rapport från den verkliga världen

Det är lite mot principen och den här bloggens tema att syssla med den sk verkligheten men eftersom några bloggläsare har funderat på om jag är gravt deprimerad kommer här en liten dos realism.

Och det är klart jag läser igenom de senaste blogginläggen så ser de faktiskt rätt så tungsinta ut. Bara död och sorg och skuld, tjat och gnat och sur på jobbet. Konstigt nog så stämmer det väldigt dåligt med hur det är i den verkliga världen. Det mesta går lätt på jobbet.Eleverna är ambitösa och lätta att komma överens med.

Vi har nyss köpt hus och jag längtar efter att få se vad som kommer upp här ute i trädgården. Massor med små vårlökar börjar redan att blomma i söderväggen. Jag får hålla i mej för att inte ta och krafsa bort fjolårslöven i alla rabatter alldeles för tidigt. Planterar ungefär allt jag kan komma på utan att ha en aning om var jag ska sätta ut det.Det finns en liten köksträdgårdshörna också. Och en massa förväxta syrener som måste kapas ner så annat ska få ljus och plats. Det finns en kompost också som är alldeles klar att grävas ut. Men det finns inga äppelträd och ingen hallonhäck så sådant borde planteras någonstans.

I soffan sitter det två småtjejer i rosa pyamasar och håller varandra i handen medan de ser på morgonTV och dricker nyponsoppa. De stora barnen kämpar på med jobb och skola och allt det där som handlar om att komma igång med vuxenlivet. Det är väl inte alltid lätt för dem. Den där vägen in i vuxenlivet är full med stenar i form av; skoltrötthet, knäppa chefer, tidsbegränsade anställningar, giriga hyresvärdar och byråkratiskt krångel och en hel massa annat. Men de kämpar på bra duktigt för att hitta ett eget liv som passar just dem, och mer kan man inte begära tycker jag.

Livet just nu är fullt av planer och hålla om och gemenskap. Synd bara att man ska somna i soffan hela tiden.

Skuld

En del händelser biter sig fast. Små händelser utan betydelse som fastnar och går på repeat i hjärnan , eller kanske i hjärtat, i åratal. Troligen ligger de kvar i mig många år efter att de andra inblandade har glömt dem.

För några år sedan en tidig sommarkväll en sån där kväll som följde på en alldeles ovanligt varm och solig dag. En så varm och solig dag att man egentligen inte ville laga någon mat. Vi hade badat ända tills det redan var middagsdags för länge sedan. Barnens far jobbade den kvällen så vi hade en rask omröstning jag och ungarna. Mitt förslag vann. Vi åkte till pizzerian.

Det var naturligtvis inte så mycket folk, det stora flertalet satt väl och grillade i nån trädgård, men vid ett bord satt en familj. Bekanta så klart. Jag hejade och noterade lite slött att gensvaret var rätt klent. Jag och barnen satte oss vid ett bord nära de öppna altandörrarna. Medan vi väntade på vår mat såg jag i ögonvrån att den lilla flickan i bekantingfamiljen bar sej lite konstigt åt. Hon gick liksom runt och strök sig mot sina föräldrar som satt vid varsin sida om bordet. En lite flickteta på ungefär fem år. Långbent och lite skranglig på det där viset som femåringar är. Jag noterade att det var något fel. De vuxna undvek all ögonkontakt med varandra genom att helt fokusera på lillebror som satt i en barnstol och bankade med en sked i en rätt klafsig pizzabit. De såg inte på varandra och inte på flckan. Troligen hade de grälat med varandra. Det kändes på hela den frostiga stämningen och hela tiden gick flickan runt bordet och försökte se omväxlande sin mamma och sin pappa i ögonen. Hon lyckades inte.

Stora oroliga blå ögon som sökte och sökte kontakt utan att finna någon. Jag steg upp för att hämta sallad och kom så nära att jag hörde vad hon sa:
- Vad fin du är i den där klänningen, mamma.
- Pappa, visst är mamma fin i den här klänningen ?
- Vilka fina örhängen mamma.
- Mamma, visst har jag ätit duktigt.
- Titta, pappa det är tomt på min tallrik.
- Mamma, vilka fina skor du har, mamma......
- Mamma, du är den snällaste mamman som finns.......

Jag satte mej på huk och la armarna om flickungen och viskade i hennes öra:
- Lilla vän, det är inte ditt fel. Du är det underbaraste barnet i universum och du är helt utan skuld. De där två vuxna har just nu så fullt upp med sig själva att de inte ser hur underbar du är men det är deras problem inte ditt. För du är underbar och värd all kärlek i världen.

Nej, det gjorde jag ju inte.

Jag vände mig till föräldrarna och sa:
- Jag vet ju att det inte alls är min sak men ni kan väl ändå ge den här lilla ungen en förklaring. Säg att ni är osams med varandra och att det inte alls är hennes fel så hon slipper känna sig skyldig och ta ansvaret för hur ni mår.

Nej, det sa jag ju inte. Feg svensk som inte lägger sig i, gick bara och satte sig igen. Med en stor värkande knut i magen och flickan fortsatte sin vandring runt bordet.

Så länge någon minns

En människa lever så länge någon minns henne, det är i alla fall något jag har hört någon gång. Kanske är det värt att tro på också.

Ikväll var jag i kyrkan på musikgudstjänst. Det var som vanligt, bra men aningen för långdraget. Under denna gudstjänst sjöngs psalm 45; Jesu för världen. Det är väl egentligen inget särskilt med den förutom att den var min mormors favoritpsalm. Varje gång jag sjunger den hör jag hennes röst i vänstra örat. Hon blir så närvarande och levande just då. Varför hon tyckte så mycket om den psalmen har jag ingen aning om. Jag frågade aldrig.

När hon var ung ville hon skaffa sig ett yrke. Hon ville utbilda sig till blankstrykerska vid en tvättinrättning. De planerna stöp på att hon inte ägde några skor. Hon kunde ju inte gärna gå dit och söka jobb barfota. Jag vet inte om hon tyckte det var bra att jag hade möjlighet att utbilda mig och skaffa mig ett yrke. Jag frågade aldrig.

Hon levde på många sätt ett liv som kantades av sjukdomar. Fick ett gravt missbildat barn som sedan dog. Familjen drabbades hårt av TBC. Hon var själv intagen på sjukhus otaliga gånger. Jag vet inte hur hon såg på livet och döden. Jag frågade aldrig.

Men jag vet att jag troligen blir en av de sista som minns henne. Jag kan se henne framför mig i olika lägen och ibland kan jag höra hennes röst och hennes lite syrliga kommentarer om saker och ting. Rätt som det är kan jag höra mormors ord, uttryck och tonfall komma ut ur min egen mun.

Kanske lever vi alla för evigt.