lyfter jag mina kupade händer mot himlen. Jag vinklar fingertopparna uppåt. Vattnet rinner sakta nerför mina armar. Sköljer mitt ansikte och rinner vidare nerför ryggen. Det är ljummet och mjukt och fullt av månljus. Jag badar i månljus.

Vattnet rinner ner på stenen. Lägger sej stilla och spegelblankt. Den mörka vattenytan återger månskivan så exakt så jag kan se varje grop och varje krater. Jag känner tacksamhet för att jag har fått bada i det mjuka vattnet och månljuset men det finna ingen jag kan tacka.

Sakta bugar jag för månens spegelbild i vattnet. Sedan går jag hem.

onsdag 10 november 2010

Ett mellan(in)lägg.

Här kommer en hyllning till det som är mellan. Ytterligheterna i livet blir alltid besjungna och uppmärksammmade. De stora tragedierna, sjukdomar och olyckor pratar vi om i timmar. Händer det roliga saker ska det hyllas och gratuleras i månader och det är väl bra men livet består ju mest av sånt som är lite mittemellan.

Mellan kan vara alldeles fantastiskt. Det ålder som inträffar mellan den där perioden då man nyss har blivit vuxen och ålderdomen, den är alldeles utmärkt kan jag rapportera. En frisk kropp och ett klokt och erfaret sinne är ingen dum kombination alls. Och att man börjar bli lite mellangrå får man ta med jämnmod eller avhjälpa med färg. Rynkorna behöver man inte fördjupa sej i för de sköter sej fint själva.

Alla dagar med mellanväder är helt otroliga. Lite mulet och halvkallt är ju oftast helt OK när man väl har kommit ut men vill man stanna inne går det precis lika bra. De där tokvackra dagarna då man bara måste vara ute kan ju kännas lite pressande tycker jag.

Den här mellanårstiden är utmärkt också. Alla lägdor är slagna så man kan gå vart man vill utan att trampa ner något. Myr och surhål har frusit så man blir inte blöt om fötterna heller.

Mellanlagret är en av de bästa mellansakerna. Ni vet det där lite tjockare understället som man alltid har undrat vad det ska vara bra för. Utanpå det tunna understället och under vindbyxorna och jackan gör det hela skillnaden mellan en skön skogstur och en näradödenupplevelse.

Och handen på hjärtat, när vi träffas du och jag så är det ju inte det jag har med mej som är mest intressant. Inte det du har heller. Det är ju det som händer mellan oss som gör mötet spännande.

torsdag 4 november 2010

Usch

Nu drar det i navelsträngen igen. Det är ganska plågsamt faktiskt. Tänker ni inte stå ut med det ska ni inte skaffa barn överhuvudtaget.

De rackarna ger sig iväg förstår ni. Först lägger man ner en massa energi på att fostra sina ungar till självständiga varelser. Man försöker att ge dem en känsla av att världen är stor och vacker och full av möjligheter. Man uppmuntrar dem att våga. Man lägger ner massor av tid på att visa dem att det finns en värld utanför det lilla trygga sammanhang där de är uppväxta.

Och vad gör de sedan, när man har gjort sej allt detta besvär med dem. Jo, de ger sej iväg, förstår ni. Bara pjoff, borta! Katrineholm, Nordnorge, Singapore, Oslo... Överallt men inte här finns mina små. Det drar och sliter så förfärligt i navelsträngen.
- Vad gör de ? Uppför de sej som folk ? Vad har de för kompisar egentligen ? Äter de ordentligt ? Har de vett att klä på sej när det är kallt ? Känner de sej verkligen inte ensamma och ledsna utan mamma ?
Frågar jag så blir de bara irriterade och sura och tycker att jag är fånig

De klarar sej alldeles utmärkt.
Jäkla ungar !

tisdag 2 november 2010

Frågor som du inte alls behöver kunna svara på...

1. Hur lika varandra är de slaviska språken ?

2. Känner alla människor smärta på samma sätt ?

3. Finns verkligheten ?

4. När upphör lila och börjar rosa ?

5. Vad är egentligen värt något ?

6. Det finns ju något som heter oförskämt, finns det då något som heter
förskämt ?

7. Om gud skapade allt, vem skapade gud ?

9. Varför är det så svårt för människan att tänka sej en oändlighet ?

10. Har jag en kropp eller är jag en kropp ?

11. Är en människa alltid lika med summan av sina egenskaper ?

12. Hur länge skulle det gå att överleva psykiskt i total ensamhet ?

13. Om jag hade levt i Tyskland på trettitalet skulle jag ha varit nazist då ?

14. Finns det någon gräns för vad en person kan lära sej ?

15. Vet du vad du är kapabel till ?

November

Novenber är kala träd
som spretar mot en grå himmel
Som en japansk tuschteckning
enkel, avskalad.

November är tystnad
inte ens gulsparvarna
orkar tjattra
i åkerkanten.

November är bruna plogtilltor
och tallarnas fuktiga stammar
i glänsande rödbrunt,
prasslande grågult gräs

November är en ensam ljuslåga
i en enkel plastkopp
som kämpar mot ett hav
av mörker och saknad.

November är liv i vila
tålmodigt väntande.
Kravlösheten före
decemberhetsen

onsdag 27 oktober 2010

Husmorsångest

Ibland drabbas jag av husmorsångest. Då grottar jag ner mej i allt jag inte kan. Kan inte baka en kaka som ser vettig ut. Kan inte göra nånting utan att allting ligger på golvet eller kommer bort. Har aldrig lyckats sy en rak raksöm. Har aldrig vävt en matta i hela mitt liv. Aldrig kavlat nåt utan att det har blivit som svarta pisten i Tärnaby. Hänger jag upp nåt blir det snett. Ska nåt matcha så skär det sig garanterat. Mina barn äger nästan aldrig två likadana vantar eller sockar. De har tur om det går hitta igen två likadana skor i våran hall.I mina garderober ser det ut som en tsunami just har dragit förbi.

Då tänker jag på farmors rader av exakt likadana rågsiktsbröd som låg på jäsning på köksbänken medan resten av köket var skinande rent. Lukten av anis och sirap och värmen från ugnen var det enda som visade att det var bakning på gång. Nog kan jag baka bröd men då drar jag omkring i ett moln av mjöl medan degkladdet hänger som julgirlanger på köksluckorna. Det tar tre dagar att bemästra kaoset efteråt om jag nu inte helt enkelt väntar tills degen har torkat och ramlat ner.

Jag tänker på renskurade golv med gladrandiga rena trasmattor på och en perfekt bäddad säng med ett virkat vitt överkast. Här finns det bara grusiga, trasiga mattor och virka kan jag överhuvudtaget inte. Något vitt har jag aldrig haft i mitt hem för det skulle vara fullt av ketchup- och blåbärssoppefläckar på mindre än en timme.

Husmorsångesten kramar om hjärtat och förlamar tankarna. Man kunde ju tro att den skulle sätta lite fart på mej och göra så jag äntligen städar och röjer upp, men icke.

Ångest är inte en konstruktiv kraft. Den förlamar och gör mej alldeles paralyserad. Allt rasar ihop mer och mer runt omkring mej ju mer jag tänker på hur usel jag är. Provar med att titta ut i stället men då kommer jag ju bara på att jag inte kan putsa fönster heller.

måndag 25 oktober 2010

Nordöstra mongoliet 53

Jag är så lång att jag når de drivande molnen. Hårprydnaden vajar i vinden och jag får spänna hela ryggen och låsa nacken för att jag inte ska svaja med. Inom mej går jag om och om igenom den långa begravningsceremonin. Sången om all de som gått före kan jag men sista versen blev kort. Guluns vers blev för kort. Det är så mycket mer jag skulle vilja säga men strupen är åtsnörd och tankarna vill inte fungera.

Det är en stor dag idag. Det är en farlig dag idag. Jag ska för första gången ensam öppna och stänga dörrarna till de dödas nejder. Guluns själ ska lösgöras från hennes kropp och gå in i dunklet och ingen av de olyckliga irrande själarna ska få komma ut ibland Människorna. Jag skulle få se Guluns själ. Kanske skulle hon dröja sig kvar och tala med mej. Se på mej, ung ocg stark skulle hon vara igen och ljus och vacker. Hennes vackra själ skulle le mot mej igen. Hon skulle säga
- Aio, ah eile Aio , för sista gången och stryka mej över kinden.

Underbart och vackert skulle det bli. En stor dag, en underbar dag skulle det bli. Graven var iordningställd. Det långa begravningståget höll på att formeras. Först de gamla kvinnorna med aska i håret sedan de unga männen som bar allt det Gulun skulle få med sej till de varghövdades vida slätter. Efter dm stod de krigare som bar Guluns döda kropp på en bår, sedan den gamle hövdingen och hans familj och så Vindsnabba och de får och getter som skulle offras och sedan resten av Människorna i en lång rad. När jag gick över planen med mina färggranna kläder och med de långa sidenbanden fladdrande i vinden kändes allas blickar. Det var mej de såg på. Jag kände deras förväntningar och deras funderingar. De undrade allihop vad mitt ledarskap kunde ge. De undrade om det snart skulle vara slut på svältvintrar och försiktighet.
Botaren dök upp och ställde sig i täten av begravningståget. I stället för att ställa mej vid hans sida tog jag tre långa steg framåt.De gamla kvinnorna grät och skrek som de borde. Snart grät barnen också. Förväntan och spänning bubblade i mitt blod. De unga männen lyfte högarna med gåvor högt över sina högt över sina huvuden och krigarna lyfte upp båren med guluns kropp och det långa tåget började röra sej framåt mot graven.
När vi kom fram placerades Guluns kropp i den öppna gravkammaren tillsammans med alla gåvorna. Vindsnabba leddes fram till den stora flata stenen som låg vid gravens öppning. Hon var gammal och rörde sej stelt. Ögonen hade mist sin glans som om hon visste att hennes liv var slut. Jag höll handen över hennes ögon och sjöng sången om Ahn Oel, den trognaste av hästar som bar sin herres döda kropp från det stora slaget vid Ulan Bohr ända fram till lägret vid de svarta kullarna. Den skarpslipade bronsdolken låg så naturligt i min hand när jag gjorde det svepande snittet mot hennes ljusa hals. Hon gick ned på knä och huvudet låg på den vita stenen medan blodet trögt och mörkt pumpade ur henne. Den tunga blodlukten gjorde mej yr och hårprydnaden var med ens mycket tung. Men människorna mumlade gillande åt det fina snittet i hästhalsen.. Krigarna stck fåren medan jag började tänka fram öppningarna i jorden. Tre dörrar till underjordens rike. Lågt och hummande började jag sjunga namnen på väktarna som har makten att öppna portarna. Efter en stund började jag skönja de mörka öppningarna. Nu kom det farliga och svåra. Samtidigt som jag skulle lossa Guluns själ från kroppen måste jag vakta de mörka öppningarna så inte någon vilsen själ skulle komma ut därifrån. Underjordens väktare var inte pålitliga och släppte gärna ut någon bara för att ställa till med oreda bland Mäniskorna.

Jag höll min blodiga högra hand över Guluns kropp medan jag hela tiden fixerade öppningarna med blicken. Jag kände värme i handen och armen och visste att hennes själ lämnade kroppen och jag längtade efter den stund då jag skulle få se den, då hon skulle se på mej.Men hennes själ bara försvann. Snabbt som en vind rakt ner i den närmaste öppningen utan en blick åt mitt håll.Hennes själ försvann så snabbt att jag knappt hann se hur den såg ut. Men den var liten så liten. Bara en liten flicka på tre eller fyra vintrar som sprang mot underjordens port på små knubbiga ben.

torsdag 21 oktober 2010

Klokigheter

En klok person sa en gång så här:
- Människor mår bra av att ha tillgång till sin kreativitet.

Det där kändes väldigt sant och bra men igår kom jag på att det är fel. Så här är det:
- Människor som mår bra har tillgång sin kreativitet.

Så nu vet ni det.

tisdag 19 oktober 2010

Händer

Det är nåt visst med händer
som håller
i varandra
en hand i en annan.
En liten hand
i en stor,
vad säger händer
till varandra ?
vad talar de för språk ?
Viskar den lilla handen
- Världen är väldigt vid.
Säger den stora.
-Kom min vän,
vi följs åt
framåt vägen.

Vad händer
när händer möts.
Vilken sorts kemisk
reaktion skapar
värme, trygghet, lugn.
Vilka hemliga kanaler
leder kärlek
mellan händer.

måndag 11 oktober 2010

The mentalist.

Ibland dyker det upp korn av sanning som bara liksom tvingar sej på en. Igår när jag skulle ut och springa så fick jag bara, endast och allenast in p1 på radion. Vem vill lyssna på p1 när man springer. Då ska det ju vara musik.
Jag hade radion igång med förhoppningen att det skulle gå att byta kanal senare. P1 dokumentär var det. Och vilken dokumentär sedan. Den handlade om en man som tävlade i kontrollerad apné. Där sänks man ner under vatten och den som stannar kvar längst vinner. Dessutom ska man klara av att ge ett godkänt tecken och svara redigt på frågor när man kommer upp. Blir det syrebrist i Hjärna så klarar man inte det och blir diskad.

9 minuter hade han klarat.9 minuter. Det borde vara, nej, det är en fysisk omöjlighet. Kroppen klarar inte det. Den får panik och skriker efter luft. Men han gör det flera gånger i veckan. Hur går det till ? Jo, han tänker sej ner i ett dvalliknande tillstånd med en mental bild av att han i själva verket sitter i ett kontrollrum med en kopp kaffe och i en monitor tittar på sin kropp som sänks ner under vatten. När han kopplar om monitorn kan han se på tv en stund och sen tittar han på sin kropp igen som ligger där nere och rycker av syrebrist. Han har full koll men drabbas inte av panik så länge han har den mentala bilden av det bekväma kontrollrummet tydlig i hjärnan.

Detta är ju verkligen ett bevis på att tanken vinner över materien. Det gör den. Jag kan springa exakt så långt som jag tänker att jag orkar. Tänker jag att jag orkar 5km så börjar jag bli riktigt trött efter 4,5. Tänker jag att jag orkar 9km så börjar jag bli trött efter åtta. Jag klarar av exakt det jag tänker att jag kan.

Det är oerhört bra. Det är bara tanken som sätter gränser. Det är oerhört, svindlande och vackert. Vad vill du göra ? Hålla andan i tio minuter? Springa ett maraton? Samla in en miljon och starta ett barnhem i Somalia?

Det är bara att fokusera och sen köra. Eller? Nej, i den här dokumentären stod det alldeles klart att det inte är så enkelt. Det krävs mångårig träning av psyket för att det ska bli starkt. Det är en sak. Den andra saken är att psyket måste vara mycket friskt. Balanserat och sunt. Ligger det en massa skräp och skit i din mentala källare kommer det att göra att du driver din kropp för hårt, eller din själ. Resultatet blir förödande.

Ligger det en massa gamla mindervärdeskomplex och skräpar utan att man tar itu med dem och ditt starka psyke bestämmer sej för att satsa på maraton eldar mindervärdeskomplexen på så att du genast måste vara snabbast i stan på fyra mil och kroppen går naturligtvis sönder. Har du en massa ångest och bestämmer dej för att bli riktigt duktig i ditt yrke så tar det inte en lång stund innan du använder jobbet för att fly från ångesten. Med resultat att du jobbar så hårt att du dukar under av stressen. Lever du med den mentala barlasten att du inte är värd någon kärlek och ditt starka psyke vill satsa på ett livslångt förhållande. Var landar du då? Du stannar i evighet på något som inte alls var bra för dej ens i början.

Tankens makt är något som både tjusar och skrämmer mej. Kroppens naturliga lättja är kanske den bästa och kraftigaste spärren mot rent missbruk av den mentala makten.

fredag 1 oktober 2010

Lycklig, lycklig

Det går att skriva om allt. De svartaste känslor och den hemskaste ångest. Konflikter, hat och död. Det enda man inte kan skriva om är kärlek. Det går inte. Jo, förresten vissa kan beskriva kärleken i all sin storhet och utsatthet och dem beundrar jag oerhört.Men jag kan inte skriva om kärlek.

Dessutom vill ingen läsa om kärlek. Att läsa om hur in i vassen kära och lyckliga andra är är i bästa fall fånigt och i sämsta fall plågsamt. Lyckliga människor är faktiskt oftast lite smålöjliga. Alla de där problemen och avigsidorna är på nåt sätt mer komplicerade och intressanta. Dessutom verkar människor som upptäcker tillvarons fulheter och skevheter mycket mera intelligenta än de som bara jamsar runt och tycker att allting är så himla vackert.

Egentligen borde jag alltså avstå från det här. Men allting är vackert. Världen är underbar och glädjen liksom bara pricklar omkring ända ut i tårna. Jag hänger tvätt och är lycklig, rättar uppsatser och är lycklig, hostar och snorar och är lycklig ändå. Har hela huvudet fullt av bara en person. Känner mej som en fjortonåring som vill skriva samma namn i en hel skrivbok.Om och om igen. Skulle vilja prata om honom oavbrutet med alla människor jag möter. Och jag börjar fundera på om jag inte måste ringa honom snart i samma sekund han kliver ut genom dörren. Och det är oerhört och underbart fånigt alltihop. Jag vet ju att vuxna människor inte ska hålla på sådär. Jag vet ju precis. De ska betala räkningar och sucka över dagens ungdom och bekymra sej över elpriserna sånt så jag håller mej i skinnet. Hårt.

torsdag 23 september 2010

Utmanande

Fick denna utmaning av SuLi så det är klart att jag hakar på:

1. Kärleken i mitt liv: Ja, jösses, det blir på något vis bara mer och mer. De underbara barnen och det lilla rara barnbarnet och den här omtänksamme mannen som helt plötsligt bara dök upp i mitt liv.

2. Min favoritfärg är: Skogsgrönt,klargrönt, mullvad, eldrött och massor av annat. Egentligen alla färger utom grått och lila.

3. Jag är fantastiskt glad: När ungarna mår bra råder det harmoni i min värld.

4. Jag vet fortfarande inte: Vad jag har gjort för att förtjäna att ha det så här bra.

5. Min dröm är: att jag ska ha tid att gå i skogen helt utan både mening och mål och att jag ska ha tid att skriva utan krav på att det ska vara till nån nytta.

6. Jag tror: att det finns mycket mellan himmel och jord.

7. Jag kommer förmodligen aldrig: att sluta förundras över den obändiga kraften hos det uppväxande släktet och alla de löften som ryms i en ung individ.



Jag utmanar: Vem som helst...

onsdag 15 september 2010

Nordöstra Mongoliet 52

Vaka eller sova ? Hur vet man vilket som är bäst. Jag matade den lilla kokelden med mera torkad spillning och följde rökens väg ut genom rökhålet. Det var verkligen både kalt och kallt i geeren nu när Guluns stora golvmatta låg hoprullad på högen med saker som skulle begravas. En stjärna lyste in som ett nålstick ett enda hål i den stora himlafällen som sveps om jorden om natten. Allt sådant hade Gulun berättat för mej. Hon berättade och sjöng om hur de varghövdade red in vindhästarna när höststormarna slet och rev i geeren. Då var jag rädd men hon fick mej att skratta med historier om vindhästarnas vilda krumsprång och hur de varghövdade bar sig åt för att hålla sig kvar i sadeln fast hästarna både rullade sig i floden och hoppade över de svarta bergen.

Utanför geeren hördes ett svagt nynnande som steg och föll. Det var stammens gamla kvinnor som satt vid en stor eld och sjöng. De skulle sitta där hela natten och vakta så inte Guluns själ gick sin väg och kom bort. De skulle inte sova. Jag rullade in mej i den stora jakfällen och låg i halvdunklet vid elden. Det svaga nynnandet steg och föll och föll igen. Jag somnade.

Morgonen kom, frostig och klar men jag vaknade ändå i en varm geer. Gamle hövdingens yngsta dotter hade kommit och lagt mera bränsle på elden och jag fick varmt smörte med örter i innan hon gick för att hämta sin vävstol. Några av hennes syskonbarn kom redan bärande på allt yllegarnet. Färgerna lyste i det klara morgonljuset. Det var en början.Och ett slut. Idag börjar min matta vävas. Idag börjar min era. Guluns era avslutas.

Jag klädde mej sakta för begravningen. Först de broderade plaggen sedan bältet med guldtrådarna och fästet för den böjda bronsdolken. Gulun hade lärt mej slipa klingan riktigt vass. Hon hade visat mej hur jag skulle snitta hästar och får. Jag kände på eggen och tänkte på Vindsnabba, den trognaste av trogna. Hon var gammal och trött och ville gärna följa sin Gulun till de varghövdades land där hon kunde bli ung och stark igen.

Den höga hårprydnaden flätade jag fast som Gulun hade lärt mej. Jag hade fått prova den många gånger men aldrig ute bland Människorna. Jag blev så lång med den på att jag fick böja mej framåt när jag steg ut ur geeren och utanför nådde jag nästan ända upp till himlen.

onsdag 8 september 2010

På tur

Den som har gjort en resa har alltid något att berätta heter det ju.
Själv kan jag till exempel berätta att jag läste tidningen kupé när jag åkte med SJ härförleden. Den var rätt intressant. Särskilt en artikel.

Den handlade om en forskningsrapport där några forskare hade undersökt användningen av stadsnära skogar kring Uppsala mellan 1988 och 2008. Deras slutsats var att skogsturerna hade minskat med 33% under dessa tjugo år. 2010 var alltså folk i Uppsala till skogs bara 2/3 så många gånger som 1988. Detta gällde alla befolkningsgrupper utom barn.Nutidens barn drar åt skogen bara hälften så mycket som -70 och -80:talsbarnen gjorde när de var små. Dessutom kan vi nog anta att skogsturerna liksom så mycket annat är ojämnt fördelat. De riktiga friluftsentusiasternas ungar är nog i skogen mycket medan gruppen barn som aldrig har fått sej en skogsutflykt har blivit mycket större.

Har det nån betydelse då ? Kanske. Troligen är det väl så att det enda vi blir riktigt förtrogna med i livet är det vi möter som barn.Vad ska vi tänka om detta? Troligen gäller det här över hela linjen och i hela landet. Ungar leker nog inte i skogen längre på samma sätt som jag gjorde när jag var liten (var periodvis permanent bosatt i en koja under en gran). En person som aldrig, eller sällan, har varit till skogs som barn ser nog skogen som något främmande och ganska farligt. Växer det upp flera generationer med den känslan inför naturen så är det nog inte så bra. Det man idag vet om behovet av rörelse för hjärnans utveckling och behovet av grönt för att hindra stressens utveckling gör en ju också lite betänksam.
I USA finns numera begreppet containerized kids. Dvs att barn lever sina liv i en container, hemma i sitt rum. De går bara till skolan som är en annan container. I sitt rum träffar de kompisar via sociala medier och de har allt de behöver inom bekvämt räckhåll. De utsätts sällan för några andra miljöer än containers ända från det att de är små. Frågan är om det inte är dags att rädda ungarna ut ur sina behållare.

Alla jägare tar med en unge var till skogs nästa vecka. Alla vuxna tar med några knattar på picnick i närmsta skogsdunge. Alla lärare släpar upp eleverna på ett närbeläget berg och så låter vi september bli den stora släpp-ut-ungarna-månaden.

Själv tar jag och bygger en koja under en gran.

tisdag 7 september 2010

Nordöstra Mongoliet 51

Snart ska jag begrava min Gulun. Det är bara timmar kvar.
Hennes kropp är tvättad och kläderna nya och rena. För sista gången ska jag få se på hennes lilla vänliga ansikte och för första gången ska jag öppna portarna till underjorden och sluta dem igen alldeles själv. Ensam och utan hjälp.

Jag vet att jag kan för jag är Aio en i den långa raden av kvinnor som börjar med den rödhåriga i tidernas gryning då människorna ännu inte var ett folk.

Jag är en del i den långa kedjan av utvalda. De som kan uthärda allt och de som kan kuva de vilsnaste själar med styrkan hos sitt sinne. Jag är Aio, den utvalda, den som ser och betvingar. Jag satt och vred det stora bronshornet i mina händer. Det var tungt. Tyngre än min utsirade sadel. Jag följde spiralmönstret med blicken. Den första kvinnan till häst var den rödhåriga. Sedan kunde jag ju alla namnen i den långa sången. Sakta, sakta sjöng jag sången medan jag vred hornet och följde raden av kvinnor till häst som krympte och blev mindre och mindre ju närmare spetsen jag kom. Jag lade till Guluns namn sist i sången:

Gulun den kloka och förståndiga
såg till att stammen fick mat i magen
under de hårdaste av vintrar.

Jag ville tänka ut en längre vers men det gick inte. Inga stora strider. Inga berömda segrar hade Gulun lett människorna till. Bara lite jakt och några små rövartåg för att stjäla får av herdar som låg ute på slätten. Det kändes ynkligt. Jag ville ju att Gulun skulle vara en av de stora. En av de största. En av dem som man berättar långa sagor om under vinterkvällarna.

Den figur som representerade Gulun var också mycket liten och mycket nära hornets spets. Sedan fanns det bara en figur kvar. Drygt en halv figur. Den främre delen på hästen syntes inte. Var det jag som var sist i den långa raden ? Var jag slutet eller kanske början. Det kanske börjar om där uppifrån kanten. Där är kvinnofigurerna stora och mäktiga krigar-
drottningar med vackra vapen. Jag ser den höga hårprydnaden på den översta figuren som är ingjuten i bronset. Jag ser också bågen höjd till skott med en brinnande pil på strängen och det långa svärdet som är fäst vid sadeln.

Gulun, Gulun, svara på min fråga. Är jag först eller sist. Går människornas folk under eller går det mot en ny storhet under min ledning. Var finns svaret ?

Jag lägger ner hornet i kistan igen. Det ska inte följa Gulun i graven. Det ska vara kvar så vi kan dricka för god årsväxt och krigslycka. Hon får ändå många dyrbarheter med sig på resan. En hel hög har jag samlat ihop och kvinnorna har varit hit med mat och med mattor och vävnader. Utsirade tallrikar och skålar får hon med, både skänkta och av hennes egna. Gamle hövdingen lade ett av sina svärd på högen för han tyckte att Guluns eget var för litet och för oansenligt. I morgon ska vi bära allt till Guluns gravplats och sedan ska jag begrava min Gulun. Hennes själ ska gå genom den mörka porten och aldrig finnas på jorden mer.

måndag 6 september 2010

Smart ?

I mörkret i Sundsvall igår kväll kom tanken:
- Var det här smart ? Åka 120 mil och lägga ut ett par tusen för att springa en mil. Det kan jag ju göra efter vilken skogsbilväg som helst här hemma.
Och ändå så vet jag ju att nästa år kommer jag att stå där på startlinjen med tusentals andra igen. Jag kommer att stå i millånga toaköer, svära över att telefonnätet är överbelastat, trängas utefter hela banan och höra små barn gråta efter mamma från åskådarledet vid vägkanten. Varför kan man undra....

Jo, helt enkelt för den rena och oblandade glädjen och energin som strömmar ut ur den mångtusenhövdade skaran av löpare. En energi som är så stark så den ligger som ett sprakande moln över startplatsen. Bara för det mina vänner, bara för det.

fredag 3 september 2010

Mysko

Det är mystiskt. Mycket mystiskt. Vad händer med hjärnan ? Är den i akut sönderfall ? Förut fungerade den ju fint. När jag var femton visste jag i princip allt. När jag var 20 kunde jag plugga in vad som helst. Årtal och grammatiska undantag och allt möjligt. När jag var 30 kunde jag hålla reda på vad som helst. Tandläkartider och vem som skulle hämtas var och varför. Allt som skulle med på lägerskolan och i vilken ordning allt skulle göras. Inga problem.

Min hjärna analyserade, dividerade och drog slutsatser. Gjorde listor, lade upp planer och förutsåg problem. Den var som en Ferrari på en alpväg.

Känslan däremot var sällan med. Den kom pustande bakefter som en dieselgolf från -72. Tanken var så snabb att jag aldrig hade tid att känna efter innan jag hade klämt igång med nästa projekt.

Men hjärnan är stadd i sönderfall. Ferrarin har klara problem med både väghållning startmotor och växellåda. Den skulle aldrig gå igenom besiktningen. Men känslan är i strålande form. Allt luktar gott och alla människor är osedvanligt fantastiska. Dieselgolfen ångar på. Den är putsad och städad och alla slitna och gnisslande delar är utbytta. Den har fått så blommor över rostfläckarna och puttrar uppför backarna som en liten belåten skalbagge.

Om denna utveckling fortsätter kommer jag att sluta mina dagar som världens nöjdaste amöba. Vet inget, minns inget men är glad.

tisdag 31 augusti 2010

Jobbar

Över instängdheten
flyger en korp
och hans skri
- ofri, ofriii

Snart seglar han
över skogarna
sjöarna och bergen

Ofri, snärjd
instängd
Ska han aldrig bli
alltid vindsusande
vingbrusande
fri

söndag 29 augusti 2010

Höstterminsstart

Nu har vi börjat igen. Har vi. Nu igen.
Det är 21 år sedan jag fick mitt första lärarjobb. På Kastalskolan i Brunflo. Över 500 elever och en ämnesinstutition som inte var städad sen det var realskola. Tror vi slängde 200 säckar med gamla spritstenciler första månaden. På den tiden började lärarna samma dag som eleverna. Ingen inskolning där inte.

Sedan dess har jag börjat skolan 17 gånger. Tre gånger har jag missat eftersom jag har varit barnledig. För det mesta börjar det liksom pirra och surra i jobbdelen av hjärnan redan i början av augusti.Det ploppar upp små idéer om vad man kan göra.Jag känner en väldig lust att läsa ungdomsböcker och gör det också. Och jag tänker på de elever jag kommer att möta och hur jag ska kunna nå dem på bästa sätt.

Höstterminsstarten brukar vara lustfylld och glad. En riktig nystart, full av planer och idéer. Lust att undervisa och glädje i att möta alla eleverna igen.

Jag förstår inte vad som har hänt i år. Det är absolut inget fel på eleverna. De är både snälla och trevliga. Mina kollegor är högst förträffliga människor som det är en glädje att samarbeta med. Allt borde vara jättebra. Men jag har ingen lust.

Så enkelt är det. Pirret och surret i jobbhjärnan vill inte dyka upp. Kanske hann det inte med när vi började redan den tionde augusti. Kanske var det alldeles för kul att vara ledig. Eller så är det så att det här arbetssättet vi har nu inte passar mej.

Klarar inte riktigt av att allt ska minutplaneras och alla grupper ska undervisas exakt i takt. Känner mej snärjd och instängd av sånt. Visst förstår jag att det har praktiska fördelar om alla har exakt på ett papper vad som ska göras lektion för lektion. Men vart tar det inspirerade ögonblicket vägen? Den där stunden då eleverna tänder till på en fråga och fördjupar sej i den. Eller när de vidareutvecklar en arbetsuppgift och tar den till en helt annan nivå. Eller de gångerna när man känner att just nu fungerar inte det jag hade planerat med det här gänget och man lägger om planen precis på klassrumströskeln. De gångerna när det bär iväg på nåt sätt. Pulserar och lever i klassrummet. När det blir en lång diskussion om tryckfrihet fast vi egentligen skulle läsa i samhällsboken och svara på frågor om grundlagar. Eller när en enkel fråga leder till att hela klassen skriver debattinlägg. Men ska planeringen hålla är det nog säkrast att inte uppmuntra sånt.

tisdag 24 augusti 2010

Annan viktig vuxen.

En av de finaste saker man kan råka ut för är att få bli en annan viktig vuxen. Det har hänt ibland och det är verkligen helt underbart. Minns varje gång hur det var, då när mamma och pappa plötsligt inte var bäst i världen längre. Det blev ganska tomt och vilset. Ingenstans att riktigt känna sej hemma eftersom de var så förbaskat dumma och förstod så lite hemma hos mej. De begrep just ingenting, faktiskt. Det var bara en massa tjat om läxor och kläder som låg på golv och annat oväsentligt.

Men då fanns det ett annat ställe där jag alltid kände mej välkommen. En vuxen människa som lyssnade på mej. Vars åsikter och tankar blev viktiga och vägledande. Någon att ta efter och imitera under den sköra tid då jag behövde fjärma mej från mina föräldrar.

Jag har sett ganska många ungar söka sej en annan viktig vuxen genom åren. Någon enstaka gång har det varit jag. Det känns rätt fint. Både att bli utvald men också för att det på något sätt känns som att jag får bjuda igen. Ge något som jag själv har fått.

Önskar att mina barn hittar en annan viktig vuxen som delar med sej av sina värderingar d den dagen de behöver en.

fredag 20 augusti 2010

Nordöstra mongoliet 50

När de gick lämnade de sin omtanke kvar. Den låg som en liten värme i min mage. Jag satte mej och såg på Gulun. Min Gulun, tryggheten och trösten. Var är din själ Gulun ? Kom fram så jag får se dej. Jag behöver prata med dej. Kom till mej och sitt här intill en stund. Men hur jag än lockade och bad ville Guluns själ inte komma till mej. Efter ett tag somnade jag bredvid bädden där Guluns kropp vilade så lungt och fridfullt.

Jag trodde hon skulle komma till mej i drömmen. Tala till mej och ge mej ledning och hopp. Men i drömmen såg jag i bara mej själv.

Hövdingahästen såg jag och jag satt där så rak på hans rygg. Hög och stolt med hårprydnad och broderade kläder. De långa sidenbanden smattrade och for i den skarpa vårvinden. Stark galopp över den vida slätten fram mot en lite rykande hög med ruiner. En av de bofastas byar nyss bränd.På andra sidan det svarta och pyrande satt pojken till häst. Vi såg på varandra genom rökslöjorna. Hans öga i mitt öga. Han kom sakta närmare genom askan och sotet. Bakom honom slöt stammens unga män upp.Fler och fler. Många rader krigare med vackert utsirade vapen och varma pälsmantlar. De passerade förbi mej och gav sej av över slätten tillbaka samma väg som jag nyss kom. Ensam stod jag kvar i den pyrande ruinhögen. Den ljusa kalla vårhimlen var helt utan moln.

Jag kunde inte skaka av mej drömmen när jag vaknade. Vad ville drömmen berätta ? Vem kunde jag fråga när inte Gulun fanns. Ingen alls. Tankarna gick till pojken. Hans blick i min. I drömmen. Och nyss ute på slätten när vi bytte häst i full galopp. Skuldra vid skuldra i fyrsprång. Vändningen som kom exakt samtidigt. Så nära att hans andedräk snuddar mitt ansikte. Hans andning i takt med min.

Hövdingens yngsta dotter skulle bo i min geer. Sitta här och knyta in framtiden i min matta. Pojken kan komma hit då. På samma sätt som vi kunde sitta tillsammans om kvällarna när Gulun var här. Fast jag är den som aldrig ska ha en man. Aldrig föda ett barn. Ensam och utan ska jag leva. Jag ska vara den som ser livet efter döden. Den som lägger själarna till ro. Den som leder männen i jakten och i striden genom stora faror. Jag får aldrig frukta döden därför kan jag aldrig bli en mans kvinna, aldrig bli ett barns mor. Aldrig någonsin.

onsdag 11 augusti 2010

Nordöstra Mongoliet 49

Jag kände en hand på min axel och hörde en vänlig röst:
- Aio, har du ätit.
Jag kunde inte svara. Bara skaka på huvudet. Gamle hövdingen såg så bekymrat på mej. När jag såg in i hans ledsna ögon insåg jag att han nyss hade förlorat den som kanske var hans enda vän. Hans yngsta dotter stod bakom honom och höll en skål soppa som doftade av rötter och fårbuljong. Min mage drog ihop sej till en liten hård knut. Hon ställde ner skålen framför mej och sedan satte de sej bägge två och väntade på att jag skulle äta klart. Det var så gott och jag var så hungrig men ändå var det svårt att äta. Varje tugga var det en kamp att svälja ner. Det hade hänt så mycket och jag kände mej så eländig och trött. Ändå visste jag att jag skulle behöva mycket styrka de närmaste dagarna. Det fanns så mycket som måste göras och så många beslut att fatta. Jag fick inte visa mej svag inför Människorna. De behövde min styrka för att inte skingras för himlens alla vindar. De behövde min ledning för att inte gå under.

Jag såg på gamlingen framför mej. Krum rygg och rinnande ögon. Ben som knappt bar honom längre. Vad hade han att erbjuda ett folk. Råd och uppmaningar om försiktighet och sparsamhet. Förhoppningar om bättre väder kanske.Någon ung hövding hade vi inte. Stammens unga män var så få och ingen av dem kunde ta ledningen. De var lydiga och lättskrämda allihopa.

Den gamle började tala:
- Aio, du är ju den som ska ta över. Du är en i den långa raden och Gulun lämnar sina kunskaper i arv till dej. Så är det. Du är stark och snabb, bra på hästryggen och ditt seende är både långt och djupt.

Jag sträckte på mej lite av hans beröm men på något sätt anade jag att det skulle komma något mer, något annat.

- Men, fortsatte han, du är mycket ung och du har mycket som måste göras och många stora beslut att fatta. Du kommer att behöva hjälp på många olika sätt. Jag önskar förstås att du kommer till mej för att få råd och jag erbjuder dej min hjälp. Jag erbjuder dej också min yngsta dotter till stöd och hjälp. Hon kan bo här med dej och hjälpa dej med mat och sällskap och hon kan ta hit sin vävstol så kan ni tillsammans knyta den nya golvmattan till din geer.

Han tystnade och väntade på att jag skulle svara. Det blev så fullt i mitt bröst. Fullt av ilska över att han inte trodde att jag skulle klara mej själv och fullt av glädje över att få hjälp. Jag ville räta på ryggen och säga
- Nej, tack. Jag klarar mej själv. Men när jag såg in i hövdingens yngsta dotters vänliga ögon kom jag ihåg att hon var den som alltid såg till att jag fick vara med i lekarna fast de andra barnen tyckte att jag var underlig och såg konstig ut. Jag tänkte på hur skönt det skulle vara att slippa vara ensam i geeren hela långa vintern och jag visste ju att hon var en skicklig mattknyterska fast hon bara hade levt tre eller fyra somrar längre än jag. Jag fick kämpa länge med mitt svar men till slut gav stoltheten vika för tröttheten och ensamheten.
- Ja, tack. Det lät som en viskning, ett kraxande, som någons sista suck.

måndag 9 augusti 2010

Nordöstra Mongoliet 48

Jag satte mej mitt på den stora yllemattan som hade varit geerens golv så länge jag kunde minnas. Gulun knöt den som ung, vem hade hon till hjälp, hade hon berättat det. Vad betydde alla de olika figurerna ? Det skulle jag aldrig få veta.

Nu borde jag ta och knyta mej en matta jag också. Usch, tänk alla timmar av stillasittande och pillande. Fast utan golv blir det väldigt kallt om vintern. Jag satt och strök mattan över den sträva, feta luggen. Där i det innersta svarta fältet fanns Vindsnabba med Gulun på ryggen. Utanför det var ett orange fält med det dyrbara indigoblå i små figurer. Det var Guluns renar.Likadana som dem hon hade tatuerade på armen.Utanför det var det en svart bård igen med många män och hästar som rider till strid eller jakt. I hörnen i mörkare rött Vindsnabba och Gulun igen. Runt allt detta ett gulrött fält med svarta ornament. Jag följer dem med fingret och förstår att det är gräs. Gräset som växer på den vida slätten och utanför det en bård med får och getter som äter gräset och jakar i hörnen. Naturligtvis.

Så fortsätter det djur och människor, det viktigaste innerst och i hörnen. Den yttersta bården är svart med långa rader av amuletter. Det är de amuletter som stänger underjordens portar och beseglar Människornas värld. Så ska också min matta sluta. Men vad ska finnas i mitten.Jag tänker intensivt på det innersta fältet i min matta. Det viktigaste. Jag sjunker sakta inåt. Jag hör i min puls ett dunkande ljud. Det växer till ett dån. Eld som flammar mot en svart himmel. Dånet fyller hela min kropp. Illamåendet går i vågor. Jag hör skrik och ser korta svärd flamma upp och slockna i eldskenet. Strid och eld. Strid och eld ska finnas i centrum av min matta och jag ska inte knyta den själv.

Springa ikapp

Någon gång i 45:års åldern kom jag ikapp mej själv. Innan sprang jag ofta före det motvilliga jaget och jagade på:
- Men skynda dej då. Försök få nånting uträttat, va. Men plocka blommor kan du väl ändå inte göra nu. Skärp dej, det är mycket att göra. Tänka efter, vad då tänka efter. Det tar vi sedan. Skynda på lite nu då. Och sluta tjura.

Ibland var jag så långt före mej att vi helt tappade kontakten. Maskinmässigt och kallt blev en massa saker utförda och ingenting alls bottnade i någonting eftersom någon var helt avskuren från sej själv.

Under andra perioder, eller kanske samma, har jag ängsligt tassat efter ett själv som vilt och vettlöst har skenat fram i tillvaron medan jaget har klagat tyst och väntat på kommande katastrofer.

På senare tid har de här två kommit närmare varandra. Fråga mej inte hur eller varför för det vet jag inte. Men själv har slagit av lite på tempot.Kanske av trötthet eller för att all brådska verkligen inte har lönat sej. Och jag har slutat stirra ner i marken och har tar ut steget lite mer. Plötsligt går de där två lite mer i takt.

Nu går de där sida vid sida och tittar lite nyfiket på varandra ungefär som man ser på ett gammalt hus där man har tillbringat mycket tid som barn. Ett sånt där ställe där varje märke i tapeten bär på ett minne. Där varje sak har sin betydelse. Ett sånt hus är ju inte självklart vackert eller lättsålt men oerhört värdefullt för den som har sin historia där.

lördag 7 augusti 2010

Undrar

Undrar ibland om mina tonårsbarn skrattar åt mej för att de tycker jag är rolig eller om de skrattar åt mej för att de tycker att jag är fånig.

Undrar ibland hur jag ska reagera på det hela om det är det senare som är fallet. Ska jag tänka:
- Åh, så roligt att lilla jag kan få dem att skratta.
Eller ska jag ryta:
- Visa lite repekt, ungdjävel och flina inte åt den hand som föder dej !

Nåja, sånt kanske dagsformen får avgöra.

torsdag 5 augusti 2010

Som svalan

Ja, nu samlar de sej för att dra iväg. Några dagar till ska de nog bli kvar medan de samlas i allt större skaror. De yngsta behöver fintrimma flygtekniken lite och de äldre vill nog gärna sitta på telefontrådarna och resonera lite.

Jag tänker på de väldiga skarorna svalor som samlades i Vinliden under heta förhöstdagar. Hur många som helst. Det var fullsatt på varenda telefontråd genom hela den långa byn och de pilades ut och in genom lagårdsgluggar och logdörrar. När jag var riktigt liten trodde jag att en del svalor var röda om kinderna av ansträngning men så småningom förstod jag ju att det var en annan sort.

Tittar på det tiotal svalor som sitter som nottecken på telefontråden. Inga röda kinder, bara vanliga hussvalor.

onsdag 4 augusti 2010

100%

100% känns helt klart som en möjlighet. Eller inte bara som en möjlighet, som verklighet.

Du vet ju hur det är. Du funderar på ditt liv och leverne och känner att det är rätt bra men att det skulle vara mycket bättre bara du kunde gå ner i vikt/åka på semester/få ordning i garaget/köpa ny bil eller nåt annat. Du är nöjd med livet till 82% ungefär.

Eller så funderar du på ditt liv och tänker att det är rätt bra ändå med tanke på att barnen har varit sjuka/ grannarna bråkar med dej/ du nyss har gått igenom en svår skilsmässa eller har tandvärk. Du är nöjd med ditt liv..... Till ungefär 79%

Du träffar en bekant på Ica och vederbörande frågar hur du har det nuförtiden och du svarar:
- Jotack, det är väl okey / det knallar / rätt bra faktiskt/ jodå, rätt bra föralldel.
Du är ju nöjd med ditt liv till 84%

Jag har länge trott att okey är det bästa man får. Att ett bra liv har varit ett där man har fått tillvaron att någorlunda gå ihop med jobbet och ungarna och alla räkningar. När det flyter så får man liksom vara nöjd. Till ungefär 80% iallafall och mer har man väl inte rätt att vänta sej eller sträva efter.

Den tanken var fel. 100% finns. 100% är en reell möjlighet. Så om du nu gärna vill veta hur jag har det nuförtiden...
- Tack, bra !

tisdag 3 augusti 2010

Nordöstra Mongoliet

I vild brusande galopp mot gryningsljuset. Fartvinden fick mina ögon att tåras och det enda jag hörde var mina hjärtslag som sammanföll med hovarnas dunkande mot marken. Pojkens hjärta bankade i samma takt och vindsnabbas gula föl följde med lätthet Hövdingahästen fast hastigheten var svindlande. Mina ben arbetade rytmiskt mot hästens sidor och manade på honom ytterligare.Snabbare, snabbare och så lättar alla fyra hovarna samtidigt från marken. Den hisnande flygande känslan av fyrsprång fyllde min kropp och min själ. Som att rida nordanvinden. Vindsnabbas föl kom upp vid sidan. Hon var ännu snabbare i fyrsprång än den stora tunga Hövdingahästen. Vi log mot varandra, pojken och jag, tvärs igenom sorgen och fartvinden.

Vi kom fram till platsen där vi brukade öva. Där fanns alla våra gamla markeringar och träningsbanor. Och övade gjorde vi. I morgonljuset övade vi som galningar. Tvärstopp från fyrsprång. Snäva svängar i vild fart. Vi hoppade galet högt över hindren, hängde vid hästarnas sidor och bytte häst i vild galopp. Timme efter timme med bankande puls och löddrande hästar.

Långt in på dagen såg jag en grupp Människor som stod på avstånd De kom inte fram till oss utan stannade där de var alldeles orörliga.De var tysta och stela. Det känndes som en tyst anklagelse och vi saktade av jag och pojken. All fart och glädje rann bort under deras stirrande blickar. Vi red tillbaka över slätten utan att se på varandra.

I tystnad gick vi var och en till sitt. I geeren hade de gamla kvinnorna varit och gnidit in Guluns kropp med bevarande örter. Jag kände den starka friska lukten på långt håll. Gulun låg på den stora jakfällen och såg ut som hon sov. Örtlukten och tröttheten gjorde mej yr och lite illamående. Jag sjönk ner på golvet bredvid Gulun och såg på henne. Hon såg fridfull och ung ut. Hon hade på sej en särk av helt vit ull. Tunn och ny var den. Hennes vänstra arm låg över bröstkorgen. Jag följde hennes tatueringar med pekfingret precis som jag brukade göra när jag var riktigt liten. Det var inte så många renar och de var klumpiga. Jag såg på min egen arm. Mina tatueringar var mycket rikare hade fler detaljer, blommor och ornament. Vem hade gjort Guluns tatueringar? Hade hon berättat det någon gång ? Jag borde ha lyssnat bättre och lagt på minnet allt hon sa. Det är så mycket jag har glömt och så mycket jag aldrig fick veta.

Vad skulle Gulun få med sej på den långa resan genom det stora mörkret. Vad skulle hon ha med sej att ge de varghövdade vid ankomsten till de vida gröna slätterna.

Mattan förstås som gåva till de varghövdade gudarna. Den stora mattan som täckte hela golvet i geeren. Den som Gulun hade knutit som ung och där hon hade gjort mönster och bårder av alla sina förhoppningar och drömmar. Allt hon hoppades och önskade fanns inknutet i den mattan i karmosinrött och krappegult, den svarta jordfärgen och det brungula som man får från videts bark. Där finns renar och ryttare, strid och jakt, soliga somrar och milda vintrar. Det är en värdig gudagåva.

Sina bästa vapen och kraftigaste amuletter måste hon få med sig för att kunna ta sej förbi de onda själar som har fastnat i det stora mörkret. Bågen av lärkträ, den hårda läderskjölden och det korta svärdet förstås. Mat och dryck ska hon ha i de vackrast utsirade skålarna. Och kläder i lysande rött och den varma pälsmanteln så de kan se att det är en betydelsefull person som går till den andra sidan.

torsdag 29 juli 2010

Ordlös

Jag är ju en ordmänniska. Tickar igång på snygga formuleringar. Kan gå och vända ett ord i munnen i dagar. Avundas de författare och talare som har ett språk med en unik ton. De vars språk har en alldeles egen rytm och andning. Ändå slås jag ofta av att den viktigaste kommunikationen är ordlös. En blick, en snabb strykning över handen eller att någon tittar snett förbi dej är nästan alltid mer fullt av betydelse än en hel roman.

De viktigaste och största saker vi är med om går heller inte riktigt beskriva eller uttrycka med ord. Födelsen, döden, kärleken och sorgen går det inte att berätta om. När jag försöker hör jag själv hur platt och klichéartat det blir. Möjligen kan den som själv har varit där förstå men det går inte på något sätt beskriva. Återigen inser man den stora sanning som ligger i Ingemar Stenmarks ord:
- De gå int förklara för nån som int begrip.

Så vi kanske ska lägga ner det här med orden och allt pratandet. Vi kanske ska använda blickar, kramar och tårar för att göra oss förstådda i stället.

måndag 26 juli 2010

Ta mej till havet....

Varje sommar tar jag mej till havet. Alltid samma hav, samma plats sedan jag var tre och morfar byggde stugan. Stugan är liten och brun och står i en skogsbacke vid en sandig och grund vik av den kallaste delen av Östersjön. Kristallklart salt vatten och en vind som luktar hav och rent, några stenar att klättra på och en och annan tärna. Det är allt som finns.

Nej, fel. Det var allt som fanns och det var precis tillräckligt. För en sju,åtta år sedan började förändringen märkas. Det var inte längre saltränder på kroppen och saltstelt hår på ungar som hade badat i havet hela dagen. Nu i sommar när jag tog jycken med mej ner till viken ställde hon sig där och drack. Havsvatten. Det smakar inte ens salt längre.
Vattnet i viken har inte längre den lätt turkosa ton som brukar kallas för aqua utan färgen drar mot brunt och botten syns knappt.

För en par tre år sedan började man få aborre i stället för strömming i näten. Och nu har det i detta klara, kalla vatten dykt upp en vidrig, brunkladdig sörja som luktar ruttna äggskal. Tång och alger och elände som ligger som ett sörjigt täcke över den kritvita sanden i vattenbrynet.

Jag svär ve och förbannelse över de profithungriga balter och danska kemikaliebönder som håller på att förvandla mitt hav till en sörjig insjö ända tills jag kommer på att jag själv efter alla dessa år av ätande och konsumerande är lika skyldig som nån annan.

Jag ångrar mej, kan jag få mitt hav tillbaka ?

måndag 19 juli 2010

Music at the barn

Allt vi har att
komma till gud med
är skärvor av liv.
Små bitar som vi har räddat
och nött till oigenkännlighet
i rockfickan
under långa nätters
vandringar.

fredag 16 juli 2010

Mondän och världsvan

Varje gång jag äter en mazarin, och det är föralldel inte så ofta, tänker jag på sjukhuset i Backe. Ett oerhört fartigt och modernt ställe. När man kom in genom de stora glasdörrarna och gick bland alla människor med och utan vita rockar som ilade hit och dit så kände man en fläkt av den stora världen. Många okända människor med olika dialekter en del talade till och med danska. Själva luften därinne andades stora dramatiska händelser och stora livsavgörande vändningar. Den långa, svängda trappan sträckte sej nästan ända till himlen. Åtminstone till andra våningen där läkarsekreterarna satt och knattrade maskin.

Dit kunde man gå på håltimmarna om man hade pengar och gå rakt igenom marmorhallen och in på fiket. Jag minns än hur ohyggligt mondän och värlsvan jag kände mej första gången jag gick dit utan mamma eller pappa. Första gången jag alldeles själv beställde kaffe och en mazarin.

torsdag 15 juli 2010

feeeelings

Tänk alla dessa känslor som vandrar runt i...... Ja, i vad då ? På somliga sätt finns de ju inte ens. I den yttre världen som ibland kallas verkligheten, finns det ju bara handlingar.Men ändå, känslor finns och en hel del av våra handlingar styrs av känslor. Och det är väl bra om det är så att det är min egen känsla som leder till eftertanke och sen till en handling som på något sätt förbättrar situationen.

Men hur ofta går det inte till ungefär så här: En kvinna kommer kånkande på en massa matkassar och hon känner sig besviken eftersom hennes man aldrig hjälper till hemma.Hon blir riktigt arg när hon tänker på att han minsann kör bil och skulle kunna handla hur lätt som helst. När hon kliver på bussen hittar hon inte sitt busskort och skäller på busschauffören när han ber henne skynda sej. Han blir sur och ber henne kliva av bussen. Hon vägrar. Detta tar ett antal minuter. Sedan är busschauffören både sur och försenad. Han försöker köra in tiden och får så bråttom att han kör på en gammal tant på ett övergångsställe.

Fel person fick ut rätt känsla vid fel tillfälle. Det händer nog ganska ofta. Att landa känslorna på rätt ställe och på ungefär rätt sätt tänk er vilken jättelik övningsuppgift. Den räcker hela livet.

torsdag 8 juli 2010

Vatten

Jag har alltid varit en fumlig person. Långsam och lite smådrullig så där. Det gjorde att alla former av idrott var en plåga under min uppväxt. Med en racket, ett slagträ och / eller en boll växte fumligheten till rent monumentala nivåer. Ganska snart kom jag på att det var bäst för både mej själv och andra om jag försökte undvika att idrotta så långt det nu bara gick.

Det fanns egentligen bara en arena jag kunde hävda mej på när det gällde någon typ av fysisk aktivitet. Jag var bra så fort jag kom ner i vattnet.

Vattnet var mitt rätta element. Det var alltid vänligt och följsamt. Det var aldrig på tvären utan stödde mej och bar mej i allt jag ville göra. Ingen kunde dyka i från högre höjd än jag. Ingen simmade längre eller djupare under vattnet. Jag kunde göra tre volter i rad under ytan och stå på händer. Jag frös aldrig.

Jag klöv vattnet perfekt vid varje dykning. Utan ett plask försvann jag ner i den tysta, svala undervattensvärlden. Guldskimmrande stoft flöt omkring i det mjuka vattnet och de andras skratt och stoj försvann mer och mer ju längre ner i mörkret jag kom. Stillhet och svalka, mjuka gröna toner och så en motspark som bar mej upp mot ljuset igen.

Vattnet var mitt element det gick alltid att lita på. Jag var ett vattendjur som levde mitt sommarliv under ytan i hav och insjöar.

Tiden har gått. Klumpigheten har i viss mån vuxit bort och som ordentlig småbarnsmamma har jag liksom varit tvungen att tillbringa den mesta tiden med näsan ovanför vattenytan. Och vad gör vattnet ? Ja, det sparkar ut mej. Jag är inte längre välkommen. Försöker jag göra en ynka undervattensvolt fyller det min näsa så jag nyser i tre dagar. Dyker jag blir det ett magplask så skinnet nästan spricker. Tränger jag djupt ner i undervattensvärlden trycker vattnet in i mina öron och biter sej fast så jag blir stendöv och yr i huvudet en hel vecka..

Jag saknar mitt undervattensliv. Önskar att vattnet kunde sluta sej om mej igen mjukt och följsamt om så bara för en liten stund.

tisdag 6 juli 2010

Massaker på himmelska fridens torg

Ängsklockan blundar mot skymningen
Timotejen vaggas av kvällsbrisen
prästkragens gula öga glänser i dunklet

Spoven har slutat kalla
och vaktar inte längre boet på marken
ungarna ligger tryggt ingjutna i en plastbal

Tofsvipan vrålar från luften
ungarna krossades nyss av skördetröskan
Måsarna slåss om kadavren

Allt går mot sin fullbordan.

måndag 5 juli 2010

Re united

Jag har varit på klassträff. Jag h a r varit på klassträff. Det är nämligen 30 år sedan vi gick ut nian. Det var en upplevelse ska jag säga.

Först och främst var det otroligt spännande bara att åka till Backe. Ett ställe där jag gått i skola tre viktiga år. Där jag varit på dans och skolavslutningar. Där jag har haft utflykter och friluftsdagar och en gång hittat en död man i skogen. Jag kände överhuvudtaget inte igen mej.Det fanns ingenting utom gamla folktandvården och skolbyggnaden som gav någon sorts genklang i minnet. Allt annat var glömt och utsuddat.

Sedan steg jag då in i sporthallens cafeteria och där finns det ett tjugotal medelålders människor som jag aldrig har sett förut. Men de känner uppenbarligen igen mej. Vilka är de ? Efter ett tag börjar jag se drag jag känner igen från föräldrar och släktingar en del känner jag igen på rösten.

Sedan börjar det sakta komma tillbaka. Dofter, platser, händelser, människor från länge, länge sen flyger som andar omkring mej medan vi pratar om hur många barn vi har och vad vi jobbar med.

Jag ser på dem som jag delade så många viktiga dagar med. Hur de har förändrats och ändå är de sig så förbluffande lika. De har slipats och rundats av av livet och tiden. Jag vet hur mycket jag har förändrats och ändå är jag fullt igenkännlig för alla de andra. Ser genom deras ögon den jag är och den jag var en gång.

Sitter där i surret i cafeterian och undrar varför jag inte tog bättre vara på högstadieåren. Undrar varför jag aldrig vågade möta de här människorna.

onsdag 30 juni 2010

All theese long and lonely summer nights


Sommaren är ju i det här landet ett kapitel för sej. Alltid alldeles för kort och allt för efterlängtad. Dagarna ska proppas med aktiviteter och mysigheter. Det är ju trots allt de minnena vi ska leva på hela långa vintern. Jag tycker det blir lite jobbigt jag. Det är liksom ett sånt läge för besvikelser att jag är lite halvrädd för jämnan även när allt är bra.

Det är annat med sommarnätterna. Avsvalnade med ett magiskt ljus som ger en känsla av att tiden står stilla. Allt kan utföras mycket långsamt och med stor koncentration. Varje rörelse och andetag märks i den totala stillheten.

Jag går barfota på plastmattan i köket och lyssnar på tystnaden eller på Karlavagnen. Har ro att koncentrera mej på att leta upp och provbaka nya recept. Gläds när jag hittar något lite ovanligt.Det finns tid att låta mördegen vila i kylen. Ingen telefon ringer och inga barn vill ha hjälp. Ingen brådska existerar efter klockan ett en natt i början av juli.

Mina sommarnätter doftar choklad och vanilj, kokos och hallon. Där puttrar smältande smör och mjölet dammar lätt i halvdunklet. Burkarna fylls sakta och stuvas undan i frysen. Ett ständigt räknande. Räcker det om jag fyrdubblar satsen. Hur mycket folk ska det komma i år, blir det över 500 ?

I år blir det kakor med vit choklad och nötter, Hawaiikaka och chokladkolakakor.

måndag 28 juni 2010

Ogilla

Det finns ju saker man ogillar skarpt här i världen. En sak som jag verkligen inte tycker om är frågor som jag inte kan svara på.Kanske det är en följd av alltför god inskolning eller så är det en effekt av min välutvecklade besserwisserattityd. Egentligen spelar det ingen roll. Att få frågor jag inte kan svara på gör mej allmänt ledsen, nere och orolig.

En viss typ av frågor kan jag nästan alldrig svara på. Det är frågor som börjar med ordet var. Usch och fy för såna frågor. De har dessutom en lätt anklagande biton i mina öron eftersom en var-fråga nästan alltid innebär att jag har slarvat bort något viktigt. Oftast svarar jag att det är borta. Finns ingenstans. Försvunnet. Det är dystra svar alltihop.

Ändå hemfaller jag ibland till att ställa var-frågor. Igår kissade lilla E på sig och kom in i köket med blöta byxor. Det blev till att byta.... Sen torka av golvet. Ja, just det. Var skulle golvet torkas:
- Var har du kissat? blev ju den naturliga frågan. Lilla E , som har en viss ordning på vad hon gör, svarade tjänstvilligt:
- Där, där, där och där och där och där.
Det stämde precis. Det hade så att säga skett under gång....

Dessutom är det ju ett fantastiskt bra svar på all världens besvärliga varnånstansfrågor.Där och där och där och där.....

onsdag 23 juni 2010

Nordöstramongoliet 46

När jag vaknade igen var det natt och månen sken in genom rökhålet.Jag lyssnade i mörkret efter Guluns andetag, efter det lilla surrande ljudet som kom ur hennes näsa när hon andades ut. Det hördes inte. Det fanns inte längre. Aldrig mer.
Ensamheten var så stor och månskenet var så kallt. Jag hade en begravning om tre dagar. Guluns begravning. Vindsnabbas begravning. Det skulle nog gå bra. Inte ville hon leva utan sin Gulun.

Sakta steg jag upp och gick ut i natten. Vindsnabba stod vid Geeren och sov de små grå stråna i hennes hårrem lyste som silver i månljuset.
- Du är verkligen gammal min vän, viskade jag i hennes öra, snart ska du få vila.
Vindsnabba, snabb som nordanvinden ska du få galoppera över de varghövdades eviga slätter
där du alltid är ung och stark.

Vindsnabba suckade och la sitt huvud mot min axel. Hon fortsatte sova. Gammal och trött var hon liksom Gulun hade varit i många år. Men när de kommer till de varghövdade ska de bli unga och starka igen.

Natten var kylig och klar. Hästflocken rörde sej lite i månljuset. Min häst bröt sej lös ur den mörka massan av hästar och kom emot mej. Min häst,hövdingahästen, den som jag fick av en man som redan var på väg mot gudarnas land. En man som var så stor att han räddade sin häst fast han själv fick rida en sämre häst genom de många fasorna på vägen mot den evigt gröna slätten.

Jag gick fram mot min häst, hövdingahästen, och hoppade upp på hans rygg. Utan träns och utan tygel. Han fick gå som han ville. När vi hade kommit en bit från lägret ökade jag farten. På en av de låga kullarna bakom lägret fanns det en mörk silhuett i månskenet. Hövdingahästen gnäggade sakta och fick svar.

Snart galopperade vi sida vid sida i månljuset. Pojken och jag. Tävlade med varandra. Vild berusande fart rakt mot den första strimman av gryning.

tisdag 22 juni 2010

kompetens

Hon kan fråga personalen i varuhuset efter toaletten och resa upp cykeln när hon cyklar omkull. Hon kan ta på sej alla kläder till och med springskorna och göra fart själv på gungan. Hon kan knäcka ägg och vispa. Tvätta sej och borsta tänderna. Hon är tre år, 99 cm lång och 17 kg tung.

Jag har levt i 46 år är fyra gånger så tung och nästan 70 cm längre och alla de där sakerna kan jag också. Men hon kan namnet på alla grannarna och deras husdjur. Hon kan den fullständiga texten till ett drygt tjugotal sånger och hon vet i varje sekund exakt vad hon vill och inte vill. Och det är alltihop saker som jag inte ens är i närheten av att klara.

Det är sånt som får en att undra åt vilket håll vi växer egentligen.

sommarlov

Det här blir ett hemskt inlägg. Här kommer det att blottas känslor och tankar som man bara inte får ha. Alla kommer att hata mej efter det här.

Nå, här kommer det:

Jag tycker inte om det här....... Så där ja, nu var det sagt.

Alla människor jag möter säger:
- Åh, Vad skönt att du har fått sommarlov. Det måste ju vara fantastiskt skönt.

Jag ler och nickar och tänker:
- I helsicke heller. Sista månaden på jobbet har varit helt tokig. Betygshetsade barn, snabbrättning av prov, avtackningar, personalfest, betygsättning, utvärdering och nån sorts start på höstplaneringen.
Hemma har det varit ännu snurrigare. Studenten, skolresa, avslutningskläder, tonåringarute i sena natten, språkresepackande, baklåsta telefoner och fulla huset med folk hela tiden.

Men nu är det helt tyst och tomt.Hon som skulle på språkresa har åkt. Hon som skulle jobba i stan har åkt.Han som jobbar i Norge har tydligen ingen hemlängtan alls.

Jag och lilla E är kvar och går runt i ruinerna i total tystnad och känner oss vilsna. Var är alla ? Vad ska vi göra ? Har inte ingen lust att vara fritidsledare åt mej själv och en treåring. Städning och tvätt skulle ju vara bra att få undan medan vädret är dåligt men det är definitivt inte kul. Tomt och tråkigt känns det. Inte alls skönt och vilsamt som alla tror.

Visst är det bra med ledighet men det behöver ju inte komma så plötsligt.

lördag 19 juni 2010

Minnesloop

Det där med minnet är en fascinerande sak. Saker och ting försvinner och dyker upp i minnet precis som de själva vill. Vad är det som gör att människor och händelser som borde vara för länge sedan bortglömda plötsligt dyker upp i minnet så tydligt och detaljrikt som om vi såg dem igår. Kanske är det knastret från en grusväg, en sval vind och doften från en myrkant som väcker minnet och gör det levande igen.

Var i stugan för några dagar sedan. Där har jag varit varje sommar ända sedan jag var tre år oftast med min mormor och morfar. Nu när jag var där var jag ute och sprang. Den där vägen har jag sprungit och cyklat och gått många hundra gånger. Det är en sån väg där jag kan varenda krök och varenda backe. Det var tyst och ganska svalt i luften fast solen sken. Jag hörde knastret från gruset och plötsligt satt jag bak på morfars cykel igen. Det kändes lite vingligt och jag höll ett stadigt tag i hans blå arbetsoverall. Tyget kändes strävt mot mina fingrar och jag lade kinden mot hans rygg och kände en svag lukt av snus, fotogen och jord. Vi cyklade vägen fram och det var svalt för det var tidig morgon. Morfar stannade och jag hörde dunket från Valles fiskebåt. På vägen hem var det ännu vingligare för då kunde jag bara hålla i mej med ena handen i den andra hade jag ett paket med ett halvkilo nyfiskad strömming och jag var så glad för att jag och morfar skulle hem och överraska mormor.

Lukten från morfars overall var så tydlig liksom tanken på hur glad mormor skulle bli över att få nyhalstrade strömmingsflundror till frukost att jag plötsligt hade svårt att förstå att det är förti år sedan det hände att jag och morfar brukade smyga oss upp klockan fem och cykla iväg för att köpa sprittande färsk strömming.

måndag 14 juni 2010

God afton vackra mask.

Strävan efter det perfekta, det helt felfria. Inte ett hårstrå åt fel håll eller på fel ställe. Inte ett gram för mycket. Rätt kläder, rätt smink, rätt kompisar, rätt skratt, rätt tv-serier, rätt musik, rätt killar. Perfekt.

Sedan är det bara att spegla sej i andras avundsjuka beundran. Fylla tomrummet med blickarna som följer den perfekta ytan när den sveper fram genom världen. Det känns förstås bra. Beundran känns bra, det förstår jag.

Frågan är väl vem som älskar det perfekta. Vi älskar människor med fel och brister. Kanske inte alltid trots deras fel utan på grund av felen. Det är nämligen det som inte är perfekt som gör att vi känner ömhet och värme inför andra. Kanske för att det är det är bristerna som får oss att känna igen oss själva i andra.

Alla som känner till det gamla Hjalmar Söderbergcitatet vet att beundran bara är näst bäst.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Att själen ryser i tomrummet är alldeles sant och jag tror den ryser av den ständiga jakten på perfektion också.

fredag 11 juni 2010

Nordöstra mongoliet 45

Slätten vrängde sej sakta runt så den blå delen kom neråt. Jag ville ju ha strid också. På den andra armen skulle det vara strid. Bågar och svärd. Galopperande hästar och eld. Jag försökte få slätten att vrida sej rätt igen men det gick inte. Det gick inte alls. Himmel och jord gick i vågor och sedan blev allt svart.

När jag vaknade låg jag nerbäddad i geeren. Min högra arm var svullen och röd. Jag såg på de svarta strimmorna och jag tyckte att de var vackra. Jag följde renarnas stora horn med blicken. Deras runda magar betydde mycket mat och milda vintrar. Alla blommorna i hornen betydde långa mjuka somrar och många barn åt människorna. Jag vände på huvudet och såg på min vänstra arm. Bågspännararmen, där fanns bara några få streck uppe vid axeln. Det var en häst som stod stilla med en vaktpost på ryggen. Det blev ingen strid och ingen eld på armen. Jag svimmade så tidigt. Dt var en sån besvikelse. Jag hade ju tänkt så länge på mina tatueringar och hur de skulle se ut. De skulle visa allt jag var ämnad att bli och allt jag ville utföra i livet och så blev det så här. Bara jakt och ingen strid.

Jag vände mej mot väggen och försökte somna om.

Den blomstertid.....

Idag var det helgdag för oss som har kämpat tillsammans hela läsåret.Vardagens allmänt grådaskiga outfit har fått stryka på foten för en dag. Och det är väl därför det är så vackert med skolavslutningar. Förväntan,lycka, lite bävan, betyg, musik och blommor. Alla i fina nya kläder och med de vackraste leenden på lut.

När jag satt där i kyrkan och såg mej omkring på alla elever och kollegor så slog det mej plötsligt att alla bär minst en stor gåva. En som syns genast eller som finns mer i det fördolda. En del har ingen aning om sin gåva medan andra verkligen lyfter fram den i alla möjliga lägen. Några har blivit tillkrånglade och skrämda på ett sånt sätt att de har svårt att kännas vid sin gåva medan andra står stadigt på jorden och verkligen kan använda sin gåva till glädje för både dem själva och andra.

Hoppas ni alla kan använda den gåva ni har fått och att den här långa sommarledigheten ger var och en av er möjligheter att fördjupa kunskaperna om den alldeles speciella begåvning som bor i just dej.

Eller för att citera en mycket större tänkare:

God gave us all a special gift
he ment for it to shine
/ D. Parton.

Ut och lys i kapp med solen och gör världen vacker och ljus.

torsdag 10 juni 2010

Samtidigt II

Samtidigt som du ligger och viskar med din älskade i mörkret
avlar några andra ett barn som de verkligen inte vill ha.

Samtidigt som du skrattande och svettig går ner från dansgolvet
stirrar någon stelt upp i ett smutsigt sjukhustak.

Samtidigt som du känner varm sand mellan tårna och ser glittret från ett klarblått hav
känner någon annan bara sorg och tomhet och har inte glädje av en enda dag.

Samtidigt som din älskade lämnar dej för att aldrig mer återvända
håller någon annan sitt nyfödda barn för första gången och fylls av en otrolig lycka

Samtidigt som du inser att dina alkoholvanor kommer att döda dej
får någon annan veta att operationen har lyckats

Samtidigt som du tycker att allting börjar kännas tomt och trist
finner någon annan meningen med livet.

söndag 6 juni 2010

Samtidigt

Livet är så skört
ömtåligare än glas.
Krossas omedelbart mot sten.

Lyckan är så ömtålig
skörare än en såpbubbla.
Skimrar,glittrar och spricker
i ett regn av salta droppar.

Livet är så starkt.
Det tål hugg och slag
sorg och saknad
och fortgår ändå,
dag efter dag.

Lyckan är så tålig.
Hon väntar stilla på att en dag
höra dej skratta och då
blåser hon sina skimrande bubblor
över dej och fyller luften med sång.

torsdag 3 juni 2010

Words

Konstigt med alla ord som reser runt i världen. De börjar med en rätt exakt betydelse i ett litet språkområde någonstans och sen packar de sin lilla resväska full med överförda betydelser och ger sig av ut på världsturné och som alla resenärer så förändras de under resans gång.

Som till exempel ordet pimp. Det är engelska och betyder hallick. Ett typiskt negativt ord. Hallick är det inte bra varken att va´ eller att ha. Men ordet har rest och dyker nu upp i Sverige i verbform -att pimpa. Så långt är jag med men man kan pimpa sin bil, ett lastbilsflak eller tom sin barnvagn. Ser man till den ursprungliga betydelsen borde det väl betyda att man sysslade med nån typ av uthyrning av sagda fordon till folk med ohyggligt underliga böjelser. Så är dock inte fallet. Någonstans på vägen har ordet gått från negativt till positivt och betyder nu närmast att man pyntar eller utsmyckar nåt.

Håll med om att det är fascinerande med ord.

onsdag 2 juni 2010

Äntligen

Jag har hittat henne. Det finns fyra delar till i samma BBC serie och sedan några klipp till från annat håll på youtube.
Jag grät en skvätt för att jag blev så glad när jag såg henne och sedan grät jag lite till när jag såg hur de hanterade henne. Särskilt upptiningen var verkligen ett övergrepp.

Hon som så ömsint hade lagts till vila. Tänk att de måste gå så hårdhänt till väga. Nog tycker jag att hennes kropp såg väldigt sliten och trasig ut jämfört med hur jag minns den.....

Scythian Ice Maiden - Indo-Europeans in the Altai 1/5

måndag 31 maj 2010

Vart tog ni vägen

Vart tog ni vägen ni som ägnade ändlösa timmar åt att bygga en medeltida stad av kvistar och pinnar i skogen bakom huset. Ni som sedan såg danske kungens knektar komma galopperande på de smala gatorna under den stora stridens dag.

Var är ni som satt i solen och stirrade ner i en gammal zinkbalja och försökte se skillnad på grodynglen som simmade där så ni skulle kunna döpa dem. Ni som sprang bara för att det var roligare än att gå. Ni som levde kvar i historien om de tre musketörerna i flera veckor efter att boken var slut

Var är ni alla ungdomar som, i alla fall i teorin, var beredda att dö för en idé om fred och rättvisa. Ni som hade hela kroppen full av längtan efter kärlek, frihet och ljusa sommarnätter.

Ni som drömde med bultande hjärta om den framtid då ni skulle slå världen med häpnad. Ni som aldrig, aldrig skulle bli fega och bekväma så som era föräldrar var.

Var är ni nu ? Gömmer ni er någonstans mellan dagishämtningen och middagslagandet eller har ni helt enkelt farit nån helt annanstans. Kanske till en annan galax där fantasi och drömmar kan få finnas.

torsdag 27 maj 2010

Tio bra saker....

Tio bra saker jag har lärt mig av min mamma

1. Att kaffet smakar mycket bättre utomhus.
2. Hur man stoppar en löpande maska på strumpbyxorna.
3. Åka pulka.
4. Tycker du något är fel, gör något åt det då.
5. Sätta en jäsdeg.
6. Packa en bra matsäck.
7. Att det finns många sätt att reda en sås.
8. Att det går nog så bra att prata med djur.
9. Seghänga i timmar över gårdagens aftonblad.
10. Plocka svamp

tisdag 25 maj 2010

Nordöstra Mongoliet 44

I de första solstrålarna glödde bergen där långt borta men slätten låg ännu i skugga. Den stora elden hade falnat och Människorna hade äntligen slutat skråla och somnat i små högar här och där. Tystnaden var djup. Allting väntade. Sakta gick jag in i mej själv. Andningen djupnade och alla dystra tankar försvann. Allt som fanns var en vila i ögonblicket och mina knappt märkbara andetag. I lugnet hörde jag en röst som sjöng. Den var stark och djup. Den hade sitt bo djupt nere i min mage och sökte sej sakta upp genom min kropp. Sången flöt ut i den stora tystnaden och solen gick upp.

Jag sjöng sången om den djupt älskade som går före till de varghövdade gudarnas stora slätter. Jag sjöng sången som följer själen på vägen och sången fyllde hela världen. Den vibrerade i varje vrå av min själ och min kropp. Det var sången om den stora kärleken till min Gulun. Jag kände hennes hand i min och hennes andning mot mitt öra men hon sjöng inte begravningssången med mej. Det var jag som sjöng.Bara jag.

Sången fyllde slätten och flöt iväg ända till de svarta kullarna med sina svala bäckar där vi hade fiskat så många foreller om somrarna. Den flöt mot de djupa ravinerna där vi brukade jaga om höstarna. Aldrig mer skulle Gulun vara med. Nu var det bara jag.

Jag rätade på ryggen och sträckte ut mina händer över huvudet på de bleka och huttrande Människorna som hade samlats framför mej:
- Jag är Aio, den som ser själarna. Den som följer er på de okända vägarna till de varghövdades stora slätter. Jag är Aio, den som leder er i jakten och i striden. Jag är Aio den som ska leda er mot välstånd och långt liv.

Männen tog upp en låg brummande sång. Den steg och sjönk sakta. Botaren steg fram och två gamla kvinnor följde honom med var sin skål. Sången fanns överallt omkring mej som ett lågt brummande. Det kändes som sången steg ur själva marken. Som den fanns långt under det magra spretiga gräset. Jag sjönk ner på knä med ansiktet mot den uppgående solen.

Botaren höll den tunnslipade benkniven i sina ådriga händer. Han lyfte den sakta mot solen och skar av bandet som höll fast min klädnad vid halsen. Den föll ner över mina axlar. Mina armar lyste vita i solljuset och de två kvinnorna höll fram sina skålar när Botaren började skära tunna skåror i huden på min hals.

Renar, skar han in. Många renar som tumlade nerför branterna. Det brände som eld när de gamla kvinnorna gned in mina sår med aska och hingsturin. Botarens grova händer arbetade säkert och skickligt. Jag såg hur han skar fram många , många renar i mina axlar och armar. Ju längre ner mot händerna de kom desto mindre blev de. Den sista renen såg ut som den försvann i vecket vid tummen.Renarna var runda och en del hade blommor i sina stora horn. Kvinnorna gnuggade fram bilderna och gjorde dem tydliga med den svarta askan.

Jag ville ha hästar också Och bågskyttar, eld och strid. Jag ville säga det till botaren men min mun var så torr. Solen brände mot mitt huvud. Huden på mina axlar och mina armar brände som eld. Och den brummande sången fick hela slätten att sakta vrida sej runt.