Tänkte få in en länk till den nya bloggen men det gick ju förstås inte.
Den kommer så här istället.
www.flinkitanken.wordpress.com
måndag 30 maj 2011
söndag 29 maj 2011
Åt Gärd
Nu har det hänt igen. En skola har blivit dömd att betala ut skadestånd för att en elev har blivit mobbad. Mobbing och kränkande behandling och allmänna elakheter ska bekämpas på alla sätt. Det är avskyvärt och fel var det än dyker upp. Och det finns skolor, rektorer och lärare som inte alls tar tag i problemen. De som säger att på våran fina skola finns det minsann inget sånt. Det finns faktiskt ingen verksamhet som innefattar många människor som är förskonad från mobbingproblem någon längre tid. Skolor där man vägrar se problemen när de dyker upp och som inte ständigt arbetar för att förebygga dem ska ha på nöten. Rejält.
Men den här skolan hade vidtagit åtgärder. De hade arbetat med problemet och försökt lösa det. De blev dömda för att de inte hade lyckats.
Det får mig att undra.Vad ska vi göra. Det vi har att arbeta med är samtal med elever och föäldrar. Vi kan omfördela resurser så det blir fler vuxna kring de här barnen. Men sedan då. Om det är ett gäng som fortsätter trots detta. Man får inget gehör bland föräldrarna och barnen. Ja, redan där är det slut på åtgärder att vidta. Det finns inte fler möjligheter det enda man kan göra är att fortsätta med mer av samma. När skolan har gjort en åtgärd och den inte har fungerat är man skyldig att vidta en annan åtgärd. Fast den kommer i mångt och mycket att likna den förra eftersom handlingsutrymmet är så begränsat. Barnen vet att det enda som händer är att de får ett åtgärdsprogam till som de också kan strunta i. Barn och ungdomar med stora personliga- och / eller socialaproblem är ofta åtgärdsskadade. Pratskadade. Orden mister sin betydelse när de inte följs av handling. Orden följs inte av handling eftersom ingen påföljd finns.
Sedan efter ett antal år kan skolan bli åtalad och dömd. Det känns inte helt rätt.I skolorna blir de anställda ängsliga av sånt här. Det blir en massa åtgärdande och protokollförande bara för att man ska ha ryggen fri om någon skulle komma och klaga senare. Detta gynnar inte eleverna. De får nämligen mindre tid med de vuxna som jobbar i skolan. och de vuxna får fokus på det som står i papperen istället för på det som händer i verkligheten. Papperen är nämligen vad domstolen kommer att titta på om någon skulle klaga efter ett antal år.
Jag undrar om man inte skulle uppnå mycket mera och bättre resultat om man utkrävde personligt ansvar istället för ett opersonligt ansvar. I stället för att stämma skolan för vad den inte har gjort- Stäm mobbarna för det de har gjort:
- Du förstörde hela min skoltid och ni stod och hejade på. Ni ska få betala för mitt psykiska lidande och mina förstörda studieresultat.
Jag undrar om inte en sådan dom skulle fungera rätt fint även i förebyggande syfte.
Men den här skolan hade vidtagit åtgärder. De hade arbetat med problemet och försökt lösa det. De blev dömda för att de inte hade lyckats.
Det får mig att undra.Vad ska vi göra. Det vi har att arbeta med är samtal med elever och föäldrar. Vi kan omfördela resurser så det blir fler vuxna kring de här barnen. Men sedan då. Om det är ett gäng som fortsätter trots detta. Man får inget gehör bland föräldrarna och barnen. Ja, redan där är det slut på åtgärder att vidta. Det finns inte fler möjligheter det enda man kan göra är att fortsätta med mer av samma. När skolan har gjort en åtgärd och den inte har fungerat är man skyldig att vidta en annan åtgärd. Fast den kommer i mångt och mycket att likna den förra eftersom handlingsutrymmet är så begränsat. Barnen vet att det enda som händer är att de får ett åtgärdsprogam till som de också kan strunta i. Barn och ungdomar med stora personliga- och / eller socialaproblem är ofta åtgärdsskadade. Pratskadade. Orden mister sin betydelse när de inte följs av handling. Orden följs inte av handling eftersom ingen påföljd finns.
Sedan efter ett antal år kan skolan bli åtalad och dömd. Det känns inte helt rätt.I skolorna blir de anställda ängsliga av sånt här. Det blir en massa åtgärdande och protokollförande bara för att man ska ha ryggen fri om någon skulle komma och klaga senare. Detta gynnar inte eleverna. De får nämligen mindre tid med de vuxna som jobbar i skolan. och de vuxna får fokus på det som står i papperen istället för på det som händer i verkligheten. Papperen är nämligen vad domstolen kommer att titta på om någon skulle klaga efter ett antal år.
Jag undrar om man inte skulle uppnå mycket mera och bättre resultat om man utkrävde personligt ansvar istället för ett opersonligt ansvar. I stället för att stämma skolan för vad den inte har gjort- Stäm mobbarna för det de har gjort:
- Du förstörde hela min skoltid och ni stod och hejade på. Ni ska få betala för mitt psykiska lidande och mina förstörda studieresultat.
Jag undrar om inte en sådan dom skulle fungera rätt fint även i förebyggande syfte.
fredag 27 maj 2011
Sjung !
Om livet är en sång
tänker jag sjunga med
så länge rösten bär
Ibland klart och rent
ibland aningen out of key
när melodin är för svår.
Någon gång falskt och skrålande
av ren lycka.
Jag tänker sjunga
oavsett om jag kan
nå alla tonerna
oavsett vad andra tycker om olåten.
Jag tänker sjunga
Om livet är en sång.
tänker jag sjunga med
så länge rösten bär
Ibland klart och rent
ibland aningen out of key
när melodin är för svår.
Någon gång falskt och skrålande
av ren lycka.
Jag tänker sjunga
oavsett om jag kan
nå alla tonerna
oavsett vad andra tycker om olåten.
Jag tänker sjunga
Om livet är en sång.
torsdag 26 maj 2011
tuff, tuff
Om livet är en resa
tänker jag sitta kvar på det här tåget
Jag vet inte var ändstationen finns
eller när vi beräknas nå dit.
Tåget går i lämplig fart
och landskapet är vackert och omväxlande.
Jag sitter kvar på det här tåget
och njuter av resan.
tänker jag sitta kvar på det här tåget
Jag vet inte var ändstationen finns
eller när vi beräknas nå dit.
Tåget går i lämplig fart
och landskapet är vackert och omväxlande.
Jag sitter kvar på det här tåget
och njuter av resan.
tisdag 24 maj 2011
Söndagsfrid
Tänk vad det är bra med glass efter en middag med grillad lax och hemgjort potatismos. Och tänk vad allt blir vackert när kvällssolen skiner så milt. Tänk vad det är skönt med en liten stunds frid och harmoni innan nästa slagsmål bryter ut så att faster Jenny måste rycka ut och trösta.
måndag 23 maj 2011
di barna....
Somliga dagar är det helt otroligt vad många små guldkorn man får ihop. Igår var det en sån dag. Lilla E och jag åkte in till stan för att se storasystern spela fotboll ,dessutom passade vi på att hälsa på goda vänner och äta god mat. Dessa vänner har en liten gosse som också är fyra år.
När det blev dags att åka till fotbollsmatchen så ville gossen också följa med. De här två små barnen klättrade högst upp på läktaren eftersom de tyckte det var bättre att vara på toppen. Efter att grundligt ha hört sig för om var på planen storasystern var så vill lilla E veta vad det gula laget hette:
- Brunflo, svarade jag.
-Och det grön-vita laget, då ?
- Det heter Krokom- Dvärsätt. Dessa upplysningar smältes under tystnad en stund och så sa den lille gossen L:
- Men det röda laget då. Vad heter det ?
Domarna hade röda tröjor alla tre....
Efter ett tag började lilla E förklara det här med fotboll för sitt sällskap.
- Du förstår, det är bara när vi är så här långt borta som storasyster har gul tröja och en åtta på ryggen. Hemma i Sverigen spelar hon i grönt och vitt och har en etta och en etta på ryggen.
Det är fullkomligt korrekt. I Ragunda BK spelade hon i en grönvit tröja med nr elva på ryggen. Det var drygt ett är sedan lilla E såg det och det blev bara en eller två matcher vi såg under den säsongen. Hon har minne som en elefant den ungen.
Dagen avslutades med en riktig pärla. När vi hade kommit hem ville E plötsligt veta var jag var född.
- I Lycksele, sa jag och sedan undrade jag om hon visste var hon var född.men riktigt så långt minne hade hon visst inte. Jag berättade att hon föddes i Östersund på sjukhuset. Plötsligt lägger ungen huvudet på sned och ser medlidsamt på mej:
- Ååh, stackars dej , mamma. Det är MYCKET längre till Lycksele......
När det blev dags att åka till fotbollsmatchen så ville gossen också följa med. De här två små barnen klättrade högst upp på läktaren eftersom de tyckte det var bättre att vara på toppen. Efter att grundligt ha hört sig för om var på planen storasystern var så vill lilla E veta vad det gula laget hette:
- Brunflo, svarade jag.
-Och det grön-vita laget, då ?
- Det heter Krokom- Dvärsätt. Dessa upplysningar smältes under tystnad en stund och så sa den lille gossen L:
- Men det röda laget då. Vad heter det ?
Domarna hade röda tröjor alla tre....
Efter ett tag började lilla E förklara det här med fotboll för sitt sällskap.
- Du förstår, det är bara när vi är så här långt borta som storasyster har gul tröja och en åtta på ryggen. Hemma i Sverigen spelar hon i grönt och vitt och har en etta och en etta på ryggen.
Det är fullkomligt korrekt. I Ragunda BK spelade hon i en grönvit tröja med nr elva på ryggen. Det var drygt ett är sedan lilla E såg det och det blev bara en eller två matcher vi såg under den säsongen. Hon har minne som en elefant den ungen.
Dagen avslutades med en riktig pärla. När vi hade kommit hem ville E plötsligt veta var jag var född.
- I Lycksele, sa jag och sedan undrade jag om hon visste var hon var född.men riktigt så långt minne hade hon visst inte. Jag berättade att hon föddes i Östersund på sjukhuset. Plötsligt lägger ungen huvudet på sned och ser medlidsamt på mej:
- Ååh, stackars dej , mamma. Det är MYCKET längre till Lycksele......
fredag 20 maj 2011
lök
Någon sa mej en gång att en människa på många sätt liknar en lök. Den innersta kärnan som innehåller det viktigaste och sannaste döljs och skyddas av många lager av skal lagda på varandra i ett överlappande mönster. Alla är olika. En del har ett tunts sidenmatt ytterskal och sedan bara några tunna varv innan man når in till själva grodden medan andra har lagt på sig varv på varv med pappersprasslande ytterskal och sedan stora liksom uppsvullna innerskal ibland till och med med en massa luft emellan. Vad som finns innerst inne är det egentligen ingen som vet. Nära vänner kanske kan ana, ha en uppfattning men riktigt vet gör ingen.
Vad vet man om sin egen innersta kärna. Inte mycket alls. Oftast lever vi ändå i trygg förvissning om att den finns där och innehåller allt vi behöver för att kunna leva och växa. Riktigt olycklig är bara den som tvivlar. Den som misstänker att grodden helt enkelt inte finns där. Den som går och tror att löken bara har varv på varv och innerst inne är det tomt.
Vad vet man om sin egen innersta kärna. Inte mycket alls. Oftast lever vi ändå i trygg förvissning om att den finns där och innehåller allt vi behöver för att kunna leva och växa. Riktigt olycklig är bara den som tvivlar. Den som misstänker att grodden helt enkelt inte finns där. Den som går och tror att löken bara har varv på varv och innerst inne är det tomt.
torsdag 19 maj 2011
Mer blad än blomma
Här kommer fortsättningen på bildkavalkaden.
Om någon kan upplysa mig om vilka blomster det är på bilderna så skulle jag bli mycket tacksam. Den stora frågan är om de gula är vanliga smörblommor eller något helt annat. Jag tycker de uppför sig alldeles för väluppfostrat för att vara vildblommor.
onsdag 18 maj 2011
lektion i näringslära
Det var ju kurs i helgen. Mycket att fundera på blev det som vanligt. Dessutom har ju skolan debatterats flitigt i aftonbladet i veckan. Det blir mycket skoltankar av alltihop. Efter helgens genomgång, som i mångt och mycket handlade om metodiska tips, insåg jag att det finns mycket som jag har gjort tidigare men som jag inte gör idag. Till exempel så planerar jag inte lektionerna längre.
Förr, för så där en tolv år sedan så hade jag alltid lektionsplaneringar med två - tre olika aktiviteter fler om det var en lång lektion. Planeringen kunde se ut så här:
1, genomgång ca 15 minuter
2, läsa och svara på frågor ca 20 minuter.
3, redovisa svaren ca 5 minuter
Eller så här:
1. Start grupparbete 10 minuter
2. gruppdiskussion ca 25 minuter
3. Tillverkning av plansch med gruppens åsikter ca 25 minuter
4. Placering av plansch i väggtidning ca 5 minuter
5. Läsning av väggtidning och helklassdiskussion. ca 15 minuter.
Naturligtvis hade lektionerna även då ett innehåll och det fanns en plan på vad man skulle lära sig. Jag tänkte bara på vilken möda man lade ner på att variera sig. Att stoffet skulle läras in på många olika sätt för att alla elever skulle hitta något som passade dem. Det var naturligtvis också viktigt att variera sig för att eleverna skulle hålla tempot uppe och inte somna till. Ofta hade jag planeringen i huvudet, någon gång ibland på en lapp. Den gick att ändra om det kom en intressant fråga men för det mesta höll man den ungefär. Grovt räknat tog varje 40 minuterslektion 40 minuter i förarbete (planering) och efterarbete (rättning) och all arbetstid som jag inte hade lektion så sysslade jag med detta. Vilket innebär att jag planerade och rättade 15-20 timmar i veckan.
Numera gör jag individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, målbeskrivningar, områdesplaneringar alltihop är skriftligt. Jag bokför vem som har gjort vad inom det arbetsområde vi håller på med. Håller koll på prov och omprov och nationella prov. Har motiverande samtal med elever som tappat orken. Rapporterar till föräldrar vad eleven har hunnit göra och inte har hunnit göra och rättar mängder med skriftligt material som eleverna producerar. Dessutom har jag många med diskussioner med mina kollegor. Men några vidare lektionsplaneringar gör jag inte längre för det hinns inte med. Numera räknar min arbetsgivare med att för och efterarbetet ska ta ca fem timmar i veckan.
Skolan har väl kanske blivit bättre av att vi har målformuleringar, IUP, terminsrapporter och omprov men frågan är om inte undervisningen har blivit sämre. Eller är det bara jag som inte hinner med ?
Förr, för så där en tolv år sedan så hade jag alltid lektionsplaneringar med två - tre olika aktiviteter fler om det var en lång lektion. Planeringen kunde se ut så här:
1, genomgång ca 15 minuter
2, läsa och svara på frågor ca 20 minuter.
3, redovisa svaren ca 5 minuter
Eller så här:
1. Start grupparbete 10 minuter
2. gruppdiskussion ca 25 minuter
3. Tillverkning av plansch med gruppens åsikter ca 25 minuter
4. Placering av plansch i väggtidning ca 5 minuter
5. Läsning av väggtidning och helklassdiskussion. ca 15 minuter.
Naturligtvis hade lektionerna även då ett innehåll och det fanns en plan på vad man skulle lära sig. Jag tänkte bara på vilken möda man lade ner på att variera sig. Att stoffet skulle läras in på många olika sätt för att alla elever skulle hitta något som passade dem. Det var naturligtvis också viktigt att variera sig för att eleverna skulle hålla tempot uppe och inte somna till. Ofta hade jag planeringen i huvudet, någon gång ibland på en lapp. Den gick att ändra om det kom en intressant fråga men för det mesta höll man den ungefär. Grovt räknat tog varje 40 minuterslektion 40 minuter i förarbete (planering) och efterarbete (rättning) och all arbetstid som jag inte hade lektion så sysslade jag med detta. Vilket innebär att jag planerade och rättade 15-20 timmar i veckan.
Numera gör jag individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, målbeskrivningar, områdesplaneringar alltihop är skriftligt. Jag bokför vem som har gjort vad inom det arbetsområde vi håller på med. Håller koll på prov och omprov och nationella prov. Har motiverande samtal med elever som tappat orken. Rapporterar till föräldrar vad eleven har hunnit göra och inte har hunnit göra och rättar mängder med skriftligt material som eleverna producerar. Dessutom har jag många med diskussioner med mina kollegor. Men några vidare lektionsplaneringar gör jag inte längre för det hinns inte med. Numera räknar min arbetsgivare med att för och efterarbetet ska ta ca fem timmar i veckan.
Skolan har väl kanske blivit bättre av att vi har målformuleringar, IUP, terminsrapporter och omprov men frågan är om inte undervisningen har blivit sämre. Eller är det bara jag som inte hinner med ?
blomning
Jag ville ha en lite blommigare blogg så här till våren men mina datakunskaper räckte bara till en liten grodd :(
Får väl blomma lite här då.
Får väl blomma lite här då.
Inte nu igen....
Jaha, så var det dags igen. Nog är det väl typiskt att så snart det börjar våras så börjar det gro ett litet vilsefrö inom mej och ett, tu tre har det vuxit färdigt och börjar blomma.
Förra onsdagen hade jag några timmar på mej och drog iväg på ett löppass som skulle få ta lite längre tid än vanligt. Det är ju väldigt trist att bara springa efter vägen så jag svängde upp i skogen. Känner till den stigen ganska väl tycker jag eftersom det är nedre delen av Kälagåtte. Jag vet ju att från det här hållet är det väldigt uppför, lerigt och tungsprunget var det också.
- Kul, tänkte jag, läge för en riktig genomkörare.
Uppför och uppför och ännu mera uppför. Sedan kom jag fram till skogsbilvägen som jag visste korsar stigen efter ett par kilometer. Jag tänkte ta den ner till vägen som går mellan Ragunda och Hammarstrand. Tänkte och trodde att skogsbilvägen skulle sluta vid vägkanten en 3-4 kilometer från Hammarstrand. Så jag Svängde vänster.
- Oj, vad lätt det gick. Hård och vältrampad vägbana och lite utför.
Men efter bara ett hundratal meter så började uppförsresan igen. Vägen svängde iväg uppför ett berg och nu var det riktigt tungt. Riktningen började kännas fel också. Efter ytterligare några kilometer rakt uppför tog vägen helt enkelt och smalnade av till två traktorspår. Det var bara att vända och nu hade jag inte särskilt mycket tid på mej alls. Fick försöka stå på lite fast benen kändes som sjunktimmer ungefär. Då inträffade det där som ibland händer i mardrömmarna. Det känndes som jag sprang allt jag kunde utan att röra mej ur fläcken och det är precis lika otäckt i verkligheten som i drömmen, kan jag tala om.
Det var en oändlig väg genom Kånkback innan jag var hemma. Ont i hela kroppen hade jag och på natten gick det inte sova för det kröp och kliade inuti benen. Det var väl alla muskelfibrerna som försökte hitta igen varandra igen.
Vägen, då ? Jo, jag skulle ju naturligtvis ha svängt höger när jag nådde skogsbilvägen. Då hade jag kommit ner på Visanvägen tämligen enkelt och smärtfritt och därifrån ha haft tre, fyra kilometer hem, så den svängen tar jag väl nästa gång.
Förra onsdagen hade jag några timmar på mej och drog iväg på ett löppass som skulle få ta lite längre tid än vanligt. Det är ju väldigt trist att bara springa efter vägen så jag svängde upp i skogen. Känner till den stigen ganska väl tycker jag eftersom det är nedre delen av Kälagåtte. Jag vet ju att från det här hållet är det väldigt uppför, lerigt och tungsprunget var det också.
- Kul, tänkte jag, läge för en riktig genomkörare.
Uppför och uppför och ännu mera uppför. Sedan kom jag fram till skogsbilvägen som jag visste korsar stigen efter ett par kilometer. Jag tänkte ta den ner till vägen som går mellan Ragunda och Hammarstrand. Tänkte och trodde att skogsbilvägen skulle sluta vid vägkanten en 3-4 kilometer från Hammarstrand. Så jag Svängde vänster.
- Oj, vad lätt det gick. Hård och vältrampad vägbana och lite utför.
Men efter bara ett hundratal meter så började uppförsresan igen. Vägen svängde iväg uppför ett berg och nu var det riktigt tungt. Riktningen började kännas fel också. Efter ytterligare några kilometer rakt uppför tog vägen helt enkelt och smalnade av till två traktorspår. Det var bara att vända och nu hade jag inte särskilt mycket tid på mej alls. Fick försöka stå på lite fast benen kändes som sjunktimmer ungefär. Då inträffade det där som ibland händer i mardrömmarna. Det känndes som jag sprang allt jag kunde utan att röra mej ur fläcken och det är precis lika otäckt i verkligheten som i drömmen, kan jag tala om.
Det var en oändlig väg genom Kånkback innan jag var hemma. Ont i hela kroppen hade jag och på natten gick det inte sova för det kröp och kliade inuti benen. Det var väl alla muskelfibrerna som försökte hitta igen varandra igen.
Vägen, då ? Jo, jag skulle ju naturligtvis ha svängt höger när jag nådde skogsbilvägen. Då hade jag kommit ner på Visanvägen tämligen enkelt och smärtfritt och därifrån ha haft tre, fyra kilometer hem, så den svängen tar jag väl nästa gång.
lördag 14 maj 2011
När jag ser på hur barna...
växer upp och står i....
Och det gör man ju. Ser på alltså, och konstaterar att mycket är sig likt. Man har sett det, varit där. Exakt lika fast för 45 eller 25 år sedan. Annat är oerhört nytt och annorlunda.
Speglandet är till exempel välbekant. Halvtimmeslånga närstudier framför badrumsspegeln, där man kunde försjunka i alla ansiktets detaljer och sedan snabbkollen i hallspegeln. En snabb vridning av kroppen för att se så mycket som möjligt av baksidan också. Jag har gjort exakt likadant. Jag minns det. Men så kommer skillnaden.
Där framför hallspegeln, en nanosekund innan det är dags att lämna den för att gå till skolan, hörs ett klick. Jo, om man är tonåring idag tar man kort på sig själv i alla möjliga lägen. Tänk dej om vi som är födda på -60-talet hade tagit våra Kodac instamatic och knäppt en hel hög med kort på oss själva. Vi hade blivit utskrattade. Ja, i alla fall om vi hade försökt att visa dem för någon. Man hade nog både fått heta egenkär och mallig idiot. Enda gången det var helt okej att ta kort på sig själv var om man lyckades hitta en fotoautomat. Då gick det av någon anledning bra.
Om man är tonårstjej idag det helt normalt att ta en hel massa kort på sig själv i olika kläder och mycket skiftande poser och sedan visa dem för hela världen. Ingen säger egenkär eller mallig idiot utan folk kommenterar vänligt " vad snyggt ".
Vad säger den här förändringen? Är dagens tonåringar mer utseendefixerade än vi var, eller är det helt enkelt en fråga om teknisk utveckling eller handlar det om att tonåringar idag faktiskt är rätt nöjda med sig själva ?
Jag har ingen aning. Det enda jag kan konstatera är att hela hanteringen känns mycket främmande.
Och det gör man ju. Ser på alltså, och konstaterar att mycket är sig likt. Man har sett det, varit där. Exakt lika fast för 45 eller 25 år sedan. Annat är oerhört nytt och annorlunda.
Speglandet är till exempel välbekant. Halvtimmeslånga närstudier framför badrumsspegeln, där man kunde försjunka i alla ansiktets detaljer och sedan snabbkollen i hallspegeln. En snabb vridning av kroppen för att se så mycket som möjligt av baksidan också. Jag har gjort exakt likadant. Jag minns det. Men så kommer skillnaden.
Där framför hallspegeln, en nanosekund innan det är dags att lämna den för att gå till skolan, hörs ett klick. Jo, om man är tonåring idag tar man kort på sig själv i alla möjliga lägen. Tänk dej om vi som är födda på -60-talet hade tagit våra Kodac instamatic och knäppt en hel hög med kort på oss själva. Vi hade blivit utskrattade. Ja, i alla fall om vi hade försökt att visa dem för någon. Man hade nog både fått heta egenkär och mallig idiot. Enda gången det var helt okej att ta kort på sig själv var om man lyckades hitta en fotoautomat. Då gick det av någon anledning bra.
Om man är tonårstjej idag det helt normalt att ta en hel massa kort på sig själv i olika kläder och mycket skiftande poser och sedan visa dem för hela världen. Ingen säger egenkär eller mallig idiot utan folk kommenterar vänligt " vad snyggt ".
Vad säger den här förändringen? Är dagens tonåringar mer utseendefixerade än vi var, eller är det helt enkelt en fråga om teknisk utveckling eller handlar det om att tonåringar idag faktiskt är rätt nöjda med sig själva ?
Jag har ingen aning. Det enda jag kan konstatera är att hela hanteringen känns mycket främmande.
tisdag 10 maj 2011
Det började med ett litet gung i ena höften
strax efter att jag hade fyllt förtifem.
- Jädrar, nu ryker höftleden tänkte jag,
som alltid har satt en ära i att marschera
rakt fram, utan krumbukter.
Så småningom fortsatte gungningen över mot andra höften,
och blev till ett litet svaj i steget.
En morgon när jag vaknade
kände jag en rytm som låg och slog
lite calypsoaktigt strax under revbenskanten
Efter ett tag blev jag varse att
den ackompanjerade en melodi som
nynnar lågt längst in i maggropen
Ibland om eftermiddagarna blir jag sittande
och lyssnar innåt till rytmen och melodin.
Vad vill de egentligen, undrar jag.
Vill de bli fria och
ge sig ut i världen.
Eller vill de fortsätta att vara hemliga
så att de nästan, bara nästan
får mig att dansa.
strax efter att jag hade fyllt förtifem.
- Jädrar, nu ryker höftleden tänkte jag,
som alltid har satt en ära i att marschera
rakt fram, utan krumbukter.
Så småningom fortsatte gungningen över mot andra höften,
och blev till ett litet svaj i steget.
En morgon när jag vaknade
kände jag en rytm som låg och slog
lite calypsoaktigt strax under revbenskanten
Efter ett tag blev jag varse att
den ackompanjerade en melodi som
nynnar lågt längst in i maggropen
Ibland om eftermiddagarna blir jag sittande
och lyssnar innåt till rytmen och melodin.
Vad vill de egentligen, undrar jag.
Vill de bli fria och
ge sig ut i världen.
Eller vill de fortsätta att vara hemliga
så att de nästan, bara nästan
får mig att dansa.
onsdag 4 maj 2011
Ytbärgare och djupdykare
Att det är det skillnad på folk, det är det. Alla är olika. Korta, långa, mörka, ljusa, grönögda, smala, glada, bittra, skåningar och storstadsbor etc, etc.
Fast det luriga är att de verkligt stora skillnderna inte syns. De gömmer sig under pannbenet. Det som är ännu lurigare är att mitt sätt att uppfatta omvärlden är så självklart för mig att jag bara antar att alla andra ser samma saker.
En av de absolut största olikheter människor kan ha är om de är ytbärgare eller djupdykare.
Ytbärgarna ser hela tillvaron rätt översiktligt. Precis som en ytbärgare som sitter i en helikopter som rör sig i hög fart, högt över ett upprört hav. De spanar över stora ytor för att försöka urskilja något. Vad de söker vet de inte förrän deras blick fastnar på något avvikande. En suddig orange fläck, något som rör sig mot strömmen eller ett ljussken. De är beredda att plocka upp ungefär vad som helst som fångar deras intresse. Vad de ska ha det till vet de inte riktigt heller. De bärgar helt enkelt det som flyter på ytan. De har lite vad som helst och vet mycket om ingenting men något om nästan allt.
Ytbärgarnas raka motsatts som människor är djupdykarna. De tar sig med stort besvär ner i de mörkaste djupen. Där lyser de omkring sig med en kraftig ficklampa. De studerar vartenda djur och vänder på varenda sten på den lilla del av havsbottnen som de kan belysa. De går inte upp till ytan förrän de vet allt om varenda detalj i just denna djuphavsgrav. Först när de verkligen vet att de vet allt kan de gå vidare.
Nu är det ju så tur att de flesta av oss har lite av båda. Vi kan både bärga på ytan och dyka i djupen eller så har vi lärt oss det under livets gång.
Men spana omkring er och se om ni kan hitta någon riktigt utpräglad djupdykare och en lika utpräglad ytbärgare och ge dem sedan ett gemensamt uppdrag av något slag så får ni garanterat vara med om en hel massa intressanta saker.
Fast det luriga är att de verkligt stora skillnderna inte syns. De gömmer sig under pannbenet. Det som är ännu lurigare är att mitt sätt att uppfatta omvärlden är så självklart för mig att jag bara antar att alla andra ser samma saker.
En av de absolut största olikheter människor kan ha är om de är ytbärgare eller djupdykare.
Ytbärgarna ser hela tillvaron rätt översiktligt. Precis som en ytbärgare som sitter i en helikopter som rör sig i hög fart, högt över ett upprört hav. De spanar över stora ytor för att försöka urskilja något. Vad de söker vet de inte förrän deras blick fastnar på något avvikande. En suddig orange fläck, något som rör sig mot strömmen eller ett ljussken. De är beredda att plocka upp ungefär vad som helst som fångar deras intresse. Vad de ska ha det till vet de inte riktigt heller. De bärgar helt enkelt det som flyter på ytan. De har lite vad som helst och vet mycket om ingenting men något om nästan allt.
Ytbärgarnas raka motsatts som människor är djupdykarna. De tar sig med stort besvär ner i de mörkaste djupen. Där lyser de omkring sig med en kraftig ficklampa. De studerar vartenda djur och vänder på varenda sten på den lilla del av havsbottnen som de kan belysa. De går inte upp till ytan förrän de vet allt om varenda detalj i just denna djuphavsgrav. Först när de verkligen vet att de vet allt kan de gå vidare.
Nu är det ju så tur att de flesta av oss har lite av båda. Vi kan både bärga på ytan och dyka i djupen eller så har vi lärt oss det under livets gång.
Men spana omkring er och se om ni kan hitta någon riktigt utpräglad djupdykare och en lika utpräglad ytbärgare och ge dem sedan ett gemensamt uppdrag av något slag så får ni garanterat vara med om en hel massa intressanta saker.
söndag 1 maj 2011
linjär
Om man följer en linje
när den böjer av
försvinner ut
i ett ingenting
där man kan
lägga handen
till vila.
Om man följer en linje,
till exempel
under ögat,
tunnas den ut
och försvinner
vid kindbenet.
när den böjer av
försvinner ut
i ett ingenting
där man kan
lägga handen
till vila.
Om man följer en linje,
till exempel
under ögat,
tunnas den ut
och försvinner
vid kindbenet.
Storpolitik
Läser " Den röda grevinnan" där Yvonne Hirdman skriver om sin mamma. En mamma som dog alltför ung och som hon visste alltför lite om. Hon gräver som en detektiv i mammans liv. Brev, foton, några dagboksblad. Men mycket är borta. Vänner och släktingar som kunde ha berättat är också borta eller alltför gamla. Hon lägger pussel med olika överlappande skildringar. Mamman, Charlotte, föddes i ett hörn av det habsburgska väldet. I en liten stad som skulle komma att tillhöra Rumänien efter första världskriget.
Genom Charlottes levnadsöde följer man krig, revolter och omvälvningar. Gränser dras om trupper marscherar förbi och hon finns hela tiden i händelsernas centrum. Flyttar runt i ett plågat centraleuropa medan hon brottas med vanliga problem; vad ska familjen tycka om fästmannen, vad ska hon arbeta med, när ska de ha råd att gifta sej......
Just nu bor hon i Berlin. Det marscheras åter på gatorna och -30-talet ska snart börja.
Genom Charlottes levnadsöde följer man krig, revolter och omvälvningar. Gränser dras om trupper marscherar förbi och hon finns hela tiden i händelsernas centrum. Flyttar runt i ett plågat centraleuropa medan hon brottas med vanliga problem; vad ska familjen tycka om fästmannen, vad ska hon arbeta med, när ska de ha råd att gifta sej......
Just nu bor hon i Berlin. Det marscheras åter på gatorna och -30-talet ska snart börja.
lördag 30 april 2011
stafett
Det är en lång stafett med många byten. sträckorna är dessutom olika långa och vilka som ingår i de olika lagen hålls hemligt in i det sista. Klart är just nu att blåsipporna klarar sin växling till vitsipporna med glans. De springer sida vid sida och lämnar över stafettpinnen i farten. Trots det är det inte örtlaget som ligger bäst till. Löklaget har redan klarat hela första sträckan. Scillorna och småhyacinterna var oootroligt snabba i starten och har redan lämnat över till krokusarna. Narcisserna och tulpanerna har redan börjat värma upp inför nästa växling. Oklart om de tar sträcka tre tillsammans eller om en av dem väntar till sträcka fyra. Narcisserna ser definitivt piggast ut just nu och snart börjar de bekänna färg.
De blommande buskarna kommer att få problem. Tibasten har snart gjort klart hela sitt varv och ser sig förtvivlat om efter en lagkamrat. Hon orkar troligen inte ett varv till. Hon börjar redan se lite vissen ut. Hon sneglar mot syrenerna men de har inte ens fått av sig överdragsoverallerna än. Kanske äppelträdet gör ett inhopp. Det ser ut som han har löparskorna på sej. Det finns även några okända som står och trycker vid bortre kurvan. Det lag som klarar sej absolut sämst är klängväxterna som helt enkelt kom försent till starten och dessutom har en laguppställning med stora luckor. Frågan är hur de ska kunna slingra sej ifrån jumboplatsen.
Det lag som ser starkast ut här inne på arenan är örterna. Gullvivor, pioner och aklejor kantar banan och bara väntar på sin tur men lökarna är fulla av överraskingar och kan dyka upp när och var som helst och sedan ändå göra en gedigen insats.
Målgång väntas först ett par veckor efter den första frostnatten och vinner gör det lag som håller ut längst. Tävlingen kan bäst beskrivas som färgrik och fascinerande.
De blommande buskarna kommer att få problem. Tibasten har snart gjort klart hela sitt varv och ser sig förtvivlat om efter en lagkamrat. Hon orkar troligen inte ett varv till. Hon börjar redan se lite vissen ut. Hon sneglar mot syrenerna men de har inte ens fått av sig överdragsoverallerna än. Kanske äppelträdet gör ett inhopp. Det ser ut som han har löparskorna på sej. Det finns även några okända som står och trycker vid bortre kurvan. Det lag som klarar sej absolut sämst är klängväxterna som helt enkelt kom försent till starten och dessutom har en laguppställning med stora luckor. Frågan är hur de ska kunna slingra sej ifrån jumboplatsen.
Det lag som ser starkast ut här inne på arenan är örterna. Gullvivor, pioner och aklejor kantar banan och bara väntar på sin tur men lökarna är fulla av överraskingar och kan dyka upp när och var som helst och sedan ändå göra en gedigen insats.
Målgång väntas först ett par veckor efter den första frostnatten och vinner gör det lag som håller ut längst. Tävlingen kan bäst beskrivas som färgrik och fascinerande.
torsdag 28 april 2011
Gnnnn
Jag är en tolerant person. Ni tror det inte, men det är sant. Folk får gärna sätta i sig ett par kilo blåmusslor varje dag om de har lust bara de slänger skalen i soporna.
Människor i alla åldrar får gärna dricka öl och cider precis var de vill för mej om de bara låter bli att slänga flaskorna och burkarna i diken och på trottoarer och gångstigar.
De personer som tycker att de behöver piller av olika slag för att orka med dagens id får gärna för min del knapra i sej dessa på vägen till jobbet om de bara tar den tomma pillerkartan med sig. Detsamma gäller för godis och cigaretter.
Nog är det väl alldeles förbannat hur det ser ut runtomkring våra gator och vägar. Skärpning slynglar !
Människor i alla åldrar får gärna dricka öl och cider precis var de vill för mej om de bara låter bli att slänga flaskorna och burkarna i diken och på trottoarer och gångstigar.
De personer som tycker att de behöver piller av olika slag för att orka med dagens id får gärna för min del knapra i sej dessa på vägen till jobbet om de bara tar den tomma pillerkartan med sig. Detsamma gäller för godis och cigaretter.
Nog är det väl alldeles förbannat hur det ser ut runtomkring våra gator och vägar. Skärpning slynglar !
fredag 22 april 2011
Systrar
En kakafoni
av fnitter, kittel, busbråk.
Jagande, retande
öknamn, smeknamn.
Miljoner kommentarer
om nya pojkvännen,
gamla vänner
eller fula kläder.
Som att befinna sig i
ett vattenfall,
en evighetsfors
där det ständigt
bubblar fram
små,små saker
som betyder
- Vad jag har längtat
efter dej.
av fnitter, kittel, busbråk.
Jagande, retande
öknamn, smeknamn.
Miljoner kommentarer
om nya pojkvännen,
gamla vänner
eller fula kläder.
Som att befinna sig i
ett vattenfall,
en evighetsfors
där det ständigt
bubblar fram
små,små saker
som betyder
- Vad jag har längtat
efter dej.
torsdag 14 april 2011
rapport från den verkliga världen
Det är lite mot principen och den här bloggens tema att syssla med den sk verkligheten men eftersom några bloggläsare har funderat på om jag är gravt deprimerad kommer här en liten dos realism.
Och det är klart jag läser igenom de senaste blogginläggen så ser de faktiskt rätt så tungsinta ut. Bara död och sorg och skuld, tjat och gnat och sur på jobbet. Konstigt nog så stämmer det väldigt dåligt med hur det är i den verkliga världen. Det mesta går lätt på jobbet.Eleverna är ambitösa och lätta att komma överens med.
Vi har nyss köpt hus och jag längtar efter att få se vad som kommer upp här ute i trädgården. Massor med små vårlökar börjar redan att blomma i söderväggen. Jag får hålla i mej för att inte ta och krafsa bort fjolårslöven i alla rabatter alldeles för tidigt. Planterar ungefär allt jag kan komma på utan att ha en aning om var jag ska sätta ut det.Det finns en liten köksträdgårdshörna också. Och en massa förväxta syrener som måste kapas ner så annat ska få ljus och plats. Det finns en kompost också som är alldeles klar att grävas ut. Men det finns inga äppelträd och ingen hallonhäck så sådant borde planteras någonstans.
I soffan sitter det två småtjejer i rosa pyamasar och håller varandra i handen medan de ser på morgonTV och dricker nyponsoppa. De stora barnen kämpar på med jobb och skola och allt det där som handlar om att komma igång med vuxenlivet. Det är väl inte alltid lätt för dem. Den där vägen in i vuxenlivet är full med stenar i form av; skoltrötthet, knäppa chefer, tidsbegränsade anställningar, giriga hyresvärdar och byråkratiskt krångel och en hel massa annat. Men de kämpar på bra duktigt för att hitta ett eget liv som passar just dem, och mer kan man inte begära tycker jag.
Livet just nu är fullt av planer och hålla om och gemenskap. Synd bara att man ska somna i soffan hela tiden.
Och det är klart jag läser igenom de senaste blogginläggen så ser de faktiskt rätt så tungsinta ut. Bara död och sorg och skuld, tjat och gnat och sur på jobbet. Konstigt nog så stämmer det väldigt dåligt med hur det är i den verkliga världen. Det mesta går lätt på jobbet.Eleverna är ambitösa och lätta att komma överens med.
Vi har nyss köpt hus och jag längtar efter att få se vad som kommer upp här ute i trädgården. Massor med små vårlökar börjar redan att blomma i söderväggen. Jag får hålla i mej för att inte ta och krafsa bort fjolårslöven i alla rabatter alldeles för tidigt. Planterar ungefär allt jag kan komma på utan att ha en aning om var jag ska sätta ut det.Det finns en liten köksträdgårdshörna också. Och en massa förväxta syrener som måste kapas ner så annat ska få ljus och plats. Det finns en kompost också som är alldeles klar att grävas ut. Men det finns inga äppelträd och ingen hallonhäck så sådant borde planteras någonstans.
I soffan sitter det två småtjejer i rosa pyamasar och håller varandra i handen medan de ser på morgonTV och dricker nyponsoppa. De stora barnen kämpar på med jobb och skola och allt det där som handlar om att komma igång med vuxenlivet. Det är väl inte alltid lätt för dem. Den där vägen in i vuxenlivet är full med stenar i form av; skoltrötthet, knäppa chefer, tidsbegränsade anställningar, giriga hyresvärdar och byråkratiskt krångel och en hel massa annat. Men de kämpar på bra duktigt för att hitta ett eget liv som passar just dem, och mer kan man inte begära tycker jag.
Livet just nu är fullt av planer och hålla om och gemenskap. Synd bara att man ska somna i soffan hela tiden.
tisdag 12 april 2011
Skuld
En del händelser biter sig fast. Små händelser utan betydelse som fastnar och går på repeat i hjärnan , eller kanske i hjärtat, i åratal. Troligen ligger de kvar i mig många år efter att de andra inblandade har glömt dem.
För några år sedan en tidig sommarkväll en sån där kväll som följde på en alldeles ovanligt varm och solig dag. En så varm och solig dag att man egentligen inte ville laga någon mat. Vi hade badat ända tills det redan var middagsdags för länge sedan. Barnens far jobbade den kvällen så vi hade en rask omröstning jag och ungarna. Mitt förslag vann. Vi åkte till pizzerian.
Det var naturligtvis inte så mycket folk, det stora flertalet satt väl och grillade i nån trädgård, men vid ett bord satt en familj. Bekanta så klart. Jag hejade och noterade lite slött att gensvaret var rätt klent. Jag och barnen satte oss vid ett bord nära de öppna altandörrarna. Medan vi väntade på vår mat såg jag i ögonvrån att den lilla flickan i bekantingfamiljen bar sej lite konstigt åt. Hon gick liksom runt och strök sig mot sina föräldrar som satt vid varsin sida om bordet. En lite flickteta på ungefär fem år. Långbent och lite skranglig på det där viset som femåringar är. Jag noterade att det var något fel. De vuxna undvek all ögonkontakt med varandra genom att helt fokusera på lillebror som satt i en barnstol och bankade med en sked i en rätt klafsig pizzabit. De såg inte på varandra och inte på flckan. Troligen hade de grälat med varandra. Det kändes på hela den frostiga stämningen och hela tiden gick flickan runt bordet och försökte se omväxlande sin mamma och sin pappa i ögonen. Hon lyckades inte.
Stora oroliga blå ögon som sökte och sökte kontakt utan att finna någon. Jag steg upp för att hämta sallad och kom så nära att jag hörde vad hon sa:
- Vad fin du är i den där klänningen, mamma.
- Pappa, visst är mamma fin i den här klänningen ?
- Vilka fina örhängen mamma.
- Mamma, visst har jag ätit duktigt.
- Titta, pappa det är tomt på min tallrik.
- Mamma, vilka fina skor du har, mamma......
- Mamma, du är den snällaste mamman som finns.......
Jag satte mej på huk och la armarna om flickungen och viskade i hennes öra:
- Lilla vän, det är inte ditt fel. Du är det underbaraste barnet i universum och du är helt utan skuld. De där två vuxna har just nu så fullt upp med sig själva att de inte ser hur underbar du är men det är deras problem inte ditt. För du är underbar och värd all kärlek i världen.
Nej, det gjorde jag ju inte.
Jag vände mig till föräldrarna och sa:
- Jag vet ju att det inte alls är min sak men ni kan väl ändå ge den här lilla ungen en förklaring. Säg att ni är osams med varandra och att det inte alls är hennes fel så hon slipper känna sig skyldig och ta ansvaret för hur ni mår.
Nej, det sa jag ju inte. Feg svensk som inte lägger sig i, gick bara och satte sig igen. Med en stor värkande knut i magen och flickan fortsatte sin vandring runt bordet.
För några år sedan en tidig sommarkväll en sån där kväll som följde på en alldeles ovanligt varm och solig dag. En så varm och solig dag att man egentligen inte ville laga någon mat. Vi hade badat ända tills det redan var middagsdags för länge sedan. Barnens far jobbade den kvällen så vi hade en rask omröstning jag och ungarna. Mitt förslag vann. Vi åkte till pizzerian.
Det var naturligtvis inte så mycket folk, det stora flertalet satt väl och grillade i nån trädgård, men vid ett bord satt en familj. Bekanta så klart. Jag hejade och noterade lite slött att gensvaret var rätt klent. Jag och barnen satte oss vid ett bord nära de öppna altandörrarna. Medan vi väntade på vår mat såg jag i ögonvrån att den lilla flickan i bekantingfamiljen bar sej lite konstigt åt. Hon gick liksom runt och strök sig mot sina föräldrar som satt vid varsin sida om bordet. En lite flickteta på ungefär fem år. Långbent och lite skranglig på det där viset som femåringar är. Jag noterade att det var något fel. De vuxna undvek all ögonkontakt med varandra genom att helt fokusera på lillebror som satt i en barnstol och bankade med en sked i en rätt klafsig pizzabit. De såg inte på varandra och inte på flckan. Troligen hade de grälat med varandra. Det kändes på hela den frostiga stämningen och hela tiden gick flickan runt bordet och försökte se omväxlande sin mamma och sin pappa i ögonen. Hon lyckades inte.
Stora oroliga blå ögon som sökte och sökte kontakt utan att finna någon. Jag steg upp för att hämta sallad och kom så nära att jag hörde vad hon sa:
- Vad fin du är i den där klänningen, mamma.
- Pappa, visst är mamma fin i den här klänningen ?
- Vilka fina örhängen mamma.
- Mamma, visst har jag ätit duktigt.
- Titta, pappa det är tomt på min tallrik.
- Mamma, vilka fina skor du har, mamma......
- Mamma, du är den snällaste mamman som finns.......
Jag satte mej på huk och la armarna om flickungen och viskade i hennes öra:
- Lilla vän, det är inte ditt fel. Du är det underbaraste barnet i universum och du är helt utan skuld. De där två vuxna har just nu så fullt upp med sig själva att de inte ser hur underbar du är men det är deras problem inte ditt. För du är underbar och värd all kärlek i världen.
Nej, det gjorde jag ju inte.
Jag vände mig till föräldrarna och sa:
- Jag vet ju att det inte alls är min sak men ni kan väl ändå ge den här lilla ungen en förklaring. Säg att ni är osams med varandra och att det inte alls är hennes fel så hon slipper känna sig skyldig och ta ansvaret för hur ni mår.
Nej, det sa jag ju inte. Feg svensk som inte lägger sig i, gick bara och satte sig igen. Med en stor värkande knut i magen och flickan fortsatte sin vandring runt bordet.
söndag 10 april 2011
Så länge någon minns
En människa lever så länge någon minns henne, det är i alla fall något jag har hört någon gång. Kanske är det värt att tro på också.
Ikväll var jag i kyrkan på musikgudstjänst. Det var som vanligt, bra men aningen för långdraget. Under denna gudstjänst sjöngs psalm 45; Jesu för världen. Det är väl egentligen inget särskilt med den förutom att den var min mormors favoritpsalm. Varje gång jag sjunger den hör jag hennes röst i vänstra örat. Hon blir så närvarande och levande just då. Varför hon tyckte så mycket om den psalmen har jag ingen aning om. Jag frågade aldrig.
När hon var ung ville hon skaffa sig ett yrke. Hon ville utbilda sig till blankstrykerska vid en tvättinrättning. De planerna stöp på att hon inte ägde några skor. Hon kunde ju inte gärna gå dit och söka jobb barfota. Jag vet inte om hon tyckte det var bra att jag hade möjlighet att utbilda mig och skaffa mig ett yrke. Jag frågade aldrig.
Hon levde på många sätt ett liv som kantades av sjukdomar. Fick ett gravt missbildat barn som sedan dog. Familjen drabbades hårt av TBC. Hon var själv intagen på sjukhus otaliga gånger. Jag vet inte hur hon såg på livet och döden. Jag frågade aldrig.
Men jag vet att jag troligen blir en av de sista som minns henne. Jag kan se henne framför mig i olika lägen och ibland kan jag höra hennes röst och hennes lite syrliga kommentarer om saker och ting. Rätt som det är kan jag höra mormors ord, uttryck och tonfall komma ut ur min egen mun.
Kanske lever vi alla för evigt.
Ikväll var jag i kyrkan på musikgudstjänst. Det var som vanligt, bra men aningen för långdraget. Under denna gudstjänst sjöngs psalm 45; Jesu för världen. Det är väl egentligen inget särskilt med den förutom att den var min mormors favoritpsalm. Varje gång jag sjunger den hör jag hennes röst i vänstra örat. Hon blir så närvarande och levande just då. Varför hon tyckte så mycket om den psalmen har jag ingen aning om. Jag frågade aldrig.
När hon var ung ville hon skaffa sig ett yrke. Hon ville utbilda sig till blankstrykerska vid en tvättinrättning. De planerna stöp på att hon inte ägde några skor. Hon kunde ju inte gärna gå dit och söka jobb barfota. Jag vet inte om hon tyckte det var bra att jag hade möjlighet att utbilda mig och skaffa mig ett yrke. Jag frågade aldrig.
Hon levde på många sätt ett liv som kantades av sjukdomar. Fick ett gravt missbildat barn som sedan dog. Familjen drabbades hårt av TBC. Hon var själv intagen på sjukhus otaliga gånger. Jag vet inte hur hon såg på livet och döden. Jag frågade aldrig.
Men jag vet att jag troligen blir en av de sista som minns henne. Jag kan se henne framför mig i olika lägen och ibland kan jag höra hennes röst och hennes lite syrliga kommentarer om saker och ting. Rätt som det är kan jag höra mormors ord, uttryck och tonfall komma ut ur min egen mun.
Kanske lever vi alla för evigt.
tisdag 5 april 2011
Verbaliserad längtan
Jag vill:
Vandra
Smaka
Gräva
Titta
Utforska
Andas
Finnas
Vara
Plantera
Knåda
Svettas
Känna
Rota
Jag ska:
Rätta
Tjata
Studera
Undervisa
Bokföra
Bedöma
Sammanträda
Betygsätta
Resonera
Planera
Kontrollera
Sammanträda
Vandra
Smaka
Gräva
Titta
Utforska
Andas
Finnas
Vara
Plantera
Knåda
Svettas
Känna
Rota
Jag ska:
Rätta
Tjata
Studera
Undervisa
Bokföra
Bedöma
Sammanträda
Betygsätta
Resonera
Planera
Kontrollera
Sammanträda
onsdag 30 mars 2011
Oh, what a wonderfull morning
Ack, ja. Började med att hasa fram till kylen och ta fram en liter fil. Innehållet kändes ovanligt skvalpigt och lättflytande. Hmmm, kan det vara så att jag har börjat skölja ur en tomförpackning som sen har åkt in i kylen av misstag. Det har hänt förr. Kollar en extra gång. Jo, filens ABC står det på sidan men det är inte fil inuti. När jag häller ut alltihop i slasken inser jag att det är mjölk. Det borde vara förbjudet att göra förpackningar så lika varandra.
Gör ett mellanspel med att leta en kaffekopp som det sedan visar sig att jag redan har druckit ur och diskat.
Avslutar i stor stil med att, när jag redan är färdigklädd och klar att åka på jobbet, komma på att den där jäkla surdegen som står i ett skåp verkar ha så väldigt svårt att ta sig. Måste alltså kolla. Tar fram burken och synar den. Ser inte en bubbla. Men när jag öppnar locket säger det poff och stora delar av innehållet slungas ut i luften och landar på min rena tröja.
Får väl travestera Karin Boye och säga:
Byt om, byt om
Den nya dagen gryr
oändligt är vårt stora äventyr.
Gör ett mellanspel med att leta en kaffekopp som det sedan visar sig att jag redan har druckit ur och diskat.
Avslutar i stor stil med att, när jag redan är färdigklädd och klar att åka på jobbet, komma på att den där jäkla surdegen som står i ett skåp verkar ha så väldigt svårt att ta sig. Måste alltså kolla. Tar fram burken och synar den. Ser inte en bubbla. Men när jag öppnar locket säger det poff och stora delar av innehållet slungas ut i luften och landar på min rena tröja.
Får väl travestera Karin Boye och säga:
Byt om, byt om
Den nya dagen gryr
oändligt är vårt stora äventyr.
tisdag 29 mars 2011
Friluppsda
Idag har vi haft friluftsdag i vackrast möjliga vinterväder. Strålande sol från klarblå himmel. Gnistrande vit nyfallen snö. Några minusgrader i skuggan och en hel hög plusgrader i solen. Det var en ren njutning att vara ute. Ja, det tyckte jag i alla fall men en hel hög av skoleleverna (läs tjejerna) dök, som vanligt, upp i blanka tajts och korta jackor, tygskor och sura miner. Inga vantar, ingen mössa och ingen lust att vara med.
Så då drar jag igång med hurtbullemetoden:
- Kom igen tjejer så kör vi ikapp...
Allt jag får till svar är surmulen tystnad.
Så prövar jag den överentusiastiska metoden:
- Känn så skönt solen skiner, Hör på fåglarna. Och en sån faantastisk utsikt det är här uppifrån. Åh, så underbart roligt det ska bli att få åka i backen
(surmulen tystnad)
Testar stasimetoden:
- Det här kommer jag att rapportera direkt till eran idrottslärare och han rapporterar det i sin tur till eventuella framtida arbetsgivare. Det blir en fläck i regestren som aldrig kan tvättas bort. Tänk på det.
(surmulen tystnad)
Provar den kliniska metoden :
- Era skelett behöver både rörelse och ljus för att bli starka och era lungor och hjärtan måste tränas så de orkar med sitt arbete hela livet. Kom nu så tränar vi lite.
(surmulen tystand).
Tar som sista utväg till den skuldbeläggande metoden:
- Vad ska det bli av er här i livet om ni inte ens ids engagera er i en vanlig hederlig friluftsdag. När jag var i er ålder orkade jag minsann.....
När jag var i er ålder, ja, vad gjorde jag då ? Jo, skolkade från friluftsdagarna om det bara gick. De friluftsdagar jag inte fick stanna hemma ifrån försökte jag att undvika att delta i på alla sätt som fanns. Gick och drog bena efter mig på orienteringsdagen. Glömde stavarna på skidåkardagen, spöt på pimpeldagen och vantarna, mössan, matsäcken och täckbyxorna så ofta det bara gick. Dödstrist var det. Varför gjorde jag så ? Jag tyckte ju visst att det var skönt att vara ute och röra på mej. Tänk om jag bara hade varit med, så mycket roligare jag skulle ha haft. Kanske skule jag dessutom ha råkat göra något tillsammans med människor jag annars aldrig skulle ha pratat med och knutit nya kontakter. Varför stod jag bara där och var sur ? Vad fanns det för vinst i ett sånt beteende.
Fast det var nog inte frågan om att vinna något. Mera frågan om att minimera förlusten. Jag var så rädd att på något vis göra bort mej. Rädd att verka fumlig eller dum eller se ut som jag brydde mej om vad lärana sa. Så rädd att på något vis falla ur ramen. En ram som jag inte ens var riktigt säker på hur den såg ut.
Jag tittar på sura gänget som står och trycker i skuggan av klubbstugan.
- Ja, nu tycker jag det räcker med frisk luft för idag. Ni kan börja gå hemåt nu, om ni vill.
De spricker upp i glada leenden och vinkar hejdå innan de försvinner nerför backen.
Kvar står jag och funderar förvirrat på om jag egentligen blev vinnare eller förlorare i den här bataljen.
Äsch, skit samma. Nu kan jag ju åka så mycket jag vill tillsammans med de elever som är kvar.
Så då drar jag igång med hurtbullemetoden:
- Kom igen tjejer så kör vi ikapp...
Allt jag får till svar är surmulen tystnad.
Så prövar jag den överentusiastiska metoden:
- Känn så skönt solen skiner, Hör på fåglarna. Och en sån faantastisk utsikt det är här uppifrån. Åh, så underbart roligt det ska bli att få åka i backen
(surmulen tystnad)
Testar stasimetoden:
- Det här kommer jag att rapportera direkt till eran idrottslärare och han rapporterar det i sin tur till eventuella framtida arbetsgivare. Det blir en fläck i regestren som aldrig kan tvättas bort. Tänk på det.
(surmulen tystnad)
Provar den kliniska metoden :
- Era skelett behöver både rörelse och ljus för att bli starka och era lungor och hjärtan måste tränas så de orkar med sitt arbete hela livet. Kom nu så tränar vi lite.
(surmulen tystand).
Tar som sista utväg till den skuldbeläggande metoden:
- Vad ska det bli av er här i livet om ni inte ens ids engagera er i en vanlig hederlig friluftsdag. När jag var i er ålder orkade jag minsann.....
När jag var i er ålder, ja, vad gjorde jag då ? Jo, skolkade från friluftsdagarna om det bara gick. De friluftsdagar jag inte fick stanna hemma ifrån försökte jag att undvika att delta i på alla sätt som fanns. Gick och drog bena efter mig på orienteringsdagen. Glömde stavarna på skidåkardagen, spöt på pimpeldagen och vantarna, mössan, matsäcken och täckbyxorna så ofta det bara gick. Dödstrist var det. Varför gjorde jag så ? Jag tyckte ju visst att det var skönt att vara ute och röra på mej. Tänk om jag bara hade varit med, så mycket roligare jag skulle ha haft. Kanske skule jag dessutom ha råkat göra något tillsammans med människor jag annars aldrig skulle ha pratat med och knutit nya kontakter. Varför stod jag bara där och var sur ? Vad fanns det för vinst i ett sånt beteende.
Fast det var nog inte frågan om att vinna något. Mera frågan om att minimera förlusten. Jag var så rädd att på något vis göra bort mej. Rädd att verka fumlig eller dum eller se ut som jag brydde mej om vad lärana sa. Så rädd att på något vis falla ur ramen. En ram som jag inte ens var riktigt säker på hur den såg ut.
Jag tittar på sura gänget som står och trycker i skuggan av klubbstugan.
- Ja, nu tycker jag det räcker med frisk luft för idag. Ni kan börja gå hemåt nu, om ni vill.
De spricker upp i glada leenden och vinkar hejdå innan de försvinner nerför backen.
Kvar står jag och funderar förvirrat på om jag egentligen blev vinnare eller förlorare i den här bataljen.
Äsch, skit samma. Nu kan jag ju åka så mycket jag vill tillsammans med de elever som är kvar.
Implimenteringstid
För några år sedan lärde oss Bodil Jönnson en massa om tid. Hon skrev en bok och förklarade att det inte bara finns klocktid. Hon argumenterade för att den mentala tiden var minst lika viktig och vi fick ett sånt begrepp som ställtid som handlar om den tid det tar att ställa om från en verksamhet till en annan. Tio tankar om tid, heter boken och den är viktig och klok på alla sätt.
Fast en typ av tid som inte finns med i den boken och knappt annars heller är implimenteringstiden. Det är den tid det tar för en ny sak att riktigt slå igenom och börja användas som en naturlig del i vardagen. En del nyheter är ju såna att alla genast förstår nyttan med dem och på direkten inser hur de ska användas men de flesta nya saker måste man tröska runt i huvudet ett tag, prata om, testa lite smått och sedan fundera igen. Efter det testar man lite mer och tränar på att använda det nya. En del av det kanske förkastas och andra delar behöver förändras men efter ett tag är den här nyheten en så naturlig del av livet att man inte ens tänker på den som ny. Och då är man redo att hugga tag i andra saker som är nya och oprövade.
Det är väl egentligen tur att det fungerar så här så slipper man i alla fall gå på en del av de nitar som figurerar här i världen.
Men vad är det som oftast händer i verkliga livet. Jo, det satsas stora pengar på att skicka personalen på kurs för att lära sig om en nyhet och man kanske köper in ett nytt system av något slag. Efter kursen då tröskar det runt i huvet på de här kursdeltagarna. De tänker på det här nya de har fått sig till livs. Om de hinner pratar de lite med varandra om det hela. Om man skulle pröva... Det kanske går att göra så här.... Funderandet tar sin runda tid och pratandet ännu längre eftersom man ofta har en verksamhet att sköta varje dag. Men med lite tur är det några eldsjälar som börjar testa det här nya i liten skala.
Sedan borde ju det här sprida sej så fler vågade pröva men så långt når man nästan aldrig. Nej, precis nu har det nämligen dykt upp en annan nyhet och hela eller delar av personalen ska iväg på nästa kurs.
Fast en typ av tid som inte finns med i den boken och knappt annars heller är implimenteringstiden. Det är den tid det tar för en ny sak att riktigt slå igenom och börja användas som en naturlig del i vardagen. En del nyheter är ju såna att alla genast förstår nyttan med dem och på direkten inser hur de ska användas men de flesta nya saker måste man tröska runt i huvudet ett tag, prata om, testa lite smått och sedan fundera igen. Efter det testar man lite mer och tränar på att använda det nya. En del av det kanske förkastas och andra delar behöver förändras men efter ett tag är den här nyheten en så naturlig del av livet att man inte ens tänker på den som ny. Och då är man redo att hugga tag i andra saker som är nya och oprövade.
Det är väl egentligen tur att det fungerar så här så slipper man i alla fall gå på en del av de nitar som figurerar här i världen.
Men vad är det som oftast händer i verkliga livet. Jo, det satsas stora pengar på att skicka personalen på kurs för att lära sig om en nyhet och man kanske köper in ett nytt system av något slag. Efter kursen då tröskar det runt i huvet på de här kursdeltagarna. De tänker på det här nya de har fått sig till livs. Om de hinner pratar de lite med varandra om det hela. Om man skulle pröva... Det kanske går att göra så här.... Funderandet tar sin runda tid och pratandet ännu längre eftersom man ofta har en verksamhet att sköta varje dag. Men med lite tur är det några eldsjälar som börjar testa det här nya i liten skala.
Sedan borde ju det här sprida sej så fler vågade pröva men så långt når man nästan aldrig. Nej, precis nu har det nämligen dykt upp en annan nyhet och hela eller delar av personalen ska iväg på nästa kurs.
söndag 27 mars 2011
Aio
Skrittar bort mot horisonten. Hennes rygg är rak och på huvudet bär hon hårprydnaden som får henne att se så lång ut. Den eviga vinden river och sliter i de långa sidenbanden och stäppen är lika vid som himmelen. Långt borta i öster skymtar Altaibergen.
Hon vänder sig inte om så jag kan inte se hennes ansikte. Hon kräver att jag berättar hennes historia. Så som den ska berättas. Att jag gör det med koncentration och allvar. Att jag tänker mig för och väger orden noga så att det blir rätt. Att jag följer henne över slätterna där långt, långt borta. Att jag följer hennes tanke och hennes känsla. Hon vill att jag berättar om det folk som kallade sig för Människorna. Hon vill att jag ska berätta om deras liv och deras död.
- Aio, jag kan inte. Jag har annat att göra. Jag kan skriva lite nu och då, några bitar här och några där men inte alltihop. Inte hela historien. Jag har inte tid.
Det är då hon ger sig iväg. Allt jag ser är hennes rygg mot horisonten och jag känner hur tomt det skulle bli utan henne.
- Vänta, Aio. Jag ska försöka.
Hon vänder sig inte om så jag kan inte se hennes ansikte. Hon kräver att jag berättar hennes historia. Så som den ska berättas. Att jag gör det med koncentration och allvar. Att jag tänker mig för och väger orden noga så att det blir rätt. Att jag följer henne över slätterna där långt, långt borta. Att jag följer hennes tanke och hennes känsla. Hon vill att jag berättar om det folk som kallade sig för Människorna. Hon vill att jag ska berätta om deras liv och deras död.
- Aio, jag kan inte. Jag har annat att göra. Jag kan skriva lite nu och då, några bitar här och några där men inte alltihop. Inte hela historien. Jag har inte tid.
Det är då hon ger sig iväg. Allt jag ser är hennes rygg mot horisonten och jag känner hur tomt det skulle bli utan henne.
- Vänta, Aio. Jag ska försöka.
Aurora
Gryningsljus
smyger sakta
in genom fönstret
tassar över rummet
Stannar vid fotänden
en stund
sveper över sängen
når hakan på
den sovande
killar lite
på näsan
rör sej lite
så det kan lysa
i ögonen
Vakna, vakna
en helt nytvättad dag
står utanför dörren
och väntar.
smyger sakta
in genom fönstret
tassar över rummet
Stannar vid fotänden
en stund
sveper över sängen
når hakan på
den sovande
killar lite
på näsan
rör sej lite
så det kan lysa
i ögonen
Vakna, vakna
en helt nytvättad dag
står utanför dörren
och väntar.
tisdag 22 mars 2011
Brännskada
Jag är brännskadad. Det är nog bara att inse det och acceptera faktum. Det är sju år sedan själva branden då en massa synapser i hjärnan helt enkelt smälte ner och försvann. Överhettade av många års stressande både hemma och på jobbet. Sedan dess har jag rehabiliterat mej, vilat, lärt mej avslappning, motionerat, mediterat med mera, allt i akt och mening att bli återställd. Alltså likadan som jag var förut. Men det har gått sju år och på de senaste fem och ett halvt åren har det egentligen inte skett någon förbättring alls. Jag får nog helt enkelt vara sån här, lite lätt vidbränd, resten av livet.
Brännskadan yttrar sej som en ganska svår stressallergi. Skynda mej lite kan jag ju visst. Åtminstone så länge livet är någorlunda överskådligt. Fokusera kan jag riktigt bra så länge jag inte har för många olika saker på gång samtidigt. Men om livet blir svårt att överblicka och jag sitter med ansvaret för någon grej för mycket så löser överhettningsskyddet ut och jag glömmer 80% och resten rör jag ihop och virrar till något alldeles otroligt. Sedan blir jag nedstämd och ledsen och måste vila och kyla ner hjärnan ganska länge innan den fungerar bra igen.
Kanske det är dags att helt enkelt börja gilla läget. I stället för att försöka svara upp mot alla krav så ska jag tillverka en skylt där det står " Pressa mej inte jag är vidbränd" eller möjligen " utslagen pga brännskada". Den skylten kunde jag bara ta och hålla upp, eller hänga runt halsen när det hotar att bli för mycket.
Brännskadan yttrar sej som en ganska svår stressallergi. Skynda mej lite kan jag ju visst. Åtminstone så länge livet är någorlunda överskådligt. Fokusera kan jag riktigt bra så länge jag inte har för många olika saker på gång samtidigt. Men om livet blir svårt att överblicka och jag sitter med ansvaret för någon grej för mycket så löser överhettningsskyddet ut och jag glömmer 80% och resten rör jag ihop och virrar till något alldeles otroligt. Sedan blir jag nedstämd och ledsen och måste vila och kyla ner hjärnan ganska länge innan den fungerar bra igen.
Kanske det är dags att helt enkelt börja gilla läget. I stället för att försöka svara upp mot alla krav så ska jag tillverka en skylt där det står " Pressa mej inte jag är vidbränd" eller möjligen " utslagen pga brännskada". Den skylten kunde jag bara ta och hålla upp, eller hänga runt halsen när det hotar att bli för mycket.
måndag 21 mars 2011
Storyline
En annan berättelse
gräver sig fram strax under ytan
borrar masklika gånga under jorden.
Trycker, bökar alltid osynlig
alltid verksam.
En berättelse
under allt
som händer
mejslar den ut
sina egna
osynliga mönster.
Om jag sticker
ner armen
i de slingrande
gångarna
kan jag
fånga den
då ?
Vad får
jag tag i ?
Vad kommer upp
i ljuset ?
gräver sig fram strax under ytan
borrar masklika gånga under jorden.
Trycker, bökar alltid osynlig
alltid verksam.
En berättelse
under allt
som händer
mejslar den ut
sina egna
osynliga mönster.
Om jag sticker
ner armen
i de slingrande
gångarna
kan jag
fånga den
då ?
Vad får
jag tag i ?
Vad kommer upp
i ljuset ?
fredag 18 mars 2011
Rimgalning
Sorgen är för evigt
saknaden är lång
det lär inte hjälpa
att gnola på en sång
Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.
Himlens alla stjärnor
jordens alla bloss
lyste och brann
just precis för oss.
Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.
Livet rullar vidare
tiden bara går
ärrväv bildas sakta
över våra sår
Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.
saknaden är lång
det lär inte hjälpa
att gnola på en sång
Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.
Himlens alla stjärnor
jordens alla bloss
lyste och brann
just precis för oss.
Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.
Livet rullar vidare
tiden bara går
ärrväv bildas sakta
över våra sår
Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.
onsdag 16 mars 2011
Undrar
Det händer ju att man blir fundersam över sig själv. Ta bara i söndags. Då hittade jag igen två knippor borttappade nycklar genom att helt enkelt komma ihåg var de blev undanlagda. Sedan fann jag ett texthäfte precis när jag skulle ha det och en ritning som var undanlagd. Mycket underligt alltihop. Nog brukar jag ju kunna hitta ett och annat men sällan det jag ska ha när jag ska ha det.
Sedan på måndagens personalmöte förvånar jag mej själv med att föreslå att vi ska tagga upp matsalsvaktandet och dessutom kom jag ihåg att jag skulle vakta matsalen på tisdagen.
Idag har jag koll på klipptid, skidor till dagis och kläder som ska in till stan. Nycklarna är med till jobbet nästan varje dag helt utan ansträngning. Och mina elevers uppsatser ligger i en snygg hög och ingen har kommit bort.
Jag ser på mej själv och är förvånad. Var kom det här ifrån ? Jag har ibland lite svårt att känna igen mej själv. Inget sammanbrott i sikte, ingen jagad känsla som snor runt i magen, ingenting som redan är alldeles för sent. Det är underligt men skönt och vilsamt. Plötsligt finns det energi till att göra annat än att försöka behärska kaos.
Om det nu skulle bli så att jag plötsligt skulle börja skriva en massa scheman och listor eller börja knata omkring och blåsa i visselpipa vill jag dock att ni snarast får in mej på någon typ av undersökning för då är det fara å färde.
Sedan på måndagens personalmöte förvånar jag mej själv med att föreslå att vi ska tagga upp matsalsvaktandet och dessutom kom jag ihåg att jag skulle vakta matsalen på tisdagen.
Idag har jag koll på klipptid, skidor till dagis och kläder som ska in till stan. Nycklarna är med till jobbet nästan varje dag helt utan ansträngning. Och mina elevers uppsatser ligger i en snygg hög och ingen har kommit bort.
Jag ser på mej själv och är förvånad. Var kom det här ifrån ? Jag har ibland lite svårt att känna igen mej själv. Inget sammanbrott i sikte, ingen jagad känsla som snor runt i magen, ingenting som redan är alldeles för sent. Det är underligt men skönt och vilsamt. Plötsligt finns det energi till att göra annat än att försöka behärska kaos.
Om det nu skulle bli så att jag plötsligt skulle börja skriva en massa scheman och listor eller börja knata omkring och blåsa i visselpipa vill jag dock att ni snarast får in mej på någon typ av undersökning för då är det fara å färde.
måndag 14 mars 2011
My sweet Mary
Det där med att önska sej har liksom klingat av med tiden på något sätt men jag minns hur glödande jag kunde önska när jag var barn. Alldeles särskilt minns jag när jag önskade mej min första cykel. Den var så oerhört fin. Den var röd och hade ett rött handtag på ena sidan och ett grönt på den andra. Jag tittade på den i skyltfönstret varenda dag. Och jag tittade på alla de stora barnen som cyklade omkring fort, fort med vinden i håret. Hade jag bara den där röda cykeln så skulle jag vara precis som dem. Lika fri och slippa vara ett småbarn som gick och höll mamma i handen.
Mamma och pappa hade lovat att jag skulle få cykeln om jag sparade ihop pengar själv också. Och jag sparade och sparade. Inget lördagsgodis alls blev det på flera veckor och det var nästan plågsamt. Till slut kom den stora dagen. Cykelköpardagen. Min födelsedag. Äntligen skulle jag också få cykla runt, runt och känna fartvinden.
Cykeln var helt underbart blank och fin. Jag skyndade mej allt jag kunde. Så fort vi kom hem och den var urlastad så slängde jag mej upp för att cykla iväg. Men cykeln föll omkull. Mamma och pappa tyckte att någon av dem skulle gå bakom och hålla i pakethållaren. Det tyckte inte jag. Hålla i ! Då var ju allt förstört. Ingen fart och ingen frihet.
Jag minns att jag vägrade cykla mer den dagen. Troligen tog jag igen det någon annan dag för jag har ett klart minne av att jag i slutet på sommaren cyklade runt runt på gångvägarna medan jag skrålade på det årets stora sommarplåga "jag tror, jag tror på sommaren". Friheten och fartvinden var berusande och jag var helt igenom lycklig.
Cykeln blev min trogna springare. En vän i vått och torrt. Hon hette Mary och sorgen var stor den dagen hon mötte döden under bildäcken för att jag hade lämnat henne liggande på garageinfarten.
Mamma och pappa hade lovat att jag skulle få cykeln om jag sparade ihop pengar själv också. Och jag sparade och sparade. Inget lördagsgodis alls blev det på flera veckor och det var nästan plågsamt. Till slut kom den stora dagen. Cykelköpardagen. Min födelsedag. Äntligen skulle jag också få cykla runt, runt och känna fartvinden.
Cykeln var helt underbart blank och fin. Jag skyndade mej allt jag kunde. Så fort vi kom hem och den var urlastad så slängde jag mej upp för att cykla iväg. Men cykeln föll omkull. Mamma och pappa tyckte att någon av dem skulle gå bakom och hålla i pakethållaren. Det tyckte inte jag. Hålla i ! Då var ju allt förstört. Ingen fart och ingen frihet.
Jag minns att jag vägrade cykla mer den dagen. Troligen tog jag igen det någon annan dag för jag har ett klart minne av att jag i slutet på sommaren cyklade runt runt på gångvägarna medan jag skrålade på det årets stora sommarplåga "jag tror, jag tror på sommaren". Friheten och fartvinden var berusande och jag var helt igenom lycklig.
Cykeln blev min trogna springare. En vän i vått och torrt. Hon hette Mary och sorgen var stor den dagen hon mötte döden under bildäcken för att jag hade lämnat henne liggande på garageinfarten.
fredag 11 mars 2011
Ruininnevånare
Det är en ruin. Tegelhögar i hörnen. Nässlorna växer höga om sommaren. Taket har delvis rasat in och takstolarna tecknar svarta streck mot himlen. Om våren blir det varmt på stenväggen mot söder och där blommar traktens tidigaste hägg. Ibland kommer en nyfiken räv smygande och nosar runt ett tag innan han inser att här finns det ingenting alls att hämta och slinker iväg igen. En uggla är bofast i ett hål i muren. Några huggormar i ett stenskravel när ingången. Annars är det tomt.
Ibland är ruinen bara skräpig och ful. Träbitar, stenar, gamla rostiga spikar. Men om natten när månen lyser förvandlas den till ett storslaget konstverk. Väggarna skimrar i silvervitt mot de kolsvarta fönstergluggarna. Processioner av längesedan döda munkar vandrar sjungande genom salarna. De reser ett svart kors mot den månskensvita väggen i den taklösa salen och sjunker ner i entonigt mumlande bön.
Här kommer ingen kommer någonsin att öppna ett sommarcfé med gladrandiga parasoller eller en loppmarknad.
Ibland är ruinen bara skräpig och ful. Träbitar, stenar, gamla rostiga spikar. Men om natten när månen lyser förvandlas den till ett storslaget konstverk. Väggarna skimrar i silvervitt mot de kolsvarta fönstergluggarna. Processioner av längesedan döda munkar vandrar sjungande genom salarna. De reser ett svart kors mot den månskensvita väggen i den taklösa salen och sjunker ner i entonigt mumlande bön.
Här kommer ingen kommer någonsin att öppna ett sommarcfé med gladrandiga parasoller eller en loppmarknad.
torsdag 10 mars 2011
Lilla E ser på TV
Ja, det gör hon. Så mycket att vi har fått införa tv-begränsningsregler. Och då förstår ju var och en som vet hur illa jag tycker om både begränsningar och regler att hon verkligen ser alldeles för mycket på TV. Jag har alltså bestämt att före frukost får hon se på playhouse disney en stund och så mellan fyra och sju. Efter sju är det bara program för vuxna på TV.
Dessa regler har hon köpt och omfattar med stort allvar. Det blev ett rejält ramaskri när jag ville se vasalopsstarten i söndags och äta frukost samtidigt.......
Där har man problemet med regler. De är alldeles för fyrkantiga.
I går kväll blev E sittande vid Tv:n efter sju och såg ett matlagningsprogram. När det färdiga resultatet var upplagt på tallriken och hölls fram mot kameran sa hon:
- Åh, det ser så gott ut att jag vill gå fram och slicka på Tv:n.......
Dessa regler har hon köpt och omfattar med stort allvar. Det blev ett rejält ramaskri när jag ville se vasalopsstarten i söndags och äta frukost samtidigt.......
Där har man problemet med regler. De är alldeles för fyrkantiga.
I går kväll blev E sittande vid Tv:n efter sju och såg ett matlagningsprogram. När det färdiga resultatet var upplagt på tallriken och hölls fram mot kameran sa hon:
- Åh, det ser så gott ut att jag vill gå fram och slicka på Tv:n.......
tisdag 8 mars 2011
Som om....
Det är kul att gå e utbildning. Särskilt att vidareutbilda sej inom ett yrke man har haft ett tag. Jag läser kloka, fina böcker och idéerna står som spön i backen. Och ni ska veta att jag verkligen gillar mej själv när jag sitter där i min ensamhet och får alla dessa fina tankar om hur man ska lösa allt i hela världen.
Fast efter ett tag börjar det liksom inträda en liten äcklig övermättnad ungefär som när man har ätit lite för mycket chokladpudding med vispgrädde. Tanken på varför jag inte redan gör en del av allt det där fina och kloka, dyker upp. Tanken på att jag nog har prövat en hel del av det redan dyker också upp. Jag har prövat det men inte lyckats föra det i hamn riktigt. Då börjar man känna sig riktigt usel i stället för bra. Då blir det som när man har ätit alldeles åt helsicke för mycket chokladpudding med vispgrädde.
Men om man nu tar och skärskådar böckerna så ser man att de är skrivna som om: Som om det på alla skolor fanns en duktig skolpsykolog, som om skolpersonal aldrig har sjuka barn, som om alla som jobbar i skolan har regelbunden tillgång till kunnig handledning, som om skolpersonal aldrig är trött, sur eller snuvig, som om vi har gott om tid att fundera innan vi agerar, som om alla händelser är lätta att förstå och se anledningen till.
Jag tror visst att det är nyttigt med nya tankar och idéer. Det är nyttigt att påminnas om de gamla ibland också. Men man måste hålla i minnet att verkligheten inte fungerar som om.......
Fast efter ett tag börjar det liksom inträda en liten äcklig övermättnad ungefär som när man har ätit lite för mycket chokladpudding med vispgrädde. Tanken på varför jag inte redan gör en del av allt det där fina och kloka, dyker upp. Tanken på att jag nog har prövat en hel del av det redan dyker också upp. Jag har prövat det men inte lyckats föra det i hamn riktigt. Då börjar man känna sig riktigt usel i stället för bra. Då blir det som när man har ätit alldeles åt helsicke för mycket chokladpudding med vispgrädde.
Men om man nu tar och skärskådar böckerna så ser man att de är skrivna som om: Som om det på alla skolor fanns en duktig skolpsykolog, som om skolpersonal aldrig har sjuka barn, som om alla som jobbar i skolan har regelbunden tillgång till kunnig handledning, som om skolpersonal aldrig är trött, sur eller snuvig, som om vi har gott om tid att fundera innan vi agerar, som om alla händelser är lätta att förstå och se anledningen till.
Jag tror visst att det är nyttigt med nya tankar och idéer. Det är nyttigt att påminnas om de gamla ibland också. Men man måste hålla i minnet att verkligheten inte fungerar som om.......
torsdag 3 mars 2011
E funderar
Ibland får man frågor på kvällspromenaden:
- Mamma, kissar hundarna på sommarn ?
- Ja, det är väl klart de gör.
- Jaha, varför syns det inte då ?
- Mamma, kissar hundarna på sommarn ?
- Ja, det är väl klart de gör.
- Jaha, varför syns det inte då ?
Nästan precis
Jag minns nästan precis hur det var
att ha en kompis som hette Petra
och bygga kojor med henne
under krusbärsbuskarna
heta, stillastående, sommardagar.
Det minns jag, nästan precis.
Jag minns nästan precis hur det kändes
att gå över myrarna med ena stöveln full med ljummet myrvatten
och försöka hålla farfars rödrutiga skjortrygg i blickfånget.
Hans sneglande blick över ena axeln:
- Du är inte dålig på gå i skogen du.
Den finaste utmärkelse man kunde få.
Den känslan minns jag, nästan precis.
Jag minns nästan precis hur det svindlade
när jag höll min förstfödde på armen
och såg in i hans overkligt blå ögon
fulla av uråldrig vishet.
Han hade färdats genom miljoner år
för att just vi skulle få träffas.
Den stunden minns jag, nästan precis.
Det är vad tiden gör. Den bleker
allt till urvattnade akvareller.
Bara nuet sprakar och gnistrar.
att ha en kompis som hette Petra
och bygga kojor med henne
under krusbärsbuskarna
heta, stillastående, sommardagar.
Det minns jag, nästan precis.
Jag minns nästan precis hur det kändes
att gå över myrarna med ena stöveln full med ljummet myrvatten
och försöka hålla farfars rödrutiga skjortrygg i blickfånget.
Hans sneglande blick över ena axeln:
- Du är inte dålig på gå i skogen du.
Den finaste utmärkelse man kunde få.
Den känslan minns jag, nästan precis.
Jag minns nästan precis hur det svindlade
när jag höll min förstfödde på armen
och såg in i hans overkligt blå ögon
fulla av uråldrig vishet.
Han hade färdats genom miljoner år
för att just vi skulle få träffas.
Den stunden minns jag, nästan precis.
Det är vad tiden gör. Den bleker
allt till urvattnade akvareller.
Bara nuet sprakar och gnistrar.
tisdag 1 mars 2011
E ritar
Lilla E vill inte heta lilla E längre. Hon har ju fyllt fyra år gubevars. Hon får väl heta E då.
Hon gillar inte att rita heller:
- Jag haatar att rita, sa hon när vi var på fyraårskontroll, och så vägrade hon att rita en huvudfoting.
Det där är inte riktigt sant. Hon ritar i perioder. Intensivt. Då plockar hon fram stora lådan med tuschpennor och ett papper och så börjar hon muttra lite för sej själv. Hon stirrar intensivt på papperet och viftar lite med pennorna. Blicken förlorar sej långt ute i ett universum som jag inte har tillgång till. Så börjar hon rita. Det sitter en liten koncentrationsrynka mellan ögonbrynen och det går inte att få kontakt med henne förrän konstverket är klart. Då kan man få titta och ibland kan hon även förklara lite om det som finns på bilden.
På bilden här ovanför ser vi en sommarscen. Till vänster strax under mitten av papperet simmar en lycklig liten E omkring. Uppe i vänstra hörnet ligger det en filt på stranden. Vattnet är fullt av båtar i glada färger.
- Och runtomkring vad är det, frågade jag och pekade på ramen hon hade ritat.
- Ja, det är ju det där som är runtomkring sjön, svarade hon och såg ut ungefär som att hon pratade med världens dummaste människa.
Sedan hoppade hon iväg mot nya äventyr. Men jag blev sittande länge med teckningen och tänkte på Chagall.
söndag 27 februari 2011
The wall
Ganska ofta finns det en poäng i att använda bilder i språket. Det blir klarare vad som egentligen menas eller hur något känns. Men ibland blir en bild så vanlig att vi börjar uppfatta den som någon sorts sanning. Bilden styr vårt tänkande kanske på något sätt i en felaktig riktning.
Jag tror att det är så med bilden av väggen. Ni vet som i "han har gått in i väggen". Detta uttryck betyder egentligen " han har en utmattningsdepression". Men vi pratar om väggen för att vi tycker det känns så. Som att med full kraft, troligen på readrivna rullskridskor köra rakt igenom en tegelvägg. Varenda ben i kroppen är krossat och skallen sönderslagen. Att ligga kvar tills någon kommer och tar reda på resterna är det enda alternativ som finns. Så känns det ju . På det viset är bilden av väggen rättvisande men på andra sätt är den helt felaktig. Den får oss nämligen att tro att allt utom akut väggkontakt är ofarligt.
Det blir alltså en fråga om att ta reda på exakt var väggen är och hur hård den är och hur hög fart man kan ha utan att bli livsfarligt skadad.
På de medarbetarsamtal jag har med min chef frågar hon alltid " Anser du att din arbetssituation totalt sett är rimlig ?". Vad betyder den frågan egentligen ? Jag tolkar det som " det är fint om du jobbar så hårt att du nästan kraschar in i väggen men inte riktigt, eller åtminstone inte så hårt att du blir obrukbar". Kanske det är en illvillig tolkning av en välmenande fråga men eftersom denna fråga aldrig följs upp med någon sorts analys av arbetsuppgifter kontra tid och andra resurser kan jag inte ta det på något annat sätt.
För väggen finns ju inte. Det som finns är en långvarig utnötning, en uttömning av en persons alla resurser som pågår under lång tid. Under denna tid mår man mycket dåligt och har en massa stressymptom men man förnekar dem i det längsta. Den stora krasch som kommer sedan är bara kulmen på en lång, lång sjukdomsperiod. Det som kommer efter kraschen i väggen är konvalescensen, ett långsamt tillfrisknande. Den enda väggnära zon man kan befinna sig i och vara någorlunda frisk är alltså på andra sidan.
Nästa gång frågan om arbetsbördan kommer upp kanske jag ska svara "Om du anser det rimligt att ställa den frågan så är vi redan farligt nära väggen".
Jag tror att det är så med bilden av väggen. Ni vet som i "han har gått in i väggen". Detta uttryck betyder egentligen " han har en utmattningsdepression". Men vi pratar om väggen för att vi tycker det känns så. Som att med full kraft, troligen på readrivna rullskridskor köra rakt igenom en tegelvägg. Varenda ben i kroppen är krossat och skallen sönderslagen. Att ligga kvar tills någon kommer och tar reda på resterna är det enda alternativ som finns. Så känns det ju . På det viset är bilden av väggen rättvisande men på andra sätt är den helt felaktig. Den får oss nämligen att tro att allt utom akut väggkontakt är ofarligt.
Det blir alltså en fråga om att ta reda på exakt var väggen är och hur hård den är och hur hög fart man kan ha utan att bli livsfarligt skadad.
På de medarbetarsamtal jag har med min chef frågar hon alltid " Anser du att din arbetssituation totalt sett är rimlig ?". Vad betyder den frågan egentligen ? Jag tolkar det som " det är fint om du jobbar så hårt att du nästan kraschar in i väggen men inte riktigt, eller åtminstone inte så hårt att du blir obrukbar". Kanske det är en illvillig tolkning av en välmenande fråga men eftersom denna fråga aldrig följs upp med någon sorts analys av arbetsuppgifter kontra tid och andra resurser kan jag inte ta det på något annat sätt.
För väggen finns ju inte. Det som finns är en långvarig utnötning, en uttömning av en persons alla resurser som pågår under lång tid. Under denna tid mår man mycket dåligt och har en massa stressymptom men man förnekar dem i det längsta. Den stora krasch som kommer sedan är bara kulmen på en lång, lång sjukdomsperiod. Det som kommer efter kraschen i väggen är konvalescensen, ett långsamt tillfrisknande. Den enda väggnära zon man kan befinna sig i och vara någorlunda frisk är alltså på andra sidan.
Nästa gång frågan om arbetsbördan kommer upp kanske jag ska svara "Om du anser det rimligt att ställa den frågan så är vi redan farligt nära väggen".
torsdag 24 februari 2011
Juul Jensen
Juul Jensen är inte , som man skulle kunna tro, någon dansk firma för tomteuthyrning utan två danska forskare som har skrivit en bok om relationerna mellan människor i skolan. Till stor del handlar den förstås om relationerna mellan barn och vuxna. Den är både lång och krånglig den här boken men den innehåller så mycket intressant att den är väl värd den möda man får lägga ner på den.
Till största delen handlar den om vilka nya krav som ställs i ett samhälle där vi har gått från en lydnadskultur där barnen/eleverna sågs som objekt för de vuxnas uppfostran/undervisning till en samhälle som betonar det personliga ansvaret och det personliga valet. Där barnen/eleverna är i en process som ska leda till allt större ansvarstagande. De vuxnas roll blir då att leda den processen.
Det blev långt och krångligt det där också men kort sagt och på ren svenka:
I gårdagens skola skulle ungarna sitta still och hålla käften i dagens skola ska de vara medskapande och ifrågasättande. Vilka nya krav ställer det på de vuxna i skolan ? Det är alltså ingen liten fråga de har bitit tag i de där danskarna.
På ett ställe i boken skriver de om barns självbestämmande och anser att det bör vara ganska begränsat eftersom barn bara vet vad de vill för stunden och inte riktigt har insikt i vad deras behov är. Man bör alltså erkänna barnens vilja men inte följa den. Det där låter ju vettigt om man tänker på alla gånger man har försökt övertyga ungar om att de behöver mat fast de vill ha godis. Fast frågan är om det resonemanget är rätt ?
Är det inte ganska ofta så att barn försöker berätta för oss vuxna vad de behöver men vi väljer att inte lyssna.
Nioåringen som inte vill gå och lägga sej kanske behöver att mamma eller pappa ligger hos honom en stund fast han är "stor". Min egen fyraåring tog och berättade att hon behöver ha någon hos sej när hon ser på barnprogram på mornarna. Det var inte så kul att höra. Jag gillar ju den där lilla halvtimmen i lugn och ro med mitt kaffe och min macka. Det är väl det som är problemet med behoven. Ofta är det vår tid och vårt engagemang de behöver och det blir ju jobbigt. Det är enklare att öppna plånboken och köpa ett nytt dataspel.
Nä, hörni Jull Och Jensen, barn vet ganska väl vad de behöver men de är rationella och vet att chansen att få ha mamma för sej själv en dag eller att fröken ska ha tid att sitta hos mej i lugn och ro en stund är väldigt liten . De har helt enkelt lärt sej att det är lättare att få en ny telefon än en de stressade vuxnas tid och uppmärksamhet.
Sedan ska väl ungarna inte få bestämma allting för det men det hänger ihop med helt andra saker.
Till största delen handlar den om vilka nya krav som ställs i ett samhälle där vi har gått från en lydnadskultur där barnen/eleverna sågs som objekt för de vuxnas uppfostran/undervisning till en samhälle som betonar det personliga ansvaret och det personliga valet. Där barnen/eleverna är i en process som ska leda till allt större ansvarstagande. De vuxnas roll blir då att leda den processen.
Det blev långt och krångligt det där också men kort sagt och på ren svenka:
I gårdagens skola skulle ungarna sitta still och hålla käften i dagens skola ska de vara medskapande och ifrågasättande. Vilka nya krav ställer det på de vuxna i skolan ? Det är alltså ingen liten fråga de har bitit tag i de där danskarna.
På ett ställe i boken skriver de om barns självbestämmande och anser att det bör vara ganska begränsat eftersom barn bara vet vad de vill för stunden och inte riktigt har insikt i vad deras behov är. Man bör alltså erkänna barnens vilja men inte följa den. Det där låter ju vettigt om man tänker på alla gånger man har försökt övertyga ungar om att de behöver mat fast de vill ha godis. Fast frågan är om det resonemanget är rätt ?
Är det inte ganska ofta så att barn försöker berätta för oss vuxna vad de behöver men vi väljer att inte lyssna.
Nioåringen som inte vill gå och lägga sej kanske behöver att mamma eller pappa ligger hos honom en stund fast han är "stor". Min egen fyraåring tog och berättade att hon behöver ha någon hos sej när hon ser på barnprogram på mornarna. Det var inte så kul att höra. Jag gillar ju den där lilla halvtimmen i lugn och ro med mitt kaffe och min macka. Det är väl det som är problemet med behoven. Ofta är det vår tid och vårt engagemang de behöver och det blir ju jobbigt. Det är enklare att öppna plånboken och köpa ett nytt dataspel.
Nä, hörni Jull Och Jensen, barn vet ganska väl vad de behöver men de är rationella och vet att chansen att få ha mamma för sej själv en dag eller att fröken ska ha tid att sitta hos mej i lugn och ro en stund är väldigt liten . De har helt enkelt lärt sej att det är lättare att få en ny telefon än en de stressade vuxnas tid och uppmärksamhet.
Sedan ska väl ungarna inte få bestämma allting för det men det hänger ihop med helt andra saker.
lördag 19 februari 2011
Stilla ro och nära
Det händer inte särskilt ofta, men ibland så inträder små stunder av total ro. Man vet inte när de ska komma eller hur länge de ska vara. Det har inget alls att göra med hur avancerade aktiviteter man har planerat eller hur mycket pengar man slantar upp. De där stunderna de bara kommer, ibland.
Att de är så sällsynta handlar väl dels om att tiden är stressig. Det finns alltid något man borde eller något man ska iväg till. Dels handlar det om att tankarna ofta är någon annanstans så man helt enkelt missar de där stunderna när de kommer.
I torsdags dök en sådan där lite stund upp. Tjejerna satt vi köksbordet och ritade. Potatisen kokade. Jag skar lite grönsaker. Det enda man hörde var:
- Kan du skicka den rosa pennan.
Eller:
- Har du den ljusgröna.
Total koncentration och fullständig avspänning. Det var då jag såg henne. Det var den lilla älva som kallas Harmoni på människornas språk. Hon kom sakta tassande över golvet och innan jag visste ordet av hade hon flugit upp och satt sej till rätta på köksbänken. Mitt i den sista solstrimman satt hon och skakade sakta på sitt långa guldbruna hår så det flög tunt, fint guldstoft runt omkring oss allihopa. Alla kanter slipades av och allt kändes milt och mjukt. Titta där kom en liten till. Det var Harmonis lillasyster. Här hos oss kallas hon för Ro fast hon har ett mycket längre och vackrare namn på älvspråket. Hon satte sig tätt intill sin syster på bänken och lutade sitt huvud mot hennes axel. Det ljusa silverstoft hon spred omkring sig suddade bort alla hårda och stressiga tankar.
Så plötsligt kom en hastig rörelse:
- Låt bli min teckning !
De båda älvorna ryckte till och försvann ut genom köksdörren så snabbt att jag nästan inte hann se att de gav sig iväg. Men jag hann se det och jag hann också se att Harmoni vände sig om och vinkade just innan hon flög ut genom nyckelhålet.
Jag hoppas att det betyder att de trivdes bra och gärna kommer tillbaka.
Att de är så sällsynta handlar väl dels om att tiden är stressig. Det finns alltid något man borde eller något man ska iväg till. Dels handlar det om att tankarna ofta är någon annanstans så man helt enkelt missar de där stunderna när de kommer.
I torsdags dök en sådan där lite stund upp. Tjejerna satt vi köksbordet och ritade. Potatisen kokade. Jag skar lite grönsaker. Det enda man hörde var:
- Kan du skicka den rosa pennan.
Eller:
- Har du den ljusgröna.
Total koncentration och fullständig avspänning. Det var då jag såg henne. Det var den lilla älva som kallas Harmoni på människornas språk. Hon kom sakta tassande över golvet och innan jag visste ordet av hade hon flugit upp och satt sej till rätta på köksbänken. Mitt i den sista solstrimman satt hon och skakade sakta på sitt långa guldbruna hår så det flög tunt, fint guldstoft runt omkring oss allihopa. Alla kanter slipades av och allt kändes milt och mjukt. Titta där kom en liten till. Det var Harmonis lillasyster. Här hos oss kallas hon för Ro fast hon har ett mycket längre och vackrare namn på älvspråket. Hon satte sig tätt intill sin syster på bänken och lutade sitt huvud mot hennes axel. Det ljusa silverstoft hon spred omkring sig suddade bort alla hårda och stressiga tankar.
Så plötsligt kom en hastig rörelse:
- Låt bli min teckning !
De båda älvorna ryckte till och försvann ut genom köksdörren så snabbt att jag nästan inte hann se att de gav sig iväg. Men jag hann se det och jag hann också se att Harmoni vände sig om och vinkade just innan hon flög ut genom nyckelhålet.
Jag hoppas att det betyder att de trivdes bra och gärna kommer tillbaka.
söndag 13 februari 2011
Frontad
Fast våren kom väl även till den inte alls bebyggda plats som senare skulle komma att kallas Vinliden. Takdroppet, ljuset och talgoxarnas sisslande läte måste ha varit mycket välkommet. Skarsnön som bar skidorna och gjorde vittjandet av fågelsnarorna enklare och gav den stackars vintermagra geten möjlighet att få tag i videkvistar att tugga på.
Barfläckarna som växte sig allt större och vårlukterna av våt jord och kådiga granstammar gladde nog den ensamme nybyggaren. Hans väntan och längtan måste ha blivit svårare för varje dag som gick.
Så äntligen kom de. Brodern med en kokspis på ryggen och bakom honom gick Maria med tre årslöner vid sin sida. Hon hade nämligen med sig en dräktig kviga upp till nybygget.
Hur börjar man prata igen när man har varit helt utan mänskligt sällskap i månader? Kunde vår nybyggare på något sätt berätta om vad han drömt och tänkt under vintern? Kunde han uttrycka sin rädsla och sina tvivel? Det vet vi inte. Det vi vet är att Anders och Maria levde hela sina liv däruppe på nybygget. Anders bror tog upp ett nybygge alldels intill och de två bröderna hjälptes åt med att timra upp hus och allt annat som var för tungt att klara ensam. De båda bröderna fick barn som också tog upp nybyggen i samma trakt och så växte sakta en by fram.
Att det inte gick att odla vete där på Stöttingfjället det vet vi och att det var ett fruktansvärt slit att dra upp potatis och korn och att skörden många gånger frös bort vet vi också. Tack vare fågeln i skogen och fisken i sjön överlevde de flesta i nybyggarfamiljerna på något sätt. Sedan när skogsbolagen började skörda skogen växte byn. Inte mindre slitsam var den tiden men inkomsten var mera säker. Vägarna förbättrades och trakten var inte längre lika isolerad.
Ungefär samtidigt började ungdomarna flytta därifrån. Numera finns det bara några pensionärer kvar. Vintertid står de flesta husen tomma. Vad skulle vår nybyggare ha tyckt om det ? Det vet vi ingenting alls om.
Barfläckarna som växte sig allt större och vårlukterna av våt jord och kådiga granstammar gladde nog den ensamme nybyggaren. Hans väntan och längtan måste ha blivit svårare för varje dag som gick.
Så äntligen kom de. Brodern med en kokspis på ryggen och bakom honom gick Maria med tre årslöner vid sin sida. Hon hade nämligen med sig en dräktig kviga upp till nybygget.
Hur börjar man prata igen när man har varit helt utan mänskligt sällskap i månader? Kunde vår nybyggare på något sätt berätta om vad han drömt och tänkt under vintern? Kunde han uttrycka sin rädsla och sina tvivel? Det vet vi inte. Det vi vet är att Anders och Maria levde hela sina liv däruppe på nybygget. Anders bror tog upp ett nybygge alldels intill och de två bröderna hjälptes åt med att timra upp hus och allt annat som var för tungt att klara ensam. De båda bröderna fick barn som också tog upp nybyggen i samma trakt och så växte sakta en by fram.
Att det inte gick att odla vete där på Stöttingfjället det vet vi och att det var ett fruktansvärt slit att dra upp potatis och korn och att skörden många gånger frös bort vet vi också. Tack vare fågeln i skogen och fisken i sjön överlevde de flesta i nybyggarfamiljerna på något sätt. Sedan när skogsbolagen började skörda skogen växte byn. Inte mindre slitsam var den tiden men inkomsten var mera säker. Vägarna förbättrades och trakten var inte längre lika isolerad.
Ungefär samtidigt började ungdomarna flytta därifrån. Numera finns det bara några pensionärer kvar. Vintertid står de flesta husen tomma. Vad skulle vår nybyggare ha tyckt om det ? Det vet vi ingenting alls om.
onsdag 9 februari 2011
Front
Det händer att jag tänker på mina förfäder. De som levde för många generationer sedan. De var nybyggare och levde i den yttersta utmarken i en konstant brottningsmatch med en natur som högst ogärna släppte ifrån sig någonting alls. Detta på grund av att makthavarna i Stockholm redan på 1700-talet led av den villfarelsen att hela Sverige är precis som Mälardalen. Då var Sverige ett jordbrukarland där bara den som ägde jord hade möjligheten att försörja en familj. Eftersom befolkningen under många år hade ökat så undrade de styrande vad de skulle ta sig till med alla jordlösa. Uppe i nordväst såg det ut att finnas stora obebodda områden. Alltså bestämde man att dela ut gratis mark åt alla som kunde visa att de klarade av att sköta ett jordbruk. Dessutom blev de befriade från att betala statlig skatt i sju år. De skulle få en jordlott stor nog att försörja en familj på och lite till så de kunde sälja av lite också. Det skulle odlas vete, grönsaker, råg mm för det var brist på mat till den allt större befolkningen i kungariket Sverige.
Färggranna prospekt skickades ut för att förmå människor att ta chansen att flytta rakt ut i obygden. Och många tog den. Det fanns helt enkelt inte mycket att välja på. Var du jordlös så fick du annars slava för mat och husrum hela livet.
Det gjorde också en av mina förfäder. Han hette Anders. Han var dräng och var förlovad med en piga i en granngård. De ville gifta sig och sätta bo. Enda chansen att kunna göra det var att bryta upp ett eget nybygge långt upp mot fjället där inga människor ännu bodde. Han sa upp sig och gav sig iväg en tidg majmorgon. Han hade med sig en yxa, en spade och en get. Mjöl i en påse och sättpotatis hade han också. Han sa adjö till alla han kände och gav sig iväg. Han hade sin bror med som bärhjälp. De gick en mil genom granskogen upp till de marker som man kunde få gratis. Han såg ut en plats på en södersluttning med lätt torr sandjord. Det fanns en bäck och gott om fågel i skogen. En halv kilometer bort låg en sjö där man kunde fiska. Där fanns också några starrbevuxna myrar där man kunde bärga vinterfoder till geten.
De två bröderna satte genast igång att fälla träd. En åker måste de ta upp och ett riktigt hus måste de börja bygga första sommaren annars tog staten tillbaka marken Men det allra de två bröderna gjorde var att gräva ut en lite jordkula med en timrad vägg åt söder. Den skulle tjäna som bostad åt Anders under den första vintern. Den som lämnade sitt nybygge kunde förlora det. Sedan satte de igång attt röja och gräva ett potatisland för att säkerställa att det skulle finnas något att äta under vintern. Efter någon vecka vände brodern tillbaka ner till bygden igen och Anders blev ensam kvar med det hårda arbetet att förvandla granskogen till åkermark, lägga upp ett vedförråd och fälla träd till det som skulle bli ett riktigt hus så småningom. Dessutom måste han lägga upp ett matförråd åt sig själv och geten inför vintern.
Det är nu man måste börja fundera. Denna unge man, drygt 20 ungefär, var där uppe i skogen ända till våren efter. Att han fick några besök sedan sommaren hade tagit slut är inte så sannolikt. 7-8 månader alldeles ensam. Många långa dagar då det inte gick att göra mycket annat än att sitta i jordkulan och elda. Vad tänkte han i sin ensamhet? Hur kändes det att bara kunna hoppas att hans Maria skulle komma till våren som hon hade lovat. Hur undvek han att bli galen under den långa, mörka, ensamma vintern ?
Kan vi överhuvutaget förstå vad dessa människor fick utstå....
Färggranna prospekt skickades ut för att förmå människor att ta chansen att flytta rakt ut i obygden. Och många tog den. Det fanns helt enkelt inte mycket att välja på. Var du jordlös så fick du annars slava för mat och husrum hela livet.
Det gjorde också en av mina förfäder. Han hette Anders. Han var dräng och var förlovad med en piga i en granngård. De ville gifta sig och sätta bo. Enda chansen att kunna göra det var att bryta upp ett eget nybygge långt upp mot fjället där inga människor ännu bodde. Han sa upp sig och gav sig iväg en tidg majmorgon. Han hade med sig en yxa, en spade och en get. Mjöl i en påse och sättpotatis hade han också. Han sa adjö till alla han kände och gav sig iväg. Han hade sin bror med som bärhjälp. De gick en mil genom granskogen upp till de marker som man kunde få gratis. Han såg ut en plats på en södersluttning med lätt torr sandjord. Det fanns en bäck och gott om fågel i skogen. En halv kilometer bort låg en sjö där man kunde fiska. Där fanns också några starrbevuxna myrar där man kunde bärga vinterfoder till geten.
De två bröderna satte genast igång att fälla träd. En åker måste de ta upp och ett riktigt hus måste de börja bygga första sommaren annars tog staten tillbaka marken Men det allra de två bröderna gjorde var att gräva ut en lite jordkula med en timrad vägg åt söder. Den skulle tjäna som bostad åt Anders under den första vintern. Den som lämnade sitt nybygge kunde förlora det. Sedan satte de igång attt röja och gräva ett potatisland för att säkerställa att det skulle finnas något att äta under vintern. Efter någon vecka vände brodern tillbaka ner till bygden igen och Anders blev ensam kvar med det hårda arbetet att förvandla granskogen till åkermark, lägga upp ett vedförråd och fälla träd till det som skulle bli ett riktigt hus så småningom. Dessutom måste han lägga upp ett matförråd åt sig själv och geten inför vintern.
Det är nu man måste börja fundera. Denna unge man, drygt 20 ungefär, var där uppe i skogen ända till våren efter. Att han fick några besök sedan sommaren hade tagit slut är inte så sannolikt. 7-8 månader alldeles ensam. Många långa dagar då det inte gick att göra mycket annat än att sitta i jordkulan och elda. Vad tänkte han i sin ensamhet? Hur kändes det att bara kunna hoppas att hans Maria skulle komma till våren som hon hade lovat. Hur undvek han att bli galen under den långa, mörka, ensamma vintern ?
Kan vi överhuvutaget förstå vad dessa människor fick utstå....
måndag 7 februari 2011
Några förmågor jag verkligen avundas min hund:
1. Förmågan att ta dagen som den kommer.
2. Förmågan att tycka att alla lukter är intressanta.
3. Förmågan att läsa naturen.
4. Förmågan att älska alla människor.
5. Förmågan att vara glad åt det man får.
6. Förmågan att yla så det hörs flera kilometer.
7. Förmågan att följa sina instinkter.
2. Förmågan att tycka att alla lukter är intressanta.
3. Förmågan att läsa naturen.
4. Förmågan att älska alla människor.
5. Förmågan att vara glad åt det man får.
6. Förmågan att yla så det hörs flera kilometer.
7. Förmågan att följa sina instinkter.
söndag 6 februari 2011
Fröken Gun
När jag började skolan var jag mycket förväntansfull och tänkte på allt jag skulle få lära mej. Och jag fick lära mej massor av saker. Jag lärde mej snabbt att jag inte kunde räkna, att jag skrev fullt, att jag inte kunde koncentrera mej och att jag var slarvig och lat.
Andra flickor kunde redan läsa när de började skolan, smutsade aldrig ner sej på rasten, skrev och ritade fint och hade alltid fint i bänken. Kort sagt jag var fel på alla möjliga sätt. Det jag gjorde var fel, det jag sa var fel och troligen det jag tänkte också. Lösingen blev att göra och säga så lite som möjligt. Tänkande ägnade jag mej nog åt men det höll jag för mej själv så slapp jag i alla fall bli kritiserad för det.
Jag kom efter i skolan som det hette på den tiden. De andra räknade i stjärnboken och jag harvade på med banan och päron så jag fick gå till fröken Gun.
Fröken Gun fanns bakom en dörr som satt högt upp på en vägg. Dit ledde en trätrappa och på dörren stod det fröken Gun, inte klassrum som det stod på alla andra dörrar. Där innanför fanns fröken Gun. En liten rund tant i sextioårsåldern. Att hon hade ett många år som lågstadielärare bakom sej och besatt en stor och bred yrkeskunskap har jag förstått som vuxen. När jag kom in i fröken Guns klassrum första gången som liten förstaklassare kände jag bara lugnet och värmen. I det där lilla rummet var jag rätt. Framförallt mina tankar var rätt. Fröken Gun skrev varannat tal åt mej i matteboken om jag berättade hur jag tänkte. Hon lät mej slippa skrivstilsboken och lät mej skriva av dikter ur en stor diktbok i stället. Det jag gjorde var bra.
Jag vågade både göra och prata. Det var lätt att andas tillsammans med fröken Gun.
Det hade väl varit en riktig solskenshistoria om jag nu plötsligt hade lärt mej räkna och skriva mycket bättre än mina klasskamrater men så enkelt var det inte. Jag har haft svårigheter med matten hela livet och jag skriver fult så det gör ont i ögonen. Men på det hela taget tycker jag det finns värre brister och jag klarar mej rätt hyggligt ändå.
Nu är det ju för länge sedan för sent men jag skulle vilja skicka ett tack till fröken Gun. Jag tror att man utan att överdriva kan säga att hon räddade mej.
Andra flickor kunde redan läsa när de började skolan, smutsade aldrig ner sej på rasten, skrev och ritade fint och hade alltid fint i bänken. Kort sagt jag var fel på alla möjliga sätt. Det jag gjorde var fel, det jag sa var fel och troligen det jag tänkte också. Lösingen blev att göra och säga så lite som möjligt. Tänkande ägnade jag mej nog åt men det höll jag för mej själv så slapp jag i alla fall bli kritiserad för det.
Jag kom efter i skolan som det hette på den tiden. De andra räknade i stjärnboken och jag harvade på med banan och päron så jag fick gå till fröken Gun.
Fröken Gun fanns bakom en dörr som satt högt upp på en vägg. Dit ledde en trätrappa och på dörren stod det fröken Gun, inte klassrum som det stod på alla andra dörrar. Där innanför fanns fröken Gun. En liten rund tant i sextioårsåldern. Att hon hade ett många år som lågstadielärare bakom sej och besatt en stor och bred yrkeskunskap har jag förstått som vuxen. När jag kom in i fröken Guns klassrum första gången som liten förstaklassare kände jag bara lugnet och värmen. I det där lilla rummet var jag rätt. Framförallt mina tankar var rätt. Fröken Gun skrev varannat tal åt mej i matteboken om jag berättade hur jag tänkte. Hon lät mej slippa skrivstilsboken och lät mej skriva av dikter ur en stor diktbok i stället. Det jag gjorde var bra.
Jag vågade både göra och prata. Det var lätt att andas tillsammans med fröken Gun.
Det hade väl varit en riktig solskenshistoria om jag nu plötsligt hade lärt mej räkna och skriva mycket bättre än mina klasskamrater men så enkelt var det inte. Jag har haft svårigheter med matten hela livet och jag skriver fult så det gör ont i ögonen. Men på det hela taget tycker jag det finns värre brister och jag klarar mej rätt hyggligt ändå.
Nu är det ju för länge sedan för sent men jag skulle vilja skicka ett tack till fröken Gun. Jag tror att man utan att överdriva kan säga att hon räddade mej.
onsdag 2 februari 2011
Bokstävlarna
Det här med hur folk lär sig saker är ett av de största underverken i världen tycker jag. Särskilt häftigt är det här med hur oerhört målmedvetet små barn tänker, prövar och tränar sig fram till nya kunskaper. När insikten slår till ser man hur de lyser upp. Därav uttrycket "nu gick det upp ett ljus".
Lilla E har ett längre tag arbetat hårt på matematikens område. Att det är ohyggligt viktigt att veta vem som är äldst och hur många år som skiljer det inser ju var och en. Det är ju oerhört stor skillnad på att vara fyra, som lilla E, eller bara två, som lilla brorsbarnet. Dessutom måste man kunna räkna för att kunna spela kort.
Skriva är också spännande tycker hon. Men själva hantverket ska någon annan sköta och noga anteckna det hon säger. Jag tyckte en dag att hon kunde pröva själv:
- Skriv första bokstaven du. Det är ett E. Du vet ju hur det ser ut, ett streck med tre pinnar.
- Nej det går inte, svarade hon, jag vet ju inte hur långa pinnarna ska va´
Det är ju inte helt lätt med dessa bokstäver. Det är bara att inse.
Igårkväll när vi skulle sova var det bokstavsfunderingar igen.
- Mamma, vet du vilken min favoritbokstav är ?
Det var ingen lätt fråga. Jag har nog aldrig egentligen tänkt på vilka favoritbokstäver folk kan gå omkring och ha. E kanske eller S eller J för att storasystrarnas namn börjar så. Eller Å kanske. Eller M som i mamma.
- Nej, jag kan inte ens gissa. Det finns så många.
Efter en effektfull konstpaus kom svaret:
- Arton !
Lilla E har ett längre tag arbetat hårt på matematikens område. Att det är ohyggligt viktigt att veta vem som är äldst och hur många år som skiljer det inser ju var och en. Det är ju oerhört stor skillnad på att vara fyra, som lilla E, eller bara två, som lilla brorsbarnet. Dessutom måste man kunna räkna för att kunna spela kort.
Skriva är också spännande tycker hon. Men själva hantverket ska någon annan sköta och noga anteckna det hon säger. Jag tyckte en dag att hon kunde pröva själv:
- Skriv första bokstaven du. Det är ett E. Du vet ju hur det ser ut, ett streck med tre pinnar.
- Nej det går inte, svarade hon, jag vet ju inte hur långa pinnarna ska va´
Det är ju inte helt lätt med dessa bokstäver. Det är bara att inse.
Igårkväll när vi skulle sova var det bokstavsfunderingar igen.
- Mamma, vet du vilken min favoritbokstav är ?
Det var ingen lätt fråga. Jag har nog aldrig egentligen tänkt på vilka favoritbokstäver folk kan gå omkring och ha. E kanske eller S eller J för att storasystrarnas namn börjar så. Eller Å kanske. Eller M som i mamma.
- Nej, jag kan inte ens gissa. Det finns så många.
Efter en effektfull konstpaus kom svaret:
- Arton !
tisdag 1 februari 2011
Matta hari
Jag har en matta. Eller rättare sagt: Jag Har en Matta.
Strax efter skillsmässan började jag längta efter en Matta. Det är konstigt eftersom jag egentligen mest tycker att sånt är till besvär men den där längtan blev allt större. Jag sprang i mattaffärer och läste på om mattor från olika ställen och letade efter den rätta mattan. Fast jag hade ju egentligen inte råd. Jag ville ha en handknuten matta med lite storlek på och sådana är minsann inte billiga. En dag hittade jag Mattan i en nätbutik. Den var jättesnygg och relativt billig. Bara ett par tusenlappar ( och inte tjugo- som andra mattor kostade). Nedsatt pga ett färgfel, sa annonsen. Jag letade efter färgfelet och såg ju att de stiliserade gröna blommorna i hörnen på det inre figurfältet var i olika färgtoner. Några var ljusgröna och några var mörkgröna. Sånt kan man leva med, bestämde jag, och skickade efter mattan.
Den kom några dagar senare och var precis allt jag hade drömt om. Riktigt ylle, lite ojämna knutar, tät lång lugg, vackra färger.
Så plockade jag undan lite möbler och rullade ut hela Mattan och såg färgfelet. Hela mattan var ett enda stort färgfel. Ena änden var flera färgtoner ljusare än andra änden. Usch vad besviken jag blev. Fast det blev så att jag behöll den ändå. Den ljusare sidan hamnade under några möbler så det syntes inte så mycket av den ändå. Så småningom blev jag liksom lite fäst vid min matta fast den var både färgfelig och opraktisk.
En sådan där matta är så tung att man vrider och vänder inte på den särskilt ofta. Felaktigt tvättad den där första gången efter tillverkningen trodde jag eftersom det stod så i papperet från butiken.
Fram på vårkanten när hunden hade fällt och alla hade dragit in en massa grus så måste mattan bara ut för en ordentlig rengöring och i det skarpa apriLljuset upptäckte jag att knutarna var helt olika. På den mörkare halvan av mattan var de jämna och fina men sedan hände någonting. Mitt på kom ett par rader knutar som var förfärligt ojämnt stora och på några ställen fattades en knut. Sedan blev de gradvis jämnare och vid fransen var de nästan lika fina som de som satt på andra sidan.
Mystiskt. Är min matta knuten av helt olika personer ? Varför i så fall ? Ullen har de färgskillnader som det kan bli om den kommer från olika färgbad. Har en person börjat med sitt garn och sedan en annan fortsatt med annat garn. Det vet ju varenda människa att man ska köpa material till hela arbetet på sammma gång annars blir det så här. Troligen visste även dessa mattvävare det. Vilka händelser låg bakom mattans säregna utseende ?
Kanske brann ullen upp. Eller så dog den person som började på mattan och materialet försvann i arvsskiftet. Eller så påbörjades mattan och blev sedan liggande i många år innan nån annan fortsatte. Kanske en älskad mormor påbörjade arbetet innan hon blev sjuk men halvsenil som hon var så räknade hon fel på garnåtgången. Barnbarnet som fortsatte arbetet var en ovan mattvävare och tog därför garn från ett annat färgbad.
Min defekta och inte särskilt värdefulla matta är definitivt mycket mer spännande än nånon perfekt matta någonsin kan bli.
Strax efter skillsmässan började jag längta efter en Matta. Det är konstigt eftersom jag egentligen mest tycker att sånt är till besvär men den där längtan blev allt större. Jag sprang i mattaffärer och läste på om mattor från olika ställen och letade efter den rätta mattan. Fast jag hade ju egentligen inte råd. Jag ville ha en handknuten matta med lite storlek på och sådana är minsann inte billiga. En dag hittade jag Mattan i en nätbutik. Den var jättesnygg och relativt billig. Bara ett par tusenlappar ( och inte tjugo- som andra mattor kostade). Nedsatt pga ett färgfel, sa annonsen. Jag letade efter färgfelet och såg ju att de stiliserade gröna blommorna i hörnen på det inre figurfältet var i olika färgtoner. Några var ljusgröna och några var mörkgröna. Sånt kan man leva med, bestämde jag, och skickade efter mattan.
Den kom några dagar senare och var precis allt jag hade drömt om. Riktigt ylle, lite ojämna knutar, tät lång lugg, vackra färger.
Så plockade jag undan lite möbler och rullade ut hela Mattan och såg färgfelet. Hela mattan var ett enda stort färgfel. Ena änden var flera färgtoner ljusare än andra änden. Usch vad besviken jag blev. Fast det blev så att jag behöll den ändå. Den ljusare sidan hamnade under några möbler så det syntes inte så mycket av den ändå. Så småningom blev jag liksom lite fäst vid min matta fast den var både färgfelig och opraktisk.
En sådan där matta är så tung att man vrider och vänder inte på den särskilt ofta. Felaktigt tvättad den där första gången efter tillverkningen trodde jag eftersom det stod så i papperet från butiken.
Fram på vårkanten när hunden hade fällt och alla hade dragit in en massa grus så måste mattan bara ut för en ordentlig rengöring och i det skarpa apriLljuset upptäckte jag att knutarna var helt olika. På den mörkare halvan av mattan var de jämna och fina men sedan hände någonting. Mitt på kom ett par rader knutar som var förfärligt ojämnt stora och på några ställen fattades en knut. Sedan blev de gradvis jämnare och vid fransen var de nästan lika fina som de som satt på andra sidan.
Mystiskt. Är min matta knuten av helt olika personer ? Varför i så fall ? Ullen har de färgskillnader som det kan bli om den kommer från olika färgbad. Har en person börjat med sitt garn och sedan en annan fortsatt med annat garn. Det vet ju varenda människa att man ska köpa material till hela arbetet på sammma gång annars blir det så här. Troligen visste även dessa mattvävare det. Vilka händelser låg bakom mattans säregna utseende ?
Kanske brann ullen upp. Eller så dog den person som började på mattan och materialet försvann i arvsskiftet. Eller så påbörjades mattan och blev sedan liggande i många år innan nån annan fortsatte. Kanske en älskad mormor påbörjade arbetet innan hon blev sjuk men halvsenil som hon var så räknade hon fel på garnåtgången. Barnbarnet som fortsatte arbetet var en ovan mattvävare och tog därför garn från ett annat färgbad.
Min defekta och inte särskilt värdefulla matta är definitivt mycket mer spännande än nånon perfekt matta någonsin kan bli.
torsdag 27 januari 2011
På de skeppsbrutnas café
På de skeppsbrutnas café spelar en avmagrad och tandlös man
en oändligt långsam tolvtaktsblues
hans gitarr är spräckt av fukten och har bara tre strängar kvar.
Kvinnan i den urblekta klänningen vaknar ibland ur sitt eviga bakrus
och ylar ett par toner ur en sång
som hon tror att hon en gång kunde.
Fast det sker bara
då den obarmhärtiga solen har gått ner och månljuset silar vitt och vackert
genom taket av palmblad
som skulle ha skuggat serveringen
om det inte hade blåst sönder i en storm för många många år sedan.
Allt står stilla på de skeppsbrutnas café
Månen lyser, kvinnan ylar och mannen plågar de tre strängarna
Ingen lyssnar, solen bränner och havet glittrar
Nordvästpassaden blåser
Stolarnas galonklädsel är en plåga
även under de svala morgontimmarna.
Kaffet har stått ett par dygn på värmning
och den feta damen bakom disken slabbar alltid runt
med en disktrasa som har surnat.
I glasen på bardisken har de sista skvättarna rom
för länge sedan torkat in och flugorna som sökte sig dit
har fastnat och dött.
på de skeppsbrutnas café står tiden stilla.
Där sitter de skeppsbrutna och låter sig plågas av solen
och det dåliga kaffet
En del har glömt vart de är på väg, en del har glömt var de kommer ifrån.
Ingen av dem vet var de annars skulle kunna vara
de har för länge sedan strandat
på de skeppsbrutnas café
en oändligt långsam tolvtaktsblues
hans gitarr är spräckt av fukten och har bara tre strängar kvar.
Kvinnan i den urblekta klänningen vaknar ibland ur sitt eviga bakrus
och ylar ett par toner ur en sång
som hon tror att hon en gång kunde.
Fast det sker bara
då den obarmhärtiga solen har gått ner och månljuset silar vitt och vackert
genom taket av palmblad
som skulle ha skuggat serveringen
om det inte hade blåst sönder i en storm för många många år sedan.
Allt står stilla på de skeppsbrutnas café
Månen lyser, kvinnan ylar och mannen plågar de tre strängarna
Ingen lyssnar, solen bränner och havet glittrar
Nordvästpassaden blåser
Stolarnas galonklädsel är en plåga
även under de svala morgontimmarna.
Kaffet har stått ett par dygn på värmning
och den feta damen bakom disken slabbar alltid runt
med en disktrasa som har surnat.
I glasen på bardisken har de sista skvättarna rom
för länge sedan torkat in och flugorna som sökte sig dit
har fastnat och dött.
på de skeppsbrutnas café står tiden stilla.
Där sitter de skeppsbrutna och låter sig plågas av solen
och det dåliga kaffet
En del har glömt vart de är på väg, en del har glömt var de kommer ifrån.
Ingen av dem vet var de annars skulle kunna vara
de har för länge sedan strandat
på de skeppsbrutnas café
onsdag 26 januari 2011
Tittar på träd
När vi flyttade in i huset i Rossön 1971 så fanns det tre stycken rätt majestätiska tallar på tomten. De stod på gräsmattan längs kanten av infartsvägen. Eftersom mitt rum var på norrsidan på andra våningen så hade jag tallarnas kronor alldeles i blickfånget när jag satt vid skrivbordet. Långa knotiga grenar. Bark som ändrade färg efter vädret och solens läge. Brinnande rödbrun i solnedgångens sneda ljus. Grå vid molnigt väder. Jag såg ekorrungarna växa upp och talltitornas eviga letande efter mat. En gång kom det en liten vessla, av den där typen som kallas lekatt. Både fåglarna och ekorrarna klarade den attacken vill jag minnas.
Som ni förstår tillbringade jag ganska många timmar med att titta på de där tallarna. Till en del för att jag tyckte om det och till en del för att jag inte hade så mycket annat att syssla med. Så här efteråt misstänker jag att en hel del av den tid som jag ägnade åt tallarna egentligen var avsatt till sömn eller läxläsning av mina ordentliga föräldrar.
Men mina tallar var inte populära i alla läger. Min mamma gick en kurs som hette trädgård i norr och sen skulle tallarna bort. De tog ljuset och näringen från sånt som behövde det bättre och dessutom skräpade de barrnålar och kottar över hela gräsmattan. Visst kan man förstå de synpunkterna. Men ändå var det mina tallar. De försvann till och med stubbarna togs bort och sedan blev det liksom aldrig samma hemkänsla med mitt rum eller nånting.
Vad kan man dra för slutsats av denna lilla historia? Att jag var ett konstigt litet barn som tittade på träd. Ja, det är nog sant. Jag blev en vuxen som fortfarande tycker mycket om träd, särskilt tallar.
Dagens barn tittar på datorer. Man undrar hur det ska bli.
Som ni förstår tillbringade jag ganska många timmar med att titta på de där tallarna. Till en del för att jag tyckte om det och till en del för att jag inte hade så mycket annat att syssla med. Så här efteråt misstänker jag att en hel del av den tid som jag ägnade åt tallarna egentligen var avsatt till sömn eller läxläsning av mina ordentliga föräldrar.
Men mina tallar var inte populära i alla läger. Min mamma gick en kurs som hette trädgård i norr och sen skulle tallarna bort. De tog ljuset och näringen från sånt som behövde det bättre och dessutom skräpade de barrnålar och kottar över hela gräsmattan. Visst kan man förstå de synpunkterna. Men ändå var det mina tallar. De försvann till och med stubbarna togs bort och sedan blev det liksom aldrig samma hemkänsla med mitt rum eller nånting.
Vad kan man dra för slutsats av denna lilla historia? Att jag var ett konstigt litet barn som tittade på träd. Ja, det är nog sant. Jag blev en vuxen som fortfarande tycker mycket om träd, särskilt tallar.
Dagens barn tittar på datorer. Man undrar hur det ska bli.
fredag 21 januari 2011
Människans åldrar
En sån tavla har ni väl sett. En trappa med barn , män och kvinnor i olika åldrar där det i bild framgår hur man förväntas vara och se ut vid olika tidpunkter i livet.
Den där är lite överspelad numera tycker jag. Särskilt det där med att det går utför efter 50.
Tänker ungefär så här kring åldrarna:
Åren fram till skolstarten, då man bara är ett litet frö, handlar om att bli medveten om sej själv och omvärlden.
De första grundskoleåren handlar om att bli en i mängden. Lika de andra i samma ålder ungefär som ett päron är likt ett annat päron. Visst finns det variationer men de är ganska små.
Sedan kommer gymnasietiden och individerna exploderar. Alla blir någon sorts extremversion av sig själva. Den teoretiskt lagda snöar in på formler. Den karriärinriktade köper en attacheväska i kalvskinn. Den alternativa demonstrerar ständingt. Klassens clown goes Hamlet. Depprockaren går in i mörkret och de partysugna super skallen i små små bitar.
Sedan, när man äntligen är vuxen, krymper kostymen igen. Man är hårt åtsnörd mellan arbetslivets förväntningar och de regler som arbetsförmedlingen och försäkringskassan ställer upp. Skaffar jobb och 2,2 barn med 2,4 års mellanrum med en partner som är av medellängd.
Någonstans efter 40 börjar så individen sprattla igen. Man söker sej tillbaka till gamla ideal och intressen. Lite trevande och försiktigt. När man är ganska trygg och säker på sin plats i samhället finns det utrymme för den där skrivarkursen man har tänkt på så länge eller orkidéodlingen eller så kanske man börjar planera för den där flytten långt, långt bort.
Frågan är vad som händer sedan. Jag tror inte att det kommer någon utförsbacke och avveckling efter 50 utan sedan bär det iväg på riktigt. Man ber chefen dra åt helvete. Satsar på sina uppfinningar eller går med i plogbillsrörelsen. Reser jorden runt per cykel eller odlar grönsaker. Kanske man lever med ett större djup och mer förståelse både för sej själv och andra.
Det är bara en sak som är säker - Tiden är den enda kraft som vi egentligen behöver förhålla oss till.
Den där är lite överspelad numera tycker jag. Särskilt det där med att det går utför efter 50.
Tänker ungefär så här kring åldrarna:
Åren fram till skolstarten, då man bara är ett litet frö, handlar om att bli medveten om sej själv och omvärlden.
De första grundskoleåren handlar om att bli en i mängden. Lika de andra i samma ålder ungefär som ett päron är likt ett annat päron. Visst finns det variationer men de är ganska små.
Sedan kommer gymnasietiden och individerna exploderar. Alla blir någon sorts extremversion av sig själva. Den teoretiskt lagda snöar in på formler. Den karriärinriktade köper en attacheväska i kalvskinn. Den alternativa demonstrerar ständingt. Klassens clown goes Hamlet. Depprockaren går in i mörkret och de partysugna super skallen i små små bitar.
Sedan, när man äntligen är vuxen, krymper kostymen igen. Man är hårt åtsnörd mellan arbetslivets förväntningar och de regler som arbetsförmedlingen och försäkringskassan ställer upp. Skaffar jobb och 2,2 barn med 2,4 års mellanrum med en partner som är av medellängd.
Någonstans efter 40 börjar så individen sprattla igen. Man söker sej tillbaka till gamla ideal och intressen. Lite trevande och försiktigt. När man är ganska trygg och säker på sin plats i samhället finns det utrymme för den där skrivarkursen man har tänkt på så länge eller orkidéodlingen eller så kanske man börjar planera för den där flytten långt, långt bort.
Frågan är vad som händer sedan. Jag tror inte att det kommer någon utförsbacke och avveckling efter 50 utan sedan bär det iväg på riktigt. Man ber chefen dra åt helvete. Satsar på sina uppfinningar eller går med i plogbillsrörelsen. Reser jorden runt per cykel eller odlar grönsaker. Kanske man lever med ett större djup och mer förståelse både för sej själv och andra.
Det är bara en sak som är säker - Tiden är den enda kraft som vi egentligen behöver förhålla oss till.
fredag 14 januari 2011
Lita på det.....
"Lita på spegeln" säger mannen jag bor med när jag backar bilen. Han tycker att det verkar en aning korkat att vrida nacken halvt ur led för att få en rätt dålig utblick genom bakrutan när man lugnt och stadigt kan hålla rätt kurs genom att använda yttre backspegeln. Att den metoden fungerar det vet jag också. Jag har sett andra använda den med stor framgång. Det verkar enkelt, bekvämt och rationellt.
Det finns bara ett problem. Speglar är ju så förfärligt opålitliga. Ofta visar de sånt som inte ens finns. Vem vet vad denna egenskap skulle kunna innebära ute i trafiken.
Mina speglar därhemma och den vi har på jobbet är i alla fall ohyggligt opålitliga. Där går man omkring pigg och glad. Välklädd, snygg och i fantastisk form. Känner mig som tjuosju ungefär. Och så träffar jag på en spegel och i den ser jag en trött och sliten människa med gråa hår och en massa rynkor och påsar. Någon som alldeles tydligt är närmare 50 än 27,5. Denna person finns inte. Det är bara en vrångbild producerad av den illasinnade spegeln. Andra människor kanske får någorlunda rättvisande bilder ur speglar men för mig visar de bara nåt skrutt.
" Lita på spegel" säger han. "Aldrig i livet" svarar jag......
Det finns bara ett problem. Speglar är ju så förfärligt opålitliga. Ofta visar de sånt som inte ens finns. Vem vet vad denna egenskap skulle kunna innebära ute i trafiken.
Mina speglar därhemma och den vi har på jobbet är i alla fall ohyggligt opålitliga. Där går man omkring pigg och glad. Välklädd, snygg och i fantastisk form. Känner mig som tjuosju ungefär. Och så träffar jag på en spegel och i den ser jag en trött och sliten människa med gråa hår och en massa rynkor och påsar. Någon som alldeles tydligt är närmare 50 än 27,5. Denna person finns inte. Det är bara en vrångbild producerad av den illasinnade spegeln. Andra människor kanske får någorlunda rättvisande bilder ur speglar men för mig visar de bara nåt skrutt.
" Lita på spegel" säger han. "Aldrig i livet" svarar jag......
onsdag 12 januari 2011
omloppsbana
Jag hatar prylar.Alla dessa pryttlar, grejor, pinaler och andra parafernalier som far runt här i världen. Himlakroppar och planeter har bestämda och förutsägbara omloppsbanor men vantar, handskar, fjärrkontroller,kaffemuggar, saltpaket, pennor och allt annat kollijox snurrar runt på ett alldelse oförutsägbart sätt. Om de åtminstone kunde hålla på och omloppa sig någon annanstans än där jag är så skulle jag inte bry mig om det. Men de är alldeles för nära, hela tiden. Invaderar mitt utrymme.Orsakar syrebrist och till slut fullständig hysteri, sammanbrott och depression.
Ge mig en tom yta i ett vitmålat rum eller en glänta i skogen full av tystnad. Ge mig en öde strand och en obruten horisont där bara vinden behöver sopa rent. Ge mig en fjällsida med små pinade björkar i meterdjup snö. Inte en pryl sålångt ögat når.
Ge mig en tom yta i ett vitmålat rum eller en glänta i skogen full av tystnad. Ge mig en öde strand och en obruten horisont där bara vinden behöver sopa rent. Ge mig en fjällsida med små pinade björkar i meterdjup snö. Inte en pryl sålångt ögat når.
onsdag 5 januari 2011
Själens krigare
Har hus en själ. Kanske, kanske inte. Klart är att en del hus trivs man ögonblickligen med.Det splar ingen roll hur slitna de är. Andra lär man sig älska med tiden och en del lyckas man aldrig förlika sig med hur bra de än är
Nu håller jag på att lära känna ett hus. Det är ett sånt som har tagit tid på sej. Det var inte alls någon kärlek vid första ögonkastet. Nej, huset verkade vid första påseendet ganska stramt och stelt. Rätt stiligt i och för sig men inte särskilt lätt att få kontakt med.
Det här husets själ är en äldre dam. Lång och lite knotig och det syns att hon har varit verkligt stilfull som ung. Hon verkar ganska sträng. En sån som är igång och sysslar med något hela tiden utan att någonsin verka som hon skyndar sig. Ordning och reda och mat på bestämda tider. En sån som bjuder på enkel vällagad husmanskost men aldrig någon efterrätt. Man ser henne sällan le. Hon är plikttrogen och gillar inte flams. När man lär känna henne lite närmare upptäcker man att det glittrar av en kärv och lite underlig humor strax under ytan och att det bakom hennes strikta och kantiga uppförande finns mycket vänlighet och värme.
Om hus har en själ vet jag väl inte. Men personlighet har de definitivt.
Nu håller jag på att lära känna ett hus. Det är ett sånt som har tagit tid på sej. Det var inte alls någon kärlek vid första ögonkastet. Nej, huset verkade vid första påseendet ganska stramt och stelt. Rätt stiligt i och för sig men inte särskilt lätt att få kontakt med.
Det här husets själ är en äldre dam. Lång och lite knotig och det syns att hon har varit verkligt stilfull som ung. Hon verkar ganska sträng. En sån som är igång och sysslar med något hela tiden utan att någonsin verka som hon skyndar sig. Ordning och reda och mat på bestämda tider. En sån som bjuder på enkel vällagad husmanskost men aldrig någon efterrätt. Man ser henne sällan le. Hon är plikttrogen och gillar inte flams. När man lär känna henne lite närmare upptäcker man att det glittrar av en kärv och lite underlig humor strax under ytan och att det bakom hennes strikta och kantiga uppförande finns mycket vänlighet och värme.
Om hus har en själ vet jag väl inte. Men personlighet har de definitivt.
måndag 3 januari 2011
Skräp
Varför sparar man skräp. Eller rättare sagt:
- Varför sparar jag skräp ?
Jag har levt i 46 år. Jag vet att det som inte är något att ha idag troligen inte är något att ha i morgon heller. Varför då bära det ner i källaren och lagra det i stora högar. Här har jag bara bott och lagrat saker i två år. Dessutom tycker jag att jag har varit och tömt ett par skräplass under tiden. Men gissa vad som fanns i min källare:
Pajade paraplyer
Tråkiga tidningar
Dysfunktionella elapparater
Urtvättade t- shirts
Enstaka skor
Sladdar till apparater som för länge sedan kastats bort
Sprucket porslin
Plastlådor utan lock
Lock utan lådor
Bruksanvisningar och garantipapper till sånt som inte längre finns
förbrukade fotbollsskor
filmer i fel format
Kortslutna lampor
Och så trasiga leksaker förstås.
Här kommer ett heligt löfte. På nästa ställe ska jag faktiskt och ögonblickligen slänga bort skräpet. Tror ni på det ?
- Varför sparar jag skräp ?
Jag har levt i 46 år. Jag vet att det som inte är något att ha idag troligen inte är något att ha i morgon heller. Varför då bära det ner i källaren och lagra det i stora högar. Här har jag bara bott och lagrat saker i två år. Dessutom tycker jag att jag har varit och tömt ett par skräplass under tiden. Men gissa vad som fanns i min källare:
Pajade paraplyer
Tråkiga tidningar
Dysfunktionella elapparater
Urtvättade t- shirts
Enstaka skor
Sladdar till apparater som för länge sedan kastats bort
Sprucket porslin
Plastlådor utan lock
Lock utan lådor
Bruksanvisningar och garantipapper till sånt som inte längre finns
förbrukade fotbollsskor
filmer i fel format
Kortslutna lampor
Och så trasiga leksaker förstås.
Här kommer ett heligt löfte. På nästa ställe ska jag faktiskt och ögonblickligen slänga bort skräpet. Tror ni på det ?
lördag 1 januari 2011
31/12 2011
Jag vaknar och det är nyårsaftons morgon.I dag blir det fullt hus. Alla barnen kommer hem, några har med sig sina flickvänner eller pojkvänner och så kommer lilla barnbarnet också. Funderar ett varv kring matplanering och hur det var vi hade tänkt med sovplatser. Nog för att det är gott om plats men tio personer kräver ändå att man släpar upp en och annan extrasäng ur källaren.
Jag borde väl egentligen stiga upp och börja på men sängvärmen är så skön. kryper nära intill mannen som sover vid min sida. Kanske borde väcka honom men han sover så gott så jag väntar med det också. Tankarna vandrar. Nu har vi fått bo tillsammans i ett år. Eller om man ska vara noga 357 dagar. Makar mej ännu närmare, flyttar upp huvudet på hans axel och lägger handen mot hans kind. Det är klart att det har varit lite krångligt ibland. Det är inte alldeles enkelt att slå ihop två familjer med barn i olika åldrar och med olika vanor ändå kan jag inte minnas en enda dag då det inte har varit roligt. Tänker på hur bra allt har flutit på med fixandet i huset och trädgården. Hur trivsamt och lugnt det känns fast det finns att göra hela tiden. Det är väl som han brukar säga:
- Hjälps man åt så går det lätt.
Tankarna flyter vidare till barnen som troligen håller på packa in sig i bilar, tåg och bussar just nu. Vädret verkar bra så det ska nog gå fint med resorna. Nog är det ju lite trist att alla utom de två yngsta ska bo så långt borta men de trivs och verkar ha hittat rätt med sina jobb och utbildningar och det är ju huvudsaken.
Lurar lite på boken som jag trodde skulle vara klar redan för två år sedan. Den töjer sej och hittar sina egna stickspår hela tiden. Just nu tror jag att den kommer att bli tre böcker. Den första delen börjar kännas ganska klar. Jag undrar om jag ska skicka den till några förlag innan jag gör något mer. Det skulle vara kul att höra vad de säger. Om ingen vill ha den så kan jag fortsätta ändå och vill någon ha den så kan jag kanske jobba lite mindre och göra klart de andra två delarna på bara något år. Det är väl samma sak där som med reparationerna på huset. En sak i taget och ingen brådska.
Jag borde väl egentligen stiga upp och börja på men sängvärmen är så skön. kryper nära intill mannen som sover vid min sida. Kanske borde väcka honom men han sover så gott så jag väntar med det också. Tankarna vandrar. Nu har vi fått bo tillsammans i ett år. Eller om man ska vara noga 357 dagar. Makar mej ännu närmare, flyttar upp huvudet på hans axel och lägger handen mot hans kind. Det är klart att det har varit lite krångligt ibland. Det är inte alldeles enkelt att slå ihop två familjer med barn i olika åldrar och med olika vanor ändå kan jag inte minnas en enda dag då det inte har varit roligt. Tänker på hur bra allt har flutit på med fixandet i huset och trädgården. Hur trivsamt och lugnt det känns fast det finns att göra hela tiden. Det är väl som han brukar säga:
- Hjälps man åt så går det lätt.
Tankarna flyter vidare till barnen som troligen håller på packa in sig i bilar, tåg och bussar just nu. Vädret verkar bra så det ska nog gå fint med resorna. Nog är det ju lite trist att alla utom de två yngsta ska bo så långt borta men de trivs och verkar ha hittat rätt med sina jobb och utbildningar och det är ju huvudsaken.
Lurar lite på boken som jag trodde skulle vara klar redan för två år sedan. Den töjer sej och hittar sina egna stickspår hela tiden. Just nu tror jag att den kommer att bli tre böcker. Den första delen börjar kännas ganska klar. Jag undrar om jag ska skicka den till några förlag innan jag gör något mer. Det skulle vara kul att höra vad de säger. Om ingen vill ha den så kan jag fortsätta ändå och vill någon ha den så kan jag kanske jobba lite mindre och göra klart de andra två delarna på bara något år. Det är väl samma sak där som med reparationerna på huset. En sak i taget och ingen brådska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)