Oh, what a wonderfull morning

Ack, ja. Började med att hasa fram till kylen och ta fram en liter fil. Innehållet kändes ovanligt skvalpigt och lättflytande. Hmmm, kan det vara så att jag har börjat skölja ur en tomförpackning som sen har åkt in i kylen av misstag. Det har hänt förr. Kollar en extra gång. Jo, filens ABC står det på sidan men det är inte fil inuti. När jag häller ut alltihop i slasken inser jag att det är mjölk. Det borde vara förbjudet att göra förpackningar så lika varandra.

Gör ett mellanspel med att leta en kaffekopp som det sedan visar sig att jag redan har druckit ur och diskat.

Avslutar i stor stil med att, när jag redan är färdigklädd och klar att åka på jobbet, komma på att den där jäkla surdegen som står i ett skåp verkar ha så väldigt svårt att ta sig. Måste alltså kolla. Tar fram burken och synar den. Ser inte en bubbla. Men när jag öppnar locket säger det poff och stora delar av innehållet slungas ut i luften och landar på min rena tröja.

Får väl travestera Karin Boye och säga:
Byt om, byt om
Den nya dagen gryr
oändligt är vårt stora äventyr.

Friluppsda

Idag har vi haft friluftsdag i vackrast möjliga vinterväder. Strålande sol från klarblå himmel. Gnistrande vit nyfallen snö. Några minusgrader i skuggan och en hel hög plusgrader i solen. Det var en ren njutning att vara ute. Ja, det tyckte jag i alla fall men en hel hög av skoleleverna (läs tjejerna) dök, som vanligt, upp i blanka tajts och korta jackor, tygskor och sura miner. Inga vantar, ingen mössa och ingen lust att vara med.

Så då drar jag igång med hurtbullemetoden:
- Kom igen tjejer så kör vi ikapp...
Allt jag får till svar är surmulen tystnad.


Så prövar jag den överentusiastiska metoden:
- Känn så skönt solen skiner, Hör på fåglarna. Och en sån faantastisk utsikt det är här uppifrån. Åh, så underbart roligt det ska bli att få åka i backen
(surmulen tystnad)

Testar stasimetoden:
- Det här kommer jag att rapportera direkt till eran idrottslärare och han rapporterar det i sin tur till eventuella framtida arbetsgivare. Det blir en fläck i regestren som aldrig kan tvättas bort. Tänk på det.
(surmulen tystnad)


Provar den kliniska metoden :
- Era skelett behöver både rörelse och ljus för att bli starka och era lungor och hjärtan måste tränas så de orkar med sitt arbete hela livet. Kom nu så tränar vi lite.
(surmulen tystand).

Tar som sista utväg till den skuldbeläggande metoden:
- Vad ska det bli av er här i livet om ni inte ens ids engagera er i en vanlig hederlig friluftsdag. När jag var i er ålder orkade jag minsann.....
När jag var i er ålder, ja, vad gjorde jag då ? Jo, skolkade från friluftsdagarna om det bara gick. De friluftsdagar jag inte fick stanna hemma ifrån försökte jag att undvika att delta i på alla sätt som fanns. Gick och drog bena efter mig på orienteringsdagen. Glömde stavarna på skidåkardagen, spöt på pimpeldagen och vantarna, mössan, matsäcken och täckbyxorna så ofta det bara gick. Dödstrist var det. Varför gjorde jag så ? Jag tyckte ju visst att det var skönt att vara ute och röra på mej. Tänk om jag bara hade varit med, så mycket roligare jag skulle ha haft. Kanske skule jag dessutom ha råkat göra något tillsammans med människor jag annars aldrig skulle ha pratat med och knutit nya kontakter. Varför stod jag bara där och var sur ? Vad fanns det för vinst i ett sånt beteende.

Fast det var nog inte frågan om att vinna något. Mera frågan om att minimera förlusten. Jag var så rädd att på något vis göra bort mej. Rädd att verka fumlig eller dum eller se ut som jag brydde mej om vad lärana sa. Så rädd att på något vis falla ur ramen. En ram som jag inte ens var riktigt säker på hur den såg ut.

Jag tittar på sura gänget som står och trycker i skuggan av klubbstugan.
- Ja, nu tycker jag det räcker med frisk luft för idag. Ni kan börja gå hemåt nu, om ni vill.
De spricker upp i glada leenden och vinkar hejdå innan de försvinner nerför backen.

Kvar står jag och funderar förvirrat på om jag egentligen blev vinnare eller förlorare i den här bataljen.

Äsch, skit samma. Nu kan jag ju åka så mycket jag vill tillsammans med de elever som är kvar.

Implimenteringstid

För några år sedan lärde oss Bodil Jönnson en massa om tid. Hon skrev en bok och förklarade att det inte bara finns klocktid. Hon argumenterade för att den mentala tiden var minst lika viktig och vi fick ett sånt begrepp som ställtid som handlar om den tid det tar att ställa om från en verksamhet till en annan. Tio tankar om tid, heter boken och den är viktig och klok på alla sätt.

Fast en typ av tid som inte finns med i den boken och knappt annars heller är implimenteringstiden. Det är den tid det tar för en ny sak att riktigt slå igenom och börja användas som en naturlig del i vardagen. En del nyheter är ju såna att alla genast förstår nyttan med dem och på direkten inser hur de ska användas men de flesta nya saker måste man tröska runt i huvudet ett tag, prata om, testa lite smått och sedan fundera igen. Efter det testar man lite mer och tränar på att använda det nya. En del av det kanske förkastas och andra delar behöver förändras men efter ett tag är den här nyheten en så naturlig del av livet att man inte ens tänker på den som ny. Och då är man redo att hugga tag i andra saker som är nya och oprövade.

Det är väl egentligen tur att det fungerar så här så slipper man i alla fall gå på en del av de nitar som figurerar här i världen.

Men vad är det som oftast händer i verkliga livet. Jo, det satsas stora pengar på att skicka personalen på kurs för att lära sig om en nyhet och man kanske köper in ett nytt system av något slag. Efter kursen då tröskar det runt i huvet på de här kursdeltagarna. De tänker på det här nya de har fått sig till livs. Om de hinner pratar de lite med varandra om det hela. Om man skulle pröva... Det kanske går att göra så här.... Funderandet tar sin runda tid och pratandet ännu längre eftersom man ofta har en verksamhet att sköta varje dag. Men med lite tur är det några eldsjälar som börjar testa det här nya i liten skala.

Sedan borde ju det här sprida sej så fler vågade pröva men så långt når man nästan aldrig. Nej, precis nu har det nämligen dykt upp en annan nyhet och hela eller delar av personalen ska iväg på nästa kurs.

Aio

Skrittar bort mot horisonten. Hennes rygg är rak och på huvudet bär hon hårprydnaden som får henne att se så lång ut. Den eviga vinden river och sliter i de långa sidenbanden och stäppen är lika vid som himmelen. Långt borta i öster skymtar Altaibergen.

Hon vänder sig inte om så jag kan inte se hennes ansikte. Hon kräver att jag berättar hennes historia. Så som den ska berättas. Att jag gör det med koncentration och allvar. Att jag tänker mig för och väger orden noga så att det blir rätt. Att jag följer henne över slätterna där långt, långt borta. Att jag följer hennes tanke och hennes känsla. Hon vill att jag berättar om det folk som kallade sig för Människorna. Hon vill att jag ska berätta om deras liv och deras död.
- Aio, jag kan inte. Jag har annat att göra. Jag kan skriva lite nu och då, några bitar här och några där men inte alltihop. Inte hela historien. Jag har inte tid.

Det är då hon ger sig iväg. Allt jag ser är hennes rygg mot horisonten och jag känner hur tomt det skulle bli utan henne.
- Vänta, Aio. Jag ska försöka.

Aurora

Gryningsljus
smyger sakta
in genom fönstret
tassar över rummet

Stannar vid fotänden
en stund
sveper över sängen
når hakan på
den sovande

killar lite
på näsan
rör sej lite
så det kan lysa
i ögonen


Vakna, vakna
en helt nytvättad dag
står utanför dörren
och väntar.