Har hus en själ. Kanske, kanske inte. Klart är att en del hus trivs man ögonblickligen med.Det splar ingen roll hur slitna de är. Andra lär man sig älska med tiden och en del lyckas man aldrig förlika sig med hur bra de än är
Nu håller jag på att lära känna ett hus. Det är ett sånt som har tagit tid på sej. Det var inte alls någon kärlek vid första ögonkastet. Nej, huset verkade vid första påseendet ganska stramt och stelt. Rätt stiligt i och för sig men inte särskilt lätt att få kontakt med.
Det här husets själ är en äldre dam. Lång och lite knotig och det syns att hon har varit verkligt stilfull som ung. Hon verkar ganska sträng. En sån som är igång och sysslar med något hela tiden utan att någonsin verka som hon skyndar sig. Ordning och reda och mat på bestämda tider. En sån som bjuder på enkel vällagad husmanskost men aldrig någon efterrätt. Man ser henne sällan le. Hon är plikttrogen och gillar inte flams. När man lär känna henne lite närmare upptäcker man att det glittrar av en kärv och lite underlig humor strax under ytan och att det bakom hennes strikta och kantiga uppförande finns mycket vänlighet och värme.
Om hus har en själ vet jag väl inte. Men personlighet har de definitivt.
onsdag 5 januari 2011
måndag 3 januari 2011
Skräp
Varför sparar man skräp. Eller rättare sagt:
- Varför sparar jag skräp ?
Jag har levt i 46 år. Jag vet att det som inte är något att ha idag troligen inte är något att ha i morgon heller. Varför då bära det ner i källaren och lagra det i stora högar. Här har jag bara bott och lagrat saker i två år. Dessutom tycker jag att jag har varit och tömt ett par skräplass under tiden. Men gissa vad som fanns i min källare:
Pajade paraplyer
Tråkiga tidningar
Dysfunktionella elapparater
Urtvättade t- shirts
Enstaka skor
Sladdar till apparater som för länge sedan kastats bort
Sprucket porslin
Plastlådor utan lock
Lock utan lådor
Bruksanvisningar och garantipapper till sånt som inte längre finns
förbrukade fotbollsskor
filmer i fel format
Kortslutna lampor
Och så trasiga leksaker förstås.
Här kommer ett heligt löfte. På nästa ställe ska jag faktiskt och ögonblickligen slänga bort skräpet. Tror ni på det ?
- Varför sparar jag skräp ?
Jag har levt i 46 år. Jag vet att det som inte är något att ha idag troligen inte är något att ha i morgon heller. Varför då bära det ner i källaren och lagra det i stora högar. Här har jag bara bott och lagrat saker i två år. Dessutom tycker jag att jag har varit och tömt ett par skräplass under tiden. Men gissa vad som fanns i min källare:
Pajade paraplyer
Tråkiga tidningar
Dysfunktionella elapparater
Urtvättade t- shirts
Enstaka skor
Sladdar till apparater som för länge sedan kastats bort
Sprucket porslin
Plastlådor utan lock
Lock utan lådor
Bruksanvisningar och garantipapper till sånt som inte längre finns
förbrukade fotbollsskor
filmer i fel format
Kortslutna lampor
Och så trasiga leksaker förstås.
Här kommer ett heligt löfte. På nästa ställe ska jag faktiskt och ögonblickligen slänga bort skräpet. Tror ni på det ?
lördag 1 januari 2011
31/12 2011
Jag vaknar och det är nyårsaftons morgon.I dag blir det fullt hus. Alla barnen kommer hem, några har med sig sina flickvänner eller pojkvänner och så kommer lilla barnbarnet också. Funderar ett varv kring matplanering och hur det var vi hade tänkt med sovplatser. Nog för att det är gott om plats men tio personer kräver ändå att man släpar upp en och annan extrasäng ur källaren.
Jag borde väl egentligen stiga upp och börja på men sängvärmen är så skön. kryper nära intill mannen som sover vid min sida. Kanske borde väcka honom men han sover så gott så jag väntar med det också. Tankarna vandrar. Nu har vi fått bo tillsammans i ett år. Eller om man ska vara noga 357 dagar. Makar mej ännu närmare, flyttar upp huvudet på hans axel och lägger handen mot hans kind. Det är klart att det har varit lite krångligt ibland. Det är inte alldeles enkelt att slå ihop två familjer med barn i olika åldrar och med olika vanor ändå kan jag inte minnas en enda dag då det inte har varit roligt. Tänker på hur bra allt har flutit på med fixandet i huset och trädgården. Hur trivsamt och lugnt det känns fast det finns att göra hela tiden. Det är väl som han brukar säga:
- Hjälps man åt så går det lätt.
Tankarna flyter vidare till barnen som troligen håller på packa in sig i bilar, tåg och bussar just nu. Vädret verkar bra så det ska nog gå fint med resorna. Nog är det ju lite trist att alla utom de två yngsta ska bo så långt borta men de trivs och verkar ha hittat rätt med sina jobb och utbildningar och det är ju huvudsaken.
Lurar lite på boken som jag trodde skulle vara klar redan för två år sedan. Den töjer sej och hittar sina egna stickspår hela tiden. Just nu tror jag att den kommer att bli tre böcker. Den första delen börjar kännas ganska klar. Jag undrar om jag ska skicka den till några förlag innan jag gör något mer. Det skulle vara kul att höra vad de säger. Om ingen vill ha den så kan jag fortsätta ändå och vill någon ha den så kan jag kanske jobba lite mindre och göra klart de andra två delarna på bara något år. Det är väl samma sak där som med reparationerna på huset. En sak i taget och ingen brådska.
Jag borde väl egentligen stiga upp och börja på men sängvärmen är så skön. kryper nära intill mannen som sover vid min sida. Kanske borde väcka honom men han sover så gott så jag väntar med det också. Tankarna vandrar. Nu har vi fått bo tillsammans i ett år. Eller om man ska vara noga 357 dagar. Makar mej ännu närmare, flyttar upp huvudet på hans axel och lägger handen mot hans kind. Det är klart att det har varit lite krångligt ibland. Det är inte alldeles enkelt att slå ihop två familjer med barn i olika åldrar och med olika vanor ändå kan jag inte minnas en enda dag då det inte har varit roligt. Tänker på hur bra allt har flutit på med fixandet i huset och trädgården. Hur trivsamt och lugnt det känns fast det finns att göra hela tiden. Det är väl som han brukar säga:
- Hjälps man åt så går det lätt.
Tankarna flyter vidare till barnen som troligen håller på packa in sig i bilar, tåg och bussar just nu. Vädret verkar bra så det ska nog gå fint med resorna. Nog är det ju lite trist att alla utom de två yngsta ska bo så långt borta men de trivs och verkar ha hittat rätt med sina jobb och utbildningar och det är ju huvudsaken.
Lurar lite på boken som jag trodde skulle vara klar redan för två år sedan. Den töjer sej och hittar sina egna stickspår hela tiden. Just nu tror jag att den kommer att bli tre böcker. Den första delen börjar kännas ganska klar. Jag undrar om jag ska skicka den till några förlag innan jag gör något mer. Det skulle vara kul att höra vad de säger. Om ingen vill ha den så kan jag fortsätta ändå och vill någon ha den så kan jag kanske jobba lite mindre och göra klart de andra två delarna på bara något år. Det är väl samma sak där som med reparationerna på huset. En sak i taget och ingen brådska.
onsdag 29 december 2010
Dagens visa
Dagens fråga är:
- Hur skriver man tid ?
I en sån här liten blogg slipper man ju det problemet. Det är en liten tankevurpa hit och en liten tankebubbla dit. Tiden som kraft i en människas liv behöver man inte alls bry sig om. Sammanhang och förändringar får väl läsaren sno ihop själv om nu han eller hon råkar vara intresserad av sånt. Om man nu skriver något långt och sammanhängande så går det ju inte direkt att resonera på det viset. Då bör man nog ge läsaren en känsla av att tiden går. Av att rätt lång tid går. Och hur visar man växande och förändring som sträcker sig över lång tid ?
Tycker det jag skriver blir platt rent tidsmässigt. Det känns som om allt händer samtidigt. Hur gör man för att lugna ner texten och ge läsaren känlan av att det har gått många år. Inte bara genom en direkt markering av tex ålder utan en faktiskt känsla av att det går många långa vintrar och det sker också mycket långsamma förändringar. Man kan ju inte gärna skriva om varenda jäkla dag heller. Då blir det nog dödstrist alltihop.
Någon gång, när jag har vunnit en miljon eller gått i pension, ska jag ägna mig åt att lösa det problemet. Just nu ska jag ägna mig åt att koka kaffe.
- Hur skriver man tid ?
I en sån här liten blogg slipper man ju det problemet. Det är en liten tankevurpa hit och en liten tankebubbla dit. Tiden som kraft i en människas liv behöver man inte alls bry sig om. Sammanhang och förändringar får väl läsaren sno ihop själv om nu han eller hon råkar vara intresserad av sånt. Om man nu skriver något långt och sammanhängande så går det ju inte direkt att resonera på det viset. Då bör man nog ge läsaren en känsla av att tiden går. Av att rätt lång tid går. Och hur visar man växande och förändring som sträcker sig över lång tid ?
Tycker det jag skriver blir platt rent tidsmässigt. Det känns som om allt händer samtidigt. Hur gör man för att lugna ner texten och ge läsaren känlan av att det har gått många år. Inte bara genom en direkt markering av tex ålder utan en faktiskt känsla av att det går många långa vintrar och det sker också mycket långsamma förändringar. Man kan ju inte gärna skriva om varenda jäkla dag heller. Då blir det nog dödstrist alltihop.
Någon gång, när jag har vunnit en miljon eller gått i pension, ska jag ägna mig åt att lösa det problemet. Just nu ska jag ägna mig åt att koka kaffe.
tisdag 28 december 2010
Barnens hus
Någonstans inom oss bor ett litet barn med stora blanka ögon.
Inom dej och inom mej. Hur vuxna vi än verkar vara när vi diskuterar kardanaxlar och bolåneräntor så finns barnet där i nån liten vrå av själen.
- Lämna mej inte ensam, gnäller barnet.
- Ta hand om mej, jag är liten och rädd, säger det.
En del människor tror att de måste dräpa sitt inre barn. De bankar och slår på det. Skrämmer det och skriker åt det att hålla tyst. De tror att de ska känna sej lugna och trygga bara barnet blir tyst men ångesten växer i tystnaden. Den kryper runt i kroppen och bränner i själen medan det lilla barnet gömmer sej i mörkret och kvider av skräck och smärta.
Inom dej och inom mej. Hur vuxna vi än verkar vara när vi diskuterar kardanaxlar och bolåneräntor så finns barnet där i nån liten vrå av själen.
- Lämna mej inte ensam, gnäller barnet.
- Ta hand om mej, jag är liten och rädd, säger det.
En del människor tror att de måste dräpa sitt inre barn. De bankar och slår på det. Skrämmer det och skriker åt det att hålla tyst. De tror att de ska känna sej lugna och trygga bara barnet blir tyst men ångesten växer i tystnaden. Den kryper runt i kroppen och bränner i själen medan det lilla barnet gömmer sej i mörkret och kvider av skräck och smärta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)