måndag 11 oktober 2010

The mentalist.

Ibland dyker det upp korn av sanning som bara liksom tvingar sej på en. Igår när jag skulle ut och springa så fick jag bara, endast och allenast in p1 på radion. Vem vill lyssna på p1 när man springer. Då ska det ju vara musik.
Jag hade radion igång med förhoppningen att det skulle gå att byta kanal senare. P1 dokumentär var det. Och vilken dokumentär sedan. Den handlade om en man som tävlade i kontrollerad apné. Där sänks man ner under vatten och den som stannar kvar längst vinner. Dessutom ska man klara av att ge ett godkänt tecken och svara redigt på frågor när man kommer upp. Blir det syrebrist i Hjärna så klarar man inte det och blir diskad.

9 minuter hade han klarat.9 minuter. Det borde vara, nej, det är en fysisk omöjlighet. Kroppen klarar inte det. Den får panik och skriker efter luft. Men han gör det flera gånger i veckan. Hur går det till ? Jo, han tänker sej ner i ett dvalliknande tillstånd med en mental bild av att han i själva verket sitter i ett kontrollrum med en kopp kaffe och i en monitor tittar på sin kropp som sänks ner under vatten. När han kopplar om monitorn kan han se på tv en stund och sen tittar han på sin kropp igen som ligger där nere och rycker av syrebrist. Han har full koll men drabbas inte av panik så länge han har den mentala bilden av det bekväma kontrollrummet tydlig i hjärnan.

Detta är ju verkligen ett bevis på att tanken vinner över materien. Det gör den. Jag kan springa exakt så långt som jag tänker att jag orkar. Tänker jag att jag orkar 5km så börjar jag bli riktigt trött efter 4,5. Tänker jag att jag orkar 9km så börjar jag bli trött efter åtta. Jag klarar av exakt det jag tänker att jag kan.

Det är oerhört bra. Det är bara tanken som sätter gränser. Det är oerhört, svindlande och vackert. Vad vill du göra ? Hålla andan i tio minuter? Springa ett maraton? Samla in en miljon och starta ett barnhem i Somalia?

Det är bara att fokusera och sen köra. Eller? Nej, i den här dokumentären stod det alldeles klart att det inte är så enkelt. Det krävs mångårig träning av psyket för att det ska bli starkt. Det är en sak. Den andra saken är att psyket måste vara mycket friskt. Balanserat och sunt. Ligger det en massa skräp och skit i din mentala källare kommer det att göra att du driver din kropp för hårt, eller din själ. Resultatet blir förödande.

Ligger det en massa gamla mindervärdeskomplex och skräpar utan att man tar itu med dem och ditt starka psyke bestämmer sej för att satsa på maraton eldar mindervärdeskomplexen på så att du genast måste vara snabbast i stan på fyra mil och kroppen går naturligtvis sönder. Har du en massa ångest och bestämmer dej för att bli riktigt duktig i ditt yrke så tar det inte en lång stund innan du använder jobbet för att fly från ångesten. Med resultat att du jobbar så hårt att du dukar under av stressen. Lever du med den mentala barlasten att du inte är värd någon kärlek och ditt starka psyke vill satsa på ett livslångt förhållande. Var landar du då? Du stannar i evighet på något som inte alls var bra för dej ens i början.

Tankens makt är något som både tjusar och skrämmer mej. Kroppens naturliga lättja är kanske den bästa och kraftigaste spärren mot rent missbruk av den mentala makten.