Jag har alltid varit en fumlig person. Långsam och lite smådrullig så där. Det gjorde att alla former av idrott var en plåga under min uppväxt. Med en racket, ett slagträ och / eller en boll växte fumligheten till rent monumentala nivåer. Ganska snart kom jag på att det var bäst för både mej själv och andra om jag försökte undvika att idrotta så långt det nu bara gick.
Det fanns egentligen bara en arena jag kunde hävda mej på när det gällde någon typ av fysisk aktivitet. Jag var bra så fort jag kom ner i vattnet.
Vattnet var mitt rätta element. Det var alltid vänligt och följsamt. Det var aldrig på tvären utan stödde mej och bar mej i allt jag ville göra. Ingen kunde dyka i från högre höjd än jag. Ingen simmade längre eller djupare under vattnet. Jag kunde göra tre volter i rad under ytan och stå på händer. Jag frös aldrig.
Jag klöv vattnet perfekt vid varje dykning. Utan ett plask försvann jag ner i den tysta, svala undervattensvärlden. Guldskimmrande stoft flöt omkring i det mjuka vattnet och de andras skratt och stoj försvann mer och mer ju längre ner i mörkret jag kom. Stillhet och svalka, mjuka gröna toner och så en motspark som bar mej upp mot ljuset igen.
Vattnet var mitt element det gick alltid att lita på. Jag var ett vattendjur som levde mitt sommarliv under ytan i hav och insjöar.
Tiden har gått. Klumpigheten har i viss mån vuxit bort och som ordentlig småbarnsmamma har jag liksom varit tvungen att tillbringa den mesta tiden med näsan ovanför vattenytan. Och vad gör vattnet ? Ja, det sparkar ut mej. Jag är inte längre välkommen. Försöker jag göra en ynka undervattensvolt fyller det min näsa så jag nyser i tre dagar. Dyker jag blir det ett magplask så skinnet nästan spricker. Tränger jag djupt ner i undervattensvärlden trycker vattnet in i mina öron och biter sej fast så jag blir stendöv och yr i huvudet en hel vecka..
Jag saknar mitt undervattensliv. Önskar att vattnet kunde sluta sej om mej igen mjukt och följsamt om så bara för en liten stund.
torsdag 8 juli 2010
tisdag 6 juli 2010
Massaker på himmelska fridens torg
Ängsklockan blundar mot skymningen
Timotejen vaggas av kvällsbrisen
prästkragens gula öga glänser i dunklet
Spoven har slutat kalla
och vaktar inte längre boet på marken
ungarna ligger tryggt ingjutna i en plastbal
Tofsvipan vrålar från luften
ungarna krossades nyss av skördetröskan
Måsarna slåss om kadavren
Allt går mot sin fullbordan.
Timotejen vaggas av kvällsbrisen
prästkragens gula öga glänser i dunklet
Spoven har slutat kalla
och vaktar inte längre boet på marken
ungarna ligger tryggt ingjutna i en plastbal
Tofsvipan vrålar från luften
ungarna krossades nyss av skördetröskan
Måsarna slåss om kadavren
Allt går mot sin fullbordan.
måndag 5 juli 2010
Re united
Jag har varit på klassträff. Jag h a r varit på klassträff. Det är nämligen 30 år sedan vi gick ut nian. Det var en upplevelse ska jag säga.
Först och främst var det otroligt spännande bara att åka till Backe. Ett ställe där jag gått i skola tre viktiga år. Där jag varit på dans och skolavslutningar. Där jag har haft utflykter och friluftsdagar och en gång hittat en död man i skogen. Jag kände överhuvudtaget inte igen mej.Det fanns ingenting utom gamla folktandvården och skolbyggnaden som gav någon sorts genklang i minnet. Allt annat var glömt och utsuddat.
Sedan steg jag då in i sporthallens cafeteria och där finns det ett tjugotal medelålders människor som jag aldrig har sett förut. Men de känner uppenbarligen igen mej. Vilka är de ? Efter ett tag börjar jag se drag jag känner igen från föräldrar och släktingar en del känner jag igen på rösten.
Sedan börjar det sakta komma tillbaka. Dofter, platser, händelser, människor från länge, länge sen flyger som andar omkring mej medan vi pratar om hur många barn vi har och vad vi jobbar med.
Jag ser på dem som jag delade så många viktiga dagar med. Hur de har förändrats och ändå är de sig så förbluffande lika. De har slipats och rundats av av livet och tiden. Jag vet hur mycket jag har förändrats och ändå är jag fullt igenkännlig för alla de andra. Ser genom deras ögon den jag är och den jag var en gång.
Sitter där i surret i cafeterian och undrar varför jag inte tog bättre vara på högstadieåren. Undrar varför jag aldrig vågade möta de här människorna.
Först och främst var det otroligt spännande bara att åka till Backe. Ett ställe där jag gått i skola tre viktiga år. Där jag varit på dans och skolavslutningar. Där jag har haft utflykter och friluftsdagar och en gång hittat en död man i skogen. Jag kände överhuvudtaget inte igen mej.Det fanns ingenting utom gamla folktandvården och skolbyggnaden som gav någon sorts genklang i minnet. Allt annat var glömt och utsuddat.
Sedan steg jag då in i sporthallens cafeteria och där finns det ett tjugotal medelålders människor som jag aldrig har sett förut. Men de känner uppenbarligen igen mej. Vilka är de ? Efter ett tag börjar jag se drag jag känner igen från föräldrar och släktingar en del känner jag igen på rösten.
Sedan börjar det sakta komma tillbaka. Dofter, platser, händelser, människor från länge, länge sen flyger som andar omkring mej medan vi pratar om hur många barn vi har och vad vi jobbar med.
Jag ser på dem som jag delade så många viktiga dagar med. Hur de har förändrats och ändå är de sig så förbluffande lika. De har slipats och rundats av av livet och tiden. Jag vet hur mycket jag har förändrats och ändå är jag fullt igenkännlig för alla de andra. Ser genom deras ögon den jag är och den jag var en gång.
Sitter där i surret i cafeterian och undrar varför jag inte tog bättre vara på högstadieåren. Undrar varför jag aldrig vågade möta de här människorna.
onsdag 30 juni 2010
All theese long and lonely summer nights

Sommaren är ju i det här landet ett kapitel för sej. Alltid alldeles för kort och allt för efterlängtad. Dagarna ska proppas med aktiviteter och mysigheter. Det är ju trots allt de minnena vi ska leva på hela långa vintern. Jag tycker det blir lite jobbigt jag. Det är liksom ett sånt läge för besvikelser att jag är lite halvrädd för jämnan även när allt är bra.
Det är annat med sommarnätterna. Avsvalnade med ett magiskt ljus som ger en känsla av att tiden står stilla. Allt kan utföras mycket långsamt och med stor koncentration. Varje rörelse och andetag märks i den totala stillheten.
Jag går barfota på plastmattan i köket och lyssnar på tystnaden eller på Karlavagnen. Har ro att koncentrera mej på att leta upp och provbaka nya recept. Gläds när jag hittar något lite ovanligt.Det finns tid att låta mördegen vila i kylen. Ingen telefon ringer och inga barn vill ha hjälp. Ingen brådska existerar efter klockan ett en natt i början av juli.
Mina sommarnätter doftar choklad och vanilj, kokos och hallon. Där puttrar smältande smör och mjölet dammar lätt i halvdunklet. Burkarna fylls sakta och stuvas undan i frysen. Ett ständigt räknande. Räcker det om jag fyrdubblar satsen. Hur mycket folk ska det komma i år, blir det över 500 ?
I år blir det kakor med vit choklad och nötter, Hawaiikaka och chokladkolakakor.
måndag 28 juni 2010
Ogilla
Det finns ju saker man ogillar skarpt här i världen. En sak som jag verkligen inte tycker om är frågor som jag inte kan svara på.Kanske det är en följd av alltför god inskolning eller så är det en effekt av min välutvecklade besserwisserattityd. Egentligen spelar det ingen roll. Att få frågor jag inte kan svara på gör mej allmänt ledsen, nere och orolig.
En viss typ av frågor kan jag nästan alldrig svara på. Det är frågor som börjar med ordet var. Usch och fy för såna frågor. De har dessutom en lätt anklagande biton i mina öron eftersom en var-fråga nästan alltid innebär att jag har slarvat bort något viktigt. Oftast svarar jag att det är borta. Finns ingenstans. Försvunnet. Det är dystra svar alltihop.
Ändå hemfaller jag ibland till att ställa var-frågor. Igår kissade lilla E på sig och kom in i köket med blöta byxor. Det blev till att byta.... Sen torka av golvet. Ja, just det. Var skulle golvet torkas:
- Var har du kissat? blev ju den naturliga frågan. Lilla E , som har en viss ordning på vad hon gör, svarade tjänstvilligt:
- Där, där, där och där och där och där.
Det stämde precis. Det hade så att säga skett under gång....
Dessutom är det ju ett fantastiskt bra svar på all världens besvärliga varnånstansfrågor.Där och där och där och där.....
En viss typ av frågor kan jag nästan alldrig svara på. Det är frågor som börjar med ordet var. Usch och fy för såna frågor. De har dessutom en lätt anklagande biton i mina öron eftersom en var-fråga nästan alltid innebär att jag har slarvat bort något viktigt. Oftast svarar jag att det är borta. Finns ingenstans. Försvunnet. Det är dystra svar alltihop.
Ändå hemfaller jag ibland till att ställa var-frågor. Igår kissade lilla E på sig och kom in i köket med blöta byxor. Det blev till att byta.... Sen torka av golvet. Ja, just det. Var skulle golvet torkas:
- Var har du kissat? blev ju den naturliga frågan. Lilla E , som har en viss ordning på vad hon gör, svarade tjänstvilligt:
- Där, där, där och där och där och där.
Det stämde precis. Det hade så att säga skett under gång....
Dessutom är det ju ett fantastiskt bra svar på all världens besvärliga varnånstansfrågor.Där och där och där och där.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)