Nordöstra Mongoliet 31

Jag kände en hand på min axel och hoppade till. När jag vände på huvudet såg jag pojken med de konstiga ögonen. Hans ansikte glödde i gryningsljuset. Sedan tog han ett steg in i klippans skugga och satte sej bredvid mej. Han satt tyst länge innan han talade:
- Jag behöver inte fölet.... Lika mycket som du, sa han med skrovlig röst.
Det här var svårt att förstå. Hade han hört min tanke eller kanske jag talade högt för mej själv där vid dammen. sakta steg en mycket tydlig bild av en kvinna till häst fram i dammes yta. Jag visste att det var mej själv jag såg.
- Titta där Pojke, sa jag och pekade ner i dammen.
Han skakade på huvudet:
- Nej, lilla vackra Aio, jag kan inte se det. Jag ser inte på det sättet.
- Jo, se efter ordentligt. Där är jag när jag är stor och min häst är högbent och mycket mörk med vita strumpor. Ser du inte det. Snart kommer den hästen som ska bli min förstår du.
Pojken lutade sej fram över dammen:
- Ser du mej också ? Ser du mej när jag är stor och rider med krigarna.
Han frågade så ivrigt att jag ville svara ja men det var ju inte sant. Jag såg ingen annan än mej själv- Jag skakade sakta på huvudet
- Det spelar ingen roll, fortsatte pojken, Jag vet att det blir så. Jag rider Vindsnabbas föl i striderna och vi vinner stora segrar. Jag vet att det blir så.
Men hans röst lät tunn och nästan rädd och jag rös i gryningens kyla.

Vi satt ändå kvar vid dammen tills det ljusnade. Tysta.

Ur led

Nej, det är inte tiden som är ur led. Inte livet heller. Det är alldeles utmärkt, tackar som frågar.

Men berättelsen om lilla vackra Aio. Den är lite ur led just nu. Det har blivit flera fel i de fyra- fem senaste inläggen. Jag vet ganska väl vad det är och det ligger och gnager i mej och behöver rättas till men jag orkar inte riktigt ta itu med det just nu. Terminen börjar och jobbet tar mycket energi. Dessutom är den stora datorn på lagning och det är jobbigt att skriva på den här lilla pluttmackapären. Och att gå tillbaka och ändra är ungefär lika psykologiskt tungt som att sprätta upp en söm eller repa upp en stickning som man har gjort nåt fel i.

Men nu går Aio omkring här inne i mitt huvud och klagar lite lätt förebrående
- Du berättar ju fel, säger hon. Du vet väl hur jag ser ut... Hur kunde du då skriva fel ? Om du bara känner efter så vet du ju precis hur det var.
Hon har alldeles rätt i det hon säger Jag skulle vilja förklara för henne att i den här tillvaron som jag lever i finns det så mycket sus och brus, så många måsten och saker som ska göras, stress och brådska att jag nästan aldrig har tid att sitta vid en vattenspegel och låta mina egna djupaste tankar få komma fram. Nej, jag försöker inte ens förklara det för henne. Jag har nämligen en känsla av att hon skulle tycka det var ganska dumt.

Jag bara viskar genom lagren av tid:
- Vänta lite Aio. Snart ska jag berätta din historia.