Det går att skriva om allt. De svartaste känslor och den hemskaste ångest. Konflikter, hat och död. Det enda man inte kan skriva om är kärlek. Det går inte. Jo, förresten vissa kan beskriva kärleken i all sin storhet och utsatthet och dem beundrar jag oerhört.Men jag kan inte skriva om kärlek.
Dessutom vill ingen läsa om kärlek. Att läsa om hur in i vassen kära och lyckliga andra är är i bästa fall fånigt och i sämsta fall plågsamt. Lyckliga människor är faktiskt oftast lite smålöjliga. Alla de där problemen och avigsidorna är på nåt sätt mer komplicerade och intressanta. Dessutom verkar människor som upptäcker tillvarons fulheter och skevheter mycket mera intelligenta än de som bara jamsar runt och tycker att allting är så himla vackert.
Egentligen borde jag alltså avstå från det här. Men allting är vackert. Världen är underbar och glädjen liksom bara pricklar omkring ända ut i tårna. Jag hänger tvätt och är lycklig, rättar uppsatser och är lycklig, hostar och snorar och är lycklig ändå. Har hela huvudet fullt av bara en person. Känner mej som en fjortonåring som vill skriva samma namn i en hel skrivbok.Om och om igen. Skulle vilja prata om honom oavbrutet med alla människor jag möter. Och jag börjar fundera på om jag inte måste ringa honom snart i samma sekund han kliver ut genom dörren. Och det är oerhört och underbart fånigt alltihop. Jag vet ju att vuxna människor inte ska hålla på sådär. Jag vet ju precis. De ska betala räkningar och sucka över dagens ungdom och bekymra sej över elpriserna sånt så jag håller mej i skinnet. Hårt.
