Liten E är sjuk. Eller egentligen inte direkt jättesjuk men snuvig så till den milda grad att det inte känns vettigt att skicka henne till dagis.När jag väl har konfliktat färdigt med mej själv så känns ju beslutet enkelt och självklart. Naturligtvis ska genomförkylda treåringar få några dagar hemma och kurera sig.Lugnet sänker sig sakta och vi ägnar oss åt att berätta sagor om streckgubbar medan jag tänker på hur jag har gjort med både mina egna och barnets förkylningar de senaste månaderna:

Så snuvig är hon ju inte, tänker jag när hon börjar hosta. Ringer pappan. Han kan ta tre timmar på eftermiddan. Tar med henne på jobbet. Skickar iväg henne med pappan till lunch. Skyndar mej hem med rättningen i väskan. Den lyckas jag inte göra eftersom ungen är hängig trött och jättegnällig hela kvällen. Efter en vecka av stress och pusslande med tider och platser är lilla E:s förkylning lite bättre och hon kan lämnas på dagis. Då är jag totalförkyld och allt jobb är halvgjort om ens det. Frågan är varför man gör på det viset. Jag vet ju att hälsan är viktigast. Jag vet också att jag inte är oumbärlig på jobbet. Och ändå håller jag på så där ganska ofta.

Visst finns det anledningar. Att planera så att nån annan tar mina lektioner är rätt jobbigt och tar tid. Mina kollegor som redan har mer än fullt upp åker på att göra mitt jobb också. Ofta är det dessutom fler i personalen borta och sjuka i förkylningstider.

Fast jag undrar om det är hela anledningen. Kanske är det så att stress är ett självspelande piano. När man är hårt uppe i varv så kör man på med det man hade planerat eftersom man inte klarar av att ändra sin planering även om det dyker upp saker som säger att man borde.