Det är en lång stafett med många byten. sträckorna är dessutom olika långa och vilka som ingår i de olika lagen hålls hemligt in i det sista. Klart är just nu att blåsipporna klarar sin växling till vitsipporna med glans. De springer sida vid sida och lämnar över stafettpinnen i farten. Trots det är det inte örtlaget som ligger bäst till. Löklaget har redan klarat hela första sträckan. Scillorna och småhyacinterna var oootroligt snabba i starten och har redan lämnat över till krokusarna. Narcisserna och tulpanerna har redan börjat värma upp inför nästa växling. Oklart om de tar sträcka tre tillsammans eller om en av dem väntar till sträcka fyra. Narcisserna ser definitivt piggast ut just nu och snart börjar de bekänna färg.
De blommande buskarna kommer att få problem. Tibasten har snart gjort klart hela sitt varv och ser sig förtvivlat om efter en lagkamrat. Hon orkar troligen inte ett varv till. Hon börjar redan se lite vissen ut. Hon sneglar mot syrenerna men de har inte ens fått av sig överdragsoverallerna än. Kanske äppelträdet gör ett inhopp. Det ser ut som han har löparskorna på sej. Det finns även några okända som står och trycker vid bortre kurvan. Det lag som klarar sej absolut sämst är klängväxterna som helt enkelt kom försent till starten och dessutom har en laguppställning med stora luckor. Frågan är hur de ska kunna slingra sej ifrån jumboplatsen.
Det lag som ser starkast ut här inne på arenan är örterna. Gullvivor, pioner och aklejor kantar banan och bara väntar på sin tur men lökarna är fulla av överraskingar och kan dyka upp när och var som helst och sedan ändå göra en gedigen insats.
Målgång väntas först ett par veckor efter den första frostnatten och vinner gör det lag som håller ut längst. Tävlingen kan bäst beskrivas som färgrik och fascinerande.
lördag 30 april 2011
torsdag 28 april 2011
Gnnnn
Jag är en tolerant person. Ni tror det inte, men det är sant. Folk får gärna sätta i sig ett par kilo blåmusslor varje dag om de har lust bara de slänger skalen i soporna.
Människor i alla åldrar får gärna dricka öl och cider precis var de vill för mej om de bara låter bli att slänga flaskorna och burkarna i diken och på trottoarer och gångstigar.
De personer som tycker att de behöver piller av olika slag för att orka med dagens id får gärna för min del knapra i sej dessa på vägen till jobbet om de bara tar den tomma pillerkartan med sig. Detsamma gäller för godis och cigaretter.
Nog är det väl alldeles förbannat hur det ser ut runtomkring våra gator och vägar. Skärpning slynglar !
Människor i alla åldrar får gärna dricka öl och cider precis var de vill för mej om de bara låter bli att slänga flaskorna och burkarna i diken och på trottoarer och gångstigar.
De personer som tycker att de behöver piller av olika slag för att orka med dagens id får gärna för min del knapra i sej dessa på vägen till jobbet om de bara tar den tomma pillerkartan med sig. Detsamma gäller för godis och cigaretter.
Nog är det väl alldeles förbannat hur det ser ut runtomkring våra gator och vägar. Skärpning slynglar !
fredag 22 april 2011
Systrar
En kakafoni
av fnitter, kittel, busbråk.
Jagande, retande
öknamn, smeknamn.
Miljoner kommentarer
om nya pojkvännen,
gamla vänner
eller fula kläder.
Som att befinna sig i
ett vattenfall,
en evighetsfors
där det ständigt
bubblar fram
små,små saker
som betyder
- Vad jag har längtat
efter dej.
av fnitter, kittel, busbråk.
Jagande, retande
öknamn, smeknamn.
Miljoner kommentarer
om nya pojkvännen,
gamla vänner
eller fula kläder.
Som att befinna sig i
ett vattenfall,
en evighetsfors
där det ständigt
bubblar fram
små,små saker
som betyder
- Vad jag har längtat
efter dej.
torsdag 14 april 2011
rapport från den verkliga världen
Det är lite mot principen och den här bloggens tema att syssla med den sk verkligheten men eftersom några bloggläsare har funderat på om jag är gravt deprimerad kommer här en liten dos realism.
Och det är klart jag läser igenom de senaste blogginläggen så ser de faktiskt rätt så tungsinta ut. Bara död och sorg och skuld, tjat och gnat och sur på jobbet. Konstigt nog så stämmer det väldigt dåligt med hur det är i den verkliga världen. Det mesta går lätt på jobbet.Eleverna är ambitösa och lätta att komma överens med.
Vi har nyss köpt hus och jag längtar efter att få se vad som kommer upp här ute i trädgården. Massor med små vårlökar börjar redan att blomma i söderväggen. Jag får hålla i mej för att inte ta och krafsa bort fjolårslöven i alla rabatter alldeles för tidigt. Planterar ungefär allt jag kan komma på utan att ha en aning om var jag ska sätta ut det.Det finns en liten köksträdgårdshörna också. Och en massa förväxta syrener som måste kapas ner så annat ska få ljus och plats. Det finns en kompost också som är alldeles klar att grävas ut. Men det finns inga äppelträd och ingen hallonhäck så sådant borde planteras någonstans.
I soffan sitter det två småtjejer i rosa pyamasar och håller varandra i handen medan de ser på morgonTV och dricker nyponsoppa. De stora barnen kämpar på med jobb och skola och allt det där som handlar om att komma igång med vuxenlivet. Det är väl inte alltid lätt för dem. Den där vägen in i vuxenlivet är full med stenar i form av; skoltrötthet, knäppa chefer, tidsbegränsade anställningar, giriga hyresvärdar och byråkratiskt krångel och en hel massa annat. Men de kämpar på bra duktigt för att hitta ett eget liv som passar just dem, och mer kan man inte begära tycker jag.
Livet just nu är fullt av planer och hålla om och gemenskap. Synd bara att man ska somna i soffan hela tiden.
Och det är klart jag läser igenom de senaste blogginläggen så ser de faktiskt rätt så tungsinta ut. Bara död och sorg och skuld, tjat och gnat och sur på jobbet. Konstigt nog så stämmer det väldigt dåligt med hur det är i den verkliga världen. Det mesta går lätt på jobbet.Eleverna är ambitösa och lätta att komma överens med.
Vi har nyss köpt hus och jag längtar efter att få se vad som kommer upp här ute i trädgården. Massor med små vårlökar börjar redan att blomma i söderväggen. Jag får hålla i mej för att inte ta och krafsa bort fjolårslöven i alla rabatter alldeles för tidigt. Planterar ungefär allt jag kan komma på utan att ha en aning om var jag ska sätta ut det.Det finns en liten köksträdgårdshörna också. Och en massa förväxta syrener som måste kapas ner så annat ska få ljus och plats. Det finns en kompost också som är alldeles klar att grävas ut. Men det finns inga äppelträd och ingen hallonhäck så sådant borde planteras någonstans.
I soffan sitter det två småtjejer i rosa pyamasar och håller varandra i handen medan de ser på morgonTV och dricker nyponsoppa. De stora barnen kämpar på med jobb och skola och allt det där som handlar om att komma igång med vuxenlivet. Det är väl inte alltid lätt för dem. Den där vägen in i vuxenlivet är full med stenar i form av; skoltrötthet, knäppa chefer, tidsbegränsade anställningar, giriga hyresvärdar och byråkratiskt krångel och en hel massa annat. Men de kämpar på bra duktigt för att hitta ett eget liv som passar just dem, och mer kan man inte begära tycker jag.
Livet just nu är fullt av planer och hålla om och gemenskap. Synd bara att man ska somna i soffan hela tiden.
tisdag 12 april 2011
Skuld
En del händelser biter sig fast. Små händelser utan betydelse som fastnar och går på repeat i hjärnan , eller kanske i hjärtat, i åratal. Troligen ligger de kvar i mig många år efter att de andra inblandade har glömt dem.
För några år sedan en tidig sommarkväll en sån där kväll som följde på en alldeles ovanligt varm och solig dag. En så varm och solig dag att man egentligen inte ville laga någon mat. Vi hade badat ända tills det redan var middagsdags för länge sedan. Barnens far jobbade den kvällen så vi hade en rask omröstning jag och ungarna. Mitt förslag vann. Vi åkte till pizzerian.
Det var naturligtvis inte så mycket folk, det stora flertalet satt väl och grillade i nån trädgård, men vid ett bord satt en familj. Bekanta så klart. Jag hejade och noterade lite slött att gensvaret var rätt klent. Jag och barnen satte oss vid ett bord nära de öppna altandörrarna. Medan vi väntade på vår mat såg jag i ögonvrån att den lilla flickan i bekantingfamiljen bar sej lite konstigt åt. Hon gick liksom runt och strök sig mot sina föräldrar som satt vid varsin sida om bordet. En lite flickteta på ungefär fem år. Långbent och lite skranglig på det där viset som femåringar är. Jag noterade att det var något fel. De vuxna undvek all ögonkontakt med varandra genom att helt fokusera på lillebror som satt i en barnstol och bankade med en sked i en rätt klafsig pizzabit. De såg inte på varandra och inte på flckan. Troligen hade de grälat med varandra. Det kändes på hela den frostiga stämningen och hela tiden gick flickan runt bordet och försökte se omväxlande sin mamma och sin pappa i ögonen. Hon lyckades inte.
Stora oroliga blå ögon som sökte och sökte kontakt utan att finna någon. Jag steg upp för att hämta sallad och kom så nära att jag hörde vad hon sa:
- Vad fin du är i den där klänningen, mamma.
- Pappa, visst är mamma fin i den här klänningen ?
- Vilka fina örhängen mamma.
- Mamma, visst har jag ätit duktigt.
- Titta, pappa det är tomt på min tallrik.
- Mamma, vilka fina skor du har, mamma......
- Mamma, du är den snällaste mamman som finns.......
Jag satte mej på huk och la armarna om flickungen och viskade i hennes öra:
- Lilla vän, det är inte ditt fel. Du är det underbaraste barnet i universum och du är helt utan skuld. De där två vuxna har just nu så fullt upp med sig själva att de inte ser hur underbar du är men det är deras problem inte ditt. För du är underbar och värd all kärlek i världen.
Nej, det gjorde jag ju inte.
Jag vände mig till föräldrarna och sa:
- Jag vet ju att det inte alls är min sak men ni kan väl ändå ge den här lilla ungen en förklaring. Säg att ni är osams med varandra och att det inte alls är hennes fel så hon slipper känna sig skyldig och ta ansvaret för hur ni mår.
Nej, det sa jag ju inte. Feg svensk som inte lägger sig i, gick bara och satte sig igen. Med en stor värkande knut i magen och flickan fortsatte sin vandring runt bordet.
För några år sedan en tidig sommarkväll en sån där kväll som följde på en alldeles ovanligt varm och solig dag. En så varm och solig dag att man egentligen inte ville laga någon mat. Vi hade badat ända tills det redan var middagsdags för länge sedan. Barnens far jobbade den kvällen så vi hade en rask omröstning jag och ungarna. Mitt förslag vann. Vi åkte till pizzerian.
Det var naturligtvis inte så mycket folk, det stora flertalet satt väl och grillade i nån trädgård, men vid ett bord satt en familj. Bekanta så klart. Jag hejade och noterade lite slött att gensvaret var rätt klent. Jag och barnen satte oss vid ett bord nära de öppna altandörrarna. Medan vi väntade på vår mat såg jag i ögonvrån att den lilla flickan i bekantingfamiljen bar sej lite konstigt åt. Hon gick liksom runt och strök sig mot sina föräldrar som satt vid varsin sida om bordet. En lite flickteta på ungefär fem år. Långbent och lite skranglig på det där viset som femåringar är. Jag noterade att det var något fel. De vuxna undvek all ögonkontakt med varandra genom att helt fokusera på lillebror som satt i en barnstol och bankade med en sked i en rätt klafsig pizzabit. De såg inte på varandra och inte på flckan. Troligen hade de grälat med varandra. Det kändes på hela den frostiga stämningen och hela tiden gick flickan runt bordet och försökte se omväxlande sin mamma och sin pappa i ögonen. Hon lyckades inte.
Stora oroliga blå ögon som sökte och sökte kontakt utan att finna någon. Jag steg upp för att hämta sallad och kom så nära att jag hörde vad hon sa:
- Vad fin du är i den där klänningen, mamma.
- Pappa, visst är mamma fin i den här klänningen ?
- Vilka fina örhängen mamma.
- Mamma, visst har jag ätit duktigt.
- Titta, pappa det är tomt på min tallrik.
- Mamma, vilka fina skor du har, mamma......
- Mamma, du är den snällaste mamman som finns.......
Jag satte mej på huk och la armarna om flickungen och viskade i hennes öra:
- Lilla vän, det är inte ditt fel. Du är det underbaraste barnet i universum och du är helt utan skuld. De där två vuxna har just nu så fullt upp med sig själva att de inte ser hur underbar du är men det är deras problem inte ditt. För du är underbar och värd all kärlek i världen.
Nej, det gjorde jag ju inte.
Jag vände mig till föräldrarna och sa:
- Jag vet ju att det inte alls är min sak men ni kan väl ändå ge den här lilla ungen en förklaring. Säg att ni är osams med varandra och att det inte alls är hennes fel så hon slipper känna sig skyldig och ta ansvaret för hur ni mår.
Nej, det sa jag ju inte. Feg svensk som inte lägger sig i, gick bara och satte sig igen. Med en stor värkande knut i magen och flickan fortsatte sin vandring runt bordet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)