måndag 19 juli 2010

Music at the barn

Allt vi har att
komma till gud med
är skärvor av liv.
Små bitar som vi har räddat
och nött till oigenkännlighet
i rockfickan
under långa nätters
vandringar.

fredag 16 juli 2010

Mondän och världsvan

Varje gång jag äter en mazarin, och det är föralldel inte så ofta, tänker jag på sjukhuset i Backe. Ett oerhört fartigt och modernt ställe. När man kom in genom de stora glasdörrarna och gick bland alla människor med och utan vita rockar som ilade hit och dit så kände man en fläkt av den stora världen. Många okända människor med olika dialekter en del talade till och med danska. Själva luften därinne andades stora dramatiska händelser och stora livsavgörande vändningar. Den långa, svängda trappan sträckte sej nästan ända till himlen. Åtminstone till andra våningen där läkarsekreterarna satt och knattrade maskin.

Dit kunde man gå på håltimmarna om man hade pengar och gå rakt igenom marmorhallen och in på fiket. Jag minns än hur ohyggligt mondän och värlsvan jag kände mej första gången jag gick dit utan mamma eller pappa. Första gången jag alldeles själv beställde kaffe och en mazarin.

torsdag 15 juli 2010

feeeelings

Tänk alla dessa känslor som vandrar runt i...... Ja, i vad då ? På somliga sätt finns de ju inte ens. I den yttre världen som ibland kallas verkligheten, finns det ju bara handlingar.Men ändå, känslor finns och en hel del av våra handlingar styrs av känslor. Och det är väl bra om det är så att det är min egen känsla som leder till eftertanke och sen till en handling som på något sätt förbättrar situationen.

Men hur ofta går det inte till ungefär så här: En kvinna kommer kånkande på en massa matkassar och hon känner sig besviken eftersom hennes man aldrig hjälper till hemma.Hon blir riktigt arg när hon tänker på att han minsann kör bil och skulle kunna handla hur lätt som helst. När hon kliver på bussen hittar hon inte sitt busskort och skäller på busschauffören när han ber henne skynda sej. Han blir sur och ber henne kliva av bussen. Hon vägrar. Detta tar ett antal minuter. Sedan är busschauffören både sur och försenad. Han försöker köra in tiden och får så bråttom att han kör på en gammal tant på ett övergångsställe.

Fel person fick ut rätt känsla vid fel tillfälle. Det händer nog ganska ofta. Att landa känslorna på rätt ställe och på ungefär rätt sätt tänk er vilken jättelik övningsuppgift. Den räcker hela livet.

torsdag 8 juli 2010

Vatten

Jag har alltid varit en fumlig person. Långsam och lite smådrullig så där. Det gjorde att alla former av idrott var en plåga under min uppväxt. Med en racket, ett slagträ och / eller en boll växte fumligheten till rent monumentala nivåer. Ganska snart kom jag på att det var bäst för både mej själv och andra om jag försökte undvika att idrotta så långt det nu bara gick.

Det fanns egentligen bara en arena jag kunde hävda mej på när det gällde någon typ av fysisk aktivitet. Jag var bra så fort jag kom ner i vattnet.

Vattnet var mitt rätta element. Det var alltid vänligt och följsamt. Det var aldrig på tvären utan stödde mej och bar mej i allt jag ville göra. Ingen kunde dyka i från högre höjd än jag. Ingen simmade längre eller djupare under vattnet. Jag kunde göra tre volter i rad under ytan och stå på händer. Jag frös aldrig.

Jag klöv vattnet perfekt vid varje dykning. Utan ett plask försvann jag ner i den tysta, svala undervattensvärlden. Guldskimmrande stoft flöt omkring i det mjuka vattnet och de andras skratt och stoj försvann mer och mer ju längre ner i mörkret jag kom. Stillhet och svalka, mjuka gröna toner och så en motspark som bar mej upp mot ljuset igen.

Vattnet var mitt element det gick alltid att lita på. Jag var ett vattendjur som levde mitt sommarliv under ytan i hav och insjöar.

Tiden har gått. Klumpigheten har i viss mån vuxit bort och som ordentlig småbarnsmamma har jag liksom varit tvungen att tillbringa den mesta tiden med näsan ovanför vattenytan. Och vad gör vattnet ? Ja, det sparkar ut mej. Jag är inte längre välkommen. Försöker jag göra en ynka undervattensvolt fyller det min näsa så jag nyser i tre dagar. Dyker jag blir det ett magplask så skinnet nästan spricker. Tränger jag djupt ner i undervattensvärlden trycker vattnet in i mina öron och biter sej fast så jag blir stendöv och yr i huvudet en hel vecka..

Jag saknar mitt undervattensliv. Önskar att vattnet kunde sluta sej om mej igen mjukt och följsamt om så bara för en liten stund.

tisdag 6 juli 2010

Massaker på himmelska fridens torg

Ängsklockan blundar mot skymningen
Timotejen vaggas av kvällsbrisen
prästkragens gula öga glänser i dunklet

Spoven har slutat kalla
och vaktar inte längre boet på marken
ungarna ligger tryggt ingjutna i en plastbal

Tofsvipan vrålar från luften
ungarna krossades nyss av skördetröskan
Måsarna slåss om kadavren

Allt går mot sin fullbordan.