Lilla E har varit sjuk och haft riktigt hög feber i ganska många dagar. Blossande röd och het har hon legat i sängen och svettats och kastat sig fram och tillbaka när hon piggnade till hade hon plötsligt en fyra, fem rätt tjorviga dreadlocks bak i skallen. Hon är inte mycket förtjust i kamning och borstning den tjejen. Utsikterna att få trassla ut trasslet var rätt små. Idag vid frukostbordet funderade jag högt och sa:
- Ska vi ringa Kristin på salongen och be henne klippa dej kort eller ska vi försöka reda ut tovorna med borsten ?
Lilla E tittade på mej ett tag och sa mycket bestämt:
- Nu tycker jag vi gör så här..... Vi tar och spelar lite kort.
Ja, just det. Varför ska man välja ett av två dåliga alternativ när man kan hitta på ett tredje som är mycket bättre.
onsdag 17 november 2010
tisdag 16 november 2010
Otålig
Ja, så känns det. Otålig och rastlös. Vill att saker ska hända men har inte riktigt makt att få till det som jag vill. Jag gillar absolut inte den här otåligheten. Den sliter och river. Vet inte vad jag ska ta mej till och tar jag mej till med något så blir det bara halvdant eftersom jag egentligen har både hjärtat och hjärnan på annat håll.
Otålig över alla dessa eviga förkylningar och snuvor som gör att jag måste vara hemma från jobbet så ofta så allting haltar. Ingenting går riktigt att planera eller driva framåt. Både vill och orkar dra lasset men blir hela tiden hindrad känns det som. Fast det går ju inte bara lämna små sjuka barn åt någon annan heller. Då känner jag mej som en lurk och så får jag inget vettigt gjort.
Otålig över att jag inte kan springa,inte hinner och kan vara ute som jag vill. Och som jag behöver. Känner i både kropp och själ hur mycket bättre jag skulle må av ett par tre utepass i veckan men jag får det inte att fungera. Den eviga hostan ställer till det och en liten mammasjuk förkylding är inte så lätt att bara gå ifrån
Otålig över flytten som har legat och grott i mitt huvud i månader. Nu har det grott färdigt och jag vill komma iväg. På nätterna när huvudet går på tomgång möblerar jag det nya huset om och om igen. Vill börja ett nytt liv. Gå vidare och lära känna varandra på riktigt så där som man gör om man bygger ett gemensamt liv. Men just nu kan vi bara vänta. Vänta och se. Vänta och hoppas. Håller tummarna men fast det inte känns som något särskilt aktivt agerande är det det enda jag kan göra just nu.
Varför är det så svårt att bara finna sej i situationen. Vila i nuet och lägga avgörandet i händerna på.... Ja, vem det nu är som avgör saker och ting. Varför är det så svårt att tänka som mamma gör "Så som det är meningen att det ska bli , så blir det"
Otålig över alla dessa eviga förkylningar och snuvor som gör att jag måste vara hemma från jobbet så ofta så allting haltar. Ingenting går riktigt att planera eller driva framåt. Både vill och orkar dra lasset men blir hela tiden hindrad känns det som. Fast det går ju inte bara lämna små sjuka barn åt någon annan heller. Då känner jag mej som en lurk och så får jag inget vettigt gjort.
Otålig över att jag inte kan springa,inte hinner och kan vara ute som jag vill. Och som jag behöver. Känner i både kropp och själ hur mycket bättre jag skulle må av ett par tre utepass i veckan men jag får det inte att fungera. Den eviga hostan ställer till det och en liten mammasjuk förkylding är inte så lätt att bara gå ifrån
Otålig över flytten som har legat och grott i mitt huvud i månader. Nu har det grott färdigt och jag vill komma iväg. På nätterna när huvudet går på tomgång möblerar jag det nya huset om och om igen. Vill börja ett nytt liv. Gå vidare och lära känna varandra på riktigt så där som man gör om man bygger ett gemensamt liv. Men just nu kan vi bara vänta. Vänta och se. Vänta och hoppas. Håller tummarna men fast det inte känns som något särskilt aktivt agerande är det det enda jag kan göra just nu.
Varför är det så svårt att bara finna sej i situationen. Vila i nuet och lägga avgörandet i händerna på.... Ja, vem det nu är som avgör saker och ting. Varför är det så svårt att tänka som mamma gör "Så som det är meningen att det ska bli , så blir det"
söndag 14 november 2010
Noon
Det gamla huset bakom mej suckar i den starka vinden. En fönsterlucka slår. Den ljumma vinden pressar min tunna klänning mot kroppen och får vågorna att slå hårt mot stranden.
I mina kupade händer håller jag vattnet. Det ligger där som i en liten skål. Det känns mjukt och ljummet. När jag böjer mej fram ser jag vattenytan. Den är stilla och mörk. Det ser ut som en mycket liten skogstjärn.
I mina kupade händer bär jag vattnet. Jag går mot björkskogen. I den stilla vattenytan speglas trädens kronor och den mörka himlen. Trädens kronor rör sej i vinden men vattenytan är helt stilla. Tills jag andas på den. Då uppstår en mycket liten krusning.
Jag bär vattnet genom skogen till gläntan med den flata stenen. Jag kliver upp på stenen och tittar i min lilla vattenspegel. Trädens kronor och den mörka himlen ser jag och ett ljus. Månen är på väg att gå upp.
Jag väntar tills jag ser månens spegelbild i vattnet. Då lyfter jag mina kupade händer mot himlen. Jag vinklar fingertopparna uppåt. Vattnet rinner sakta nerför mina armar. Sköljer mitt ansikte och rinner vidare nerför ryggen. Det är ljummet och mjukt och fullt av månljus. Jag badar i månljus.
Vattnet rinner ner på stenen. Lägger sej stilla och spegelblankt. Den mörka vattenytan återger månskivan så exakt så jag kan se varje grop och varje krater. Jag känner tacksamhet för att jag har fått bada i det mjuka vattnet och månljuset men det finna ingen jag kan tacka.
Sakta bugar jag för månens spegelbild i vattnet. Sedan går jag hem.
I mina kupade händer håller jag vattnet. Det ligger där som i en liten skål. Det känns mjukt och ljummet. När jag böjer mej fram ser jag vattenytan. Den är stilla och mörk. Det ser ut som en mycket liten skogstjärn.
I mina kupade händer bär jag vattnet. Jag går mot björkskogen. I den stilla vattenytan speglas trädens kronor och den mörka himlen. Trädens kronor rör sej i vinden men vattenytan är helt stilla. Tills jag andas på den. Då uppstår en mycket liten krusning.
Jag bär vattnet genom skogen till gläntan med den flata stenen. Jag kliver upp på stenen och tittar i min lilla vattenspegel. Trädens kronor och den mörka himlen ser jag och ett ljus. Månen är på väg att gå upp.
Jag väntar tills jag ser månens spegelbild i vattnet. Då lyfter jag mina kupade händer mot himlen. Jag vinklar fingertopparna uppåt. Vattnet rinner sakta nerför mina armar. Sköljer mitt ansikte och rinner vidare nerför ryggen. Det är ljummet och mjukt och fullt av månljus. Jag badar i månljus.
Vattnet rinner ner på stenen. Lägger sej stilla och spegelblankt. Den mörka vattenytan återger månskivan så exakt så jag kan se varje grop och varje krater. Jag känner tacksamhet för att jag har fått bada i det mjuka vattnet och månljuset men det finna ingen jag kan tacka.
Sakta bugar jag för månens spegelbild i vattnet. Sedan går jag hem.
onsdag 10 november 2010
Ett mellan(in)lägg.
Här kommer en hyllning till det som är mellan. Ytterligheterna i livet blir alltid besjungna och uppmärksammmade. De stora tragedierna, sjukdomar och olyckor pratar vi om i timmar. Händer det roliga saker ska det hyllas och gratuleras i månader och det är väl bra men livet består ju mest av sånt som är lite mittemellan.
Mellan kan vara alldeles fantastiskt. Det ålder som inträffar mellan den där perioden då man nyss har blivit vuxen och ålderdomen, den är alldeles utmärkt kan jag rapportera. En frisk kropp och ett klokt och erfaret sinne är ingen dum kombination alls. Och att man börjar bli lite mellangrå får man ta med jämnmod eller avhjälpa med färg. Rynkorna behöver man inte fördjupa sej i för de sköter sej fint själva.
Alla dagar med mellanväder är helt otroliga. Lite mulet och halvkallt är ju oftast helt OK när man väl har kommit ut men vill man stanna inne går det precis lika bra. De där tokvackra dagarna då man bara måste vara ute kan ju kännas lite pressande tycker jag.
Den här mellanårstiden är utmärkt också. Alla lägdor är slagna så man kan gå vart man vill utan att trampa ner något. Myr och surhål har frusit så man blir inte blöt om fötterna heller.
Mellanlagret är en av de bästa mellansakerna. Ni vet det där lite tjockare understället som man alltid har undrat vad det ska vara bra för. Utanpå det tunna understället och under vindbyxorna och jackan gör det hela skillnaden mellan en skön skogstur och en näradödenupplevelse.
Och handen på hjärtat, när vi träffas du och jag så är det ju inte det jag har med mej som är mest intressant. Inte det du har heller. Det är ju det som händer mellan oss som gör mötet spännande.
Mellan kan vara alldeles fantastiskt. Det ålder som inträffar mellan den där perioden då man nyss har blivit vuxen och ålderdomen, den är alldeles utmärkt kan jag rapportera. En frisk kropp och ett klokt och erfaret sinne är ingen dum kombination alls. Och att man börjar bli lite mellangrå får man ta med jämnmod eller avhjälpa med färg. Rynkorna behöver man inte fördjupa sej i för de sköter sej fint själva.
Alla dagar med mellanväder är helt otroliga. Lite mulet och halvkallt är ju oftast helt OK när man väl har kommit ut men vill man stanna inne går det precis lika bra. De där tokvackra dagarna då man bara måste vara ute kan ju kännas lite pressande tycker jag.
Den här mellanårstiden är utmärkt också. Alla lägdor är slagna så man kan gå vart man vill utan att trampa ner något. Myr och surhål har frusit så man blir inte blöt om fötterna heller.
Mellanlagret är en av de bästa mellansakerna. Ni vet det där lite tjockare understället som man alltid har undrat vad det ska vara bra för. Utanpå det tunna understället och under vindbyxorna och jackan gör det hela skillnaden mellan en skön skogstur och en näradödenupplevelse.
Och handen på hjärtat, när vi träffas du och jag så är det ju inte det jag har med mej som är mest intressant. Inte det du har heller. Det är ju det som händer mellan oss som gör mötet spännande.
torsdag 4 november 2010
Usch
Nu drar det i navelsträngen igen. Det är ganska plågsamt faktiskt. Tänker ni inte stå ut med det ska ni inte skaffa barn överhuvudtaget.
De rackarna ger sig iväg förstår ni. Först lägger man ner en massa energi på att fostra sina ungar till självständiga varelser. Man försöker att ge dem en känsla av att världen är stor och vacker och full av möjligheter. Man uppmuntrar dem att våga. Man lägger ner massor av tid på att visa dem att det finns en värld utanför det lilla trygga sammanhang där de är uppväxta.
Och vad gör de sedan, när man har gjort sej allt detta besvär med dem. Jo, de ger sej iväg, förstår ni. Bara pjoff, borta! Katrineholm, Nordnorge, Singapore, Oslo... Överallt men inte här finns mina små. Det drar och sliter så förfärligt i navelsträngen.
- Vad gör de ? Uppför de sej som folk ? Vad har de för kompisar egentligen ? Äter de ordentligt ? Har de vett att klä på sej när det är kallt ? Känner de sej verkligen inte ensamma och ledsna utan mamma ?
Frågar jag så blir de bara irriterade och sura och tycker att jag är fånig
De klarar sej alldeles utmärkt.
Jäkla ungar !
De rackarna ger sig iväg förstår ni. Först lägger man ner en massa energi på att fostra sina ungar till självständiga varelser. Man försöker att ge dem en känsla av att världen är stor och vacker och full av möjligheter. Man uppmuntrar dem att våga. Man lägger ner massor av tid på att visa dem att det finns en värld utanför det lilla trygga sammanhang där de är uppväxta.
Och vad gör de sedan, när man har gjort sej allt detta besvär med dem. Jo, de ger sej iväg, förstår ni. Bara pjoff, borta! Katrineholm, Nordnorge, Singapore, Oslo... Överallt men inte här finns mina små. Det drar och sliter så förfärligt i navelsträngen.
- Vad gör de ? Uppför de sej som folk ? Vad har de för kompisar egentligen ? Äter de ordentligt ? Har de vett att klä på sej när det är kallt ? Känner de sej verkligen inte ensamma och ledsna utan mamma ?
Frågar jag så blir de bara irriterade och sura och tycker att jag är fånig
De klarar sej alldeles utmärkt.
Jäkla ungar !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)