Den trevliga källen med alla historierna hade tvättat bort en del av misstänksamheten.Många av kvinnorna som var in den kvällen hade nog passat på att ta en titt på dej där du låg. Dagen efter kom unge hövdingens fru med en vackert broderad kolt av vitt renskinn som deras flicka hade haft som liten. Den skulle du få. Det var en gest som värmde och jag tackade henne många gånger. Gamle hövdigens äldsta dotter kom med ett par fina små stövlar av smort jakskinn med hårsidan inåt. Det gjorde mej så glad att jag nästan grät.
Men snart var allt tillbaka vid det gamla. Pojken kom förstås när han kunde smita iväg hemifrån. Han tog hand om matningen ibland så jag fick sova eller titta till Vindsnabba. Maten började bli ett riktigt bekymmer. Stona hade för länge sen slutat att mjölka och nu sinade även fåren. Jakmjölk fanns det bara lite av dessutom var den så kärv i smaken att den nästan inte gick att dricka.Förrådet av torkat renkött var nästan slut.
De två hövdingarna införde ransonering. Var fjärde dag fick var och en jakmjölk. Varje dag en liten näve finskuret torkat kött per person. Rötter, örter och frön hade varje familj sitt eget förråd av hängande i taket . Under den korta sommaren hade inte kvinnorna och barnen hunnit samla så mycket ätbart. Kanske Botaren skulle få rätt.Vi kanske inte hade möjlighet att ge dej mat hela vintern. Å andra sidan var vi nästan 50 människor i lägret din lilla ranson skulle inte göra att maten räckte så mycket bättre åt de andra i alla fall.
En gråmulen dag med vass vind och små hårda snöflingor gick jag ut och tittade till Vindsnabba. När jag var på väg in fick jag se att en av de gamla kvinnorna var på väg ut ur lägrethon var änka efter en tapper krigare som dog för länge,länge sen. HNär jag hade gått en bit till såg jag tre andra gamlingar. De satt i snön en bit väster om lägret. Jag gick in och matade dej . Sedan tog jag den största jakfällen. Jag snodde den om ryggen och gick ut.
Gamlingarna satt kvar mitt i den kalla vinden. Fingrar och kinder hade redan börjat vitna. Jag ställde mej mitt ibland dem och började sjunga den långa sången som följer krigarna på den mörka vägen genom skuggornas dalar. Jag sjöng med stark röst för att höras i vinden och snön:
Jag är Gulun
hittad av Shio från de gula
Som hittades av Hya från Turkmenerna
Som hittades av Ungun från hunnernas stam
som hittades av Aheya från Ugurerna
som hittades av den gamla Mehlo
Som hittades av Qui från Hahn
Som hittades av Hinyin
Som hittades av Elike från öst
Så har vi hittats
Så har vi fostrats
Och lärt oss de urgamla sångerna
om de urgamla gudarna.
De fördes till oss av Levia
med det röda håret
Hon lärde människorna om gudarna
och hur de ska tjänas.
Hon samlade Mäniskorna
hundratals krigare
Följde hennes röda hår
där det flammade över slätten.
De följde det röda håret
i den höga hårprydnaden
det ledde dem genom faror
mot seger
Så ska ni följa min sång
Min sång som ska leda er säkert
genom de kalla döda dalar
där bara mörker bor.
Sången ska leda er ut i ljuset
Ljuset och värmen på andra sidan
Den sista strofen sjöng jag om och om igen. Ända tills de alla var döda. Jag vände och gick in. Jag hade gjort allt jag kunde.
onsdag 4 november 2009
Köprush
Nu ska det snart börja dra ihop sej mot julen och jag tänker på vad man ska köpa i julklapp åt den eller den. Och vad vill jag ha ? Svaret är: Lugn och ro, tid, julmat.möjlighet att spela lite kort kanske, få umgås i med de här släktingarna som man träffar för sällan.
Jag undrar om det finns någon, utom kanske riktigt små barn som verkligen önskar sej något. Önskar i ordets vackra och positiva bemärkelse. Inte bara ett -ska ha nåt att bräcka kompisarna med-begär efter mera prylar. Eller en girighet och känsla av brist som har pressats fram av reklamen. Finns det någon där ute som har gått länge och tittat på nån viss sak och hoppats och hoppats att just den ska komma i ett paket till jul så vill jag gärna veta det.
Men den där girigheten och statusjakten är så sorgliga och så ekande tomma att jag vill inte göda dem längre.
Jag vill inte rusa runt som en galning bara för att leta reda på något, vad som helst, som man kan ge till den eller den. Sedan kommer det då ett paket med en helt poänglös pryl till någon som redan har allt de behöver. Eller till mej som också har allt jag behöver.
Det är inte det att jag inte vill ge mina nära och kära julklappar. Jag vill ge dem precis det där underbara som de bara har gått och önskat sej i hemlighet. Det där som de nästan inte ens vet att de önskar sej.Det där som passar så precis och gör deras tillvaro så mycket vackrare. Nån lite sak full av omtanke för att visa hur mycket jag älskar dem.
Precis det vill jag ge dem. Snälla, snälla tala om vilken affär jag ska gå till.
Jag undrar om det finns någon, utom kanske riktigt små barn som verkligen önskar sej något. Önskar i ordets vackra och positiva bemärkelse. Inte bara ett -ska ha nåt att bräcka kompisarna med-begär efter mera prylar. Eller en girighet och känsla av brist som har pressats fram av reklamen. Finns det någon där ute som har gått länge och tittat på nån viss sak och hoppats och hoppats att just den ska komma i ett paket till jul så vill jag gärna veta det.
Men den där girigheten och statusjakten är så sorgliga och så ekande tomma att jag vill inte göda dem längre.
Jag vill inte rusa runt som en galning bara för att leta reda på något, vad som helst, som man kan ge till den eller den. Sedan kommer det då ett paket med en helt poänglös pryl till någon som redan har allt de behöver. Eller till mej som också har allt jag behöver.
Det är inte det att jag inte vill ge mina nära och kära julklappar. Jag vill ge dem precis det där underbara som de bara har gått och önskat sej i hemlighet. Det där som de nästan inte ens vet att de önskar sej.Det där som passar så precis och gör deras tillvaro så mycket vackrare. Nån lite sak full av omtanke för att visa hur mycket jag älskar dem.
Precis det vill jag ge dem. Snälla, snälla tala om vilken affär jag ska gå till.
Nordöstra Mongoliet 9
När jag vände och gick mot lägret igen så gnäggade hon efter mej och jag lovade tyst för mej själv att jag skulle titta till henne varje dag. Medan jag gick tänkte jag på dej och på pojken som hade matat dej hela natten.
När jag kom tillbaka hade han krupit ner under fällarna hos dej och somnat. Jag stoppade om er båda ordentligt. För första gången på länge kände jag mej utvilad och ganska nöjd. Jag bar in snö i ämbaren och ställde den vid elden för att tina. Fast det var mitt i vintern och kallt tänkte jag ta och tvätta mej. Det kändes som det var en dag för en tvagning, som en nystart för att få bort smuts och hopplöshet. Efter tvättningen lade jag bort mina svarta kläder och tog fram min vanliga skinntröja igen. Det kändes bra.
Jag satte en kastrull vatten på elden och lade i många sorters rötter och så en hel näve torkat renkött. Pojken måste ju äta ordentligt och själv hade jag inte fått i mej en riktig måltid på flera veckor. Jag la i en rejäl klick syrat jaksmör. Innan soppan var klar passade jag på att mata dej. Sedan väckte jag pojken. När vi skulle äta kom den gamle hövdingen för att meddela rådets nya beslut. Han fick också en skål soppa. Vi blev sittande länge. Vi åt och pratade om gamla tider och berättade historier för pojken. Vi skrattade så högt att andra barn blev nyfikna och kom in och slog sej ner efter ett tag kom även en del av kvinnorna. Vi berättade om den stora striden vid UlanAm där människornas folk vann så många hästar att det tog en hel månad att driva dem hem. Vi berättade om alla hjältedåden från den stora striden vid de gulas stora stad. Det var längesedan jag hade en sådan kväll.
När den gamle hövdingen gick skyndade jag mej att be honom se efter pojken så att han inte skulle få svårigheter hemma för den hjälp han gav mej.
När alla hade gått tänkte jag på alla dagar då jag hade suttit ensam vid min eld. Jag tänkte på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit en vanlig kvinna. En sån kvinna som hade födde barn åt sin man.En som hade söner och döttrar och aldrig behövde äta ensam.
Men jag har varit den upphöjda, liksom du kommer att bli den upphöjda. Vi är upphöjda över alla andra ty vi äger kunskaper om de uråldriga gudarna och de mörka vägarna. Vi kan se bortom seendet och söka bortom förnuftet. Därför kan vi inte leva i de andra kvinnornas värld och inte heller i männens värld. Vi är dömda till ensamhet och upphöjdhet tills vårt uppdrag är slutfört och vi får leva i gemenskap med gudarna.
När jag kom tillbaka hade han krupit ner under fällarna hos dej och somnat. Jag stoppade om er båda ordentligt. För första gången på länge kände jag mej utvilad och ganska nöjd. Jag bar in snö i ämbaren och ställde den vid elden för att tina. Fast det var mitt i vintern och kallt tänkte jag ta och tvätta mej. Det kändes som det var en dag för en tvagning, som en nystart för att få bort smuts och hopplöshet. Efter tvättningen lade jag bort mina svarta kläder och tog fram min vanliga skinntröja igen. Det kändes bra.
Jag satte en kastrull vatten på elden och lade i många sorters rötter och så en hel näve torkat renkött. Pojken måste ju äta ordentligt och själv hade jag inte fått i mej en riktig måltid på flera veckor. Jag la i en rejäl klick syrat jaksmör. Innan soppan var klar passade jag på att mata dej. Sedan väckte jag pojken. När vi skulle äta kom den gamle hövdingen för att meddela rådets nya beslut. Han fick också en skål soppa. Vi blev sittande länge. Vi åt och pratade om gamla tider och berättade historier för pojken. Vi skrattade så högt att andra barn blev nyfikna och kom in och slog sej ner efter ett tag kom även en del av kvinnorna. Vi berättade om den stora striden vid UlanAm där människornas folk vann så många hästar att det tog en hel månad att driva dem hem. Vi berättade om alla hjältedåden från den stora striden vid de gulas stora stad. Det var längesedan jag hade en sådan kväll.
När den gamle hövdingen gick skyndade jag mej att be honom se efter pojken så att han inte skulle få svårigheter hemma för den hjälp han gav mej.
När alla hade gått tänkte jag på alla dagar då jag hade suttit ensam vid min eld. Jag tänkte på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit en vanlig kvinna. En sån kvinna som hade födde barn åt sin man.En som hade söner och döttrar och aldrig behövde äta ensam.
Men jag har varit den upphöjda, liksom du kommer att bli den upphöjda. Vi är upphöjda över alla andra ty vi äger kunskaper om de uråldriga gudarna och de mörka vägarna. Vi kan se bortom seendet och söka bortom förnuftet. Därför kan vi inte leva i de andra kvinnornas värld och inte heller i männens värld. Vi är dömda till ensamhet och upphöjdhet tills vårt uppdrag är slutfört och vi får leva i gemenskap med gudarna.
tisdag 3 november 2009
Nordöstra Mongoliet 8
Han såg på mej som om han försökte räkna ut om det var ett bra eller dåligt svar. Månen sken redan in genom rökhålet.Pojken tog muggen och slog i renbuljong och mjölk:
-Sov du, sa han lungt, jag matar henne i natt.
Jag var så trött att hela golvet gick i vågor.Jag föll rakt ner mellan jakfällarna och somnade.
När jag vaknade sken solen in genom rökhålet och pojken satt och pratade med dej så glatt att jag nästan väntade mej att du skulle svara men det gjorde du inte. Du låg lika stilla och blek som förut.Men vad satt han och sa den där ungen.
- Snart ska Vindsnabba föla och då får du säkert fölet. Vindsnabba är den snabbaste hästen som finns säger mamma och fölet blir nog också en riktig fortspringare. Du kommer säkert att vinna alla kapplöpningarna bara du blir frisk snart.
Föla, sa han.Hur länge var det egentligen sen jag tittade till Vindsnabba. Mer än en månad. Kanske närmare två. Jag hade lämnat min häst helt utan tillsyn i denna kalla, snörika vinter. Jag visste inte ens att hon bar ett föl.
För första gången på länge gick jag ut på slätten. Några fötter hade trampat ner snön så det blev en liten stig bort till hästarna och fåren ändå var det svårt att gå. Slätten var så vit att det gjorde ont i ögonen. Himlen var isblå med en dragning åt turkos i öster. Det var isande kallt och nordanvinden drog fram, vass och elak. Det började redan sticka och nypa i kinderna och hakan.
Jag fick ropa på Vindsnabba innan hon kom fram till mej. Hon var mager och buken var stor och spänd. Hennes mörkbruna vinterpäls var iallafall tät och lång men det var svårt för henne att gå i den djupa snön. Fölmagen hängde tung mot skaren och bromsade hennes steg.
Jag lutade pannan mot hennes panna och tänkte:
- Vindsnabba, min vän, kanske vore det bäst om du kastade det här fölet. Du kommer att fara illa och fölet kommer nog att frysa och svälta ihjäl.
Men hos Vindsnabba fanns det bara en lugn förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa.
-Sov du, sa han lungt, jag matar henne i natt.
Jag var så trött att hela golvet gick i vågor.Jag föll rakt ner mellan jakfällarna och somnade.
När jag vaknade sken solen in genom rökhålet och pojken satt och pratade med dej så glatt att jag nästan väntade mej att du skulle svara men det gjorde du inte. Du låg lika stilla och blek som förut.Men vad satt han och sa den där ungen.
- Snart ska Vindsnabba föla och då får du säkert fölet. Vindsnabba är den snabbaste hästen som finns säger mamma och fölet blir nog också en riktig fortspringare. Du kommer säkert att vinna alla kapplöpningarna bara du blir frisk snart.
Föla, sa han.Hur länge var det egentligen sen jag tittade till Vindsnabba. Mer än en månad. Kanske närmare två. Jag hade lämnat min häst helt utan tillsyn i denna kalla, snörika vinter. Jag visste inte ens att hon bar ett föl.
För första gången på länge gick jag ut på slätten. Några fötter hade trampat ner snön så det blev en liten stig bort till hästarna och fåren ändå var det svårt att gå. Slätten var så vit att det gjorde ont i ögonen. Himlen var isblå med en dragning åt turkos i öster. Det var isande kallt och nordanvinden drog fram, vass och elak. Det började redan sticka och nypa i kinderna och hakan.
Jag fick ropa på Vindsnabba innan hon kom fram till mej. Hon var mager och buken var stor och spänd. Hennes mörkbruna vinterpäls var iallafall tät och lång men det var svårt för henne att gå i den djupa snön. Fölmagen hängde tung mot skaren och bromsade hennes steg.
Jag lutade pannan mot hennes panna och tänkte:
- Vindsnabba, min vän, kanske vore det bäst om du kastade det här fölet. Du kommer att fara illa och fölet kommer nog att frysa och svälta ihjäl.
Men hos Vindsnabba fanns det bara en lugn förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa.
Nordöstra Mongoliet 7
Kvällen och fullmånen kom. Min kropp var stilla och min själ var full av styrka. De gamla gudarna stod bakom min rygg för att ge mej kraft. Jag kände deras närvaro i den tysta natten.
Gerens dörr gick upp och jag såg fullmånen hänga som en stor bronsbuckla på himlen. Till och med månen höll sej nära i kväll. De var tre som kom. Den gamle hövdingen och den unge hövdingen och Botaren i full mundering med sina fyra renhorn på skallen.
Nej, vänta nu. Det var en till som smög sej in osedd av de andra. Det var Botarens pojke som slank in som en skugga och gömde sej bakom en korg. Fyra kom in men jag tror nog att alla de andra Människorna stod hopträngda utanför dörren för att försöka höra vad som sades.
Jag satt vid elden i mina svarta kläder. Jag hade din kropp i famnen. Jag visste att jag måste skydda den till den dag då din själ kunde återvända. Den böjda dolken låg framför mej och glänste hemlighetsfullt.
Hövdingarna hälsade med böjda huvuden. De fick ingen hälsning tillbaka och ingen inbjudan att sitta ner. Sakta reste jag mej. Dej höll jag på vänstra armen och dolken i den högra. Det här var inte vad de hade väntat sej. Den unge hövdingen som redan då hade stort rykte som krigare backade några steg. Botaren började nervöst att vrida händerna. Det var bara den gamle som höll sej lugn. Han tog ett steg närmare mej och sa med låg röst:
-Gulun, min vän. Inte tänker vi ta barnet ifrån dej med våld. Du har tjänat oss Människor både länge och väl. Inte inte kommer vi hit för att göra dej illa. Men de som står här utanför tror att barnet kom hit med den onda vintern. Att hon är en ond ande som har skickats hit för att förgöra Människornas folk och vi behöver hålla ihop för att överleva de onda tiderna. Vi kan inte låte det här barnet splittra oss och göra att det blir osämja i lägret.
In genom gerens rökhål lyste en enda stjärna. Dess ljus speglades i dolken som jag sakta höjde. Jag såg på den länge innan jag svarade:
- Du är också min vän och Människornas enighet ligger också mej varmt om hjärtat. Även jag känner och vet att det är onda tider då vi alla kommer att prövas. Ni tre som leder Människorna bör därför genast börja lägga råd om hur Människorna ska enas och vara eniga i dessa onda tider i stället för att gå omkring och lyssna på sagor och kärringskvaller.
Botaren tog nu till orda och hans gnälliga röst hördes säkert bra genom den tjocka snön:
- Gulun, Det är ju alldeles omöjligt. Det går ju inte att.. Jag menar slösa mat och bränsle på nån som, på en som inte kommer, som aldrig kommer att vakna mer.
Jag gav honom inte en blick och jag svarade inte. Det blev tyst länge. Stjärnan hade rört sej över rökhålet och dess ljus föll nu på din lilla näsa och dina täta svarta ögonfransar. Du låg så fridfull i min famn. Gudarna knackade mej lätt i ryggen. Nu var avgörandets stund. Undergång eller seger.
Jag sträckte på ryggen och såg strängt på de tre:
- Jag är Gulun.Hittad av Shio. Fostrad till att gå de mörka vägarna. Fostrad att aldrig frukta döden. Det enda jag vill veta är om rådets beslut står fast ?
Jag lyfte nu dolken högt över mitt huvud innan jag fortsatte:
- Om rådets beslut står fast ska jag följa det. Jag ska följa det på detta sätt. Med egen hand skär jag halsen av flickebarnet och sedan offrar jag mej själv på samma sätt. Era fallna krigare kan sedan irra omkring i det stora mörkret utan vägvisare och ni andra kan irra omkring här på marken och beskylla varandra för det dåliga vädret medan flickan och jag sitter hos de varghövdade gudarna.
Den gamle såg på mej och det glittrade lite i hans ögon, kanske var det stjärnljuset som nådde ända dit:
- Vi tre ska i morgon lägga nytt råd, sa han högtidligt, vi önskar dej nu en god natts sömn.
Han böjde på huvudet och gick. Efter honom tumlade de andra två som skrämda renkalvar.
Jag la ner dej under jakfällen. Det susade i mitt huvud och jag var så trött.
- Tänkte du verkligen göra det ?
Pojken stod framför mej. En vindögd liten rackare med en stor glugg i stället för framtänder.
-Ja, suckade jag stilla. Blir jag tvungen så gör jag det, så är det.
Gerens dörr gick upp och jag såg fullmånen hänga som en stor bronsbuckla på himlen. Till och med månen höll sej nära i kväll. De var tre som kom. Den gamle hövdingen och den unge hövdingen och Botaren i full mundering med sina fyra renhorn på skallen.
Nej, vänta nu. Det var en till som smög sej in osedd av de andra. Det var Botarens pojke som slank in som en skugga och gömde sej bakom en korg. Fyra kom in men jag tror nog att alla de andra Människorna stod hopträngda utanför dörren för att försöka höra vad som sades.
Jag satt vid elden i mina svarta kläder. Jag hade din kropp i famnen. Jag visste att jag måste skydda den till den dag då din själ kunde återvända. Den böjda dolken låg framför mej och glänste hemlighetsfullt.
Hövdingarna hälsade med böjda huvuden. De fick ingen hälsning tillbaka och ingen inbjudan att sitta ner. Sakta reste jag mej. Dej höll jag på vänstra armen och dolken i den högra. Det här var inte vad de hade väntat sej. Den unge hövdingen som redan då hade stort rykte som krigare backade några steg. Botaren började nervöst att vrida händerna. Det var bara den gamle som höll sej lugn. Han tog ett steg närmare mej och sa med låg röst:
-Gulun, min vän. Inte tänker vi ta barnet ifrån dej med våld. Du har tjänat oss Människor både länge och väl. Inte inte kommer vi hit för att göra dej illa. Men de som står här utanför tror att barnet kom hit med den onda vintern. Att hon är en ond ande som har skickats hit för att förgöra Människornas folk och vi behöver hålla ihop för att överleva de onda tiderna. Vi kan inte låte det här barnet splittra oss och göra att det blir osämja i lägret.
In genom gerens rökhål lyste en enda stjärna. Dess ljus speglades i dolken som jag sakta höjde. Jag såg på den länge innan jag svarade:
- Du är också min vän och Människornas enighet ligger också mej varmt om hjärtat. Även jag känner och vet att det är onda tider då vi alla kommer att prövas. Ni tre som leder Människorna bör därför genast börja lägga råd om hur Människorna ska enas och vara eniga i dessa onda tider i stället för att gå omkring och lyssna på sagor och kärringskvaller.
Botaren tog nu till orda och hans gnälliga röst hördes säkert bra genom den tjocka snön:
- Gulun, Det är ju alldeles omöjligt. Det går ju inte att.. Jag menar slösa mat och bränsle på nån som, på en som inte kommer, som aldrig kommer att vakna mer.
Jag gav honom inte en blick och jag svarade inte. Det blev tyst länge. Stjärnan hade rört sej över rökhålet och dess ljus föll nu på din lilla näsa och dina täta svarta ögonfransar. Du låg så fridfull i min famn. Gudarna knackade mej lätt i ryggen. Nu var avgörandets stund. Undergång eller seger.
Jag sträckte på ryggen och såg strängt på de tre:
- Jag är Gulun.Hittad av Shio. Fostrad till att gå de mörka vägarna. Fostrad att aldrig frukta döden. Det enda jag vill veta är om rådets beslut står fast ?
Jag lyfte nu dolken högt över mitt huvud innan jag fortsatte:
- Om rådets beslut står fast ska jag följa det. Jag ska följa det på detta sätt. Med egen hand skär jag halsen av flickebarnet och sedan offrar jag mej själv på samma sätt. Era fallna krigare kan sedan irra omkring i det stora mörkret utan vägvisare och ni andra kan irra omkring här på marken och beskylla varandra för det dåliga vädret medan flickan och jag sitter hos de varghövdade gudarna.
Den gamle såg på mej och det glittrade lite i hans ögon, kanske var det stjärnljuset som nådde ända dit:
- Vi tre ska i morgon lägga nytt råd, sa han högtidligt, vi önskar dej nu en god natts sömn.
Han böjde på huvudet och gick. Efter honom tumlade de andra två som skrämda renkalvar.
Jag la ner dej under jakfällen. Det susade i mitt huvud och jag var så trött.
- Tänkte du verkligen göra det ?
Pojken stod framför mej. En vindögd liten rackare med en stor glugg i stället för framtänder.
-Ja, suckade jag stilla. Blir jag tvungen så gör jag det, så är det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)