onsdag 29 december 2010

Dagens visa

Dagens fråga är:
- Hur skriver man tid ?

I en sån här liten blogg slipper man ju det problemet. Det är en liten tankevurpa hit och en liten tankebubbla dit. Tiden som kraft i en människas liv behöver man inte alls bry sig om. Sammanhang och förändringar får väl läsaren sno ihop själv om nu han eller hon råkar vara intresserad av sånt. Om man nu skriver något långt och sammanhängande så går det ju inte direkt att resonera på det viset. Då bör man nog ge läsaren en känsla av att tiden går. Av att rätt lång tid går. Och hur visar man växande och förändring som sträcker sig över lång tid ?

Tycker det jag skriver blir platt rent tidsmässigt. Det känns som om allt händer samtidigt. Hur gör man för att lugna ner texten och ge läsaren känlan av att det har gått många år. Inte bara genom en direkt markering av tex ålder utan en faktiskt känsla av att det går många långa vintrar och det sker också mycket långsamma förändringar. Man kan ju inte gärna skriva om varenda jäkla dag heller. Då blir det nog dödstrist alltihop.

Någon gång, när jag har vunnit en miljon eller gått i pension, ska jag ägna mig åt att lösa det problemet. Just nu ska jag ägna mig åt att koka kaffe.

tisdag 28 december 2010

Barnens hus

Någonstans inom oss bor ett litet barn med stora blanka ögon.
Inom dej och inom mej. Hur vuxna vi än verkar vara när vi diskuterar kardanaxlar och bolåneräntor så finns barnet där i nån liten vrå av själen.
- Lämna mej inte ensam, gnäller barnet.
- Ta hand om mej, jag är liten och rädd, säger det.

En del människor tror att de måste dräpa sitt inre barn. De bankar och slår på det. Skrämmer det och skriker åt det att hålla tyst. De tror att de ska känna sej lugna och trygga bara barnet blir tyst men ångesten växer i tystnaden. Den kryper runt i kroppen och bränner i själen medan det lilla barnet gömmer sej i mörkret och kvider av skräck och smärta.

söndag 26 december 2010

Exponerad

Någongång under min högstadietid var jag med i mörkrummet som fanns på Backe centralskola. I ett stort kar med framkallningsvätska låg en hel massa bilder. De flöt om varandra. Rätt som det var framträdde någon del av en bild mycket tydligt i den röda lampans sken sedan sjönk den ner och en annan gled upp medan den som framkallade bilden sakta rörde i vätskan.

Precis så fungerar mitt minne. En bild flyter upp, knivskarp in i minsta detalj, för att sedan sakta sjunka undan in i glömskan igen. Det som finns runtomkring den bilden är höljt i dunkel, sammanhang, tid, plats och sånt är inte alls med. Inte kan jag viljemässigt styra vilka bilder som ska komma heller. De bara dyker upp.

Det finns en bild på min näthinna nu. Det är en stentrappa i granit som hör till ett tegelgult skolhus. Det är Bodums skola i Rossön. Den känner jag igen. Det är kallt för på trappstegen glimmar frosten. Mot järnräcket står en pojke lutad. Han är kanske fjorton år och mycket mager, svarta smala jeans och ett tungt bälte fullt med nitar.en blå jeansjacka utan ärmar. Hans armar är mýcket smala. Med huvudet vilande mot hans bröstkorg står en flicka med långt blont hår. Hon har pinsmala ben i svarta stuprörsjeans och en alldeles för stor skinnjacka. Pojken har stuckit ner händerna i bakfickorna på hennes jeans och håller armarna runt hennes rygg.

Det är en bild av total stillhet. Två frusna barn som försöker värma varandra det är så vackert och rörande att jag önskar att jag kunde visa er den.

måndag 20 december 2010

Harry

Vi har haft många katter. En hel hög. Räknar man in alla kattungar så blir det nog uppåt en 50 stycken tänker jag. En del fäster man sig vid och andra inte. Så är det bara. När det gäller kattungarna så är det ju egentligen bäst att inte fästa sej vid dem. De ska ges bort och få nya hem eller tas bort. Så är det bara. Såna där kattöversvämningar där man plötsligt har en 15-30 katter vill jag bara inte vara med om.

Men så finns det ju en och annan som korsar alla planer. Harry är en sån. Han var faktiskt ingen särskild. En liten tillbakadragen svartvit kattungen som ingen ville ha. Han skulle tas bort. Om detta var han själv lyckligt ovetande. Jenny var sådär en fem år då. hon började helt plötsligt bära omkring på kattungen och kalla honom Harry. Det började liksom ta emot. Nån som heter Harry kan man ju inte bara ha ihjäl så där lättvindigt. En Harry är ju en person. Så han fick leva och växte upp till en ganska ful och rätt så osocial katt. Mer vit än svart,tanig och inte särskilt kelsjuk. Släppte hår, jamade högt och klagande och spann nästan aldrig. Han bodde hemma hos oss och åt sin Wiskas precis som den andra katten gjorde.

Det gick en vinter och när våren kom började Harry visa intresse för att fortplanta sej. Inte alls särskilt lämpligt eftersom jag inte gillar kattöversvämningar.

Jag beställde tid hos veterinären och sonen följde med för att hålla i Harry under bilresan. Så blev Harry, helt enligt planerna, några kroppsdelar fattigare och forslades hem i nedsövt skick. Väl hemma började han så sakta kvickna till. Det var då det visade sig att Harry inte var någon vanlig katt. Han förstod precis vad som hade hänt och vem som var ansvarig. Efter den dagen vägrade han att gå i närheten av mej. Tog inte emot mat om det var jag som ställde fram den. Han stirrade anklagande på mej med sina gula utstående ögon och jamade sitt obehagligt utragna jamande och gick sin väg. Kom jag närmare än två meter så sprang han sin väg och efter några dagar flyttade han till grannen. Ibland när vi träffades ute försökte jag prata med honom och säga att det inte var jag utan veterinären men Harry vägrade lyssna. Han behöll sitt demonstrativa avståndstagande år efter år.

Men nu, det har alltså gått tio år, när vi var i Böle och hälsade på så kom Harry och strök sej mot mitt ben och spann. Jag var förlåten. Äntligen.

torsdag 16 december 2010

God jul ?

Egentligen är julen godast i förväg. Eller så är det bara jag som tycker att den som väntar på något gott genast ska sluta med det.

Redan i november är det trevligt att värma sej med lite glögg. Lagom till lucia har man tröttnat på det sötslisket. Den absolut bästa knäcken är den där lilla ljumma kulan som man gör av lite knäcksmet droppad i vatten för att se om den har kokat tillräckligt länge. Det har den inte så efter en stund måste man prova igen och smaka på lite mer söt och rinnig smet. Själva knäcken är ju oftast ganska trist när man väl tar den ur frysen på julafton.

Jansson är ett kapitel för sig. När den står i ugnen är den fantastisk. Brun och fin och ljuvligt ansjovisdoftande. Man kan riktigt känna den perfekta sältan och krämigheten. När den väl ska ätas är den alltid för torr eller för blöt eller för salt eller så smakar den ingenting. Nej, en bra jansson är lika sällsynt i mitt hem som ett spa i öknen.

Fast skinka kan jag koka. Och grilljera. Sent på kvällen före julafton är skinkan nykokt och nyss grilljerad. Den första provsmakningsskivan landar på en tunnbrödbit. Lite ljummen och helt underbar.Lite Jonnys senap och ett glas mjölk. Julen blir inte godare än så.