torsdag 21 januari 2010

liten gnällig klagovisa full av halvdåliga rim

Tiden är vriden
ja, den är helt ur led.
Hur jag än försöker
så hänger jag inte med.
Den som nyss var liten
har plötsligt blivit stor
och vuxit ur sin docka
och alla sina skor

Tiden är vriden
ja, den är helt ur led
hur jag än försöker
så hinner jag inte med-
Av allt det jag ska göra
blir nästan inget gjort
har ingen tid för städnig
och ingen tid för sport

Tiden är vriden
ja, den är helt ur led
och hur jag än försöker
så är jag inte med
vr timme är förkortad
med en tie-tolv procent
och vart jag än ska vara
så är jag där för sent.

Tiden är vriden
men jag blir så trött på gnäll
och hur man nu än skyndar sej
så blir det slutligt kväll

onsdag 20 januari 2010

Språka på serbokroatiska

Det moderna livet ställer en inför en massa språkliga problem. Vad heter till exempel snowboard i bestämd form plural ? Snowboardarna, snowboardsen eller nåt helt annat. Nå, det problemet går ju att lösa. Man kan ju säga brädor i stället och det går ju att böja, i alla fall rent språkligt.

Men sen har vi ju alla mer eller mindre nya relationer som man ska relatera till. Särskilt om man ska relatera nåt för nån annan så uppstår språkliga problem. "Mammas nya kille" har ju på något sätt blivit ett vedertaget begrepp men det låter allvarligt talat ganska fånigt. Sen är ju frågan hur länge han är ny. Är mammas nya kille ny även efter att de har varit ihop i 25 år bara för att han inte är min farsa ? Nej, det är lite svårt att få ihop. I en värld där alla vet allt om varandra funkar det ju fint att använda förnamn men om man nån gång lämnar Ragundadalen så kan man ju inte räkna med att alla vet vem man menar och i vilket förhållande vi står till varandra.

Konstigt nog finns det många bra sätt att beteckna sin före detta man. Just precis det som avslutade förra meningen tex, eller exet, eller min före detta, eller mina barns far ( om man nu har barn ihop). Men vad ska man kalla den nya. Om man nu har gift sej är det ju enkelt då finns det vedertagna begrepp men man kan ju inte gå och gifta sej i samma ögonblick som man träffar nån bara för att man har språkproblem. Man kanske kan få andra typer av problem om man gör på det viset. Sambo kan man ju också bli så kan man använda det ordet, eller så bor man kanske på nåt annat sätt, särbo och delsbo och allt vad det heter. Fast det är lite mysko att beskriva relationer utifrån hur folk bor. Min nya kille kan väl fungera om man är någonstans i tonåren. Men det är man ju inte....

Jag känner en dam som löste problemet genom att helt enkelt referera till sin nya kärlek som " min älskade". Det låter för all del fint och kärleksfullt och är på många sätt fullt adekvat både innehålls- och informationsmässigt men jag tror att ett sånt språkbruk skulle göra mej lite lätt generad. Jag vet inte riktigt varför men så är det.

Nordöstra Mongoliet 32

Varenda natt steg jag upp och såg på stjärnorna som speglades i dammens vatten. Jag väntade på att Gulun skulle visa sej igen.Men det gjorde hon inte. Jag kunde inte sova i gamle hövdingens geer. Luften var för tung och det var alldeles för mycket folk. Jag ville ha min Gulun tillbaka och min vanliga godnattsaga. Jag ville att hon skulle se på mej och lägga sina varma händer på mina axlar.

Det dröjde så länge innan hon kom tillbakka. Först kom en grupp unga krigare ridande. De svepte in i lägret och lät sina hästar springa varv på varv mellan geererna medan de hojtade och sjöng om sin seger och om det stora byte de hade tagit. Jag såg på deras ansikten att de inte var glada fast de sjöng om alla de får och jakar som de förde med sej.

Jag undrade varför inte Gulun kom först. Den gamle hövdingen kom ut och började ställa frågor. Jag såg hur de pratade där borta och jag ville gå närmare så jag kunde höra vad de sa men jag vågade inte. Hela dagen spanade jag efter Gukun och de andra krigarna. Först nästa morgon såg jag den höga hårprydnaden med sina röda band sticka upp över backkrönet. Sedan kom långsamt resten av Gulun och Vindsnabba.Jag blev så glad att jag ville springa fram till dem men de rörde sej så långsamt. Alla stannade upp och bara tittade. Det var alldeles tyst. Nu kom även resten av krigarna till synes. De red i en tätt sammanhållen klunga i mitten gick en häst som drog en släpa.

Unge hövdingens kvinna stämde upp ett högt klagoskri och alla de andra kvinnorna började sjunga sorgesången. Sången om död och avsked. Sången om saknad och svåra tider.

Det enda jag kunde tänka på var unge hövdingens häst som drog släpan. En högbent mörk hingst med vita strumpor. Jag fick en klump i halsen. Jag ville inte ha honom. Inte på det här sättet. Jag ville att unge hövdingen skule sitta på hästryggen och skratta med alla sina vita tänder och lära oss barn att hoppa mellan hästar i full galopp. Han skulle ju rida den där hästen. Inte jag. Jag visste ju hur stolt han var över den. Den bästa häst han någonsin haft. Jag hade hört honom berätta hur han fångade och red in den. Hur den kämpade och slogs för att komma fri de första veckorna. Hur många gånger han åkt av innan hingsten slutligen hade fogat sej och börjat lyda. Jag visste att det var en häst som alla Människorna prisade för dess snabbhet och trohet. Det var en häst för en stor krigare inte för en liten flicka.

Pojken kom och ställde sej bredvid mej.
- Så där har du din häst, sa han.
. Jag vill inte ha den, viskade jag och skakade på huvudet, jag vill aldrig rida den hästen. Jag vill att unge hövdingen ska stiga upp igen.
- Det gör han inte sa pojken sakta, det här kommer inte att gå bra.

tisdag 19 januari 2010

I himmelen.

Döden är om man riktigt tänker efter en av de få saker som man ka vara rikigt stensäker på här i livet. Det låter ju som en motsägelse men det är helt sant. Vi dör nämligen minst en gång var allihop.

Frågan är vad som händer efteråt. De flesta av oss vill nog se döden som nån sorts övergång till något annat. Ett annat tillstånd eller en annan dimension. Det är mycket enklare att tänka sej ett någonting än att tänka sej ett ingenting.

Vad är detta någonting, då ? Alla förklaringar om himlar och vingar och evighet har egentligen aldrig sagt mej något. Det verkar bara obegripligt och trist. Jag lutade alltså rätt länge åt ingenting-teorin men på en begravning för några år sedan förstod jag att det som kommer efteråt faktiskt är olika.

För en person kanske himmelriket är att sitta i jaktkojan och elda och lyssna på gamla väner som diskuterar morgondagens jakt. För en annan är himmelriket en perfekt preparerad pist och vårvintersol. Någon annan sitter i farmors kök och dricker halonsaft och åter andra spelar foboll på en grön äng. Någon flyttar in till älsklingshästen i stallet och lämnar honom aldrig. En annan drar iväg på en lång fjällvandring med lätt packning och underbar utsikt.

Vi kommer alla till exakt rätt ställe. En plats där vi trivs och kan vara i total avslappning. Den platsen där vi kan vara oss själva. Alla kommer vi till exakt rätt ställe för vi bär det inom oss hela livet.

För övrigt bör man inte läsa böcker om små barn som dör för då börjar man predika på det här viset. Eller så är det exakt vad man bör göra.