Nordöstramongoliet 46

När jag vaknade igen var det natt och månen sken in genom rökhålet.Jag lyssnade i mörkret efter Guluns andetag, efter det lilla surrande ljudet som kom ur hennes näsa när hon andades ut. Det hördes inte. Det fanns inte längre. Aldrig mer.
Ensamheten var så stor och månskenet var så kallt. Jag hade en begravning om tre dagar. Guluns begravning. Vindsnabbas begravning. Det skulle nog gå bra. Inte ville hon leva utan sin Gulun.

Sakta steg jag upp och gick ut i natten. Vindsnabba stod vid Geeren och sov de små grå stråna i hennes hårrem lyste som silver i månljuset.
- Du är verkligen gammal min vän, viskade jag i hennes öra, snart ska du få vila.
Vindsnabba, snabb som nordanvinden ska du få galoppera över de varghövdades eviga slätter
där du alltid är ung och stark.

Vindsnabba suckade och la sitt huvud mot min axel. Hon fortsatte sova. Gammal och trött var hon liksom Gulun hade varit i många år. Men när de kommer till de varghövdade ska de bli unga och starka igen.

Natten var kylig och klar. Hästflocken rörde sej lite i månljuset. Min häst bröt sej lös ur den mörka massan av hästar och kom emot mej. Min häst,hövdingahästen, den som jag fick av en man som redan var på väg mot gudarnas land. En man som var så stor att han räddade sin häst fast han själv fick rida en sämre häst genom de många fasorna på vägen mot den evigt gröna slätten.

Jag gick fram mot min häst, hövdingahästen, och hoppade upp på hans rygg. Utan träns och utan tygel. Han fick gå som han ville. När vi hade kommit en bit från lägret ökade jag farten. På en av de låga kullarna bakom lägret fanns det en mörk silhuett i månskenet. Hövdingahästen gnäggade sakta och fick svar.

Snart galopperade vi sida vid sida i månljuset. Pojken och jag. Tävlade med varandra. Vild berusande fart rakt mot den första strimman av gryning.

kompetens

Hon kan fråga personalen i varuhuset efter toaletten och resa upp cykeln när hon cyklar omkull. Hon kan ta på sej alla kläder till och med springskorna och göra fart själv på gungan. Hon kan knäcka ägg och vispa. Tvätta sej och borsta tänderna. Hon är tre år, 99 cm lång och 17 kg tung.

Jag har levt i 46 år är fyra gånger så tung och nästan 70 cm längre och alla de där sakerna kan jag också. Men hon kan namnet på alla grannarna och deras husdjur. Hon kan den fullständiga texten till ett drygt tjugotal sånger och hon vet i varje sekund exakt vad hon vill och inte vill. Och det är alltihop saker som jag inte ens är i närheten av att klara.

Det är sånt som får en att undra åt vilket håll vi växer egentligen.

sommarlov

Det här blir ett hemskt inlägg. Här kommer det att blottas känslor och tankar som man bara inte får ha. Alla kommer att hata mej efter det här.

Nå, här kommer det:

Jag tycker inte om det här....... Så där ja, nu var det sagt.

Alla människor jag möter säger:
- Åh, Vad skönt att du har fått sommarlov. Det måste ju vara fantastiskt skönt.

Jag ler och nickar och tänker:
- I helsicke heller. Sista månaden på jobbet har varit helt tokig. Betygshetsade barn, snabbrättning av prov, avtackningar, personalfest, betygsättning, utvärdering och nån sorts start på höstplaneringen.
Hemma har det varit ännu snurrigare. Studenten, skolresa, avslutningskläder, tonåringarute i sena natten, språkresepackande, baklåsta telefoner och fulla huset med folk hela tiden.

Men nu är det helt tyst och tomt.Hon som skulle på språkresa har åkt. Hon som skulle jobba i stan har åkt.Han som jobbar i Norge har tydligen ingen hemlängtan alls.

Jag och lilla E är kvar och går runt i ruinerna i total tystnad och känner oss vilsna. Var är alla ? Vad ska vi göra ? Har inte ingen lust att vara fritidsledare åt mej själv och en treåring. Städning och tvätt skulle ju vara bra att få undan medan vädret är dåligt men det är definitivt inte kul. Tomt och tråkigt känns det. Inte alls skönt och vilsamt som alla tror.

Visst är det bra med ledighet men det behöver ju inte komma så plötsligt.