måndag 30 maj 2011

länk

Tänkte få in en länk till den nya bloggen men det gick ju förstås inte.
Den kommer så här istället.

www.flinkitanken.wordpress.com

Byter adress

Flyttar bloggen till wordpress eftersom blogger har börjat fungera så dåligt.

söndag 29 maj 2011

Åt Gärd

Nu har det hänt igen. En skola har blivit dömd att betala ut skadestånd för att en elev har blivit mobbad. Mobbing och kränkande behandling och allmänna elakheter ska bekämpas på alla sätt. Det är avskyvärt och fel var det än dyker upp. Och det finns skolor, rektorer och lärare som inte alls tar tag i problemen. De som säger att på våran fina skola finns det minsann inget sånt. Det finns faktiskt ingen verksamhet som innefattar många människor som är förskonad från mobbingproblem någon längre tid. Skolor där man vägrar se problemen när de dyker upp och som inte ständigt arbetar för att förebygga dem ska ha på nöten. Rejält.

Men den här skolan hade vidtagit åtgärder. De hade arbetat med problemet och försökt lösa det. De blev dömda för att de inte hade lyckats.

Det får mig att undra.Vad ska vi göra. Det vi har att arbeta med är samtal med elever och föäldrar. Vi kan omfördela resurser så det blir fler vuxna kring de här barnen. Men sedan då. Om det är ett gäng som fortsätter trots detta. Man får inget gehör bland föräldrarna och barnen. Ja, redan där är det slut på åtgärder att vidta. Det finns inte fler möjligheter det enda man kan göra är att fortsätta med mer av samma. När skolan har gjort en åtgärd och den inte har fungerat är man skyldig att vidta en annan åtgärd. Fast den kommer i mångt och mycket att likna den förra eftersom handlingsutrymmet är så begränsat. Barnen vet att det enda som händer är att de får ett åtgärdsprogam till som de också kan strunta i. Barn och ungdomar med stora personliga- och / eller socialaproblem är ofta åtgärdsskadade. Pratskadade. Orden mister sin betydelse när de inte följs av handling. Orden följs inte av handling eftersom ingen påföljd finns.

Sedan efter ett antal år kan skolan bli åtalad och dömd. Det känns inte helt rätt.I skolorna blir de anställda ängsliga av sånt här. Det blir en massa åtgärdande och protokollförande bara för att man ska ha ryggen fri om någon skulle komma och klaga senare. Detta gynnar inte eleverna. De får nämligen mindre tid med de vuxna som jobbar i skolan. och de vuxna får fokus på det som står i papperen istället för på det som händer i verkligheten. Papperen är nämligen vad domstolen kommer att titta på om någon skulle klaga efter ett antal år.

Jag undrar om man inte skulle uppnå mycket mera och bättre resultat om man utkrävde personligt ansvar istället för ett opersonligt ansvar. I stället för att stämma skolan för vad den inte har gjort- Stäm mobbarna för det de har gjort:
- Du förstörde hela min skoltid och ni stod och hejade på. Ni ska få betala för mitt psykiska lidande och mina förstörda studieresultat.
Jag undrar om inte en sådan dom skulle fungera rätt fint även i förebyggande syfte.

fredag 27 maj 2011

Sjung !

Om livet är en sång
tänker jag sjunga med
så länge rösten bär

Ibland klart och rent
ibland aningen out of key
när melodin är för svår.
Någon gång falskt och skrålande
av ren lycka.

Jag tänker sjunga
oavsett om jag kan
nå alla tonerna
oavsett vad andra tycker om olåten.
Jag tänker sjunga
Om livet är en sång.

torsdag 26 maj 2011

tuff, tuff

Om livet är en resa
tänker jag sitta kvar på det här tåget
Jag vet inte var ändstationen finns
eller när vi beräknas nå dit.

Tåget går i lämplig fart
och landskapet är vackert och omväxlande.
Jag sitter kvar på det här tåget
och njuter av resan.

tisdag 24 maj 2011

Söndagsfrid



Tänk vad det är bra med glass efter en middag med grillad lax och hemgjort potatismos. Och tänk vad allt blir vackert när kvällssolen skiner så milt. Tänk vad det är skönt med en liten stunds frid och harmoni innan nästa slagsmål bryter ut så att faster Jenny måste rycka ut och trösta.

måndag 23 maj 2011

di barna....

Somliga dagar är det helt otroligt vad många små guldkorn man får ihop. Igår var det en sån dag. Lilla E och jag åkte in till stan för att se storasystern spela fotboll ,dessutom passade vi på att hälsa på goda vänner och äta god mat. Dessa vänner har en liten gosse som också är fyra år.

När det blev dags att åka till fotbollsmatchen så ville gossen också följa med. De här två små barnen klättrade högst upp på läktaren eftersom de tyckte det var bättre att vara på toppen. Efter att grundligt ha hört sig för om var på planen storasystern var så vill lilla E veta vad det gula laget hette:
- Brunflo, svarade jag.
-Och det grön-vita laget, då ?
- Det heter Krokom- Dvärsätt. Dessa upplysningar smältes under tystnad en stund och så sa den lille gossen L:
- Men det röda laget då. Vad heter det ?

Domarna hade röda tröjor alla tre....

Efter ett tag började lilla E förklara det här med fotboll för sitt sällskap.

- Du förstår, det är bara när vi är så här långt borta som storasyster har gul tröja och en åtta på ryggen. Hemma i Sverigen spelar hon i grönt och vitt och har en etta och en etta på ryggen.

Det är fullkomligt korrekt. I Ragunda BK spelade hon i en grönvit tröja med nr elva på ryggen. Det var drygt ett är sedan lilla E såg det och det blev bara en eller två matcher vi såg under den säsongen. Hon har minne som en elefant den ungen.

Dagen avslutades med en riktig pärla. När vi hade kommit hem ville E plötsligt veta var jag var född.
- I Lycksele, sa jag och sedan undrade jag om hon visste var hon var född.men riktigt så långt minne hade hon visst inte. Jag berättade att hon föddes i Östersund på sjukhuset. Plötsligt lägger ungen huvudet på sned och ser medlidsamt på mej:
- Ååh, stackars dej , mamma. Det är MYCKET längre till Lycksele......

fredag 20 maj 2011

lök

Någon sa mej en gång att en människa på många sätt liknar en lök. Den innersta kärnan som innehåller det viktigaste och sannaste döljs och skyddas av många lager av skal lagda på varandra i ett överlappande mönster. Alla är olika. En del har ett tunts sidenmatt ytterskal och sedan bara några tunna varv innan man når in till själva grodden medan andra har lagt på sig varv på varv med pappersprasslande ytterskal och sedan stora liksom uppsvullna innerskal ibland till och med med en massa luft emellan. Vad som finns innerst inne är det egentligen ingen som vet. Nära vänner kanske kan ana, ha en uppfattning men riktigt vet gör ingen.

Vad vet man om sin egen innersta kärna. Inte mycket alls. Oftast lever vi ändå i trygg förvissning om att den finns där och innehåller allt vi behöver för att kunna leva och växa. Riktigt olycklig är bara den som tvivlar. Den som misstänker att grodden helt enkelt inte finns där. Den som går och tror att löken bara har varv på varv och innerst inne är det tomt.

torsdag 19 maj 2011







Tänkte att det i denna något mera grönfingrade blogg kunde få finnas en och annan bild på grönskan. Det blev väl inte alldeles rättvisande. Det kan bero på en av tre orsaker:
a. Blomstren ville inte vara med på bild.
b. Kameran har varit till Thailand och blivit utbränd.
c. En allmänt usel fotograf

Mer blad än blomma




Här kommer fortsättningen på bildkavalkaden.

Om någon kan upplysa mig om vilka blomster det är på bilderna så skulle jag bli mycket tacksam. Den stora frågan är om de gula är vanliga smörblommor eller något helt annat. Jag tycker de uppför sig alldeles för väluppfostrat för att vara vildblommor.

onsdag 18 maj 2011

lektion i näringslära

Det var ju kurs i helgen. Mycket att fundera på blev det som vanligt. Dessutom har ju skolan debatterats flitigt i aftonbladet i veckan. Det blir mycket skoltankar av alltihop. Efter helgens genomgång, som i mångt och mycket handlade om metodiska tips, insåg jag att det finns mycket som jag har gjort tidigare men som jag inte gör idag. Till exempel så planerar jag inte lektionerna längre.

Förr, för så där en tolv år sedan så hade jag alltid lektionsplaneringar med två - tre olika aktiviteter fler om det var en lång lektion. Planeringen kunde se ut så här:
1, genomgång ca 15 minuter
2, läsa och svara på frågor ca 20 minuter.
3, redovisa svaren ca 5 minuter

Eller så här:
1. Start grupparbete 10 minuter
2. gruppdiskussion ca 25 minuter
3. Tillverkning av plansch med gruppens åsikter ca 25 minuter
4. Placering av plansch i väggtidning ca 5 minuter
5. Läsning av väggtidning och helklassdiskussion. ca 15 minuter.

Naturligtvis hade lektionerna även då ett innehåll och det fanns en plan på vad man skulle lära sig. Jag tänkte bara på vilken möda man lade ner på att variera sig. Att stoffet skulle läras in på många olika sätt för att alla elever skulle hitta något som passade dem. Det var naturligtvis också viktigt att variera sig för att eleverna skulle hålla tempot uppe och inte somna till. Ofta hade jag planeringen i huvudet, någon gång ibland på en lapp. Den gick att ändra om det kom en intressant fråga men för det mesta höll man den ungefär. Grovt räknat tog varje 40 minuterslektion 40 minuter i förarbete (planering) och efterarbete (rättning) och all arbetstid som jag inte hade lektion så sysslade jag med detta. Vilket innebär att jag planerade och rättade 15-20 timmar i veckan.

Numera gör jag individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, målbeskrivningar, områdesplaneringar alltihop är skriftligt. Jag bokför vem som har gjort vad inom det arbetsområde vi håller på med. Håller koll på prov och omprov och nationella prov. Har motiverande samtal med elever som tappat orken. Rapporterar till föräldrar vad eleven har hunnit göra och inte har hunnit göra och rättar mängder med skriftligt material som eleverna producerar. Dessutom har jag många med diskussioner med mina kollegor. Men några vidare lektionsplaneringar gör jag inte längre för det hinns inte med. Numera räknar min arbetsgivare med att för och efterarbetet ska ta ca fem timmar i veckan.

Skolan har väl kanske blivit bättre av att vi har målformuleringar, IUP, terminsrapporter och omprov men frågan är om inte undervisningen har blivit sämre. Eller är det bara jag som inte hinner med ?

blomning

Jag ville ha en lite blommigare blogg så här till våren men mina datakunskaper räckte bara till en liten grodd :(

Får väl blomma lite här då.

Inte nu igen....

Jaha, så var det dags igen. Nog är det väl typiskt att så snart det börjar våras så börjar det gro ett litet vilsefrö inom mej och ett, tu tre har det vuxit färdigt och börjar blomma.

Förra onsdagen hade jag några timmar på mej och drog iväg på ett löppass som skulle få ta lite längre tid än vanligt. Det är ju väldigt trist att bara springa efter vägen så jag svängde upp i skogen. Känner till den stigen ganska väl tycker jag eftersom det är nedre delen av Kälagåtte. Jag vet ju att från det här hållet är det väldigt uppför, lerigt och tungsprunget var det också.
- Kul, tänkte jag, läge för en riktig genomkörare.

Uppför och uppför och ännu mera uppför. Sedan kom jag fram till skogsbilvägen som jag visste korsar stigen efter ett par kilometer. Jag tänkte ta den ner till vägen som går mellan Ragunda och Hammarstrand. Tänkte och trodde att skogsbilvägen skulle sluta vid vägkanten en 3-4 kilometer från Hammarstrand. Så jag Svängde vänster.
- Oj, vad lätt det gick. Hård och vältrampad vägbana och lite utför.
Men efter bara ett hundratal meter så började uppförsresan igen. Vägen svängde iväg uppför ett berg och nu var det riktigt tungt. Riktningen började kännas fel också. Efter ytterligare några kilometer rakt uppför tog vägen helt enkelt och smalnade av till två traktorspår. Det var bara att vända och nu hade jag inte särskilt mycket tid på mej alls. Fick försöka stå på lite fast benen kändes som sjunktimmer ungefär. Då inträffade det där som ibland händer i mardrömmarna. Det känndes som jag sprang allt jag kunde utan att röra mej ur fläcken och det är precis lika otäckt i verkligheten som i drömmen, kan jag tala om.

Det var en oändlig väg genom Kånkback innan jag var hemma. Ont i hela kroppen hade jag och på natten gick det inte sova för det kröp och kliade inuti benen. Det var väl alla muskelfibrerna som försökte hitta igen varandra igen.

Vägen, då ? Jo, jag skulle ju naturligtvis ha svängt höger när jag nådde skogsbilvägen. Då hade jag kommit ner på Visanvägen tämligen enkelt och smärtfritt och därifrån ha haft tre, fyra kilometer hem, så den svängen tar jag väl nästa gång.

lördag 14 maj 2011

När jag ser på hur barna...

växer upp och står i....
Och det gör man ju. Ser på alltså, och konstaterar att mycket är sig likt. Man har sett det, varit där. Exakt lika fast för 45 eller 25 år sedan. Annat är oerhört nytt och annorlunda.

Speglandet är till exempel välbekant. Halvtimmeslånga närstudier framför badrumsspegeln, där man kunde försjunka i alla ansiktets detaljer och sedan snabbkollen i hallspegeln. En snabb vridning av kroppen för att se så mycket som möjligt av baksidan också. Jag har gjort exakt likadant. Jag minns det. Men så kommer skillnaden.

Där framför hallspegeln, en nanosekund innan det är dags att lämna den för att gå till skolan, hörs ett klick. Jo, om man är tonåring idag tar man kort på sig själv i alla möjliga lägen. Tänk dej om vi som är födda på -60-talet hade tagit våra Kodac instamatic och knäppt en hel hög med kort på oss själva. Vi hade blivit utskrattade. Ja, i alla fall om vi hade försökt att visa dem för någon. Man hade nog både fått heta egenkär och mallig idiot. Enda gången det var helt okej att ta kort på sig själv var om man lyckades hitta en fotoautomat. Då gick det av någon anledning bra.

Om man är tonårstjej idag det helt normalt att ta en hel massa kort på sig själv i olika kläder och mycket skiftande poser och sedan visa dem för hela världen. Ingen säger egenkär eller mallig idiot utan folk kommenterar vänligt " vad snyggt ".

Vad säger den här förändringen? Är dagens tonåringar mer utseendefixerade än vi var, eller är det helt enkelt en fråga om teknisk utveckling eller handlar det om att tonåringar idag faktiskt är rätt nöjda med sig själva ?

Jag har ingen aning. Det enda jag kan konstatera är att hela hanteringen känns mycket främmande.

tisdag 10 maj 2011

Det började med ett litet gung i ena höften
strax efter att jag hade fyllt förtifem.

- Jädrar, nu ryker höftleden tänkte jag,
som alltid har satt en ära i att marschera
rakt fram, utan krumbukter.

Så småningom fortsatte gungningen över mot andra höften,
och blev till ett litet svaj i steget.

En morgon när jag vaknade
kände jag en rytm som låg och slog
lite calypsoaktigt strax under revbenskanten

Efter ett tag blev jag varse att
den ackompanjerade en melodi som
nynnar lågt längst in i maggropen

Ibland om eftermiddagarna blir jag sittande
och lyssnar innåt till rytmen och melodin.

Vad vill de egentligen, undrar jag.
Vill de bli fria och
ge sig ut i världen.
Eller vill de fortsätta att vara hemliga
så att de nästan, bara nästan
får mig att dansa.

onsdag 4 maj 2011

Ytbärgare och djupdykare

Att det är det skillnad på folk, det är det. Alla är olika. Korta, långa, mörka, ljusa, grönögda, smala, glada, bittra, skåningar och storstadsbor etc, etc.

Fast det luriga är att de verkligt stora skillnderna inte syns. De gömmer sig under pannbenet. Det som är ännu lurigare är att mitt sätt att uppfatta omvärlden är så självklart för mig att jag bara antar att alla andra ser samma saker.

En av de absolut största olikheter människor kan ha är om de är ytbärgare eller djupdykare.

Ytbärgarna ser hela tillvaron rätt översiktligt. Precis som en ytbärgare som sitter i en helikopter som rör sig i hög fart, högt över ett upprört hav. De spanar över stora ytor för att försöka urskilja något. Vad de söker vet de inte förrän deras blick fastnar på något avvikande. En suddig orange fläck, något som rör sig mot strömmen eller ett ljussken. De är beredda att plocka upp ungefär vad som helst som fångar deras intresse. Vad de ska ha det till vet de inte riktigt heller. De bärgar helt enkelt det som flyter på ytan. De har lite vad som helst och vet mycket om ingenting men något om nästan allt.

Ytbärgarnas raka motsatts som människor är djupdykarna. De tar sig med stort besvär ner i de mörkaste djupen. Där lyser de omkring sig med en kraftig ficklampa. De studerar vartenda djur och vänder på varenda sten på den lilla del av havsbottnen som de kan belysa. De går inte upp till ytan förrän de vet allt om varenda detalj i just denna djuphavsgrav. Först när de verkligen vet att de vet allt kan de gå vidare.

Nu är det ju så tur att de flesta av oss har lite av båda. Vi kan både bärga på ytan och dyka i djupen eller så har vi lärt oss det under livets gång.

Men spana omkring er och se om ni kan hitta någon riktigt utpräglad djupdykare och en lika utpräglad ytbärgare och ge dem sedan ett gemensamt uppdrag av något slag så får ni garanterat vara med om en hel massa intressanta saker.

söndag 1 maj 2011

linjär

Om man följer en linje
när den böjer av
försvinner ut
i ett ingenting
där man kan
lägga handen
till vila.

Om man följer en linje,
till exempel
under ögat,
tunnas den ut
och försvinner
vid kindbenet.

Storpolitik

Läser " Den röda grevinnan" där Yvonne Hirdman skriver om sin mamma. En mamma som dog alltför ung och som hon visste alltför lite om. Hon gräver som en detektiv i mammans liv. Brev, foton, några dagboksblad. Men mycket är borta. Vänner och släktingar som kunde ha berättat är också borta eller alltför gamla. Hon lägger pussel med olika överlappande skildringar. Mamman, Charlotte, föddes i ett hörn av det habsburgska väldet. I en liten stad som skulle komma att tillhöra Rumänien efter första världskriget.
Genom Charlottes levnadsöde följer man krig, revolter och omvälvningar. Gränser dras om trupper marscherar förbi och hon finns hela tiden i händelsernas centrum. Flyttar runt i ett plågat centraleuropa medan hon brottas med vanliga problem; vad ska familjen tycka om fästmannen, vad ska hon arbeta med, när ska de ha råd att gifta sej......
Just nu bor hon i Berlin. Det marscheras åter på gatorna och -30-talet ska snart börja.

lördag 30 april 2011

stafett

Det är en lång stafett med många byten. sträckorna är dessutom olika långa och vilka som ingår i de olika lagen hålls hemligt in i det sista. Klart är just nu att blåsipporna klarar sin växling till vitsipporna med glans. De springer sida vid sida och lämnar över stafettpinnen i farten. Trots det är det inte örtlaget som ligger bäst till. Löklaget har redan klarat hela första sträckan. Scillorna och småhyacinterna var oootroligt snabba i starten och har redan lämnat över till krokusarna. Narcisserna och tulpanerna har redan börjat värma upp inför nästa växling. Oklart om de tar sträcka tre tillsammans eller om en av dem väntar till sträcka fyra. Narcisserna ser definitivt piggast ut just nu och snart börjar de bekänna färg.

De blommande buskarna kommer att få problem. Tibasten har snart gjort klart hela sitt varv och ser sig förtvivlat om efter en lagkamrat. Hon orkar troligen inte ett varv till. Hon börjar redan se lite vissen ut. Hon sneglar mot syrenerna men de har inte ens fått av sig överdragsoverallerna än. Kanske äppelträdet gör ett inhopp. Det ser ut som han har löparskorna på sej. Det finns även några okända som står och trycker vid bortre kurvan. Det lag som klarar sej absolut sämst är klängväxterna som helt enkelt kom försent till starten och dessutom har en laguppställning med stora luckor. Frågan är hur de ska kunna slingra sej ifrån jumboplatsen.

Det lag som ser starkast ut här inne på arenan är örterna. Gullvivor, pioner och aklejor kantar banan och bara väntar på sin tur men lökarna är fulla av överraskingar och kan dyka upp när och var som helst och sedan ändå göra en gedigen insats.

Målgång väntas först ett par veckor efter den första frostnatten och vinner gör det lag som håller ut längst. Tävlingen kan bäst beskrivas som färgrik och fascinerande.

torsdag 28 april 2011

Gnnnn

Jag är en tolerant person. Ni tror det inte, men det är sant. Folk får gärna sätta i sig ett par kilo blåmusslor varje dag om de har lust bara de slänger skalen i soporna.
Människor i alla åldrar får gärna dricka öl och cider precis var de vill för mej om de bara låter bli att slänga flaskorna och burkarna i diken och på trottoarer och gångstigar.
De personer som tycker att de behöver piller av olika slag för att orka med dagens id får gärna för min del knapra i sej dessa på vägen till jobbet om de bara tar den tomma pillerkartan med sig. Detsamma gäller för godis och cigaretter.

Nog är det väl alldeles förbannat hur det ser ut runtomkring våra gator och vägar. Skärpning slynglar !