Det är nåt visst med händer
som håller
i varandra
en hand i en annan.
En liten hand
i en stor,
vad säger händer
till varandra ?
vad talar de för språk ?
Viskar den lilla handen
- Världen är väldigt vid.
Säger den stora.
-Kom min vän,
vi följs åt
framåt vägen.
Vad händer
när händer möts.
Vilken sorts kemisk
reaktion skapar
värme, trygghet, lugn.
Vilka hemliga kanaler
leder kärlek
mellan händer.
tisdag 19 oktober 2010
måndag 11 oktober 2010
The mentalist.
Ibland dyker det upp korn av sanning som bara liksom tvingar sej på en. Igår när jag skulle ut och springa så fick jag bara, endast och allenast in p1 på radion. Vem vill lyssna på p1 när man springer. Då ska det ju vara musik.
Jag hade radion igång med förhoppningen att det skulle gå att byta kanal senare. P1 dokumentär var det. Och vilken dokumentär sedan. Den handlade om en man som tävlade i kontrollerad apné. Där sänks man ner under vatten och den som stannar kvar längst vinner. Dessutom ska man klara av att ge ett godkänt tecken och svara redigt på frågor när man kommer upp. Blir det syrebrist i Hjärna så klarar man inte det och blir diskad.
9 minuter hade han klarat.9 minuter. Det borde vara, nej, det är en fysisk omöjlighet. Kroppen klarar inte det. Den får panik och skriker efter luft. Men han gör det flera gånger i veckan. Hur går det till ? Jo, han tänker sej ner i ett dvalliknande tillstånd med en mental bild av att han i själva verket sitter i ett kontrollrum med en kopp kaffe och i en monitor tittar på sin kropp som sänks ner under vatten. När han kopplar om monitorn kan han se på tv en stund och sen tittar han på sin kropp igen som ligger där nere och rycker av syrebrist. Han har full koll men drabbas inte av panik så länge han har den mentala bilden av det bekväma kontrollrummet tydlig i hjärnan.
Detta är ju verkligen ett bevis på att tanken vinner över materien. Det gör den. Jag kan springa exakt så långt som jag tänker att jag orkar. Tänker jag att jag orkar 5km så börjar jag bli riktigt trött efter 4,5. Tänker jag att jag orkar 9km så börjar jag bli trött efter åtta. Jag klarar av exakt det jag tänker att jag kan.
Det är oerhört bra. Det är bara tanken som sätter gränser. Det är oerhört, svindlande och vackert. Vad vill du göra ? Hålla andan i tio minuter? Springa ett maraton? Samla in en miljon och starta ett barnhem i Somalia?
Det är bara att fokusera och sen köra. Eller? Nej, i den här dokumentären stod det alldeles klart att det inte är så enkelt. Det krävs mångårig träning av psyket för att det ska bli starkt. Det är en sak. Den andra saken är att psyket måste vara mycket friskt. Balanserat och sunt. Ligger det en massa skräp och skit i din mentala källare kommer det att göra att du driver din kropp för hårt, eller din själ. Resultatet blir förödande.
Ligger det en massa gamla mindervärdeskomplex och skräpar utan att man tar itu med dem och ditt starka psyke bestämmer sej för att satsa på maraton eldar mindervärdeskomplexen på så att du genast måste vara snabbast i stan på fyra mil och kroppen går naturligtvis sönder. Har du en massa ångest och bestämmer dej för att bli riktigt duktig i ditt yrke så tar det inte en lång stund innan du använder jobbet för att fly från ångesten. Med resultat att du jobbar så hårt att du dukar under av stressen. Lever du med den mentala barlasten att du inte är värd någon kärlek och ditt starka psyke vill satsa på ett livslångt förhållande. Var landar du då? Du stannar i evighet på något som inte alls var bra för dej ens i början.
Tankens makt är något som både tjusar och skrämmer mej. Kroppens naturliga lättja är kanske den bästa och kraftigaste spärren mot rent missbruk av den mentala makten.
Jag hade radion igång med förhoppningen att det skulle gå att byta kanal senare. P1 dokumentär var det. Och vilken dokumentär sedan. Den handlade om en man som tävlade i kontrollerad apné. Där sänks man ner under vatten och den som stannar kvar längst vinner. Dessutom ska man klara av att ge ett godkänt tecken och svara redigt på frågor när man kommer upp. Blir det syrebrist i Hjärna så klarar man inte det och blir diskad.
9 minuter hade han klarat.9 minuter. Det borde vara, nej, det är en fysisk omöjlighet. Kroppen klarar inte det. Den får panik och skriker efter luft. Men han gör det flera gånger i veckan. Hur går det till ? Jo, han tänker sej ner i ett dvalliknande tillstånd med en mental bild av att han i själva verket sitter i ett kontrollrum med en kopp kaffe och i en monitor tittar på sin kropp som sänks ner under vatten. När han kopplar om monitorn kan han se på tv en stund och sen tittar han på sin kropp igen som ligger där nere och rycker av syrebrist. Han har full koll men drabbas inte av panik så länge han har den mentala bilden av det bekväma kontrollrummet tydlig i hjärnan.
Detta är ju verkligen ett bevis på att tanken vinner över materien. Det gör den. Jag kan springa exakt så långt som jag tänker att jag orkar. Tänker jag att jag orkar 5km så börjar jag bli riktigt trött efter 4,5. Tänker jag att jag orkar 9km så börjar jag bli trött efter åtta. Jag klarar av exakt det jag tänker att jag kan.
Det är oerhört bra. Det är bara tanken som sätter gränser. Det är oerhört, svindlande och vackert. Vad vill du göra ? Hålla andan i tio minuter? Springa ett maraton? Samla in en miljon och starta ett barnhem i Somalia?
Det är bara att fokusera och sen köra. Eller? Nej, i den här dokumentären stod det alldeles klart att det inte är så enkelt. Det krävs mångårig träning av psyket för att det ska bli starkt. Det är en sak. Den andra saken är att psyket måste vara mycket friskt. Balanserat och sunt. Ligger det en massa skräp och skit i din mentala källare kommer det att göra att du driver din kropp för hårt, eller din själ. Resultatet blir förödande.
Ligger det en massa gamla mindervärdeskomplex och skräpar utan att man tar itu med dem och ditt starka psyke bestämmer sej för att satsa på maraton eldar mindervärdeskomplexen på så att du genast måste vara snabbast i stan på fyra mil och kroppen går naturligtvis sönder. Har du en massa ångest och bestämmer dej för att bli riktigt duktig i ditt yrke så tar det inte en lång stund innan du använder jobbet för att fly från ångesten. Med resultat att du jobbar så hårt att du dukar under av stressen. Lever du med den mentala barlasten att du inte är värd någon kärlek och ditt starka psyke vill satsa på ett livslångt förhållande. Var landar du då? Du stannar i evighet på något som inte alls var bra för dej ens i början.
Tankens makt är något som både tjusar och skrämmer mej. Kroppens naturliga lättja är kanske den bästa och kraftigaste spärren mot rent missbruk av den mentala makten.
fredag 1 oktober 2010
Lycklig, lycklig
Det går att skriva om allt. De svartaste känslor och den hemskaste ångest. Konflikter, hat och död. Det enda man inte kan skriva om är kärlek. Det går inte. Jo, förresten vissa kan beskriva kärleken i all sin storhet och utsatthet och dem beundrar jag oerhört.Men jag kan inte skriva om kärlek.
Dessutom vill ingen läsa om kärlek. Att läsa om hur in i vassen kära och lyckliga andra är är i bästa fall fånigt och i sämsta fall plågsamt. Lyckliga människor är faktiskt oftast lite smålöjliga. Alla de där problemen och avigsidorna är på nåt sätt mer komplicerade och intressanta. Dessutom verkar människor som upptäcker tillvarons fulheter och skevheter mycket mera intelligenta än de som bara jamsar runt och tycker att allting är så himla vackert.
Egentligen borde jag alltså avstå från det här. Men allting är vackert. Världen är underbar och glädjen liksom bara pricklar omkring ända ut i tårna. Jag hänger tvätt och är lycklig, rättar uppsatser och är lycklig, hostar och snorar och är lycklig ändå. Har hela huvudet fullt av bara en person. Känner mej som en fjortonåring som vill skriva samma namn i en hel skrivbok.Om och om igen. Skulle vilja prata om honom oavbrutet med alla människor jag möter. Och jag börjar fundera på om jag inte måste ringa honom snart i samma sekund han kliver ut genom dörren. Och det är oerhört och underbart fånigt alltihop. Jag vet ju att vuxna människor inte ska hålla på sådär. Jag vet ju precis. De ska betala räkningar och sucka över dagens ungdom och bekymra sej över elpriserna sånt så jag håller mej i skinnet. Hårt.
Dessutom vill ingen läsa om kärlek. Att läsa om hur in i vassen kära och lyckliga andra är är i bästa fall fånigt och i sämsta fall plågsamt. Lyckliga människor är faktiskt oftast lite smålöjliga. Alla de där problemen och avigsidorna är på nåt sätt mer komplicerade och intressanta. Dessutom verkar människor som upptäcker tillvarons fulheter och skevheter mycket mera intelligenta än de som bara jamsar runt och tycker att allting är så himla vackert.
Egentligen borde jag alltså avstå från det här. Men allting är vackert. Världen är underbar och glädjen liksom bara pricklar omkring ända ut i tårna. Jag hänger tvätt och är lycklig, rättar uppsatser och är lycklig, hostar och snorar och är lycklig ändå. Har hela huvudet fullt av bara en person. Känner mej som en fjortonåring som vill skriva samma namn i en hel skrivbok.Om och om igen. Skulle vilja prata om honom oavbrutet med alla människor jag möter. Och jag börjar fundera på om jag inte måste ringa honom snart i samma sekund han kliver ut genom dörren. Och det är oerhört och underbart fånigt alltihop. Jag vet ju att vuxna människor inte ska hålla på sådär. Jag vet ju precis. De ska betala räkningar och sucka över dagens ungdom och bekymra sej över elpriserna sånt så jag håller mej i skinnet. Hårt.
måndag 27 september 2010
torsdag 23 september 2010
Utmanande
Fick denna utmaning av SuLi så det är klart att jag hakar på:
1. Kärleken i mitt liv: Ja, jösses, det blir på något vis bara mer och mer. De underbara barnen och det lilla rara barnbarnet och den här omtänksamme mannen som helt plötsligt bara dök upp i mitt liv.
2. Min favoritfärg är: Skogsgrönt,klargrönt, mullvad, eldrött och massor av annat. Egentligen alla färger utom grått och lila.
3. Jag är fantastiskt glad: När ungarna mår bra råder det harmoni i min värld.
4. Jag vet fortfarande inte: Vad jag har gjort för att förtjäna att ha det så här bra.
5. Min dröm är: att jag ska ha tid att gå i skogen helt utan både mening och mål och att jag ska ha tid att skriva utan krav på att det ska vara till nån nytta.
6. Jag tror: att det finns mycket mellan himmel och jord.
7. Jag kommer förmodligen aldrig: att sluta förundras över den obändiga kraften hos det uppväxande släktet och alla de löften som ryms i en ung individ.
Jag utmanar: Vem som helst...
1. Kärleken i mitt liv: Ja, jösses, det blir på något vis bara mer och mer. De underbara barnen och det lilla rara barnbarnet och den här omtänksamme mannen som helt plötsligt bara dök upp i mitt liv.
2. Min favoritfärg är: Skogsgrönt,klargrönt, mullvad, eldrött och massor av annat. Egentligen alla färger utom grått och lila.
3. Jag är fantastiskt glad: När ungarna mår bra råder det harmoni i min värld.
4. Jag vet fortfarande inte: Vad jag har gjort för att förtjäna att ha det så här bra.
5. Min dröm är: att jag ska ha tid att gå i skogen helt utan både mening och mål och att jag ska ha tid att skriva utan krav på att det ska vara till nån nytta.
6. Jag tror: att det finns mycket mellan himmel och jord.
7. Jag kommer förmodligen aldrig: att sluta förundras över den obändiga kraften hos det uppväxande släktet och alla de löften som ryms i en ung individ.
Jag utmanar: Vem som helst...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
