lördag 12 december 2009

Julen står för dörren

Eller strax förut är det i alla fall. Om nu inte något väldigt oförutsett händer så kommer det att bli rätt ruschigt här med betygssättning, grisfotskokning, öppethusjoxande, kakbakning, paketsnörekrusning, julgransfotning, revbensspjällsspjälkning, skinkgrilljering, hetsstädning och allt annat som hör till en vanlig hederlig svensk jul. Därför tänker jag låta Aio sitta där uppe vid svarta kullarna och vila sej ett tag. Hon ska få bada i bäcken och klättra omkring i bergen tillsammans med fölet och sedan får tiden utvisa vad det ska bli av detta underliga lilla barn.

Nordöstra mongoliet 24

Vandringen mot de svarta kullarna blev svår. Mina fötter gjorde mer och mer ont för varje dag vi gick. Det tunna skinnet nöttes och blev till stora blåsor som sprack om kvällarna. Jag blev tvungen att rida på jaken fast hettan om eftermiddagarna gjorde flugorna alldeles galna. Jag hade kliande variga bett över hela kroppen. Jag var ledsen och kunde inte förstå varför vi skulle ge oss iväg på den här dumma vandringen. Svarta kullarna. Det hördes ju på namnet hur dåligt det stället var.
Vi vandrade åt och sov. Det var allt. Till och med Gulun slutade sjunga och berätta. Dagarna kändes evighetslånga. Vi var i rörelse hela tiden det var ljust. De som fortfarande var svaga efter den svåra vintern blev allt sämre.

Redan på vandringens andra dag fick de lov att binda fast pojken med de konstiga ögonen på en släpa. Han orkade inte gå alls och inte sitta heller. Han låg där och var alldeles likblek. Han hade till och med slutat hosta. Bredvid honom gick den långa gubben med alla de svarta asfåglarna i sällskap. De som hackar i folks ögon och krafsar med klorna efter lever och hjärta.Jag ville inte se på dem samtidigt som jag inte kunde låta bli att stirra. Jag hatade dem med ett vitt lågande hat men var samtidigt så rädd för dem att drömde hemska mardrömmar på natten och vaknade skrikande av att jag rev och klöste i mina egna ögon. Jag såg att Gulun blev bekymrad och jag försökte berätta för henne om fåglarna men hon lyssnade inte på mej. Dagen efter ville jag visa fåglarna för henne men hon verkade inte som hon såg dem. Jag vet inte varför Gulun inte kunde gå dit och schasa bort fåglarna.

Efter några dagar började slätten förändras. Den övergick i mjuka kullar som ständigt klättrade uppåt. Det blev jobbigt för de vuxna som bar tunga bördor på sina ryggar Vi följde en liten bäck som dansade och glittrade i solen. Människorna började titta på varandra och le lyckligt fast svetten rann i deras pannor. Sedan kom en lång uppförsbacke och bakom den en mjuk platå med en hög klippa i ryggen. Nerför klippan kastade sig den lilla bäcken och gjorde en liten blank damm där den nådde marken. Människorna ropade glada ord till varandra och någon började sjunga. Vinden kändes sval och frisk häruppe och jag såg mej omkring och jag log.

lördag 5 december 2009

Nordöstra mongoliet 23

Det verkade som om pojken klarade sej i alla fall. Jag såg honom ibland ute fast han gick böjd som en mycket gammal människa. Och han hostade mycket.
Människorna samlade grönt som gick att äta. Jag fick följa Gulun på långa strövtåg på slätten och hon visade mej vilka växter vi skulle ta på olika ställen. Vindsnabba och fölet gick alltid med och när jag blev trött fick jag åka på Vindsnabbas rygg. Stona och fåren gav mjölk igen så det fanns mat. Jag var mätt nästan varje dag. Det blev varmare och varmare. Jag sprang halvnaken i gräset och jagade de stora blå fjärilarna medan Gulun satt vid geerens öppning och skrattade åt mej. Det var ljuvliga dagar och jag trodde att de skulle vara i evighet men en morgon när jag stack ut huvudet och nosade på vinden var allt förändrat.

Alla hästarna stog i en lång rad inne i lägret De bar klövjeväskor eller drog på släpor. Män, kvinnor och barn höll på att packa ihop saker. En familj höll till och med på att riva sin geer. Var skulle de nu bo ? Jag ropade på Gulun så hon skulle få se vad tokigt alla bar sej åt men hon bara skrattade och rufsade mej i håret. Gulun gick ut och ropade på Vindsnabba. Hon tog fram en sele ur en kista och två långa stänger som hon hämtade från bakre väggen på geeren. Snart stod Vindsnabba selad framför en släpa precis som de andra hästarna och Gulun satte igång att packa. Alla kistor och påasr snördes fast på släpan med breda läderremmar. Sedan kom några män och plockade ner hela geeren och band fast det på en släpa som drogs av en av jakarna.

Av hela det stora lägret fanns knappt ett spår kvar. Bara en lång rad med hästar och jakar, en grupp människor och en flock får. Så började alla röra sej bort över den vida slätten. Jag undrade över vart vi var på väg.Jag tänkte på hur oerhört små vi var där vi gick under den klarblå himlen. Gulun talade om att det var vårflytten. Vi skulle gå till de svarta kullarna och ha vårt sommarläger där. sex eller sju dagar skulle vi vara på vandring.

Nu blev jag tvungen att gå. Vindsnabba hade så mycket att dra på att hon inte ville ha mej på ryggen.På eftermiddagen var jag jättetrött och hade ont i fötterna. Gulun prövade att bära mej men jag var för tung. Till slut satte honmej på jakens breda rygg. Det tyckte jag inte alls om. Den tjocka jakullen kliade och stacks mot mina bara ben och det fanns fullt med flugor som bets. Dessutom luktar jakar illa. När det äntligen mörknade och Människorna stannade och tände eldar var jag så trött att jag somnade utan kvällsmat.

De levandes skara

Somliga saker är liksom levande, fast de inte är det. Om man skulle fråga en mej närstående två-och-ett-halvt-åring om vad som är levande skulle hon nog tycka det var en underlig fråga. I hennes värld finns faktiskt inga döda ting. Men som vuxen har man ju lärt sej att levande det är människor och djur och så i viss mån växter. Fast de lever på ett lite annat sätt. Det här låter ju enkelt men det är inte sant. Det finns gränsfall. Sånt som känns som ett liv fast det är en sak.
Komposten till exempel, en gång lyckades jag få ordentlig snurr på en varmkompost. Den var rund, mjuk och avgav värme även under kyliga höstkvällar. Det var nästan omöjligt att låta bli att prata med den när man gick dit med pärskal och matrester. En annan sak som känns oerhört levande är surdeg. En riktig surdeg, gjord på ekologiskt grovmjöl och matad under tre dygn helst när det var fullmåne har både karaktär och personlighet. Man måste bli lite kompis med den och fråga den vilka kryddor den går ihop med och vilken temperatur den vill ha. Men när man har gjort det så har man plötsligt ett fantastiskt bröd som man kan mata de levande med.

fredag 4 december 2009

Omvärdera

Det finns ju ord och företeelser som man har lite svårt för så där rent allmänt. Ett sånt ord är ordet mysig med den mysko avledningen mys. Hela ordet har gett mej rysningar. Vet inte riktigt varför. Kanske för att det används för att beskriva chipspåsar. Eller för att det har något framtvingat och krampaktigt över sig. Tänk vilka eoner av ångest det kan gömma sig i ett sånt här utrop:
- Nu har vi det väl ändå mysigt !
Det är ungefär som de där som önskar sej en upplevelse på sin födelsedag. Vad är en upplevelse ? Jo, något som känns lite extra och sedan dröjer sig kvar. Hur kan man förpacka och ge bort något sånt? För en person kan det vara en upplevelse att få äta sej mätt medan en annan inte tycker att en femrätters gourmetmiddag är just nåt särskilt.
Mysigär lite likadant. Vi försöker schemalägga och framkalla mysandet med allehanda tricks och knep och då ger det bara en sur smak av något som borde ha varit bra men inte riktigt känns så. Så har jag tänkt. Men nu börjar jag inse att myset finns. Det existerar som en liten varm känsla någonstans i närheten av hjärtat. En känsla som lägger sej som en liten varm filt kring en massa små händelser i vardagen. Att ta en promenad med någon man tycker om är mysigt, att läsa godnattsaga för ett sömnigt litet barn, tända det första adventsljuset, sjunga en julsång tillsammans.Låt oss återerövra myset från chipsreklamen. Låt oss gå ut i vintermörkret under det kraftfulla slagordet Reclaim the mys