Skogen är full utav sippor
i tusen nyanser av blått
i granarnas dunkel de lyser
på stjälkar i dunsilvrigt grått
Det ser ut som små bitar av himlen
Plötsligt har ramlat ner
Det lyser och brinner av blåhet
överallt där jag ser
Nog vet jag att sippan är fridlyst
och bör bli lämnad i fred
fast en eller två eller tio
kan jag väl få ta med
Nu har jag en äggkopp i köket
full av blommor i blåaste blått
och jag njuter av himlafärgen
från markerna där jag gått.
torsdag 6 maj 2010
onsdag 5 maj 2010
En saga om en saga
Brukar ofta vara sagoberätterskans egen saga men så är det inte just i det här fallet. Sagan har mycket lite med mej att göra. I princip ingenting. Den här histoien handlar om ett Tv-program som sändes för sju eller åtta år sedan. Det var en serie som hette vetenskapens värld och det här programmet handlade om en bronsåldersgrav som man hade funnit i Mongoliet, nära kinesiska gränsen.
Det är kyliga trakter där i nordöstra Mongoliet och det hade runnit ner vatten i graven på ett tidigt stadium. Vattnet hade frusit under den första vintern och där nere i jorden isolerades kylan kvar. Isblocket var intakt när man fann graven efter tusen år lite drygt. Även den som var begravd var intakt. Det fanns föremål i graven och en häst som var rituellt slaktad och medsänd för att bära sin ägare i dödsriket. Allt typiskt för hur man begravde betydelsefulla män i under denna tid i denna trakt.
Graven var en av många bronsåldersgravar som man har grävt ut. Det var egentligen bara två saker som var konstiga med just den här graven. För det första att allt i den var så otroligt välbevarat och för det andra att den inte innehöll liket av en man utan en ung kvinna. Hon var ungefär 25år när hon dog och mycket vacker. Hon hade rikt broderade kläder och helt fantastiska tatueringar. Hennes hår var långt och svart. Hingsten som skulle bära henne in i dödsriket var också svart och ovanligt stor för att vara en mongolisk häst.
En sak som låg i graven förbryllade arkeologerna. Det var ett träföremål och sådana är ovanliga på den trädlösa stäppen. En ställning med tolv snidade hål ca 3dm bred och en dryg halmeter hög. Lätt skålad. Jag visste ju där jag satt i TV-soffan exakt vad den hade använts till. Det var ställningen till en ovanligt avancerad håruppsättning. De små bronsklockorna och bronshornet som låg i graven visste jag också hur och när de hade använts. Att det var något konstigt med det tänkte jag inte alls på just då. Det kändes bara naturligt.
Åren gick och den unga kvinnan från nordöstra Mongoliet kom hela tiden tillbaka så småningom började jag söka efter mer fakta om henne men jag fann ingenting. Jag försökte skriva till redaktionen för vetenskapens värld men den fanns inte kvar. Jag försökte söka på kinesiska och mongoliska muséer men jag fann inget. Det var ingenting skrivet om henne någonstans. Var hela historien ett falsifikat eller var det så att osämjan mellan Mongoliska och Kinesiska myndigheter gjorde att den välbevarade kroppen förstördes. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att hon fortfarande kommer tillbaka.
Det är kyliga trakter där i nordöstra Mongoliet och det hade runnit ner vatten i graven på ett tidigt stadium. Vattnet hade frusit under den första vintern och där nere i jorden isolerades kylan kvar. Isblocket var intakt när man fann graven efter tusen år lite drygt. Även den som var begravd var intakt. Det fanns föremål i graven och en häst som var rituellt slaktad och medsänd för att bära sin ägare i dödsriket. Allt typiskt för hur man begravde betydelsefulla män i under denna tid i denna trakt.
Graven var en av många bronsåldersgravar som man har grävt ut. Det var egentligen bara två saker som var konstiga med just den här graven. För det första att allt i den var så otroligt välbevarat och för det andra att den inte innehöll liket av en man utan en ung kvinna. Hon var ungefär 25år när hon dog och mycket vacker. Hon hade rikt broderade kläder och helt fantastiska tatueringar. Hennes hår var långt och svart. Hingsten som skulle bära henne in i dödsriket var också svart och ovanligt stor för att vara en mongolisk häst.
En sak som låg i graven förbryllade arkeologerna. Det var ett träföremål och sådana är ovanliga på den trädlösa stäppen. En ställning med tolv snidade hål ca 3dm bred och en dryg halmeter hög. Lätt skålad. Jag visste ju där jag satt i TV-soffan exakt vad den hade använts till. Det var ställningen till en ovanligt avancerad håruppsättning. De små bronsklockorna och bronshornet som låg i graven visste jag också hur och när de hade använts. Att det var något konstigt med det tänkte jag inte alls på just då. Det kändes bara naturligt.
Åren gick och den unga kvinnan från nordöstra Mongoliet kom hela tiden tillbaka så småningom började jag söka efter mer fakta om henne men jag fann ingenting. Jag försökte skriva till redaktionen för vetenskapens värld men den fanns inte kvar. Jag försökte söka på kinesiska och mongoliska muséer men jag fann inget. Det var ingenting skrivet om henne någonstans. Var hela historien ett falsifikat eller var det så att osämjan mellan Mongoliska och Kinesiska myndigheter gjorde att den välbevarade kroppen förstördes. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att hon fortfarande kommer tillbaka.
måndag 3 maj 2010
Nordöstra Mongoliet 42
Natten gick sakta. Jag undrade vad de gjorde där ute. Larmet steg och sjönk. Sångerna avlöste varandra alltmer skrålande Den jästa stomjölken gjorde tydligen sin verkan. Jag tänkte på det tunga bronshornet som låg i kistan vid väggen. På alla kvinnorna till häst som var ingjutna i godset I spiral neråt. Hur de blev mindre och mindre för att till sist försvinna. Det såg ut som den sista gick in i hornets smala spets och försvann. Borde jag ta fram det nu ? Plötsligt blev jag osäker och ville fråga Gulun men hon blundade där hon satt och såg inte ut att vilja svara.
Jag tänkte på allt Gulun kunde. Hitta alla ätbara växter och tillaga dem på rätt sätt och bevara mat under långa tider. Hon visste exakt vad som passade sej och vilken sång som skulle användas vid olika tillfällen. Jag tänkte på alla vilda vårfester vi hade sett men aldrig deltagit i. Det var många tretton eller fjorton kanske. Jag hade aldrig fått smaka den jästa stomjölken fast de andra barnen fick det. Gulun drack den inte heller. Hon deltog aldrig i de vilda danserna till den dunkande trumman och när Människorna somnade i en stor hög ute vid den falnande elden så låg vi sedan länge ordentligt nerbäddade under våra egna fällar. Jag ville så gärna vara med där ute.
Jag reste mej stelbent och smög sakta mot utgången. Gulun rörde sej inte. Hon lyfte inte huvudet och såg på mej. Hon gjorde ingenting alls. Jag vände mej om och gick fram till henne. Jag strök henne över håret och viskade i hennes öra. Hon rörde sej fortfarande inte. Jag drog fram den stora jakfällen och la den vid elden sedan lyfte jag gulun och la henne på den. Jag lade henne tillrätta och drog fram en filt och bredde den över henne. Hon andades så svagt och ojämnt Jag vände henne på sidan så hon skulle ligga lite bekvämare. Trummans vilda dunkande fanns där utanför tillsammans med doften av nygrillat får och de skrålande sångerna. Jag lyssnade och mitt hjärta bultade i samma takt som trumman. Vid mina fötter låg Gulun hopkrupen som ett sovande barn. Utanför dunkade trumman och jag vände mej om och gick.
Jag tänkte på allt Gulun kunde. Hitta alla ätbara växter och tillaga dem på rätt sätt och bevara mat under långa tider. Hon visste exakt vad som passade sej och vilken sång som skulle användas vid olika tillfällen. Jag tänkte på alla vilda vårfester vi hade sett men aldrig deltagit i. Det var många tretton eller fjorton kanske. Jag hade aldrig fått smaka den jästa stomjölken fast de andra barnen fick det. Gulun drack den inte heller. Hon deltog aldrig i de vilda danserna till den dunkande trumman och när Människorna somnade i en stor hög ute vid den falnande elden så låg vi sedan länge ordentligt nerbäddade under våra egna fällar. Jag ville så gärna vara med där ute.
Jag reste mej stelbent och smög sakta mot utgången. Gulun rörde sej inte. Hon lyfte inte huvudet och såg på mej. Hon gjorde ingenting alls. Jag vände mej om och gick fram till henne. Jag strök henne över håret och viskade i hennes öra. Hon rörde sej fortfarande inte. Jag drog fram den stora jakfällen och la den vid elden sedan lyfte jag gulun och la henne på den. Jag lade henne tillrätta och drog fram en filt och bredde den över henne. Hon andades så svagt och ojämnt Jag vände henne på sidan så hon skulle ligga lite bekvämare. Trummans vilda dunkande fanns där utanför tillsammans med doften av nygrillat får och de skrålande sångerna. Jag lyssnade och mitt hjärta bultade i samma takt som trumman. Vid mina fötter låg Gulun hopkrupen som ett sovande barn. Utanför dunkade trumman och jag vände mej om och gick.
Nordöstra Mongoliet 41
Hon satt på exakt samma sätt som när jag kom in. Hennes vänstra axel hängde lite längre ned än den högra och vänsterhanden låg stilla i hennes knä Hennes ansikte såg lite snett ut och hon formade orden med möda Hon såg gammal och trött ut och jag visste att hon inte skulle resa sig igen.
Jag gjorde i ordning lite mat åt mej och lade några vedpinnar på elden. Jag satte mej ner nära Gulun och sjönk långt ner i mina egna tankar.
Jag tänkte på alla år jag hade levt med Gulun På årens och dagarnas rytm och hur hon alltid hade funnits där och skött allting. Hur hon hade packat allting inför vårflyttarna upp mot de svarta kullarna Hur snabbt och vant hon satte upp geeren även i höststormar när vi flyttade ner på slätten igen om höstarna. Hur hon visste precis vilka folkstammar som fanns runt omkring; Hirsätarna i nordväst, de gula Hahn på andra sidan de grunda floderna, Schyterna i norr, de vilda mörka i söder och alla de små spillrorna efter de gamla folken i väster. Hon visste exakt vilka det kunde löna sig att anfalla och vika vi skulle låta bli på den tiden då Människorna fortfarande gav sig ut i strid. Efter unge hövdingens död hade det inte förekommit några strider eller plundringståg fastän vi var många unga som inte ville något hellre än att strida. För första gången kände jag en liten svag glädje över att få ta över efter Gulun. Jag skulle säga ifrån till gamle hövdingen Jag skulle ta på mej de vackra broderade kläderna och den höga hårprydnaden och gå till gamle hövdingen och säga
- Jag är Aio, den som ser, jag ser en stor strid och stora byten Människornas folk ska åter gå mot ryktbarhet och välstånd. Nu rider jag ut i spetsen för krigarna och pojken med de konstiga ögonen följer mej som krigarhövding
När jag tänkte på att pojken skulle leda det fantastiska krigståget som skulle komma började det bubbla av glädje någonstans långt inom mej.
Jag kände Guluns blick och lyfte huvudet. Hon såg bekymrad ut och jag såg att hon tänkte säga något men plötsligt hade jag ingen lust alls att lyssna.
Jag gjorde i ordning lite mat åt mej och lade några vedpinnar på elden. Jag satte mej ner nära Gulun och sjönk långt ner i mina egna tankar.
Jag tänkte på alla år jag hade levt med Gulun På årens och dagarnas rytm och hur hon alltid hade funnits där och skött allting. Hur hon hade packat allting inför vårflyttarna upp mot de svarta kullarna Hur snabbt och vant hon satte upp geeren även i höststormar när vi flyttade ner på slätten igen om höstarna. Hur hon visste precis vilka folkstammar som fanns runt omkring; Hirsätarna i nordväst, de gula Hahn på andra sidan de grunda floderna, Schyterna i norr, de vilda mörka i söder och alla de små spillrorna efter de gamla folken i väster. Hon visste exakt vilka det kunde löna sig att anfalla och vika vi skulle låta bli på den tiden då Människorna fortfarande gav sig ut i strid. Efter unge hövdingens död hade det inte förekommit några strider eller plundringståg fastän vi var många unga som inte ville något hellre än att strida. För första gången kände jag en liten svag glädje över att få ta över efter Gulun. Jag skulle säga ifrån till gamle hövdingen Jag skulle ta på mej de vackra broderade kläderna och den höga hårprydnaden och gå till gamle hövdingen och säga
- Jag är Aio, den som ser, jag ser en stor strid och stora byten Människornas folk ska åter gå mot ryktbarhet och välstånd. Nu rider jag ut i spetsen för krigarna och pojken med de konstiga ögonen följer mej som krigarhövding
När jag tänkte på att pojken skulle leda det fantastiska krigståget som skulle komma började det bubbla av glädje någonstans långt inom mej.
Jag kände Guluns blick och lyfte huvudet. Hon såg bekymrad ut och jag såg att hon tänkte säga något men plötsligt hade jag ingen lust alls att lyssna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)