Ibland drabbas jag av husmorsångest. Då grottar jag ner mej i allt jag inte kan. Kan inte baka en kaka som ser vettig ut. Kan inte göra nånting utan att allting ligger på golvet eller kommer bort. Har aldrig lyckats sy en rak raksöm. Har aldrig vävt en matta i hela mitt liv. Aldrig kavlat nåt utan att det har blivit som svarta pisten i Tärnaby. Hänger jag upp nåt blir det snett. Ska nåt matcha så skär det sig garanterat. Mina barn äger nästan aldrig två likadana vantar eller sockar. De har tur om det går hitta igen två likadana skor i våran hall.I mina garderober ser det ut som en tsunami just har dragit förbi.
Då tänker jag på farmors rader av exakt likadana rågsiktsbröd som låg på jäsning på köksbänken medan resten av köket var skinande rent. Lukten av anis och sirap och värmen från ugnen var det enda som visade att det var bakning på gång. Nog kan jag baka bröd men då drar jag omkring i ett moln av mjöl medan degkladdet hänger som julgirlanger på köksluckorna. Det tar tre dagar att bemästra kaoset efteråt om jag nu inte helt enkelt väntar tills degen har torkat och ramlat ner.
Jag tänker på renskurade golv med gladrandiga rena trasmattor på och en perfekt bäddad säng med ett virkat vitt överkast. Här finns det bara grusiga, trasiga mattor och virka kan jag överhuvudtaget inte. Något vitt har jag aldrig haft i mitt hem för det skulle vara fullt av ketchup- och blåbärssoppefläckar på mindre än en timme.
Husmorsångesten kramar om hjärtat och förlamar tankarna. Man kunde ju tro att den skulle sätta lite fart på mej och göra så jag äntligen städar och röjer upp, men icke.
Ångest är inte en konstruktiv kraft. Den förlamar och gör mej alldeles paralyserad. Allt rasar ihop mer och mer runt omkring mej ju mer jag tänker på hur usel jag är. Provar med att titta ut i stället men då kommer jag ju bara på att jag inte kan putsa fönster heller.
onsdag 27 oktober 2010
måndag 25 oktober 2010
Nordöstra mongoliet 53
Jag är så lång att jag når de drivande molnen. Hårprydnaden vajar i vinden och jag får spänna hela ryggen och låsa nacken för att jag inte ska svaja med. Inom mej går jag om och om igenom den långa begravningsceremonin. Sången om all de som gått före kan jag men sista versen blev kort. Guluns vers blev för kort. Det är så mycket mer jag skulle vilja säga men strupen är åtsnörd och tankarna vill inte fungera.
Det är en stor dag idag. Det är en farlig dag idag. Jag ska för första gången ensam öppna och stänga dörrarna till de dödas nejder. Guluns själ ska lösgöras från hennes kropp och gå in i dunklet och ingen av de olyckliga irrande själarna ska få komma ut ibland Människorna. Jag skulle få se Guluns själ. Kanske skulle hon dröja sig kvar och tala med mej. Se på mej, ung ocg stark skulle hon vara igen och ljus och vacker. Hennes vackra själ skulle le mot mej igen. Hon skulle säga
- Aio, ah eile Aio , för sista gången och stryka mej över kinden.
Underbart och vackert skulle det bli. En stor dag, en underbar dag skulle det bli. Graven var iordningställd. Det långa begravningståget höll på att formeras. Först de gamla kvinnorna med aska i håret sedan de unga männen som bar allt det Gulun skulle få med sej till de varghövdades vida slätter. Efter dm stod de krigare som bar Guluns döda kropp på en bår, sedan den gamle hövdingen och hans familj och så Vindsnabba och de får och getter som skulle offras och sedan resten av Människorna i en lång rad. När jag gick över planen med mina färggranna kläder och med de långa sidenbanden fladdrande i vinden kändes allas blickar. Det var mej de såg på. Jag kände deras förväntningar och deras funderingar. De undrade allihop vad mitt ledarskap kunde ge. De undrade om det snart skulle vara slut på svältvintrar och försiktighet.
Botaren dök upp och ställde sig i täten av begravningståget. I stället för att ställa mej vid hans sida tog jag tre långa steg framåt.De gamla kvinnorna grät och skrek som de borde. Snart grät barnen också. Förväntan och spänning bubblade i mitt blod. De unga männen lyfte högarna med gåvor högt över sina högt över sina huvuden och krigarna lyfte upp båren med guluns kropp och det långa tåget började röra sej framåt mot graven.
När vi kom fram placerades Guluns kropp i den öppna gravkammaren tillsammans med alla gåvorna. Vindsnabba leddes fram till den stora flata stenen som låg vid gravens öppning. Hon var gammal och rörde sej stelt. Ögonen hade mist sin glans som om hon visste att hennes liv var slut. Jag höll handen över hennes ögon och sjöng sången om Ahn Oel, den trognaste av hästar som bar sin herres döda kropp från det stora slaget vid Ulan Bohr ända fram till lägret vid de svarta kullarna. Den skarpslipade bronsdolken låg så naturligt i min hand när jag gjorde det svepande snittet mot hennes ljusa hals. Hon gick ned på knä och huvudet låg på den vita stenen medan blodet trögt och mörkt pumpade ur henne. Den tunga blodlukten gjorde mej yr och hårprydnaden var med ens mycket tung. Men människorna mumlade gillande åt det fina snittet i hästhalsen.. Krigarna stck fåren medan jag började tänka fram öppningarna i jorden. Tre dörrar till underjordens rike. Lågt och hummande började jag sjunga namnen på väktarna som har makten att öppna portarna. Efter en stund började jag skönja de mörka öppningarna. Nu kom det farliga och svåra. Samtidigt som jag skulle lossa Guluns själ från kroppen måste jag vakta de mörka öppningarna så inte någon vilsen själ skulle komma ut därifrån. Underjordens väktare var inte pålitliga och släppte gärna ut någon bara för att ställa till med oreda bland Mäniskorna.
Jag höll min blodiga högra hand över Guluns kropp medan jag hela tiden fixerade öppningarna med blicken. Jag kände värme i handen och armen och visste att hennes själ lämnade kroppen och jag längtade efter den stund då jag skulle få se den, då hon skulle se på mej.Men hennes själ bara försvann. Snabbt som en vind rakt ner i den närmaste öppningen utan en blick åt mitt håll.Hennes själ försvann så snabbt att jag knappt hann se hur den såg ut. Men den var liten så liten. Bara en liten flicka på tre eller fyra vintrar som sprang mot underjordens port på små knubbiga ben.
Det är en stor dag idag. Det är en farlig dag idag. Jag ska för första gången ensam öppna och stänga dörrarna till de dödas nejder. Guluns själ ska lösgöras från hennes kropp och gå in i dunklet och ingen av de olyckliga irrande själarna ska få komma ut ibland Människorna. Jag skulle få se Guluns själ. Kanske skulle hon dröja sig kvar och tala med mej. Se på mej, ung ocg stark skulle hon vara igen och ljus och vacker. Hennes vackra själ skulle le mot mej igen. Hon skulle säga
- Aio, ah eile Aio , för sista gången och stryka mej över kinden.
Underbart och vackert skulle det bli. En stor dag, en underbar dag skulle det bli. Graven var iordningställd. Det långa begravningståget höll på att formeras. Först de gamla kvinnorna med aska i håret sedan de unga männen som bar allt det Gulun skulle få med sej till de varghövdades vida slätter. Efter dm stod de krigare som bar Guluns döda kropp på en bår, sedan den gamle hövdingen och hans familj och så Vindsnabba och de får och getter som skulle offras och sedan resten av Människorna i en lång rad. När jag gick över planen med mina färggranna kläder och med de långa sidenbanden fladdrande i vinden kändes allas blickar. Det var mej de såg på. Jag kände deras förväntningar och deras funderingar. De undrade allihop vad mitt ledarskap kunde ge. De undrade om det snart skulle vara slut på svältvintrar och försiktighet.
Botaren dök upp och ställde sig i täten av begravningståget. I stället för att ställa mej vid hans sida tog jag tre långa steg framåt.De gamla kvinnorna grät och skrek som de borde. Snart grät barnen också. Förväntan och spänning bubblade i mitt blod. De unga männen lyfte högarna med gåvor högt över sina högt över sina huvuden och krigarna lyfte upp båren med guluns kropp och det långa tåget började röra sej framåt mot graven.
När vi kom fram placerades Guluns kropp i den öppna gravkammaren tillsammans med alla gåvorna. Vindsnabba leddes fram till den stora flata stenen som låg vid gravens öppning. Hon var gammal och rörde sej stelt. Ögonen hade mist sin glans som om hon visste att hennes liv var slut. Jag höll handen över hennes ögon och sjöng sången om Ahn Oel, den trognaste av hästar som bar sin herres döda kropp från det stora slaget vid Ulan Bohr ända fram till lägret vid de svarta kullarna. Den skarpslipade bronsdolken låg så naturligt i min hand när jag gjorde det svepande snittet mot hennes ljusa hals. Hon gick ned på knä och huvudet låg på den vita stenen medan blodet trögt och mörkt pumpade ur henne. Den tunga blodlukten gjorde mej yr och hårprydnaden var med ens mycket tung. Men människorna mumlade gillande åt det fina snittet i hästhalsen.. Krigarna stck fåren medan jag började tänka fram öppningarna i jorden. Tre dörrar till underjordens rike. Lågt och hummande började jag sjunga namnen på väktarna som har makten att öppna portarna. Efter en stund började jag skönja de mörka öppningarna. Nu kom det farliga och svåra. Samtidigt som jag skulle lossa Guluns själ från kroppen måste jag vakta de mörka öppningarna så inte någon vilsen själ skulle komma ut därifrån. Underjordens väktare var inte pålitliga och släppte gärna ut någon bara för att ställa till med oreda bland Mäniskorna.
Jag höll min blodiga högra hand över Guluns kropp medan jag hela tiden fixerade öppningarna med blicken. Jag kände värme i handen och armen och visste att hennes själ lämnade kroppen och jag längtade efter den stund då jag skulle få se den, då hon skulle se på mej.Men hennes själ bara försvann. Snabbt som en vind rakt ner i den närmaste öppningen utan en blick åt mitt håll.Hennes själ försvann så snabbt att jag knappt hann se hur den såg ut. Men den var liten så liten. Bara en liten flicka på tre eller fyra vintrar som sprang mot underjordens port på små knubbiga ben.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)