växer upp och står i....
Och det gör man ju. Ser på alltså, och konstaterar att mycket är sig likt. Man har sett det, varit där. Exakt lika fast för 45 eller 25 år sedan. Annat är oerhört nytt och annorlunda.
Speglandet är till exempel välbekant. Halvtimmeslånga närstudier framför badrumsspegeln, där man kunde försjunka i alla ansiktets detaljer och sedan snabbkollen i hallspegeln. En snabb vridning av kroppen för att se så mycket som möjligt av baksidan också. Jag har gjort exakt likadant. Jag minns det. Men så kommer skillnaden.
Där framför hallspegeln, en nanosekund innan det är dags att lämna den för att gå till skolan, hörs ett klick. Jo, om man är tonåring idag tar man kort på sig själv i alla möjliga lägen. Tänk dej om vi som är födda på -60-talet hade tagit våra Kodac instamatic och knäppt en hel hög med kort på oss själva. Vi hade blivit utskrattade. Ja, i alla fall om vi hade försökt att visa dem för någon. Man hade nog både fått heta egenkär och mallig idiot. Enda gången det var helt okej att ta kort på sig själv var om man lyckades hitta en fotoautomat. Då gick det av någon anledning bra.
Om man är tonårstjej idag det helt normalt att ta en hel massa kort på sig själv i olika kläder och mycket skiftande poser och sedan visa dem för hela världen. Ingen säger egenkär eller mallig idiot utan folk kommenterar vänligt " vad snyggt ".
Vad säger den här förändringen? Är dagens tonåringar mer utseendefixerade än vi var, eller är det helt enkelt en fråga om teknisk utveckling eller handlar det om att tonåringar idag faktiskt är rätt nöjda med sig själva ?
Jag har ingen aning. Det enda jag kan konstatera är att hela hanteringen känns mycket främmande.
lördag 14 maj 2011
tisdag 10 maj 2011
Det började med ett litet gung i ena höften
strax efter att jag hade fyllt förtifem.
- Jädrar, nu ryker höftleden tänkte jag,
som alltid har satt en ära i att marschera
rakt fram, utan krumbukter.
Så småningom fortsatte gungningen över mot andra höften,
och blev till ett litet svaj i steget.
En morgon när jag vaknade
kände jag en rytm som låg och slog
lite calypsoaktigt strax under revbenskanten
Efter ett tag blev jag varse att
den ackompanjerade en melodi som
nynnar lågt längst in i maggropen
Ibland om eftermiddagarna blir jag sittande
och lyssnar innåt till rytmen och melodin.
Vad vill de egentligen, undrar jag.
Vill de bli fria och
ge sig ut i världen.
Eller vill de fortsätta att vara hemliga
så att de nästan, bara nästan
får mig att dansa.
strax efter att jag hade fyllt förtifem.
- Jädrar, nu ryker höftleden tänkte jag,
som alltid har satt en ära i att marschera
rakt fram, utan krumbukter.
Så småningom fortsatte gungningen över mot andra höften,
och blev till ett litet svaj i steget.
En morgon när jag vaknade
kände jag en rytm som låg och slog
lite calypsoaktigt strax under revbenskanten
Efter ett tag blev jag varse att
den ackompanjerade en melodi som
nynnar lågt längst in i maggropen
Ibland om eftermiddagarna blir jag sittande
och lyssnar innåt till rytmen och melodin.
Vad vill de egentligen, undrar jag.
Vill de bli fria och
ge sig ut i världen.
Eller vill de fortsätta att vara hemliga
så att de nästan, bara nästan
får mig att dansa.
onsdag 4 maj 2011
Ytbärgare och djupdykare
Att det är det skillnad på folk, det är det. Alla är olika. Korta, långa, mörka, ljusa, grönögda, smala, glada, bittra, skåningar och storstadsbor etc, etc.
Fast det luriga är att de verkligt stora skillnderna inte syns. De gömmer sig under pannbenet. Det som är ännu lurigare är att mitt sätt att uppfatta omvärlden är så självklart för mig att jag bara antar att alla andra ser samma saker.
En av de absolut största olikheter människor kan ha är om de är ytbärgare eller djupdykare.
Ytbärgarna ser hela tillvaron rätt översiktligt. Precis som en ytbärgare som sitter i en helikopter som rör sig i hög fart, högt över ett upprört hav. De spanar över stora ytor för att försöka urskilja något. Vad de söker vet de inte förrän deras blick fastnar på något avvikande. En suddig orange fläck, något som rör sig mot strömmen eller ett ljussken. De är beredda att plocka upp ungefär vad som helst som fångar deras intresse. Vad de ska ha det till vet de inte riktigt heller. De bärgar helt enkelt det som flyter på ytan. De har lite vad som helst och vet mycket om ingenting men något om nästan allt.
Ytbärgarnas raka motsatts som människor är djupdykarna. De tar sig med stort besvär ner i de mörkaste djupen. Där lyser de omkring sig med en kraftig ficklampa. De studerar vartenda djur och vänder på varenda sten på den lilla del av havsbottnen som de kan belysa. De går inte upp till ytan förrän de vet allt om varenda detalj i just denna djuphavsgrav. Först när de verkligen vet att de vet allt kan de gå vidare.
Nu är det ju så tur att de flesta av oss har lite av båda. Vi kan både bärga på ytan och dyka i djupen eller så har vi lärt oss det under livets gång.
Men spana omkring er och se om ni kan hitta någon riktigt utpräglad djupdykare och en lika utpräglad ytbärgare och ge dem sedan ett gemensamt uppdrag av något slag så får ni garanterat vara med om en hel massa intressanta saker.
Fast det luriga är att de verkligt stora skillnderna inte syns. De gömmer sig under pannbenet. Det som är ännu lurigare är att mitt sätt att uppfatta omvärlden är så självklart för mig att jag bara antar att alla andra ser samma saker.
En av de absolut största olikheter människor kan ha är om de är ytbärgare eller djupdykare.
Ytbärgarna ser hela tillvaron rätt översiktligt. Precis som en ytbärgare som sitter i en helikopter som rör sig i hög fart, högt över ett upprört hav. De spanar över stora ytor för att försöka urskilja något. Vad de söker vet de inte förrän deras blick fastnar på något avvikande. En suddig orange fläck, något som rör sig mot strömmen eller ett ljussken. De är beredda att plocka upp ungefär vad som helst som fångar deras intresse. Vad de ska ha det till vet de inte riktigt heller. De bärgar helt enkelt det som flyter på ytan. De har lite vad som helst och vet mycket om ingenting men något om nästan allt.
Ytbärgarnas raka motsatts som människor är djupdykarna. De tar sig med stort besvär ner i de mörkaste djupen. Där lyser de omkring sig med en kraftig ficklampa. De studerar vartenda djur och vänder på varenda sten på den lilla del av havsbottnen som de kan belysa. De går inte upp till ytan förrän de vet allt om varenda detalj i just denna djuphavsgrav. Först när de verkligen vet att de vet allt kan de gå vidare.
Nu är det ju så tur att de flesta av oss har lite av båda. Vi kan både bärga på ytan och dyka i djupen eller så har vi lärt oss det under livets gång.
Men spana omkring er och se om ni kan hitta någon riktigt utpräglad djupdykare och en lika utpräglad ytbärgare och ge dem sedan ett gemensamt uppdrag av något slag så får ni garanterat vara med om en hel massa intressanta saker.
söndag 1 maj 2011
linjär
Om man följer en linje
när den böjer av
försvinner ut
i ett ingenting
där man kan
lägga handen
till vila.
Om man följer en linje,
till exempel
under ögat,
tunnas den ut
och försvinner
vid kindbenet.
när den böjer av
försvinner ut
i ett ingenting
där man kan
lägga handen
till vila.
Om man följer en linje,
till exempel
under ögat,
tunnas den ut
och försvinner
vid kindbenet.
Storpolitik
Läser " Den röda grevinnan" där Yvonne Hirdman skriver om sin mamma. En mamma som dog alltför ung och som hon visste alltför lite om. Hon gräver som en detektiv i mammans liv. Brev, foton, några dagboksblad. Men mycket är borta. Vänner och släktingar som kunde ha berättat är också borta eller alltför gamla. Hon lägger pussel med olika överlappande skildringar. Mamman, Charlotte, föddes i ett hörn av det habsburgska väldet. I en liten stad som skulle komma att tillhöra Rumänien efter första världskriget.
Genom Charlottes levnadsöde följer man krig, revolter och omvälvningar. Gränser dras om trupper marscherar förbi och hon finns hela tiden i händelsernas centrum. Flyttar runt i ett plågat centraleuropa medan hon brottas med vanliga problem; vad ska familjen tycka om fästmannen, vad ska hon arbeta med, när ska de ha råd att gifta sej......
Just nu bor hon i Berlin. Det marscheras åter på gatorna och -30-talet ska snart börja.
Genom Charlottes levnadsöde följer man krig, revolter och omvälvningar. Gränser dras om trupper marscherar förbi och hon finns hela tiden i händelsernas centrum. Flyttar runt i ett plågat centraleuropa medan hon brottas med vanliga problem; vad ska familjen tycka om fästmannen, vad ska hon arbeta med, när ska de ha råd att gifta sej......
Just nu bor hon i Berlin. Det marscheras åter på gatorna och -30-talet ska snart börja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)