Nordöstra Mongoliet 27

Vi gick långsamt över högplatån. Alla Människor som var ute stannade upp i sina sysslor och stirrade på oss. Vi gick fram till Botarens geer. Hans fru satt utanför. Gulun satte sej ner och började prata med henne. När Gulun berättade om fågeldemonerna som satt på taket och skrek började hon gråta och klaga. Hon ropade på sin syster och snart var det fullt av kvinnor som grät och tjöt.

Fågeldemonerna på taket hoppade och skränade av glädje. De klapprade med sina långa vassa näbbar. Uppgivenhet och tårar var visst det bästa de visste. Gulun skakade på huvudet. Hon öppnade geerens dörr och vi steg in. Därinne var det mörkt och tyst. Pojken låg i bädden och andades rosslande.
Jag sprang fram till honom och klappade honom på kinden. Hans ögon var blanka av feber och plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Jag höll hans tunna hand och lät Gulun prata.

Hon berättade att han skulle få Vindsnabbas föl på villkor att han gick ut och tittade till det varje dag och att han var stark nog att rida in det själv nästa sommar. Pojken nickade till tecken på att han hade förstått.
- Det innebär, sa Gulun, att du ska ut och se till fölet före kvällen. Vi kan följa med dej nu om du vill.
Pojken nickade och satte sej upp. Han var så svag att Gulun måste hålla honom upprätt. När vi kom ut visslade hon på Vindsnabba och hon kom travande med det långbenta gula fölet vid sin sida. Fölet stannade framför pojken och la sitt huvud på hans axel. Gulun sjöng med hög röst att pojken skulle ha fölet och hon nämnde villkoren så att alla skulle höra och vara vittnen. Pojken stod med armarna om fölets hals och hans ben skakade men jag såg att han log.

När jag vände huvudet mot geeren såg jag hur flera av asfåglarna lättade och flög bort. Men de tre största satt kvar och kraxade lite förstrött i vinden.

Nordöstra Mongoliet 26 B

Gulun såg på mej med rynkad panna:
- Så du ser fågeldemonerna, du. Nog är du ett barn med underliga gåvor. Jag kan inte se dem. Och ändå har jag övat mitt seende under många långa år.
- Kan du ta bort dem Gulun? Jag tror de kommer att döda honom. De kommer att hacka på honom tills han dör. De hackar ut hans ögon och river upp hans mage. Jag vill att du tar bort dem.
- Lilla vackra Aio, jag kan inte. Jag har inte den makten. Men du kan och jag ska hjälpa dej.
Jag började gråta. Hur skulle jag kunna skrämma bort de förfärliga fågeldemonerna som jag var så rädd föra att tanken på dem höll mej vaken om nätterna. Fast om Gulun hjälpte till så kanske det kunde gå:
- Hur ska jag göra Gulun ? Hur ska jag göra ?
- Det hela beror på vad du är beredd att offra.
- Offra? jag förstod inte ordet.
- Aio min lilla vän, Kan du tänka dej att ge bort fölet ?
- Fölet? Försvinner fåglarna om pojken får Vindsnabbas föl ?
- Kanske, svarade Gulun, men man vet aldrig. Lilla vackra Aio, du förstår. Pojken har gett upp. Han har varit sjuk länge och hans trötthet har blivit så stor att han inte orkar kämpa mot fågeldemonerna. Han ser ingen anledning att kämpa. Han blir aldrig någon skicklig jägare med det ögat. Men med en bra häst kunde han bli en så pass skicklig ryttare att han kan skaffa sej en plats bland krigarna. Om han fick en bra häst skulle det kanske ge honom lite kraft. Förstår du.

Jag försökte följa hennes tanke. Det var svårt och jag satt länge utanför geeren och tänkte medan jag upprepade Guluns ord för mej själv. Efter ett tag hade ett beslut vuxit fram. Det kändes som en mycket hård kärna av något bestämt och ovant.
- Gulun, sa jag, vi går och ger pojken fölet. Jag tror att fåglarna försvinner då.

Gulun gick in och började stöka runt i sina kistor. När jag vände mej om och tittade in såg jag att hon flätade in sitt hår i den höga hårprydnaden och hon hade tagit på sej sin fina broderade kolt. Hon hade lagt fram ett plagg till ovanpå kistan. Det var en mörkt röd kolt med gula broderier. Gulun drog den sakta över mitt huvud. Den var vacker men alldeles för stor. Gulun tog fram en skinnrem och knöt den runt min midja så att den skulle passa lite bättre. Sedan flätade hon mitt hår i små hårda flätor och satte upp dem på mitt huvud med en bronskam.
- Ja, sa hon. Bättre blir det inte. Nu går vi.

Nordöstra mongoliet 25

Det var en underbar plats.Det korta mjuka gräset var fullt av små rosa blommor som luktade gott.Bäcken kvillrade och pratade hela tiden. Människorna skrattade och sjöng medan de hjälptes åt att resa geererna. Hästarna och jakarna blev fria från sina tunga bördor och började genast beta.

Jag gick fram till den lilla blanka dammen och la mej på knä. Där i vattnet tittade två skarpa svarta ögon på mej ur ett litet gulbrunt ansikte. Jag blev rädd och skrek till. Gulun dök också upp i vattnet. Hon skrattade. hennes hand strök över mitt korta rufsiga hår och exakt samma sak gjorde Guluns hand i vattnet. Då förstod jag. Det som fanns i vattnet var inte där. Det var här men man kunde se det i vattnet.
Jag satt kvar länge och gjorde grimaser och olika miner och skrattade åt mitt vattenansikte som hela tiden gjorde likadant.

När kvällen kom var lägret klart och allting var på plats. Det så annorlunda ut här än nere på slätten. Geererna stog långt ifrån varandra och jag och Gulun hade vår plats alldeles intill det lilla vattenfallet. På kvällen när jag låg nerbäddad och lyssnade till Guluns långa saga om hur hon hittade mej sålyssnade jag samtidigt till bäckens månskensvita sång. Här finns inga svarta fåglar, tänkte jag, detta är en plats helt fri från onda drömmar och rädda tankar.

På morgonen vaknade jag ändå av skränet från fågeldemonerna. När jag tittade ut såg jag att de svarta satt på taket till den geer där pojken med de konstiga ögonen bodde.
- Det är nära nu, det är nära nu, skrek de.
Jag tittade på Gulun och undrade om jag skulle berätta för henne om fåglarna. Hon borde faktiskt bry sej om fåglarna.
- Gulun, titta där, sa jag och pekade.
- Ja, där står Botarens Geer, svvarade hon.
- Vad sitter på taket, Gulun. Varför sitter de där. Skräm bort dem, snälla Gulun.Skräm bort dem !
Gulun satte sej på huk och tog tag i båda mina axlar. Hon såg på mej länge.
- Vad ser du på taket, lilla vackra Aio ?
- Fågeldemonerna sitter på taket och skriker, sa jag,snälla Gulun, skräm bort dem så de inte hackar i pojkens ögon.

fall julesnö och susa djupa mo...

Nu börjar det på nåt sätt falla på plats. Julen alltså. Granen står och glittrar i hörnet och skinkan är griljerad. I och för sig har man väl firat jul på mer välstädade ställen. Men det finns väl ett liv efter jul också.

Kanske handlar det om det. Tillåta sej att njuta av julen, helt enkelt.

God och glad jul till er alla !

Var kommer barnen in

Vad gör vi med våra barn när vi som en gång har satt dem till världen meddelar att vi inte älskar varandra längre. Mamma och pappa väljer att gå skilda vägar. Bor inte ihop längre. Kanske inte ens pratar med varandra. Kanske bara väser mellan hårt sammanpressade tänder de gånger vi måste träffas, för barnens skull.

Vi vuxna väljer ett annat liv. Ett där vi så småningom kan lägga alla lögner och svek och sårade känslor åt sidan och gå vidare mot något nytt och förhoppningsvis bättre. Men barnen har inte valt. De slängs ut i en helt ny tillvaro. Deras karta måste i grunden ritas om. Den barndom de trodde var lycklig och trygg kanske plötsligt ser ut som en tom kuliss. De kanske hela tiden går och saknar den förälder som de för tillfället inte är hos. Eller ett barndomshem som de inte bor i längre.

Barn är tappra. De anpassar sej. Packar sin väska. Vinkar hejdå och sätter igång med det nya livet. Vi vuxna tittar på varandra och säger:
- Det här gick ju bra. Ja, vilken tur att vi tänkte på barnen.

Men vad händer på insidan. Hur lång tid tar det för ett barn att läka en skilsmässa ? Hur lång tid tar det att glömma de år och månader då föräldrarna tittade förbi varandra och pratade med irriterade röster vid varje hämtning och lämning.

Vi vuxna stöttar varandra, pratar och ältar med vänner och släktingar. Får vansinnesutbrott och gråter. Allt det lever barnen i. Hör, ser, registrerar och drar slutsatser. Vilka slutsatser drar de ? Var finns det utrymme där de kan reagera. Inte hemma för där finns det sköra föräldrar. Inte i skolan för där ställs det samma prestationskrav som vanligt.

Ekvationen är väl på många sätt olöslig eftersom det troligen inte är bra för någon unge att bo med två föräldrar som avskyr varandra. Men vi som är vuxna kanske kunde tänka på barns sorg och saknad.Och att en så genomgripande förändring som man inte själv har valt kan ta år att komma till rätta med. Vi kanske till och med kan bjuda på stunder av lugn och ro ibland för ett barn att vila och sörja i.

Om du gör det ibland för mina barn så kan jag göra det för dina......