måndag 2 november 2009

Nordöstra Mongoliet 6

Kyla mildrades de närmaste dagarna men i stället började det snöa. Dt snöade tre dagar och tre nätter. Sedan kom nordanvinden och blåste snön rakt ner i den grunda sänkan på slätten där vi hade vårt vinterläger. Snön packades hårt upp mot skinnväggarna på min ger. Det var ingen av människorna som hade upplevt sådana mängder snö förut. Djuren fick svårt att hitta mat. De låg tätt tryckta mot varandra nästan dolda under snön och jag fasade för den dag då vi skulle börja hitta ihjälsvultna hästar där ute i allt det vita.

Snön som låg på gerens väggar och tak gjorde väggarna så tjocka och täta att jag bara behövde elda för att värma maten och det var tur för det var verkligen brist på bränsle.Men den täta snön tog också bort alla ljud. Det kändes som vi var ensamma i världen du och jag. Jag försökte prata med dej och sjunga för dej för att förmå din själ att komma tillbaka men inget hände och min röst blev bara ett hest kraxande.Sångerna dränktes i den vita tystnaden och försvann. Så fanns bara det evigt monotona matandet igen.

Tiden gick och fullmånen närmade sej men du låg som förut. Du blev inte bättre och inte sämre. Kvällen före fullmånen värmde jag vatten och tvättade dej vid elden och sedan gnuggade jag hela din kropp med jakister och kamfer. Jag trodde att värmen, massagen och den skarpa doften skulle få dej att reagera men det hände ingenting alls. Jag flätade ditt svarta hår och prydde det med mitt röda band. Sedan slog jag hästfilten omkring dej och satt och vaggade din lilla tunna kropp i min famn hela natten.

När morgonen kom hämtade jag den svängda dolken ur kistan.

söndag 1 november 2009

if I ever had to write the lyrics for a country song

Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.

Men min ena grabb han fick det riktigt svårt.
Problemet bara växte och blev för honom stort.
Han tränade och tränade men det var som förgjort.
Det blev alltid trassel och aldrig någon knut
När det skulle lekas var han jämt den siste ut.

Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.


Jag hjälpte honom knyta i väldigt många år
och hade knapp på skorna eller snören med resår.
Fast grabben han var ledsen och fällde nog nån tår
när fröken i hans skola sa att han mest var lat
och skulle knyta skorna själv. Det var en massa tjat.

Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.

Föken i skolan sa till mej -tänk nu på
de gör ej skor med kardborrar i storlek förtitvå
Han får träna knyta hela rasterna det blir bättre så.
Att få på sej skorna blev en plåga för min pojk
till att gå ut och leka fanns det nästan ingen ork

Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
efter att ha tränat ett tag.

Åren har passerat ch min pojk har blivit stor.
Nu sitter han i köket här hemma hos sin mor
I handen håller han en liten liten sko
Och sedan trär han fast den på sin lilla dotters fot
tar tag i snörena och drar åt
och gör sen väldigt lätt en liten fin rosett.

Nordöstra Mongoliet 5

En frist till nästa fullmåne. Några veckor. Skulle du vakna av dej själv på den tiden ? Du låg där under fällarna. Och såg nästan ut som du bara sov. Liten och blek. Andningen var jämn men svag och du reagerade inte ens när jag stack det tunna strået av gräs i din näsa och vidare ner i halsen. Munnen full med mjölk och buljong och sedan långsamt trycka in det i det tunna röret av gräs.

Jag satte mej vid elden och började vagga fram och tillbaka medan jag sjöng den urgamla sången om alla dem som före mej hade tjänat gudarna med vargansikten. Jag nämnde deras namn och ropade på dem och bad om råd och styrka.
Sedan sjöng jag om allt jag hade gjort för människorna sedan jag kom till dem som liten flicka. Hur jag hade väglett deras krigare när de gick i de mörka dalarna. Hur jag hade sett bortom seendet för att leda jägarna rätt och för att ge krigarna stora byten.Hur jag hade suttit till häst i dagar och nätter under de stora stridernas tid. Mina gåvor har ständigt varit människorna till nytta och jag har aldrig svikit dem. De borde lita på att jag kan tolka de varghövdades vilja. Människorna borde lita på att jag vill dem väl.

Jag srtödde blad från renande örter på elden för att skärpa min tanke och mina sinnen . Sedan satte jag mej på huk vid elden och sjönk sakta ner i mitt eget medvetande.

När röken från örterna för länge sedan hade skingrats steg jag upp och tog fram de kläder jag brukade bära i strid. Allt var svart. Färgat av den svarta jorden. Broderierna var gula av dyr ockra.Var det en strid dår jag skulle bekämpa mina egna ?
Nej, det var en omöjlig tanke. I denna onda vinter måste vi hålla ihop annars dör vi alla. Men jag hade sett det förr. Hur onda tider med kyla, svält och motgångar hade fått människorna att vända sej mot varandra och slåss om de få smulor som fanns. Det är en väg som leder bort från ordningen och bort från gudarna. Rakt mot kaos och undergång bär den vägen. Skickliga hövdingar kan få Människorna att vilja hjälpa varandra även i tider av nöd men den gamle hövdingen var gammal och kraftlös. Dn unge var för ung och maktlysten.

Jag la handen på din bleka panna och svor på att jag inte skulle låta dej dö.

Språkbråk

Man ska välja sina strider var det nån som sa. Tidigt valde jag bort en strid. Bråket om språket. Du vet det där där några vetabästare talar om för andra hur man får säga eller inte säga. Det går drev om allt möjligt. De hemska svordomarna, de amerikanska lånorden, undomsspråket med en massa asså och typ, förortssvenskan som snart tar över.

Jag har inte brytt mej. Språket klarar sej fint. Allt som kommer till utvecklar och berikar. Inte försvinner ehuru och således bara för att barn idag hellre säger asså eller typ. Nästa vår kommer det något annat som förståsigpåarna ska förfasa sig över och sen spår de svenska språkets snara undergång, igen.

Språket klarar sig nog. Det är mera maskros än drivhusazalea. Dessutom är ju ditt språk så mycket du. Det berättar inte bara det du vill meddela omvärlden. Det berättar också ungefär hur gammal du är. Var du är uppvuxen. Vilken samhällsklass du tillhör och vilken färg du har på naglarna. Kritiserar man språket är det väldigt nära att man dömer ut personligheten och sånt ska man inte syssla med.

Däremot är det väldigt spännande att följa vad som händer med språket. Förändringar i språkbruket i stora grupper speglar förändringar i samhället och levnadsvillkoren. Men eftersom språket hör så nära ihopmed tanken och personligheten så kan ju språkförändringar också visa oss framtidens samhälle. Framtiden byggs ju först i tanken och vi är ju begränsade till det vi kan uttrycka och fundera ut.

Den stora förändringen i språket just nu handlar om att den övergång från talspråk till skriftspråk som har varit igång de senaste 150 åren nu accelererar. Av dem som växer upp idag är det många som har skriften som viktigaste kommunikationsspråk. De skriver på mailen, chatten och mobilen till kompisarna oftare och mer än de pratar. En genomsnittlig trettonåring idag skriver under en vanlig vecka minst 10 gånger mer än jag gjorde när jag var tretton.

Ja, spelar roll, säger ni. Bara olika kanaler för kommunikation...
I min värld är det en jätteförändring talspråk och skriftspråk är så vitt skilda till sin karaktär så det kommer att göra stor skillnad både på människorna och samhället.

lördag 31 oktober 2009

Nordöstra mongoliet 4

Det blev ännu kallare. Jakarna slutade mjölka.Fåren och hästarna kunde bara ligga tätt tillsammans. De gamla tacklade av och spädbarnen dog.
Hövdingarna lade råd. Den gamle hövdingen kom och satt vid min eld:
- Vi har lagt råd, Gulun. Du måste sluta mata barnet. Det sliter ut dej och hon kommer aldrig att vakna.
Ilskan brände bort all trötthet. Jag reste mej upp och sträckte på ryggen:
-Du ska inte lägga dej i beslut som tillhör mej.
Även den gamle hövdingen fruktade min vrede och han försökte med ett mildare tonfall:
- Det är en ond vinter, Gulun. Det vet både du och jag. Vi kommer att behöva dej. Det här barnet vaknar aldrig upp igen. Hennes själ går i det stora mörkret. Kanske hon rent av är en djinn, en demon som har kommit för att ta dej ifrån oss.
Det där sista var så tokigt så jag ville skratta. Men skrattet fastnade när jag såg den gamle hövdingens hopsjunkna gestalt vid den surt pyrande elden. Jag kände hans oro och sorg och tyngden av alla hans år. Jag satte mej vid elden och såg på honom:
- Det är en mycket ond vinter. Den kommer att pröva våra krafter men barnet har kommit för att hjälpa oss genom de onda vintrar som skall komma. Hon har kommit med stora krafter. Betänk att hon kom ur en snöstorm mitt ute på stäppen. Det var meningen att hon skulle komma till oss. Det var gudarnas vilja.
Det blev en lång tystnad inne i geren. Jag tänkte på alla de år vi hade känt varandra. När jag först kom till människorna var den gamle hövdingen bara en ung krigare. Jag hade alltid känt stor respekt för hans vishet och jag hade trott att han kände detsamma för mej men nu visste jag inte längre.
- Nog tror jag, Gulun, att du känner skillnaden mellan ont och gott. Fast jag vet ju att det inte alltid är lätt att tyda gudarnas vilja. Jag kan ge dej en frist till nästa fullmåne men jag kan inte gåemot rådet.
Det sista kom som en djup suck och jag förstod.

Tankarna gnagde i mej. Var det botaren som låg bakom det här rådslaget dit jag inte var kallad. Det gick inte gå i en dimma av matbrist och sömnbrist längre. Jag måste ju se till att inget hände dej, lilla krake. Jag undrade om hövdingen hade rätt. Hade din själ gått vilse i mörkret? Skulle jag kunna finna den och föra den tillbaka.