Av allt hon hade sagt fanns bara ett ord kvar i mitt trötta huvud. Demonhästen.
- Såg du en hästdemon? frågade jag.
Det blev pojken som svarade:
- Alla såg den och hörde den.Unge hövdingens häst blev besatt av en demon. Den växte inför våra ögon och var till slut så stor att den nådde ända upp till himlen. Den flög över graven och det flög gnistor kring hans hovar och brann en eld i hans näsborrar. Han tog dej och flög iväg. Rakt uppför klippan flög den i ett regn av blåa gnistor. Människorna sprang åt alla håll och skrek. Några svimmade men de flesta sprang mot lägret och gömde sej. Botaren samlade ihop dem igen medan jag hade fullt upp att hålla avgrundens andar på plats. Sedan fortsatte jag att sjunga för unge hövdingens själ så den skulle komma till ro. Det bruna stoet kom smygande och lade själv sitt huvud på offerstenen. När allt var klart kom oron för dej, lilla vackra Aio och jag gick in i min geer medan männen lade stenarna över graven. Min själ har sökt dej hela natten. Bland bergen och på flodernas botten. Till slut öppnade jag en av dödsrikets portar och gick in. Där fanns bara mörker och suckar. Viskningar och plågade skrik. Min själ krympte i samma takt som ljuset från öppningen klingade av och försvann. Då klingade klockorna och drog mej tillbaka och då fanns du här. Fastän demonen hade tagit dej så fanns du här. Gulun skrattade till lite och strök mej över håret innan hon avslutade:
- Och jag förstår ingenting.
tisdag 23 februari 2010
Jag tror, jag tror, på sommaren.....
Egentligen är det väl en dubbeltydig jäkel det där. Jag tror, jag tror på sommaren.Är det alltså någon som går och försöker tro på att han tror på att det ska bli sommar eller är denna person så säker så han dubbeltror på detta ? Undandrar sej bedömning just nu, kräver en djupare analys av texten och just nu minns jag inte mer än så där.
Jag tror på sommaren. Det har jag bevis för. Varje år den här tiden när ljuset börjar återvända drabbas jag av den stora drömmen, en dröm som gör mej helt utslagen och lite manisk.Det är inte drömmen om ledighet och semesterresor. Den handlar inte om sommarflirten heller för jag är rätt säker på att vinterflirten kommer att hålla ett gäng somrar också. Nej, det är den stora, allt uppslukande drömmen om sommarklänningen. Det där helt perfekta plagget som förändrar en från en lite småtrist tant till en sommardröm. Plagget som passar lika bra när man är barfota på stranden som med högklackat till fest.
Jag vet ju exakt hur den ska se ut. Det ska vara en klar färg som gör sej bra mot solbrännan. Fast den får inte vara för skrikig. Gärna kvinnlig och figurformad fast inte alltför tajt.Urringning är ju snyggt men den ska inte vara för djup. Mönstrad gärna men inte blommig och helst inte rutig heller. Och den ska inte vara alltför kort men absolut inte för lång för det är jobbigt med en massa tyg som slafsar runt benen.
Utrustad med denna specifikation börjar jag leta. Det är bråttom och endast den perfekta sommarklänningen duger. Jättebråttom, dunkar det i blodådrorna fast termometern visar -31 och snön ligger meterdjup. Det blir oändliga timmar på olika postorderföretags hemsidor. Medan disken tornar upp sej och rättningen lägger sej i högar större än Kebbenekaise.
Mani var ordet, sa Bull. Jag hör av mej igen när, eller kanske ska man säga om, mitt letande kröns med framgång.
Jag tror på sommaren. Det har jag bevis för. Varje år den här tiden när ljuset börjar återvända drabbas jag av den stora drömmen, en dröm som gör mej helt utslagen och lite manisk.Det är inte drömmen om ledighet och semesterresor. Den handlar inte om sommarflirten heller för jag är rätt säker på att vinterflirten kommer att hålla ett gäng somrar också. Nej, det är den stora, allt uppslukande drömmen om sommarklänningen. Det där helt perfekta plagget som förändrar en från en lite småtrist tant till en sommardröm. Plagget som passar lika bra när man är barfota på stranden som med högklackat till fest.
Jag vet ju exakt hur den ska se ut. Det ska vara en klar färg som gör sej bra mot solbrännan. Fast den får inte vara för skrikig. Gärna kvinnlig och figurformad fast inte alltför tajt.Urringning är ju snyggt men den ska inte vara för djup. Mönstrad gärna men inte blommig och helst inte rutig heller. Och den ska inte vara alltför kort men absolut inte för lång för det är jobbigt med en massa tyg som slafsar runt benen.
Utrustad med denna specifikation börjar jag leta. Det är bråttom och endast den perfekta sommarklänningen duger. Jättebråttom, dunkar det i blodådrorna fast termometern visar -31 och snön ligger meterdjup. Det blir oändliga timmar på olika postorderföretags hemsidor. Medan disken tornar upp sej och rättningen lägger sej i högar större än Kebbenekaise.
Mani var ordet, sa Bull. Jag hör av mej igen när, eller kanske ska man säga om, mitt letande kröns med framgång.
måndag 22 februari 2010
Nordöstra Mongoliet 38
Det var länge alldeles tyst. Det varma mjuka smörteet lade sej som en mjuk klump i min tomma mage. Värmen spred sej därifrån och ut i armarna och benen. Gulun tog fram en bit torkat fårkött och gav oss några bitar. Sakta insåg jag att hon levde, att hon inte var död. Hennes själ hade varit ute på annat håll och pojken hade kallat den tillbaka med klockorna precis som när jag var liten och fanns i det stora mörkret.
- Var var du Gulun, frågade jag, Vart hade du skickat din själ ?
- När demonerna tog dej, lilla vackra Aio, så hade unge hövdingens begravning redan börjat. Guluns röst var svag och tunn och det var svårt att höra orden i hennes berättelse men hon fortsatte ändå:
- Människorna blev förstås skräckslagna och sprang åt alla håll men jag var tvungen att fortsätta. Unge hövdingens själ var redan lösgjord från kroppen och portarna till dödens rike hade jag redan börjat öppna. Det går inte att lämna. Alla de döda som dväljs där och inte har nått de varghövdades vackra slätt kan komma lösa och fördärva hela världen. Jag fortsatte sjunga och när demonhästen hade dragit bort och allt var lungt kom Människorna sakta tillbaka. Det bruna stoet kom och lade sitt huvud på offerstenen. Min böjda dolk gjorde sitt arbete väl och sedan lade vi hästen i graven och fick stenarna över. Unge hövdingens själ red mot dödsriket och portarna kunde stängas. Först då kunde jag börja tänka på det som hade hänt dej, lilla vackra Aio. Jag sände min själ att söka dej men jag fann dej inte fastän jag var innanför dödsrikets portar och letade.
- Var var du Gulun, frågade jag, Vart hade du skickat din själ ?
- När demonerna tog dej, lilla vackra Aio, så hade unge hövdingens begravning redan börjat. Guluns röst var svag och tunn och det var svårt att höra orden i hennes berättelse men hon fortsatte ändå:
- Människorna blev förstås skräckslagna och sprang åt alla håll men jag var tvungen att fortsätta. Unge hövdingens själ var redan lösgjord från kroppen och portarna till dödens rike hade jag redan börjat öppna. Det går inte att lämna. Alla de döda som dväljs där och inte har nått de varghövdades vackra slätt kan komma lösa och fördärva hela världen. Jag fortsatte sjunga och när demonhästen hade dragit bort och allt var lungt kom Människorna sakta tillbaka. Det bruna stoet kom och lade sitt huvud på offerstenen. Min böjda dolk gjorde sitt arbete väl och sedan lade vi hästen i graven och fick stenarna över. Unge hövdingens själ red mot dödsriket och portarna kunde stängas. Först då kunde jag börja tänka på det som hade hänt dej, lilla vackra Aio. Jag sände min själ att söka dej men jag fann dej inte fastän jag var innanför dödsrikets portar och letade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)