Ytbärgare och djupdykare

Att det är det skillnad på folk, det är det. Alla är olika. Korta, långa, mörka, ljusa, grönögda, smala, glada, bittra, skåningar och storstadsbor etc, etc.

Fast det luriga är att de verkligt stora skillnderna inte syns. De gömmer sig under pannbenet. Det som är ännu lurigare är att mitt sätt att uppfatta omvärlden är så självklart för mig att jag bara antar att alla andra ser samma saker.

En av de absolut största olikheter människor kan ha är om de är ytbärgare eller djupdykare.

Ytbärgarna ser hela tillvaron rätt översiktligt. Precis som en ytbärgare som sitter i en helikopter som rör sig i hög fart, högt över ett upprört hav. De spanar över stora ytor för att försöka urskilja något. Vad de söker vet de inte förrän deras blick fastnar på något avvikande. En suddig orange fläck, något som rör sig mot strömmen eller ett ljussken. De är beredda att plocka upp ungefär vad som helst som fångar deras intresse. Vad de ska ha det till vet de inte riktigt heller. De bärgar helt enkelt det som flyter på ytan. De har lite vad som helst och vet mycket om ingenting men något om nästan allt.

Ytbärgarnas raka motsatts som människor är djupdykarna. De tar sig med stort besvär ner i de mörkaste djupen. Där lyser de omkring sig med en kraftig ficklampa. De studerar vartenda djur och vänder på varenda sten på den lilla del av havsbottnen som de kan belysa. De går inte upp till ytan förrän de vet allt om varenda detalj i just denna djuphavsgrav. Först när de verkligen vet att de vet allt kan de gå vidare.

Nu är det ju så tur att de flesta av oss har lite av båda. Vi kan både bärga på ytan och dyka i djupen eller så har vi lärt oss det under livets gång.

Men spana omkring er och se om ni kan hitta någon riktigt utpräglad djupdykare och en lika utpräglad ytbärgare och ge dem sedan ett gemensamt uppdrag av något slag så får ni garanterat vara med om en hel massa intressanta saker.

linjär

Om man följer en linje
när den böjer av
försvinner ut
i ett ingenting
där man kan
lägga handen
till vila.

Om man följer en linje,
till exempel
under ögat,
tunnas den ut
och försvinner
vid kindbenet.

Storpolitik

Läser " Den röda grevinnan" där Yvonne Hirdman skriver om sin mamma. En mamma som dog alltför ung och som hon visste alltför lite om. Hon gräver som en detektiv i mammans liv. Brev, foton, några dagboksblad. Men mycket är borta. Vänner och släktingar som kunde ha berättat är också borta eller alltför gamla. Hon lägger pussel med olika överlappande skildringar. Mamman, Charlotte, föddes i ett hörn av det habsburgska väldet. I en liten stad som skulle komma att tillhöra Rumänien efter första världskriget.
Genom Charlottes levnadsöde följer man krig, revolter och omvälvningar. Gränser dras om trupper marscherar förbi och hon finns hela tiden i händelsernas centrum. Flyttar runt i ett plågat centraleuropa medan hon brottas med vanliga problem; vad ska familjen tycka om fästmannen, vad ska hon arbeta med, när ska de ha råd att gifta sej......
Just nu bor hon i Berlin. Det marscheras åter på gatorna och -30-talet ska snart börja.