"Enkla praktiska saker" brukar min lilla pappa säga ibland. Det är ett jäkla uttryck. Det finns inga enkla praktiska saker. Allt har sina komplikationer. Ta sophanteringen till exempel. Sopbilen kommer var tredje vecka. Soptunnan är alltid proppfull efter två veckor. Jo, jag sorterar, Papper och plast och glas. Vi tar problemet med de överfulla återvinningscontainrarna en annan gång och koncentrerar oss på det som inte ryms i soptunnan.
Hur gör man med de överblivna soporna... En veckas sopor är drygt en halv säck som man på något sätt måste få att försvinna. Har prövat med hokus, pokus. Det funkar inte. Jag bor så till att jag inte gärna kan elda sopor i trädgården. Slänga dem i nån ravin vid älven är heller inte nån bra lösning. Sånt kryper nämligen alltid fram. Om ni bara visste vad mycket sopor jag har hittat på mina skogspromenader. Tjuvslänga i grannarnas soptunnor under mörka nätter kan man ju göra men det känns väldigt ohederligt så det vill jag helst undvika.
Problemet kändes länge olösligt men inte nu längre.
Rent naturvetenskapligt finns lösningen inom räckhåll. Den mörka materia som man har upptäckt ute i rymden slukar utan problem stora stjärnhopar och klämmer ihop dem så de blir mindre än ett gruskorn. Helt otroligt, tänk er bara hur yttepyttig en halv säck sopor blir där. Kunde vi bara tämja det allra minsta lilla av universums alla svarta hål skulle alla avfallsproblem i hela världen plötsligt vara lösta.
Nu är det ju så bra att ett av dessa svarta hål redan finns här på jorden. Närmare bestämt i lagårn i Böle. Det man bar ut dit på förvaring gick det aldrig att finna igen. Där försvann vinterkläder, trehjulingar, kupévärmare och isborrar med en rasande fart. Om jag riktigt anstränger mej så kan jag nog förflytta en liten del av detta svarta hål till garaget på Åkervägen. Det finns redan vissa tecken som tyder på att jag är på väg att lyckas, så snart, mycket snart, kan problemet med den överfulla soptunnan vara löst.
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Spegel spegel
Vilka val har du gjort i livet, vilka har jag gjort?
Alla val, stora och små, har format våra liv. Valet att flytta eller inte flytta. Bryta upp eller stanna kvar. Valet att satsa eller fega ur. Valet av yrke. Valet att säga upp sej för att jaga en dröm eller valet att stanna kvar i den fasta anställningens trygghet. Mina val som sker varje dag och hela tiden. Ofta på ett sådant sätt att jag knappt är medveten om att jag faktiskt väljer. Ofta tror jag att det är någon sorts omständigheter eller tvingande nödvändighet som styr min tillvaro. Fast jag vet att det inte är sant. Jag väljer och jag har ansvar för mina egna val.
Samtidigt kan jag ju konstatera att en del val som jag har gjort har varit rätt dumma. Kanske rent av destruktiva. Några dumheter har upprepats gång på gång. Och ingen finns det att skylla på.... Är det jag som styr mitt liv i så krokiga banor så måste jag ju vara bra dum.
Eller är det spegelbilden som styr. Det jag ser när jag tittar på mej själv. Vem är det som håller upp spegeln och kommenterar det som syns. En inte särskilt snäll fröken i första klass, en väldigt frånvarande förälder, kritiska och fördömande kamrater. Kanske uppstår de där dåliga valen då jag låter deras lösa tyckande gälla som någon sorts sanning om vem jag är och vad jag är värd.
Nej, deras allmänna magsurhet har mer att göra med vilka de är än med vem jag är. Ibland hör jag deras kommentarer och jag ser dem stå och vifta med sin gamla flugprickiga spegel men numera struntar jag fullkomligt i vad de påstår att spegeln visar. Jag vet ju bättre. Det är ju jag som är orginalet !
Alla val, stora och små, har format våra liv. Valet att flytta eller inte flytta. Bryta upp eller stanna kvar. Valet att satsa eller fega ur. Valet av yrke. Valet att säga upp sej för att jaga en dröm eller valet att stanna kvar i den fasta anställningens trygghet. Mina val som sker varje dag och hela tiden. Ofta på ett sådant sätt att jag knappt är medveten om att jag faktiskt väljer. Ofta tror jag att det är någon sorts omständigheter eller tvingande nödvändighet som styr min tillvaro. Fast jag vet att det inte är sant. Jag väljer och jag har ansvar för mina egna val.
Samtidigt kan jag ju konstatera att en del val som jag har gjort har varit rätt dumma. Kanske rent av destruktiva. Några dumheter har upprepats gång på gång. Och ingen finns det att skylla på.... Är det jag som styr mitt liv i så krokiga banor så måste jag ju vara bra dum.
Eller är det spegelbilden som styr. Det jag ser när jag tittar på mej själv. Vem är det som håller upp spegeln och kommenterar det som syns. En inte särskilt snäll fröken i första klass, en väldigt frånvarande förälder, kritiska och fördömande kamrater. Kanske uppstår de där dåliga valen då jag låter deras lösa tyckande gälla som någon sorts sanning om vem jag är och vad jag är värd.
Nej, deras allmänna magsurhet har mer att göra med vilka de är än med vem jag är. Ibland hör jag deras kommentarer och jag ser dem stå och vifta med sin gamla flugprickiga spegel men numera struntar jag fullkomligt i vad de påstår att spegeln visar. Jag vet ju bättre. Det är ju jag som är orginalet !
tisdag 26 januari 2010
Nordöstra Mongoliet 33
Gulun var tillbaka och ändå var hon inte tillbaka. Hon log inte och hon berättade inga sagor. Långt, långt borta var hon i sina tankar och känslor. Jag gnällde och klagade i flera dagar innan jag blev tyst. Alla var tysta de här dagarna. Det enda som hördes var braket av någon sten som rullade nerför sluttningen vid västra kanten av platån. Fast de som arbetade med graven var tysta de också. Inga arbetssånger hördes.
Gulun fastade i tre dagar och jag tror inte att hon sov heller. Den tredje morgonen efter hemkomsten vaknade jag av att Gulun stod och flätade in sitt hår i hårprydnaden och äntligen såg hon på mej.Hon såg på mej hela tiden medan hon slipade den böjda bronsdolken. Hon sa ingenting och jag vågade inte tala. Efter en lång stund var hon klar och gick ut.
Jag högg en bit torkat fårkött och skyndade mej att följa efter. Hon gick till unge hövdingens geer. Därinne satt hans släkt och klagade. Alla hade strött aska i sitt hår. Gulun började dela ut befallningar och tala om vad som skulle göras. Kvinnorna skulle tvätta honom och klä honom i hans finaste skinnkolt och männen skulle bära honom till graven. Barnen skulle bära dit alla hans vapen. De gamla skulle ta med jaksmör och torkat kött i fina krukor och skålar. Jag kundeinte hjälpa att jag tyckte det var ganska spännande alltihop fast det var så sorgligt.
Ute på den öppna platsen mellan geerena började Gulun sjunga. Först mycket tyst och sakta. Sedan allt högre.Det var en sång full av obegripliga ord. En sång som nämnde de varghövdade vid namn.En sång som bara kunde sjungas vid begravningen av stor krigare.
Al o echim kom och hjälp oss
Ta hand om oss i vår sorg och saknad
Tag vår broder som föll i striden
Låt honom leva i din värld
Ei al o echim bed din maka
att ge vår broder ett präktig hus
en strid att kämpa och en eld att sitta vid
Vapen och värme
ei alo echim, aiel o echimae
möt honom när han kommer ridande
på de mörka vägarna i dödens eviga natt
visa honom vägen mot morgonrodnaden
och de varghövdades vida slätter....
Jag såg på Gulun medan hon sjöng den långa sången gång på gång. Håret i hårprydnaden var prytt med stramt lindade vita band. Den böjda gula dolken lyste blank i solen där den låg mot hennes svarta blus alla de andra Människorna såg små och färglösa ut bredvid henne.
Där kom släktingarna bärande på den unge hövdingens kropp. Gulun började gå bort mot den hög av stora stenar som snart skulle bli en grav.
Gulun fastade i tre dagar och jag tror inte att hon sov heller. Den tredje morgonen efter hemkomsten vaknade jag av att Gulun stod och flätade in sitt hår i hårprydnaden och äntligen såg hon på mej.Hon såg på mej hela tiden medan hon slipade den böjda bronsdolken. Hon sa ingenting och jag vågade inte tala. Efter en lång stund var hon klar och gick ut.
Jag högg en bit torkat fårkött och skyndade mej att följa efter. Hon gick till unge hövdingens geer. Därinne satt hans släkt och klagade. Alla hade strött aska i sitt hår. Gulun började dela ut befallningar och tala om vad som skulle göras. Kvinnorna skulle tvätta honom och klä honom i hans finaste skinnkolt och männen skulle bära honom till graven. Barnen skulle bära dit alla hans vapen. De gamla skulle ta med jaksmör och torkat kött i fina krukor och skålar. Jag kundeinte hjälpa att jag tyckte det var ganska spännande alltihop fast det var så sorgligt.
Ute på den öppna platsen mellan geerena började Gulun sjunga. Först mycket tyst och sakta. Sedan allt högre.Det var en sång full av obegripliga ord. En sång som nämnde de varghövdade vid namn.En sång som bara kunde sjungas vid begravningen av stor krigare.
Al o echim kom och hjälp oss
Ta hand om oss i vår sorg och saknad
Tag vår broder som föll i striden
Låt honom leva i din värld
Ei al o echim bed din maka
att ge vår broder ett präktig hus
en strid att kämpa och en eld att sitta vid
Vapen och värme
ei alo echim, aiel o echimae
möt honom när han kommer ridande
på de mörka vägarna i dödens eviga natt
visa honom vägen mot morgonrodnaden
och de varghövdades vida slätter....
Jag såg på Gulun medan hon sjöng den långa sången gång på gång. Håret i hårprydnaden var prytt med stramt lindade vita band. Den böjda gula dolken lyste blank i solen där den låg mot hennes svarta blus alla de andra Människorna såg små och färglösa ut bredvid henne.
Där kom släktingarna bärande på den unge hövdingens kropp. Gulun började gå bort mot den hög av stora stenar som snart skulle bli en grav.
måndag 25 januari 2010
Living my life on Memory Lane
Jag har aldrig förstått det. Det här ständiga häckandet på minnenas café. Jag har bara lyssnat förvånat när folk har försökt dra sig till minnes vem som hade grön fluga på avslutningen i ettan och vem som hade en pojkvän med en röd volvo i sjuan.
Visst är det viktigt med allt som har hänt för det har ju format en till den man är idag. Och visst är det viktigt att tänka igenom allt man har gjort rätt noga så att man kan lära sej nåt av erfarenheterna. Men detta vältrande i allmänna småsaker som vilken familj som flyttade vart 1978 eller om barnprogram eller kläder eller musik som man lyssnade på en gång men som man numera tycker är hemsk har för mej varit ett stort mysterium. Har inte tyckt det har varit intressant helt enkelt.
Nån som börjar ana att jag har ändrat mej..... Jo visst.Numera är det rätt trevligt att diskutera julkalendrar från -70talet eller hur gamla några rätt avlägsna bekantas för länge sedan utflyttade barn är.Kan ägna hela kvällar åt att fundera på den där klasskompisen som alltid hade randiga kläder- Vad hette hon egentligen? Och vart har hon tagit vägen? Kan sitta och filosofera länge över rätt avlägsna bekanta som har rört sej ut ur bekantskapskretsen för länge sen eller vilken grupp som gjorde den där låten- efter plugget....
Vad är det vi gör när vi ägnar en massa tid åt att prata om sånt. Bygger vi nån sorts överblickbart gemmensamt universum genom att konstatera att vi alla minns TV programmet tårtan och kan stora delar av dialogen utantill. Elller försöker vi bara försöka ta oss tillbaka till en tid när vi var yngre och hade mer framtid och färre minnen. Jag har ingen aning alls. Men är det nu någon som vill ha en rejäl pratstund om elever som gick ut -93 eller zingo choklad eller något annat i den stilen så vet ni ju vart ni kan vända er.
Visst är det viktigt med allt som har hänt för det har ju format en till den man är idag. Och visst är det viktigt att tänka igenom allt man har gjort rätt noga så att man kan lära sej nåt av erfarenheterna. Men detta vältrande i allmänna småsaker som vilken familj som flyttade vart 1978 eller om barnprogram eller kläder eller musik som man lyssnade på en gång men som man numera tycker är hemsk har för mej varit ett stort mysterium. Har inte tyckt det har varit intressant helt enkelt.
Nån som börjar ana att jag har ändrat mej..... Jo visst.Numera är det rätt trevligt att diskutera julkalendrar från -70talet eller hur gamla några rätt avlägsna bekantas för länge sedan utflyttade barn är.Kan ägna hela kvällar åt att fundera på den där klasskompisen som alltid hade randiga kläder- Vad hette hon egentligen? Och vart har hon tagit vägen? Kan sitta och filosofera länge över rätt avlägsna bekanta som har rört sej ut ur bekantskapskretsen för länge sen eller vilken grupp som gjorde den där låten- efter plugget....
Vad är det vi gör när vi ägnar en massa tid åt att prata om sånt. Bygger vi nån sorts överblickbart gemmensamt universum genom att konstatera att vi alla minns TV programmet tårtan och kan stora delar av dialogen utantill. Elller försöker vi bara försöka ta oss tillbaka till en tid när vi var yngre och hade mer framtid och färre minnen. Jag har ingen aning alls. Men är det nu någon som vill ha en rejäl pratstund om elever som gick ut -93 eller zingo choklad eller något annat i den stilen så vet ni ju vart ni kan vända er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)