Julen står för dörren

Eller strax förut är det i alla fall. Om nu inte något väldigt oförutsett händer så kommer det att bli rätt ruschigt här med betygssättning, grisfotskokning, öppethusjoxande, kakbakning, paketsnörekrusning, julgransfotning, revbensspjällsspjälkning, skinkgrilljering, hetsstädning och allt annat som hör till en vanlig hederlig svensk jul. Därför tänker jag låta Aio sitta där uppe vid svarta kullarna och vila sej ett tag. Hon ska få bada i bäcken och klättra omkring i bergen tillsammans med fölet och sedan får tiden utvisa vad det ska bli av detta underliga lilla barn.

Nordöstra mongoliet 24

Vandringen mot de svarta kullarna blev svår. Mina fötter gjorde mer och mer ont för varje dag vi gick. Det tunna skinnet nöttes och blev till stora blåsor som sprack om kvällarna. Jag blev tvungen att rida på jaken fast hettan om eftermiddagarna gjorde flugorna alldeles galna. Jag hade kliande variga bett över hela kroppen. Jag var ledsen och kunde inte förstå varför vi skulle ge oss iväg på den här dumma vandringen. Svarta kullarna. Det hördes ju på namnet hur dåligt det stället var.
Vi vandrade åt och sov. Det var allt. Till och med Gulun slutade sjunga och berätta. Dagarna kändes evighetslånga. Vi var i rörelse hela tiden det var ljust. De som fortfarande var svaga efter den svåra vintern blev allt sämre.

Redan på vandringens andra dag fick de lov att binda fast pojken med de konstiga ögonen på en släpa. Han orkade inte gå alls och inte sitta heller. Han låg där och var alldeles likblek. Han hade till och med slutat hosta. Bredvid honom gick den långa gubben med alla de svarta asfåglarna i sällskap. De som hackar i folks ögon och krafsar med klorna efter lever och hjärta.Jag ville inte se på dem samtidigt som jag inte kunde låta bli att stirra. Jag hatade dem med ett vitt lågande hat men var samtidigt så rädd för dem att drömde hemska mardrömmar på natten och vaknade skrikande av att jag rev och klöste i mina egna ögon. Jag såg att Gulun blev bekymrad och jag försökte berätta för henne om fåglarna men hon lyssnade inte på mej. Dagen efter ville jag visa fåglarna för henne men hon verkade inte som hon såg dem. Jag vet inte varför Gulun inte kunde gå dit och schasa bort fåglarna.

Efter några dagar började slätten förändras. Den övergick i mjuka kullar som ständigt klättrade uppåt. Det blev jobbigt för de vuxna som bar tunga bördor på sina ryggar Vi följde en liten bäck som dansade och glittrade i solen. Människorna började titta på varandra och le lyckligt fast svetten rann i deras pannor. Sedan kom en lång uppförsbacke och bakom den en mjuk platå med en hög klippa i ryggen. Nerför klippan kastade sig den lilla bäcken och gjorde en liten blank damm där den nådde marken. Människorna ropade glada ord till varandra och någon började sjunga. Vinden kändes sval och frisk häruppe och jag såg mej omkring och jag log.