onsdag 11 augusti 2010

Nordöstra Mongoliet 49

Jag kände en hand på min axel och hörde en vänlig röst:
- Aio, har du ätit.
Jag kunde inte svara. Bara skaka på huvudet. Gamle hövdingen såg så bekymrat på mej. När jag såg in i hans ledsna ögon insåg jag att han nyss hade förlorat den som kanske var hans enda vän. Hans yngsta dotter stod bakom honom och höll en skål soppa som doftade av rötter och fårbuljong. Min mage drog ihop sej till en liten hård knut. Hon ställde ner skålen framför mej och sedan satte de sej bägge två och väntade på att jag skulle äta klart. Det var så gott och jag var så hungrig men ändå var det svårt att äta. Varje tugga var det en kamp att svälja ner. Det hade hänt så mycket och jag kände mej så eländig och trött. Ändå visste jag att jag skulle behöva mycket styrka de närmaste dagarna. Det fanns så mycket som måste göras och så många beslut att fatta. Jag fick inte visa mej svag inför Människorna. De behövde min styrka för att inte skingras för himlens alla vindar. De behövde min ledning för att inte gå under.

Jag såg på gamlingen framför mej. Krum rygg och rinnande ögon. Ben som knappt bar honom längre. Vad hade han att erbjuda ett folk. Råd och uppmaningar om försiktighet och sparsamhet. Förhoppningar om bättre väder kanske.Någon ung hövding hade vi inte. Stammens unga män var så få och ingen av dem kunde ta ledningen. De var lydiga och lättskrämda allihopa.

Den gamle började tala:
- Aio, du är ju den som ska ta över. Du är en i den långa raden och Gulun lämnar sina kunskaper i arv till dej. Så är det. Du är stark och snabb, bra på hästryggen och ditt seende är både långt och djupt.

Jag sträckte på mej lite av hans beröm men på något sätt anade jag att det skulle komma något mer, något annat.

- Men, fortsatte han, du är mycket ung och du har mycket som måste göras och många stora beslut att fatta. Du kommer att behöva hjälp på många olika sätt. Jag önskar förstås att du kommer till mej för att få råd och jag erbjuder dej min hjälp. Jag erbjuder dej också min yngsta dotter till stöd och hjälp. Hon kan bo här med dej och hjälpa dej med mat och sällskap och hon kan ta hit sin vävstol så kan ni tillsammans knyta den nya golvmattan till din geer.

Han tystnade och väntade på att jag skulle svara. Det blev så fullt i mitt bröst. Fullt av ilska över att han inte trodde att jag skulle klara mej själv och fullt av glädje över att få hjälp. Jag ville räta på ryggen och säga
- Nej, tack. Jag klarar mej själv. Men när jag såg in i hövdingens yngsta dotters vänliga ögon kom jag ihåg att hon var den som alltid såg till att jag fick vara med i lekarna fast de andra barnen tyckte att jag var underlig och såg konstig ut. Jag tänkte på hur skönt det skulle vara att slippa vara ensam i geeren hela långa vintern och jag visste ju att hon var en skicklig mattknyterska fast hon bara hade levt tre eller fyra somrar längre än jag. Jag fick kämpa länge med mitt svar men till slut gav stoltheten vika för tröttheten och ensamheten.
- Ja, tack. Det lät som en viskning, ett kraxande, som någons sista suck.

måndag 9 augusti 2010

Nordöstra Mongoliet 48

Jag satte mej mitt på den stora yllemattan som hade varit geerens golv så länge jag kunde minnas. Gulun knöt den som ung, vem hade hon till hjälp, hade hon berättat det. Vad betydde alla de olika figurerna ? Det skulle jag aldrig få veta.

Nu borde jag ta och knyta mej en matta jag också. Usch, tänk alla timmar av stillasittande och pillande. Fast utan golv blir det väldigt kallt om vintern. Jag satt och strök mattan över den sträva, feta luggen. Där i det innersta svarta fältet fanns Vindsnabba med Gulun på ryggen. Utanför det var ett orange fält med det dyrbara indigoblå i små figurer. Det var Guluns renar.Likadana som dem hon hade tatuerade på armen.Utanför det var det en svart bård igen med många män och hästar som rider till strid eller jakt. I hörnen i mörkare rött Vindsnabba och Gulun igen. Runt allt detta ett gulrött fält med svarta ornament. Jag följer dem med fingret och förstår att det är gräs. Gräset som växer på den vida slätten och utanför det en bård med får och getter som äter gräset och jakar i hörnen. Naturligtvis.

Så fortsätter det djur och människor, det viktigaste innerst och i hörnen. Den yttersta bården är svart med långa rader av amuletter. Det är de amuletter som stänger underjordens portar och beseglar Människornas värld. Så ska också min matta sluta. Men vad ska finnas i mitten.Jag tänker intensivt på det innersta fältet i min matta. Det viktigaste. Jag sjunker sakta inåt. Jag hör i min puls ett dunkande ljud. Det växer till ett dån. Eld som flammar mot en svart himmel. Dånet fyller hela min kropp. Illamåendet går i vågor. Jag hör skrik och ser korta svärd flamma upp och slockna i eldskenet. Strid och eld. Strid och eld ska finnas i centrum av min matta och jag ska inte knyta den själv.

Springa ikapp

Någon gång i 45:års åldern kom jag ikapp mej själv. Innan sprang jag ofta före det motvilliga jaget och jagade på:
- Men skynda dej då. Försök få nånting uträttat, va. Men plocka blommor kan du väl ändå inte göra nu. Skärp dej, det är mycket att göra. Tänka efter, vad då tänka efter. Det tar vi sedan. Skynda på lite nu då. Och sluta tjura.

Ibland var jag så långt före mej att vi helt tappade kontakten. Maskinmässigt och kallt blev en massa saker utförda och ingenting alls bottnade i någonting eftersom någon var helt avskuren från sej själv.

Under andra perioder, eller kanske samma, har jag ängsligt tassat efter ett själv som vilt och vettlöst har skenat fram i tillvaron medan jaget har klagat tyst och väntat på kommande katastrofer.

På senare tid har de här två kommit närmare varandra. Fråga mej inte hur eller varför för det vet jag inte. Men själv har slagit av lite på tempot.Kanske av trötthet eller för att all brådska verkligen inte har lönat sej. Och jag har slutat stirra ner i marken och har tar ut steget lite mer. Plötsligt går de där två lite mer i takt.

Nu går de där sida vid sida och tittar lite nyfiket på varandra ungefär som man ser på ett gammalt hus där man har tillbringat mycket tid som barn. Ett sånt där ställe där varje märke i tapeten bär på ett minne. Där varje sak har sin betydelse. Ett sånt hus är ju inte självklart vackert eller lättsålt men oerhört värdefullt för den som har sin historia där.