Jag är ju en ordmänniska. Tickar igång på snygga formuleringar. Kan gå och vända ett ord i munnen i dagar. Avundas de författare och talare som har ett språk med en unik ton. De vars språk har en alldeles egen rytm och andning. Ändå slås jag ofta av att den viktigaste kommunikationen är ordlös. En blick, en snabb strykning över handen eller att någon tittar snett förbi dej är nästan alltid mer fullt av betydelse än en hel roman.
De viktigaste och största saker vi är med om går heller inte riktigt beskriva eller uttrycka med ord. Födelsen, döden, kärleken och sorgen går det inte att berätta om. När jag försöker hör jag själv hur platt och klichéartat det blir. Möjligen kan den som själv har varit där förstå men det går inte på något sätt beskriva. Återigen inser man den stora sanning som ligger i Ingemar Stenmarks ord:
- De gå int förklara för nån som int begrip.
Så vi kanske ska lägga ner det här med orden och allt pratandet. Vi kanske ska använda blickar, kramar och tårar för att göra oss förstådda i stället.
torsdag 29 juli 2010
måndag 26 juli 2010
Ta mej till havet....
Varje sommar tar jag mej till havet. Alltid samma hav, samma plats sedan jag var tre och morfar byggde stugan. Stugan är liten och brun och står i en skogsbacke vid en sandig och grund vik av den kallaste delen av Östersjön. Kristallklart salt vatten och en vind som luktar hav och rent, några stenar att klättra på och en och annan tärna. Det är allt som finns.
Nej, fel. Det var allt som fanns och det var precis tillräckligt. För en sju,åtta år sedan började förändringen märkas. Det var inte längre saltränder på kroppen och saltstelt hår på ungar som hade badat i havet hela dagen. Nu i sommar när jag tog jycken med mej ner till viken ställde hon sig där och drack. Havsvatten. Det smakar inte ens salt längre.
Vattnet i viken har inte längre den lätt turkosa ton som brukar kallas för aqua utan färgen drar mot brunt och botten syns knappt.
För en par tre år sedan började man få aborre i stället för strömming i näten. Och nu har det i detta klara, kalla vatten dykt upp en vidrig, brunkladdig sörja som luktar ruttna äggskal. Tång och alger och elände som ligger som ett sörjigt täcke över den kritvita sanden i vattenbrynet.
Jag svär ve och förbannelse över de profithungriga balter och danska kemikaliebönder som håller på att förvandla mitt hav till en sörjig insjö ända tills jag kommer på att jag själv efter alla dessa år av ätande och konsumerande är lika skyldig som nån annan.
Jag ångrar mej, kan jag få mitt hav tillbaka ?
Nej, fel. Det var allt som fanns och det var precis tillräckligt. För en sju,åtta år sedan började förändringen märkas. Det var inte längre saltränder på kroppen och saltstelt hår på ungar som hade badat i havet hela dagen. Nu i sommar när jag tog jycken med mej ner till viken ställde hon sig där och drack. Havsvatten. Det smakar inte ens salt längre.
Vattnet i viken har inte längre den lätt turkosa ton som brukar kallas för aqua utan färgen drar mot brunt och botten syns knappt.
För en par tre år sedan började man få aborre i stället för strömming i näten. Och nu har det i detta klara, kalla vatten dykt upp en vidrig, brunkladdig sörja som luktar ruttna äggskal. Tång och alger och elände som ligger som ett sörjigt täcke över den kritvita sanden i vattenbrynet.
Jag svär ve och förbannelse över de profithungriga balter och danska kemikaliebönder som håller på att förvandla mitt hav till en sörjig insjö ända tills jag kommer på att jag själv efter alla dessa år av ätande och konsumerande är lika skyldig som nån annan.
Jag ångrar mej, kan jag få mitt hav tillbaka ?
måndag 19 juli 2010
Music at the barn
Allt vi har att
komma till gud med
är skärvor av liv.
Små bitar som vi har räddat
och nött till oigenkännlighet
i rockfickan
under långa nätters
vandringar.
komma till gud med
är skärvor av liv.
Små bitar som vi har räddat
och nött till oigenkännlighet
i rockfickan
under långa nätters
vandringar.
fredag 16 juli 2010
Mondän och världsvan
Varje gång jag äter en mazarin, och det är föralldel inte så ofta, tänker jag på sjukhuset i Backe. Ett oerhört fartigt och modernt ställe. När man kom in genom de stora glasdörrarna och gick bland alla människor med och utan vita rockar som ilade hit och dit så kände man en fläkt av den stora världen. Många okända människor med olika dialekter en del talade till och med danska. Själva luften därinne andades stora dramatiska händelser och stora livsavgörande vändningar. Den långa, svängda trappan sträckte sej nästan ända till himlen. Åtminstone till andra våningen där läkarsekreterarna satt och knattrade maskin.
Dit kunde man gå på håltimmarna om man hade pengar och gå rakt igenom marmorhallen och in på fiket. Jag minns än hur ohyggligt mondän och värlsvan jag kände mej första gången jag gick dit utan mamma eller pappa. Första gången jag alldeles själv beställde kaffe och en mazarin.
Dit kunde man gå på håltimmarna om man hade pengar och gå rakt igenom marmorhallen och in på fiket. Jag minns än hur ohyggligt mondän och värlsvan jag kände mej första gången jag gick dit utan mamma eller pappa. Första gången jag alldeles själv beställde kaffe och en mazarin.
torsdag 15 juli 2010
feeeelings
Tänk alla dessa känslor som vandrar runt i...... Ja, i vad då ? På somliga sätt finns de ju inte ens. I den yttre världen som ibland kallas verkligheten, finns det ju bara handlingar.Men ändå, känslor finns och en hel del av våra handlingar styrs av känslor. Och det är väl bra om det är så att det är min egen känsla som leder till eftertanke och sen till en handling som på något sätt förbättrar situationen.
Men hur ofta går det inte till ungefär så här: En kvinna kommer kånkande på en massa matkassar och hon känner sig besviken eftersom hennes man aldrig hjälper till hemma.Hon blir riktigt arg när hon tänker på att han minsann kör bil och skulle kunna handla hur lätt som helst. När hon kliver på bussen hittar hon inte sitt busskort och skäller på busschauffören när han ber henne skynda sej. Han blir sur och ber henne kliva av bussen. Hon vägrar. Detta tar ett antal minuter. Sedan är busschauffören både sur och försenad. Han försöker köra in tiden och får så bråttom att han kör på en gammal tant på ett övergångsställe.
Fel person fick ut rätt känsla vid fel tillfälle. Det händer nog ganska ofta. Att landa känslorna på rätt ställe och på ungefär rätt sätt tänk er vilken jättelik övningsuppgift. Den räcker hela livet.
Men hur ofta går det inte till ungefär så här: En kvinna kommer kånkande på en massa matkassar och hon känner sig besviken eftersom hennes man aldrig hjälper till hemma.Hon blir riktigt arg när hon tänker på att han minsann kör bil och skulle kunna handla hur lätt som helst. När hon kliver på bussen hittar hon inte sitt busskort och skäller på busschauffören när han ber henne skynda sej. Han blir sur och ber henne kliva av bussen. Hon vägrar. Detta tar ett antal minuter. Sedan är busschauffören både sur och försenad. Han försöker köra in tiden och får så bråttom att han kör på en gammal tant på ett övergångsställe.
Fel person fick ut rätt känsla vid fel tillfälle. Det händer nog ganska ofta. Att landa känslorna på rätt ställe och på ungefär rätt sätt tänk er vilken jättelik övningsuppgift. Den räcker hela livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)