Jag har skrivit årskrönikor och grejor så jag är redigt trött på 2009. Varför tjata om det. Det är väl lika bra att köra på och skriva om nästa år nu när man har ångan uppe. Eftersom 2009 började som ett riktigt sopår då ingenting gick särskilt bra och allt var trist men sen tog sej framöver hösten och vintern för att sluta som ett riktigt höjdarår så kan man ju dra vissa slutsatser om hur 2010 kommer att bli.
Bra, kort sagt. Här kommer vi att surfa på framgångarnas vågor s det står härliga till.
Året börjar med en vinst i en TV- frågesport. Kort däefter inser 15 åringen att hushållsarbete är roligt och stimulerande. Hon lär sej använda disktrasa samt disk- och tvättmaskin. Yngsta dottern trampar ur trotsåldern och 18åringen tar körkort hur lätt som helst.
Sonen får ett fast och välbetalt jobb där han trivs och det finns på en sån plats att han kan bo med sin familj även på vardagarna. Till Ragunda flyttar flera större företag och inflyttningen tar fart. Det byggs hus som aldrig förr ch kommunens ekonomi ligger på plus. På jobbet får vi köptvång istället för köpstopp.
Jag skriver klart Mongoliethistorien och förlagen står i kö för att ge ut den. Plötsligt kan jag försörja mej på boksigneringar och inläsing av ljudböcker. Får sitta en halvtimme hos Skavlan.Vaknar sedan en tidig vintermorgon och finner att jag har bra minne, inte är lättstressad och har blivit strukturerad och väorganiserad.
I kort sammandrag några händelser ur det fantastiska året 2010.
Hoppas det blir ett lika gott nytt år för er alla !
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
Nordöstra mongoliet 28B
De följande dagarna satt jag vid den lilla dammen. När jag gick dit om morgnarna var gräset vått av dagg under mina fötter. De små rosa blommorna var slutna som om de sov och inne vid klippväggen var skuggan sval och mörk.
Där satt jag och såg på mitt ansikte där nere i vattnet. När jag plaskade försvann det. Rörde jag försiktigt vid vattenytan förvrängdes ansiktet. Krusades i kanten. Jag såg himlen och molnen både ovanför mej och nedanför mej. Jag tänkte på det jag såg och det andra såg.Gulun såg renar som fanns långt borta och de dödas själar kunde hon se. Men hon såg inte fågeldemonerna. Det gjorde jag men inte de andra Mäniskorna. Hur skulle jag kunna veta vad andra kan se och inte. Molnen är ju lika perfekta i vattnet som på himlen.
Mina tankar gick runt, runt. Det kändes ensamt och tungt. Jag glömde att leka och sjunga.Min dockalåg slängd i gräset utaför geeren både dag och natt. När jag gick till Gulun för att äta på eftermiddagarna var gräset torrt igen och klippan alldeles varm av solljus.
Ibland såg jag pojken och fölet. Pojken såg friskare ut och förlusten av fölet sörjde jag inte alls.
En dag när jag satt där och tittade på bilderna i vattenytan kände jag i ryggen att någon stirrade på mej. Jag vände mej om och såg Botaren några meter ifrån mej. Han såg blek och sjuk ut. Hans ansikte vaerkade alldeles snett och en av de svarta fåglarna satt på hans axel.
- Vad har du här att göra, väste han, Du hör inte hemma här. Ge dej iväg dit där du hör hemma !
Det sista vrålade han högt och fågeln på hans axel skränade illvilligt. Jag satt som förstenad medan han vände sej om och gick. Tankarna rusade hit och dit i mitt huvud.JJag visste att han hade rätt. Jag hör inte hemma här. Det räckte att se på mitt ansikte i vattenytan. Det såg inta alls ut som Människornas.Mitt hår var rufsigt och brunt och deras var svartblankt och alldeles rakt. Mina ögon var runda och deras var smala svarta springor.Jag hör inte hemma här. Men var hör jag då hemma? Varför visste jag inte det.
Jag koncentrerade mej på början av Guluns berättelse. Jag tänkte på den kallla snöiga slätten där hon hittade mej bland renarna. Sedan försökte jag gå bakåt i tiden.Jag visste att det hade hänt något viktigt men det kom inga bilder alls. Jag försökte göra som Gulun sa att hon gjorde för att se bortom seendet. Jag andades sakta och djupt och kände hur jag sjök in mot min egen kärna. Efter en stund blev det lungt inom mej och tyst.
Då kom det stora mörkret och jag hörde ett underligt dovt, dunkande ljud. Mörkret flöt omkring mej. Sköljde emot mej. Ljudet blev högre och högre. Dunkade snabbare och snabbare. Sprängde i mina öron och skickade vågor av illamående genom min kropp.
Plötsligt hörde jag ljudet av skratt och ett våldsamt plaskande.Jag ryckte till och öppnade ögonen.Alla Människornas barn var vid dammens andra sida. De hade slängt av sej kläderna och hoppade och lekte i vattnet.Vattnet stänkte och glittrade i solen. Gamle hövdingens yngsta dotter ropade på mej:
- Aio, kom du också ! Aio kom och bada med oss.
Det lät så vackert.Kom och bada med oss, sa hon. Hon ville att jag skule vara med. Jag fick höra till.
Jag hoppade ur min kolt och tog ett skutt ut i den grunda dammen. Vattnet var iskallt men solen var varm. Jag skrattade och skrek när de andra stänkte vatten på mej. Jag var ett barn bland barn. Det var sommar och livet var härligt.
Där satt jag och såg på mitt ansikte där nere i vattnet. När jag plaskade försvann det. Rörde jag försiktigt vid vattenytan förvrängdes ansiktet. Krusades i kanten. Jag såg himlen och molnen både ovanför mej och nedanför mej. Jag tänkte på det jag såg och det andra såg.Gulun såg renar som fanns långt borta och de dödas själar kunde hon se. Men hon såg inte fågeldemonerna. Det gjorde jag men inte de andra Mäniskorna. Hur skulle jag kunna veta vad andra kan se och inte. Molnen är ju lika perfekta i vattnet som på himlen.
Mina tankar gick runt, runt. Det kändes ensamt och tungt. Jag glömde att leka och sjunga.Min dockalåg slängd i gräset utaför geeren både dag och natt. När jag gick till Gulun för att äta på eftermiddagarna var gräset torrt igen och klippan alldeles varm av solljus.
Ibland såg jag pojken och fölet. Pojken såg friskare ut och förlusten av fölet sörjde jag inte alls.
En dag när jag satt där och tittade på bilderna i vattenytan kände jag i ryggen att någon stirrade på mej. Jag vände mej om och såg Botaren några meter ifrån mej. Han såg blek och sjuk ut. Hans ansikte vaerkade alldeles snett och en av de svarta fåglarna satt på hans axel.
- Vad har du här att göra, väste han, Du hör inte hemma här. Ge dej iväg dit där du hör hemma !
Det sista vrålade han högt och fågeln på hans axel skränade illvilligt. Jag satt som förstenad medan han vände sej om och gick. Tankarna rusade hit och dit i mitt huvud.JJag visste att han hade rätt. Jag hör inte hemma här. Det räckte att se på mitt ansikte i vattenytan. Det såg inta alls ut som Människornas.Mitt hår var rufsigt och brunt och deras var svartblankt och alldeles rakt. Mina ögon var runda och deras var smala svarta springor.Jag hör inte hemma här. Men var hör jag då hemma? Varför visste jag inte det.
Jag koncentrerade mej på början av Guluns berättelse. Jag tänkte på den kallla snöiga slätten där hon hittade mej bland renarna. Sedan försökte jag gå bakåt i tiden.Jag visste att det hade hänt något viktigt men det kom inga bilder alls. Jag försökte göra som Gulun sa att hon gjorde för att se bortom seendet. Jag andades sakta och djupt och kände hur jag sjök in mot min egen kärna. Efter en stund blev det lungt inom mej och tyst.
Då kom det stora mörkret och jag hörde ett underligt dovt, dunkande ljud. Mörkret flöt omkring mej. Sköljde emot mej. Ljudet blev högre och högre. Dunkade snabbare och snabbare. Sprängde i mina öron och skickade vågor av illamående genom min kropp.
Plötsligt hörde jag ljudet av skratt och ett våldsamt plaskande.Jag ryckte till och öppnade ögonen.Alla Människornas barn var vid dammens andra sida. De hade slängt av sej kläderna och hoppade och lekte i vattnet.Vattnet stänkte och glittrade i solen. Gamle hövdingens yngsta dotter ropade på mej:
- Aio, kom du också ! Aio kom och bada med oss.
Det lät så vackert.Kom och bada med oss, sa hon. Hon ville att jag skule vara med. Jag fick höra till.
Jag hoppade ur min kolt och tog ett skutt ut i den grunda dammen. Vattnet var iskallt men solen var varm. Jag skrattade och skrek när de andra stänkte vatten på mej. Jag var ett barn bland barn. Det var sommar och livet var härligt.
måndag 28 december 2009
Om allt vi har är nu
Det var nån ståuppare med skånskt påbrå som brukade säga så här "oroa dej inte för framtiden, du kommer ändå aldrig fram ti´den.
Och det låter sej väl sägas. Men är ack så svårt att göra. Ögonblickligen när något händer så börjar i alla fall jag planera. Om man gör si och sedan så, så blir det så här. Men gör jag si och inte så, blir det så där.Skulle tro att jag lever ungefär 50% av min vakna tid just i framtiden. Dessutom tänker jag ju minst 30% av tiden på sånt som redan har hänt för längen sen. Vad blir då kvar i tid och energi till att njuta av den tid som faktiskt är just nu. Knappt nästan ingenting faktiskt. Oerhört dumt egentligen eftersom vår bästa tid alltid är nu.
Kommer därför att lägga mej i träning för att försöka öka närvaroprocenten i nuet till åtminstone 40%. Mer kanske jag inte klarar av utan att få en överdos.
Hör av mej närmare när jag har strukturerat upp träningsprogrammet och funnit ett tillförlitligt sätt att mäta framstegen.
Och det låter sej väl sägas. Men är ack så svårt att göra. Ögonblickligen när något händer så börjar i alla fall jag planera. Om man gör si och sedan så, så blir det så här. Men gör jag si och inte så, blir det så där.Skulle tro att jag lever ungefär 50% av min vakna tid just i framtiden. Dessutom tänker jag ju minst 30% av tiden på sånt som redan har hänt för längen sen. Vad blir då kvar i tid och energi till att njuta av den tid som faktiskt är just nu. Knappt nästan ingenting faktiskt. Oerhört dumt egentligen eftersom vår bästa tid alltid är nu.
Kommer därför att lägga mej i träning för att försöka öka närvaroprocenten i nuet till åtminstone 40%. Mer kanske jag inte klarar av utan att få en överdos.
Hör av mej närmare när jag har strukturerat upp träningsprogrammet och funnit ett tillförlitligt sätt att mäta framstegen.
lördag 26 december 2009
Nordöstra Mongoliet 27
Vi gick långsamt över högplatån. Alla Människor som var ute stannade upp i sina sysslor och stirrade på oss. Vi gick fram till Botarens geer. Hans fru satt utanför. Gulun satte sej ner och började prata med henne. När Gulun berättade om fågeldemonerna som satt på taket och skrek började hon gråta och klaga. Hon ropade på sin syster och snart var det fullt av kvinnor som grät och tjöt.
Fågeldemonerna på taket hoppade och skränade av glädje. De klapprade med sina långa vassa näbbar. Uppgivenhet och tårar var visst det bästa de visste. Gulun skakade på huvudet. Hon öppnade geerens dörr och vi steg in. Därinne var det mörkt och tyst. Pojken låg i bädden och andades rosslande.
Jag sprang fram till honom och klappade honom på kinden. Hans ögon var blanka av feber och plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Jag höll hans tunna hand och lät Gulun prata.
Hon berättade att han skulle få Vindsnabbas föl på villkor att han gick ut och tittade till det varje dag och att han var stark nog att rida in det själv nästa sommar. Pojken nickade till tecken på att han hade förstått.
- Det innebär, sa Gulun, att du ska ut och se till fölet före kvällen. Vi kan följa med dej nu om du vill.
Pojken nickade och satte sej upp. Han var så svag att Gulun måste hålla honom upprätt. När vi kom ut visslade hon på Vindsnabba och hon kom travande med det långbenta gula fölet vid sin sida. Fölet stannade framför pojken och la sitt huvud på hans axel. Gulun sjöng med hög röst att pojken skulle ha fölet och hon nämnde villkoren så att alla skulle höra och vara vittnen. Pojken stod med armarna om fölets hals och hans ben skakade men jag såg att han log.
När jag vände huvudet mot geeren såg jag hur flera av asfåglarna lättade och flög bort. Men de tre största satt kvar och kraxade lite förstrött i vinden.
Fågeldemonerna på taket hoppade och skränade av glädje. De klapprade med sina långa vassa näbbar. Uppgivenhet och tårar var visst det bästa de visste. Gulun skakade på huvudet. Hon öppnade geerens dörr och vi steg in. Därinne var det mörkt och tyst. Pojken låg i bädden och andades rosslande.
Jag sprang fram till honom och klappade honom på kinden. Hans ögon var blanka av feber och plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Jag höll hans tunna hand och lät Gulun prata.
Hon berättade att han skulle få Vindsnabbas föl på villkor att han gick ut och tittade till det varje dag och att han var stark nog att rida in det själv nästa sommar. Pojken nickade till tecken på att han hade förstått.
- Det innebär, sa Gulun, att du ska ut och se till fölet före kvällen. Vi kan följa med dej nu om du vill.
Pojken nickade och satte sej upp. Han var så svag att Gulun måste hålla honom upprätt. När vi kom ut visslade hon på Vindsnabba och hon kom travande med det långbenta gula fölet vid sin sida. Fölet stannade framför pojken och la sitt huvud på hans axel. Gulun sjöng med hög röst att pojken skulle ha fölet och hon nämnde villkoren så att alla skulle höra och vara vittnen. Pojken stod med armarna om fölets hals och hans ben skakade men jag såg att han log.
När jag vände huvudet mot geeren såg jag hur flera av asfåglarna lättade och flög bort. Men de tre största satt kvar och kraxade lite förstrött i vinden.
torsdag 24 december 2009
Nordöstra Mongoliet 26 B
Gulun såg på mej med rynkad panna:
- Så du ser fågeldemonerna, du. Nog är du ett barn med underliga gåvor. Jag kan inte se dem. Och ändå har jag övat mitt seende under många långa år.
- Kan du ta bort dem Gulun? Jag tror de kommer att döda honom. De kommer att hacka på honom tills han dör. De hackar ut hans ögon och river upp hans mage. Jag vill att du tar bort dem.
- Lilla vackra Aio, jag kan inte. Jag har inte den makten. Men du kan och jag ska hjälpa dej.
Jag började gråta. Hur skulle jag kunna skrämma bort de förfärliga fågeldemonerna som jag var så rädd föra att tanken på dem höll mej vaken om nätterna. Fast om Gulun hjälpte till så kanske det kunde gå:
- Hur ska jag göra Gulun ? Hur ska jag göra ?
- Det hela beror på vad du är beredd att offra.
- Offra? jag förstod inte ordet.
- Aio min lilla vän, Kan du tänka dej att ge bort fölet ?
- Fölet? Försvinner fåglarna om pojken får Vindsnabbas föl ?
- Kanske, svarade Gulun, men man vet aldrig. Lilla vackra Aio, du förstår. Pojken har gett upp. Han har varit sjuk länge och hans trötthet har blivit så stor att han inte orkar kämpa mot fågeldemonerna. Han ser ingen anledning att kämpa. Han blir aldrig någon skicklig jägare med det ögat. Men med en bra häst kunde han bli en så pass skicklig ryttare att han kan skaffa sej en plats bland krigarna. Om han fick en bra häst skulle det kanske ge honom lite kraft. Förstår du.
Jag försökte följa hennes tanke. Det var svårt och jag satt länge utanför geeren och tänkte medan jag upprepade Guluns ord för mej själv. Efter ett tag hade ett beslut vuxit fram. Det kändes som en mycket hård kärna av något bestämt och ovant.
- Gulun, sa jag, vi går och ger pojken fölet. Jag tror att fåglarna försvinner då.
Gulun gick in och började stöka runt i sina kistor. När jag vände mej om och tittade in såg jag att hon flätade in sitt hår i den höga hårprydnaden och hon hade tagit på sej sin fina broderade kolt. Hon hade lagt fram ett plagg till ovanpå kistan. Det var en mörkt röd kolt med gula broderier. Gulun drog den sakta över mitt huvud. Den var vacker men alldeles för stor. Gulun tog fram en skinnrem och knöt den runt min midja så att den skulle passa lite bättre. Sedan flätade hon mitt hår i små hårda flätor och satte upp dem på mitt huvud med en bronskam.
- Ja, sa hon. Bättre blir det inte. Nu går vi.
- Så du ser fågeldemonerna, du. Nog är du ett barn med underliga gåvor. Jag kan inte se dem. Och ändå har jag övat mitt seende under många långa år.
- Kan du ta bort dem Gulun? Jag tror de kommer att döda honom. De kommer att hacka på honom tills han dör. De hackar ut hans ögon och river upp hans mage. Jag vill att du tar bort dem.
- Lilla vackra Aio, jag kan inte. Jag har inte den makten. Men du kan och jag ska hjälpa dej.
Jag började gråta. Hur skulle jag kunna skrämma bort de förfärliga fågeldemonerna som jag var så rädd föra att tanken på dem höll mej vaken om nätterna. Fast om Gulun hjälpte till så kanske det kunde gå:
- Hur ska jag göra Gulun ? Hur ska jag göra ?
- Det hela beror på vad du är beredd att offra.
- Offra? jag förstod inte ordet.
- Aio min lilla vän, Kan du tänka dej att ge bort fölet ?
- Fölet? Försvinner fåglarna om pojken får Vindsnabbas föl ?
- Kanske, svarade Gulun, men man vet aldrig. Lilla vackra Aio, du förstår. Pojken har gett upp. Han har varit sjuk länge och hans trötthet har blivit så stor att han inte orkar kämpa mot fågeldemonerna. Han ser ingen anledning att kämpa. Han blir aldrig någon skicklig jägare med det ögat. Men med en bra häst kunde han bli en så pass skicklig ryttare att han kan skaffa sej en plats bland krigarna. Om han fick en bra häst skulle det kanske ge honom lite kraft. Förstår du.
Jag försökte följa hennes tanke. Det var svårt och jag satt länge utanför geeren och tänkte medan jag upprepade Guluns ord för mej själv. Efter ett tag hade ett beslut vuxit fram. Det kändes som en mycket hård kärna av något bestämt och ovant.
- Gulun, sa jag, vi går och ger pojken fölet. Jag tror att fåglarna försvinner då.
Gulun gick in och började stöka runt i sina kistor. När jag vände mej om och tittade in såg jag att hon flätade in sitt hår i den höga hårprydnaden och hon hade tagit på sej sin fina broderade kolt. Hon hade lagt fram ett plagg till ovanpå kistan. Det var en mörkt röd kolt med gula broderier. Gulun drog den sakta över mitt huvud. Den var vacker men alldeles för stor. Gulun tog fram en skinnrem och knöt den runt min midja så att den skulle passa lite bättre. Sedan flätade hon mitt hår i små hårda flätor och satte upp dem på mitt huvud med en bronskam.
- Ja, sa hon. Bättre blir det inte. Nu går vi.
Nordöstra mongoliet 25
Det var en underbar plats.Det korta mjuka gräset var fullt av små rosa blommor som luktade gott.Bäcken kvillrade och pratade hela tiden. Människorna skrattade och sjöng medan de hjälptes åt att resa geererna. Hästarna och jakarna blev fria från sina tunga bördor och började genast beta.
Jag gick fram till den lilla blanka dammen och la mej på knä. Där i vattnet tittade två skarpa svarta ögon på mej ur ett litet gulbrunt ansikte. Jag blev rädd och skrek till. Gulun dök också upp i vattnet. Hon skrattade. hennes hand strök över mitt korta rufsiga hår och exakt samma sak gjorde Guluns hand i vattnet. Då förstod jag. Det som fanns i vattnet var inte där. Det var här men man kunde se det i vattnet.
Jag satt kvar länge och gjorde grimaser och olika miner och skrattade åt mitt vattenansikte som hela tiden gjorde likadant.
När kvällen kom var lägret klart och allting var på plats. Det så annorlunda ut här än nere på slätten. Geererna stog långt ifrån varandra och jag och Gulun hade vår plats alldeles intill det lilla vattenfallet. På kvällen när jag låg nerbäddad och lyssnade till Guluns långa saga om hur hon hittade mej sålyssnade jag samtidigt till bäckens månskensvita sång. Här finns inga svarta fåglar, tänkte jag, detta är en plats helt fri från onda drömmar och rädda tankar.
På morgonen vaknade jag ändå av skränet från fågeldemonerna. När jag tittade ut såg jag att de svarta satt på taket till den geer där pojken med de konstiga ögonen bodde.
- Det är nära nu, det är nära nu, skrek de.
Jag tittade på Gulun och undrade om jag skulle berätta för henne om fåglarna. Hon borde faktiskt bry sej om fåglarna.
- Gulun, titta där, sa jag och pekade.
- Ja, där står Botarens Geer, svvarade hon.
- Vad sitter på taket, Gulun. Varför sitter de där. Skräm bort dem, snälla Gulun.Skräm bort dem !
Gulun satte sej på huk och tog tag i båda mina axlar. Hon såg på mej länge.
- Vad ser du på taket, lilla vackra Aio ?
- Fågeldemonerna sitter på taket och skriker, sa jag,snälla Gulun, skräm bort dem så de inte hackar i pojkens ögon.
Jag gick fram till den lilla blanka dammen och la mej på knä. Där i vattnet tittade två skarpa svarta ögon på mej ur ett litet gulbrunt ansikte. Jag blev rädd och skrek till. Gulun dök också upp i vattnet. Hon skrattade. hennes hand strök över mitt korta rufsiga hår och exakt samma sak gjorde Guluns hand i vattnet. Då förstod jag. Det som fanns i vattnet var inte där. Det var här men man kunde se det i vattnet.
Jag satt kvar länge och gjorde grimaser och olika miner och skrattade åt mitt vattenansikte som hela tiden gjorde likadant.
När kvällen kom var lägret klart och allting var på plats. Det så annorlunda ut här än nere på slätten. Geererna stog långt ifrån varandra och jag och Gulun hade vår plats alldeles intill det lilla vattenfallet. På kvällen när jag låg nerbäddad och lyssnade till Guluns långa saga om hur hon hittade mej sålyssnade jag samtidigt till bäckens månskensvita sång. Här finns inga svarta fåglar, tänkte jag, detta är en plats helt fri från onda drömmar och rädda tankar.
På morgonen vaknade jag ändå av skränet från fågeldemonerna. När jag tittade ut såg jag att de svarta satt på taket till den geer där pojken med de konstiga ögonen bodde.
- Det är nära nu, det är nära nu, skrek de.
Jag tittade på Gulun och undrade om jag skulle berätta för henne om fåglarna. Hon borde faktiskt bry sej om fåglarna.
- Gulun, titta där, sa jag och pekade.
- Ja, där står Botarens Geer, svvarade hon.
- Vad sitter på taket, Gulun. Varför sitter de där. Skräm bort dem, snälla Gulun.Skräm bort dem !
Gulun satte sej på huk och tog tag i båda mina axlar. Hon såg på mej länge.
- Vad ser du på taket, lilla vackra Aio ?
- Fågeldemonerna sitter på taket och skriker, sa jag,snälla Gulun, skräm bort dem så de inte hackar i pojkens ögon.
onsdag 23 december 2009
fall julesnö och susa djupa mo...
Nu börjar det på nåt sätt falla på plats. Julen alltså. Granen står och glittrar i hörnet och skinkan är griljerad. I och för sig har man väl firat jul på mer välstädade ställen. Men det finns väl ett liv efter jul också.
Kanske handlar det om det. Tillåta sej att njuta av julen, helt enkelt.
God och glad jul till er alla !
Kanske handlar det om det. Tillåta sej att njuta av julen, helt enkelt.
God och glad jul till er alla !
tisdag 22 december 2009
Var kommer barnen in
Vad gör vi med våra barn när vi som en gång har satt dem till världen meddelar att vi inte älskar varandra längre. Mamma och pappa väljer att gå skilda vägar. Bor inte ihop längre. Kanske inte ens pratar med varandra. Kanske bara väser mellan hårt sammanpressade tänder de gånger vi måste träffas, för barnens skull.
Vi vuxna väljer ett annat liv. Ett där vi så småningom kan lägga alla lögner och svek och sårade känslor åt sidan och gå vidare mot något nytt och förhoppningsvis bättre. Men barnen har inte valt. De slängs ut i en helt ny tillvaro. Deras karta måste i grunden ritas om. Den barndom de trodde var lycklig och trygg kanske plötsligt ser ut som en tom kuliss. De kanske hela tiden går och saknar den förälder som de för tillfället inte är hos. Eller ett barndomshem som de inte bor i längre.
Barn är tappra. De anpassar sej. Packar sin väska. Vinkar hejdå och sätter igång med det nya livet. Vi vuxna tittar på varandra och säger:
- Det här gick ju bra. Ja, vilken tur att vi tänkte på barnen.
Men vad händer på insidan. Hur lång tid tar det för ett barn att läka en skilsmässa ? Hur lång tid tar det att glömma de år och månader då föräldrarna tittade förbi varandra och pratade med irriterade röster vid varje hämtning och lämning.
Vi vuxna stöttar varandra, pratar och ältar med vänner och släktingar. Får vansinnesutbrott och gråter. Allt det lever barnen i. Hör, ser, registrerar och drar slutsatser. Vilka slutsatser drar de ? Var finns det utrymme där de kan reagera. Inte hemma för där finns det sköra föräldrar. Inte i skolan för där ställs det samma prestationskrav som vanligt.
Ekvationen är väl på många sätt olöslig eftersom det troligen inte är bra för någon unge att bo med två föräldrar som avskyr varandra. Men vi som är vuxna kanske kunde tänka på barns sorg och saknad.Och att en så genomgripande förändring som man inte själv har valt kan ta år att komma till rätta med. Vi kanske till och med kan bjuda på stunder av lugn och ro ibland för ett barn att vila och sörja i.
Om du gör det ibland för mina barn så kan jag göra det för dina......
Vi vuxna väljer ett annat liv. Ett där vi så småningom kan lägga alla lögner och svek och sårade känslor åt sidan och gå vidare mot något nytt och förhoppningsvis bättre. Men barnen har inte valt. De slängs ut i en helt ny tillvaro. Deras karta måste i grunden ritas om. Den barndom de trodde var lycklig och trygg kanske plötsligt ser ut som en tom kuliss. De kanske hela tiden går och saknar den förälder som de för tillfället inte är hos. Eller ett barndomshem som de inte bor i längre.
Barn är tappra. De anpassar sej. Packar sin väska. Vinkar hejdå och sätter igång med det nya livet. Vi vuxna tittar på varandra och säger:
- Det här gick ju bra. Ja, vilken tur att vi tänkte på barnen.
Men vad händer på insidan. Hur lång tid tar det för ett barn att läka en skilsmässa ? Hur lång tid tar det att glömma de år och månader då föräldrarna tittade förbi varandra och pratade med irriterade röster vid varje hämtning och lämning.
Vi vuxna stöttar varandra, pratar och ältar med vänner och släktingar. Får vansinnesutbrott och gråter. Allt det lever barnen i. Hör, ser, registrerar och drar slutsatser. Vilka slutsatser drar de ? Var finns det utrymme där de kan reagera. Inte hemma för där finns det sköra föräldrar. Inte i skolan för där ställs det samma prestationskrav som vanligt.
Ekvationen är väl på många sätt olöslig eftersom det troligen inte är bra för någon unge att bo med två föräldrar som avskyr varandra. Men vi som är vuxna kanske kunde tänka på barns sorg och saknad.Och att en så genomgripande förändring som man inte själv har valt kan ta år att komma till rätta med. Vi kanske till och med kan bjuda på stunder av lugn och ro ibland för ett barn att vila och sörja i.
Om du gör det ibland för mina barn så kan jag göra det för dina......
fredag 18 december 2009
Inte jag, inte !
Nä, just det.
Ibland vet man ju inte alls vad man vill. Det där blev fel. Nu kommer den sanna versionen.
Ganska ofta vet jag inte vad jag vill. Men nästan alltid vet jag precis vad jag inte vill. Frågan är om detta innebär att jag är i grunden negativ person ? Fast ibland har jag fel även när det gäller vad jag inte vill så då är jag väl kanske bara velig då.....
Här följer en lista på saker jag trodde att jag absolut inte ville göra men som visar sej gå alldeles utmärkt ändå:
Sluta dricka kaffe = gick hur bra som helst, när abstinensen var avklarad. Jag saknar det väldigt sällan.
Läsa Aftonbladet varje dag= Jodå, lika enkelt att avstå det. Fast ingen abstinens. Hör på något sätt ihop med ovanstående.
Sova på rygg= Fungerar bra
Springa en mil= Går finemang det med. Saknar det tom när jag inte har möjlighet eller tid.
Bli kär= Ja, vadå. Det gick ju bara inte låta bli !
Skriva blogg= Varför trodde jag att jag inte ville göra det. Det är ju skitkul.
Ibland vet man ju inte alls vad man vill. Det där blev fel. Nu kommer den sanna versionen.
Ganska ofta vet jag inte vad jag vill. Men nästan alltid vet jag precis vad jag inte vill. Frågan är om detta innebär att jag är i grunden negativ person ? Fast ibland har jag fel även när det gäller vad jag inte vill så då är jag väl kanske bara velig då.....
Här följer en lista på saker jag trodde att jag absolut inte ville göra men som visar sej gå alldeles utmärkt ändå:
Sluta dricka kaffe = gick hur bra som helst, när abstinensen var avklarad. Jag saknar det väldigt sällan.
Läsa Aftonbladet varje dag= Jodå, lika enkelt att avstå det. Fast ingen abstinens. Hör på något sätt ihop med ovanstående.
Sova på rygg= Fungerar bra
Springa en mil= Går finemang det med. Saknar det tom när jag inte har möjlighet eller tid.
Bli kär= Ja, vadå. Det gick ju bara inte låta bli !
Skriva blogg= Varför trodde jag att jag inte ville göra det. Det är ju skitkul.
tisdag 15 december 2009
lördag 12 december 2009
Julen står för dörren
Eller strax förut är det i alla fall. Om nu inte något väldigt oförutsett händer så kommer det att bli rätt ruschigt här med betygssättning, grisfotskokning, öppethusjoxande, kakbakning, paketsnörekrusning, julgransfotning, revbensspjällsspjälkning, skinkgrilljering, hetsstädning och allt annat som hör till en vanlig hederlig svensk jul. Därför tänker jag låta Aio sitta där uppe vid svarta kullarna och vila sej ett tag. Hon ska få bada i bäcken och klättra omkring i bergen tillsammans med fölet och sedan får tiden utvisa vad det ska bli av detta underliga lilla barn.
Nordöstra mongoliet 24
Vandringen mot de svarta kullarna blev svår. Mina fötter gjorde mer och mer ont för varje dag vi gick. Det tunna skinnet nöttes och blev till stora blåsor som sprack om kvällarna. Jag blev tvungen att rida på jaken fast hettan om eftermiddagarna gjorde flugorna alldeles galna. Jag hade kliande variga bett över hela kroppen. Jag var ledsen och kunde inte förstå varför vi skulle ge oss iväg på den här dumma vandringen. Svarta kullarna. Det hördes ju på namnet hur dåligt det stället var.
Vi vandrade åt och sov. Det var allt. Till och med Gulun slutade sjunga och berätta. Dagarna kändes evighetslånga. Vi var i rörelse hela tiden det var ljust. De som fortfarande var svaga efter den svåra vintern blev allt sämre.
Redan på vandringens andra dag fick de lov att binda fast pojken med de konstiga ögonen på en släpa. Han orkade inte gå alls och inte sitta heller. Han låg där och var alldeles likblek. Han hade till och med slutat hosta. Bredvid honom gick den långa gubben med alla de svarta asfåglarna i sällskap. De som hackar i folks ögon och krafsar med klorna efter lever och hjärta.Jag ville inte se på dem samtidigt som jag inte kunde låta bli att stirra. Jag hatade dem med ett vitt lågande hat men var samtidigt så rädd för dem att drömde hemska mardrömmar på natten och vaknade skrikande av att jag rev och klöste i mina egna ögon. Jag såg att Gulun blev bekymrad och jag försökte berätta för henne om fåglarna men hon lyssnade inte på mej. Dagen efter ville jag visa fåglarna för henne men hon verkade inte som hon såg dem. Jag vet inte varför Gulun inte kunde gå dit och schasa bort fåglarna.
Efter några dagar började slätten förändras. Den övergick i mjuka kullar som ständigt klättrade uppåt. Det blev jobbigt för de vuxna som bar tunga bördor på sina ryggar Vi följde en liten bäck som dansade och glittrade i solen. Människorna började titta på varandra och le lyckligt fast svetten rann i deras pannor. Sedan kom en lång uppförsbacke och bakom den en mjuk platå med en hög klippa i ryggen. Nerför klippan kastade sig den lilla bäcken och gjorde en liten blank damm där den nådde marken. Människorna ropade glada ord till varandra och någon började sjunga. Vinden kändes sval och frisk häruppe och jag såg mej omkring och jag log.
Vi vandrade åt och sov. Det var allt. Till och med Gulun slutade sjunga och berätta. Dagarna kändes evighetslånga. Vi var i rörelse hela tiden det var ljust. De som fortfarande var svaga efter den svåra vintern blev allt sämre.
Redan på vandringens andra dag fick de lov att binda fast pojken med de konstiga ögonen på en släpa. Han orkade inte gå alls och inte sitta heller. Han låg där och var alldeles likblek. Han hade till och med slutat hosta. Bredvid honom gick den långa gubben med alla de svarta asfåglarna i sällskap. De som hackar i folks ögon och krafsar med klorna efter lever och hjärta.Jag ville inte se på dem samtidigt som jag inte kunde låta bli att stirra. Jag hatade dem med ett vitt lågande hat men var samtidigt så rädd för dem att drömde hemska mardrömmar på natten och vaknade skrikande av att jag rev och klöste i mina egna ögon. Jag såg att Gulun blev bekymrad och jag försökte berätta för henne om fåglarna men hon lyssnade inte på mej. Dagen efter ville jag visa fåglarna för henne men hon verkade inte som hon såg dem. Jag vet inte varför Gulun inte kunde gå dit och schasa bort fåglarna.
Efter några dagar började slätten förändras. Den övergick i mjuka kullar som ständigt klättrade uppåt. Det blev jobbigt för de vuxna som bar tunga bördor på sina ryggar Vi följde en liten bäck som dansade och glittrade i solen. Människorna började titta på varandra och le lyckligt fast svetten rann i deras pannor. Sedan kom en lång uppförsbacke och bakom den en mjuk platå med en hög klippa i ryggen. Nerför klippan kastade sig den lilla bäcken och gjorde en liten blank damm där den nådde marken. Människorna ropade glada ord till varandra och någon började sjunga. Vinden kändes sval och frisk häruppe och jag såg mej omkring och jag log.
lördag 5 december 2009
Nordöstra mongoliet 23
Det verkade som om pojken klarade sej i alla fall. Jag såg honom ibland ute fast han gick böjd som en mycket gammal människa. Och han hostade mycket.
Människorna samlade grönt som gick att äta. Jag fick följa Gulun på långa strövtåg på slätten och hon visade mej vilka växter vi skulle ta på olika ställen. Vindsnabba och fölet gick alltid med och när jag blev trött fick jag åka på Vindsnabbas rygg. Stona och fåren gav mjölk igen så det fanns mat. Jag var mätt nästan varje dag. Det blev varmare och varmare. Jag sprang halvnaken i gräset och jagade de stora blå fjärilarna medan Gulun satt vid geerens öppning och skrattade åt mej. Det var ljuvliga dagar och jag trodde att de skulle vara i evighet men en morgon när jag stack ut huvudet och nosade på vinden var allt förändrat.
Alla hästarna stog i en lång rad inne i lägret De bar klövjeväskor eller drog på släpor. Män, kvinnor och barn höll på att packa ihop saker. En familj höll till och med på att riva sin geer. Var skulle de nu bo ? Jag ropade på Gulun så hon skulle få se vad tokigt alla bar sej åt men hon bara skrattade och rufsade mej i håret. Gulun gick ut och ropade på Vindsnabba. Hon tog fram en sele ur en kista och två långa stänger som hon hämtade från bakre väggen på geeren. Snart stod Vindsnabba selad framför en släpa precis som de andra hästarna och Gulun satte igång att packa. Alla kistor och påasr snördes fast på släpan med breda läderremmar. Sedan kom några män och plockade ner hela geeren och band fast det på en släpa som drogs av en av jakarna.
Av hela det stora lägret fanns knappt ett spår kvar. Bara en lång rad med hästar och jakar, en grupp människor och en flock får. Så började alla röra sej bort över den vida slätten. Jag undrade över vart vi var på väg.Jag tänkte på hur oerhört små vi var där vi gick under den klarblå himlen. Gulun talade om att det var vårflytten. Vi skulle gå till de svarta kullarna och ha vårt sommarläger där. sex eller sju dagar skulle vi vara på vandring.
Nu blev jag tvungen att gå. Vindsnabba hade så mycket att dra på att hon inte ville ha mej på ryggen.På eftermiddagen var jag jättetrött och hade ont i fötterna. Gulun prövade att bära mej men jag var för tung. Till slut satte honmej på jakens breda rygg. Det tyckte jag inte alls om. Den tjocka jakullen kliade och stacks mot mina bara ben och det fanns fullt med flugor som bets. Dessutom luktar jakar illa. När det äntligen mörknade och Människorna stannade och tände eldar var jag så trött att jag somnade utan kvällsmat.
Människorna samlade grönt som gick att äta. Jag fick följa Gulun på långa strövtåg på slätten och hon visade mej vilka växter vi skulle ta på olika ställen. Vindsnabba och fölet gick alltid med och när jag blev trött fick jag åka på Vindsnabbas rygg. Stona och fåren gav mjölk igen så det fanns mat. Jag var mätt nästan varje dag. Det blev varmare och varmare. Jag sprang halvnaken i gräset och jagade de stora blå fjärilarna medan Gulun satt vid geerens öppning och skrattade åt mej. Det var ljuvliga dagar och jag trodde att de skulle vara i evighet men en morgon när jag stack ut huvudet och nosade på vinden var allt förändrat.
Alla hästarna stog i en lång rad inne i lägret De bar klövjeväskor eller drog på släpor. Män, kvinnor och barn höll på att packa ihop saker. En familj höll till och med på att riva sin geer. Var skulle de nu bo ? Jag ropade på Gulun så hon skulle få se vad tokigt alla bar sej åt men hon bara skrattade och rufsade mej i håret. Gulun gick ut och ropade på Vindsnabba. Hon tog fram en sele ur en kista och två långa stänger som hon hämtade från bakre väggen på geeren. Snart stod Vindsnabba selad framför en släpa precis som de andra hästarna och Gulun satte igång att packa. Alla kistor och påasr snördes fast på släpan med breda läderremmar. Sedan kom några män och plockade ner hela geeren och band fast det på en släpa som drogs av en av jakarna.
Av hela det stora lägret fanns knappt ett spår kvar. Bara en lång rad med hästar och jakar, en grupp människor och en flock får. Så började alla röra sej bort över den vida slätten. Jag undrade över vart vi var på väg.Jag tänkte på hur oerhört små vi var där vi gick under den klarblå himlen. Gulun talade om att det var vårflytten. Vi skulle gå till de svarta kullarna och ha vårt sommarläger där. sex eller sju dagar skulle vi vara på vandring.
Nu blev jag tvungen att gå. Vindsnabba hade så mycket att dra på att hon inte ville ha mej på ryggen.På eftermiddagen var jag jättetrött och hade ont i fötterna. Gulun prövade att bära mej men jag var för tung. Till slut satte honmej på jakens breda rygg. Det tyckte jag inte alls om. Den tjocka jakullen kliade och stacks mot mina bara ben och det fanns fullt med flugor som bets. Dessutom luktar jakar illa. När det äntligen mörknade och Människorna stannade och tände eldar var jag så trött att jag somnade utan kvällsmat.
De levandes skara
Somliga saker är liksom levande, fast de inte är det. Om man skulle fråga en mej närstående två-och-ett-halvt-åring om vad som är levande skulle hon nog tycka det var en underlig fråga. I hennes värld finns faktiskt inga döda ting. Men som vuxen har man ju lärt sej att levande det är människor och djur och så i viss mån växter. Fast de lever på ett lite annat sätt. Det här låter ju enkelt men det är inte sant. Det finns gränsfall. Sånt som känns som ett liv fast det är en sak.
Komposten till exempel, en gång lyckades jag få ordentlig snurr på en varmkompost. Den var rund, mjuk och avgav värme även under kyliga höstkvällar. Det var nästan omöjligt att låta bli att prata med den när man gick dit med pärskal och matrester. En annan sak som känns oerhört levande är surdeg. En riktig surdeg, gjord på ekologiskt grovmjöl och matad under tre dygn helst när det var fullmåne har både karaktär och personlighet. Man måste bli lite kompis med den och fråga den vilka kryddor den går ihop med och vilken temperatur den vill ha. Men när man har gjort det så har man plötsligt ett fantastiskt bröd som man kan mata de levande med.
Komposten till exempel, en gång lyckades jag få ordentlig snurr på en varmkompost. Den var rund, mjuk och avgav värme även under kyliga höstkvällar. Det var nästan omöjligt att låta bli att prata med den när man gick dit med pärskal och matrester. En annan sak som känns oerhört levande är surdeg. En riktig surdeg, gjord på ekologiskt grovmjöl och matad under tre dygn helst när det var fullmåne har både karaktär och personlighet. Man måste bli lite kompis med den och fråga den vilka kryddor den går ihop med och vilken temperatur den vill ha. Men när man har gjort det så har man plötsligt ett fantastiskt bröd som man kan mata de levande med.
fredag 4 december 2009
Omvärdera
Det finns ju ord och företeelser som man har lite svårt för så där rent allmänt. Ett sånt ord är ordet mysig med den mysko avledningen mys. Hela ordet har gett mej rysningar. Vet inte riktigt varför. Kanske för att det används för att beskriva chipspåsar. Eller för att det har något framtvingat och krampaktigt över sig. Tänk vilka eoner av ångest det kan gömma sig i ett sånt här utrop:
- Nu har vi det väl ändå mysigt !
Det är ungefär som de där som önskar sej en upplevelse på sin födelsedag. Vad är en upplevelse ? Jo, något som känns lite extra och sedan dröjer sig kvar. Hur kan man förpacka och ge bort något sånt? För en person kan det vara en upplevelse att få äta sej mätt medan en annan inte tycker att en femrätters gourmetmiddag är just nåt särskilt.
Mysigär lite likadant. Vi försöker schemalägga och framkalla mysandet med allehanda tricks och knep och då ger det bara en sur smak av något som borde ha varit bra men inte riktigt känns så. Så har jag tänkt. Men nu börjar jag inse att myset finns. Det existerar som en liten varm känsla någonstans i närheten av hjärtat. En känsla som lägger sej som en liten varm filt kring en massa små händelser i vardagen. Att ta en promenad med någon man tycker om är mysigt, att läsa godnattsaga för ett sömnigt litet barn, tända det första adventsljuset, sjunga en julsång tillsammans.Låt oss återerövra myset från chipsreklamen. Låt oss gå ut i vintermörkret under det kraftfulla slagordet Reclaim the mys
- Nu har vi det väl ändå mysigt !
Det är ungefär som de där som önskar sej en upplevelse på sin födelsedag. Vad är en upplevelse ? Jo, något som känns lite extra och sedan dröjer sig kvar. Hur kan man förpacka och ge bort något sånt? För en person kan det vara en upplevelse att få äta sej mätt medan en annan inte tycker att en femrätters gourmetmiddag är just nåt särskilt.
Mysigär lite likadant. Vi försöker schemalägga och framkalla mysandet med allehanda tricks och knep och då ger det bara en sur smak av något som borde ha varit bra men inte riktigt känns så. Så har jag tänkt. Men nu börjar jag inse att myset finns. Det existerar som en liten varm känsla någonstans i närheten av hjärtat. En känsla som lägger sej som en liten varm filt kring en massa små händelser i vardagen. Att ta en promenad med någon man tycker om är mysigt, att läsa godnattsaga för ett sömnigt litet barn, tända det första adventsljuset, sjunga en julsång tillsammans.Låt oss återerövra myset från chipsreklamen. Låt oss gå ut i vintermörkret under det kraftfulla slagordet Reclaim the mys
tisdag 1 december 2009
Big Wheels keep on turning
Ja, det snurrar på och nu är vi inne i den stora snurr som kallas advent. Den påminner om ett vilt accelererande vanvett... Eller förresten... Det behöver väl kanske inte vara så. Det kanske kan vara en lugn vilsam och vacker tid. Det gäller bara att hålla måstespökena och bordedemonerna i någorlunda korta tyglar så kan det nog ordna sej.
Såna här särskilda tider på året brukar påminna mej om hur det var förra gången. Alltså förra året när vi gick in i advent. Då var det alldels hopplöst. Nattsvart och dödstrist. Allt kändes fel, skavde och gjorde ont. Alla tankar låg och malde allt som hade gått fel i det förflutna och ingen ljusning fanns. Det blev en tung jul då egentligen ingen var glad men alla låtsades.
Nu har årets jul snurrat ett varv sedan dess och allt är förändrat. Tankarna ligger hos framtiden. Det finns gott om både hopp och framtidstro. Och jag tror alldels säkert att julen blir alldeles underbar i år.
Såna här särskilda tider på året brukar påminna mej om hur det var förra gången. Alltså förra året när vi gick in i advent. Då var det alldels hopplöst. Nattsvart och dödstrist. Allt kändes fel, skavde och gjorde ont. Alla tankar låg och malde allt som hade gått fel i det förflutna och ingen ljusning fanns. Det blev en tung jul då egentligen ingen var glad men alla låtsades.
Nu har årets jul snurrat ett varv sedan dess och allt är förändrat. Tankarna ligger hos framtiden. Det finns gott om både hopp och framtidstro. Och jag tror alldels säkert att julen blir alldeles underbar i år.
Nordöstra mongoliet 22
Det var ljust och varmt under Guluns vilja. Det sprakade lite om luften. De hemska fåglarna såg mycket mindre ut här innifrån. Jag hade hört sången så många gånger att den satt i mitt huvud. Jag sjöng jag också och fasans fåglar krympte ännu mer.
Plötsligt kom det en lång och farlig figur som bröt ljuskretsen. Han skrek och rasslade. Han hade horn på huvudet och en av de svarta demonerna på axeln. Han böjde sig ner för att ta pojken från Gulun. Fågeln körde fram näbben för att nypa honom och jag blev rasande. Jag flög rakt mot den långe och klöste honom överallt där jag kom åt. Jag hoppade upp och försökte få tag i fågeln men den flög bort. En massa Människor kom och höll fast mej. Jag morrade och ylade som ett vilt djur. Jag högg och rev efter alla händer. Raseriet sköljde igenom mej gång på gång. Hur kunde Gulun låta den där hemske mannen ta pojken och ge honom åt fåglarna. Vi försökte ju rädda honom från att bli sönderhackad.
När ilskan hade lagt sej grät jag i Guluns knä ända tills jag kände mej alldeles tom och torr innombords.
- Lilla vackra Aio, sa Gulun, du och jag måste alltid veta vad vi kan göra och vad vi inte kan göra. Vi kan inte råda över hur Människorna lever sina liv. Endast döden får du och jag sköta. Döendet i strid, dödandet i jakten. Döden är alltid en förutsättning för livet och gudarna styr allt till det bästa. Och ändå, Gulun suckade, och ändå skulle jag gärna vilja att just den här pojken kunde få leva.
- Men vi är de utanförstående och kan inte gå mellan barn och föräldrar, avslutade hon. Vi reste oss stelbent och tungt från fällen och gick in till vår kvällsmat.
När vi hade lagt oss den kvällen berättade Gulun för första gången den långa historien om hur hon hittade mej. Den skulle jag sedan få höra nästan varje kväll under hela min barndom.
Plötsligt kom det en lång och farlig figur som bröt ljuskretsen. Han skrek och rasslade. Han hade horn på huvudet och en av de svarta demonerna på axeln. Han böjde sig ner för att ta pojken från Gulun. Fågeln körde fram näbben för att nypa honom och jag blev rasande. Jag flög rakt mot den långe och klöste honom överallt där jag kom åt. Jag hoppade upp och försökte få tag i fågeln men den flög bort. En massa Människor kom och höll fast mej. Jag morrade och ylade som ett vilt djur. Jag högg och rev efter alla händer. Raseriet sköljde igenom mej gång på gång. Hur kunde Gulun låta den där hemske mannen ta pojken och ge honom åt fåglarna. Vi försökte ju rädda honom från att bli sönderhackad.
När ilskan hade lagt sej grät jag i Guluns knä ända tills jag kände mej alldeles tom och torr innombords.
- Lilla vackra Aio, sa Gulun, du och jag måste alltid veta vad vi kan göra och vad vi inte kan göra. Vi kan inte råda över hur Människorna lever sina liv. Endast döden får du och jag sköta. Döendet i strid, dödandet i jakten. Döden är alltid en förutsättning för livet och gudarna styr allt till det bästa. Och ändå, Gulun suckade, och ändå skulle jag gärna vilja att just den här pojken kunde få leva.
- Men vi är de utanförstående och kan inte gå mellan barn och föräldrar, avslutade hon. Vi reste oss stelbent och tungt från fällen och gick in till vår kvällsmat.
När vi hade lagt oss den kvällen berättade Gulun för första gången den långa historien om hur hon hittade mej. Den skulle jag sedan få höra nästan varje kväll under hela min barndom.
fredag 27 november 2009
Finkläder
Förr i tiden hade man finkläder. Ja, iallafall jag. Sånt man bara fick ta på sej vid vissa speciella tillfällen. De hängde i garderoben i väntan på att det skulle bli jul eller midsommar eller födelsedag. Det gick an att sträcka in armen där i mörkret och känna på det fina materialet och titta på färgerna. Tänka lite på hur härligt det skulle kännas att ta på sej de där fina kläderna.Men använda dem fick man inte. De kunde ju bli förstörda. Ibland hände det att den där dagen då finkläderna skulle på var så långt borta att när den väl kom var kläderna för små. Ett annat problem var att man var så ovan vid att använda dem att de skavde och kändes obekväma och allmänt fel.
Numera är det inte så vanligt att vi behandlar kläder på det viset. De flesta tar nog på sej det de känner för. Men hur gör vi med ord ?
De största och vackraste orden sparar vi på. Vi nöter inte på dem till vardags. Nån gång längst inne i mörkret står vi och känner på ord om kärlek och längtan, sorg och ensamhet, hopp och förtvivlan. Sedan stänger vi dörren för att inte nöta ut dem. Kanske tar vi fram dem till nån begravning.
Numera är det inte så vanligt att vi behandlar kläder på det viset. De flesta tar nog på sej det de känner för. Men hur gör vi med ord ?
De största och vackraste orden sparar vi på. Vi nöter inte på dem till vardags. Nån gång längst inne i mörkret står vi och känner på ord om kärlek och längtan, sorg och ensamhet, hopp och förtvivlan. Sedan stänger vi dörren för att inte nöta ut dem. Kanske tar vi fram dem till nån begravning.
tisdag 24 november 2009
En helt annan historia
De tre små säkerhetsexperterna
Det var en gång tre små säkerhetsexperter som bodde i en stor stad långt, långt borta. De tre hade nyss fått ansvaret för säkerheten på var sin stor bank. När de lämnade säkerhetsexpertskolan för att börja med bankjobben förmanade deras snälla lärare dem:
”Tänk på säkerheten annars kommer den stora stygga ryska maffian och rånar bankerna på alla pengarna”.
”Ja, ja vi ska” Trallade de tre små säkerhetsexperterna och gav sej glatt ut i storstadsnatten.
Den första lilla säkerhetsexperten han ville göra undan sitt arbete så snart som möjligt så han skulle kunna ägna sej på heltid åt att spela internetpoker.
”Det är väl inte så noga” tänkte han och köpte in säkerhetsutrustningen till banken av några killar med stora tatueringar som stod och hängde nere vid gathörnet. Sedan lejde han in några pojkar från en närbelägen ungdomsvårdsskola för att sköta monteringen. De sprang runt i banken hela natten och drog kablar kors och tvärs. Sen var det färdigt.
” Bra” tänkte säkerhetsexperten. ”Nu kan jag sitta i mitt fina tjänsterum och spela poker medan jag håller ett öga på monitorn”
Den andre lille säkerhetsexperten tänkte ett tag på säkerheten men tyckte det verkade så jobbigt att jämföra olika larmanordningar att han helt enkelt köpte det billigaste som fanns på Rusta. Han ville bli snabbt klar med sitt arbete så att han skulle få tid att sitta och spela Guitar Hero med sej själv. Han kopplade snabbt ihop hela larmet och satte det i bankvalvet. Sedan gick han in på sitt fina tjänsterum och började spela.
Den tredje lille säkerhetsexperten var mycket ordentlig och samvetsgrann. Han läste alla konsumentverkets tester av olika larmsystem och valde sedan det allra bästa. Han installerade det ordentligt. Dessutom patrullerade han runt i banklokalerna både natt och dag för att se till att inget skulle kunna hända. Hela tiden tänkte han på att bankens pengar måste vara säkra för den stora stygga ryska maffian.
Ute på gatorna i den stora staden sålde ungdomarna från ungdomsvårddskolan snart alla larmkoderna till några svartmuskiga typer som bröt på något slaviskt språk. Dessa gick genast och gav dem till den stora stygga ryska maffian. Medan den lille säkerhetsexperten satt och förlorade sitt löneförskott på poker smög den stora stygga ryska maffian in och tog alla bankens pengar. När det hela upptäcktes nästa morgon var den lille säkerhetsexperten mycket, mycket olycklig. Ja, han var i själva verket så olycklig att hans chefer fann det för gott att ge honom ett halvårs vistelse på ett hem för grava spelmissbrukare.
Den stora stygga ryska maffian hade redan börjat undersöka bank nummer två. De upptäckte snart vilken typ av larm som fanns och hur de skulle ta sej förbi det. De klippte några ledningar och gick in och bar ut alla pengarna medan den lille säkerhetsexperten flög runt i sitt tjänsterum och spelade luftgitarr som en besatt. När stölden upptäcktes nästa morgon blev den lille säkerhetsexperten mycket, mycket olycklig. Han blev så olycklig att några TV- journalister som var där tyckte han såg intressant ut och gjorde en lång intervju med honom som sedan sändes i TV4:s morgonprogram. Den lille säkerhetsexperten berättade om sina rockstjärnedrömmar på ett så rörande sätt att han blev tittarfavorit och fick spela in en julskiva hos Bert Karlsson i Skara.
Men den tredje lille säkerhetsexperten gick där ständigt och patrullerade sin bank. Han bytte larmkoderna efter ett oregelbundet mönster så ingen skurk kunde ta reda på dem. Och han kände sej mycket nöjd. Men nere på gatan strök den stora stygga ryska maffian omkring och blev allt hungrigare. Till slut kunde den inte längre låta bli. Den bara måste råna en bank till. Den prövade att köpa larmkoderna men det gick inte. Den prövade att kringå larmet men det gick inte heller. Till slut halade den stora starka ryska maffian fram sina kalashnikovs och sköt den lille säkerhetsexperten och sedan sprängde de bankvalvet. Den lille säkerhetsexperten låg badande i sitt blod på golvet och såg den stora stygga ryska maffian bära bort alla pengarna.
- Det här ska ju inte hända Jag har ju gjort allting rätt, tänkte den lille säkerhetsexperten medan han sakta förblödde och dog.
Det var en gång tre små säkerhetsexperter som bodde i en stor stad långt, långt borta. De tre hade nyss fått ansvaret för säkerheten på var sin stor bank. När de lämnade säkerhetsexpertskolan för att börja med bankjobben förmanade deras snälla lärare dem:
”Tänk på säkerheten annars kommer den stora stygga ryska maffian och rånar bankerna på alla pengarna”.
”Ja, ja vi ska” Trallade de tre små säkerhetsexperterna och gav sej glatt ut i storstadsnatten.
Den första lilla säkerhetsexperten han ville göra undan sitt arbete så snart som möjligt så han skulle kunna ägna sej på heltid åt att spela internetpoker.
”Det är väl inte så noga” tänkte han och köpte in säkerhetsutrustningen till banken av några killar med stora tatueringar som stod och hängde nere vid gathörnet. Sedan lejde han in några pojkar från en närbelägen ungdomsvårdsskola för att sköta monteringen. De sprang runt i banken hela natten och drog kablar kors och tvärs. Sen var det färdigt.
” Bra” tänkte säkerhetsexperten. ”Nu kan jag sitta i mitt fina tjänsterum och spela poker medan jag håller ett öga på monitorn”
Den andre lille säkerhetsexperten tänkte ett tag på säkerheten men tyckte det verkade så jobbigt att jämföra olika larmanordningar att han helt enkelt köpte det billigaste som fanns på Rusta. Han ville bli snabbt klar med sitt arbete så att han skulle få tid att sitta och spela Guitar Hero med sej själv. Han kopplade snabbt ihop hela larmet och satte det i bankvalvet. Sedan gick han in på sitt fina tjänsterum och började spela.
Den tredje lille säkerhetsexperten var mycket ordentlig och samvetsgrann. Han läste alla konsumentverkets tester av olika larmsystem och valde sedan det allra bästa. Han installerade det ordentligt. Dessutom patrullerade han runt i banklokalerna både natt och dag för att se till att inget skulle kunna hända. Hela tiden tänkte han på att bankens pengar måste vara säkra för den stora stygga ryska maffian.
Ute på gatorna i den stora staden sålde ungdomarna från ungdomsvårddskolan snart alla larmkoderna till några svartmuskiga typer som bröt på något slaviskt språk. Dessa gick genast och gav dem till den stora stygga ryska maffian. Medan den lille säkerhetsexperten satt och förlorade sitt löneförskott på poker smög den stora stygga ryska maffian in och tog alla bankens pengar. När det hela upptäcktes nästa morgon var den lille säkerhetsexperten mycket, mycket olycklig. Ja, han var i själva verket så olycklig att hans chefer fann det för gott att ge honom ett halvårs vistelse på ett hem för grava spelmissbrukare.
Den stora stygga ryska maffian hade redan börjat undersöka bank nummer två. De upptäckte snart vilken typ av larm som fanns och hur de skulle ta sej förbi det. De klippte några ledningar och gick in och bar ut alla pengarna medan den lille säkerhetsexperten flög runt i sitt tjänsterum och spelade luftgitarr som en besatt. När stölden upptäcktes nästa morgon blev den lille säkerhetsexperten mycket, mycket olycklig. Han blev så olycklig att några TV- journalister som var där tyckte han såg intressant ut och gjorde en lång intervju med honom som sedan sändes i TV4:s morgonprogram. Den lille säkerhetsexperten berättade om sina rockstjärnedrömmar på ett så rörande sätt att han blev tittarfavorit och fick spela in en julskiva hos Bert Karlsson i Skara.
Men den tredje lille säkerhetsexperten gick där ständigt och patrullerade sin bank. Han bytte larmkoderna efter ett oregelbundet mönster så ingen skurk kunde ta reda på dem. Och han kände sej mycket nöjd. Men nere på gatan strök den stora stygga ryska maffian omkring och blev allt hungrigare. Till slut kunde den inte längre låta bli. Den bara måste råna en bank till. Den prövade att köpa larmkoderna men det gick inte. Den prövade att kringå larmet men det gick inte heller. Till slut halade den stora starka ryska maffian fram sina kalashnikovs och sköt den lille säkerhetsexperten och sedan sprängde de bankvalvet. Den lille säkerhetsexperten låg badande i sitt blod på golvet och såg den stora stygga ryska maffian bära bort alla pengarna.
- Det här ska ju inte hända Jag har ju gjort allting rätt, tänkte den lille säkerhetsexperten medan han sakta förblödde och dog.
söndag 22 november 2009
Avsnitt tjugoett
Nästa morgon blåste ljumma vindar och hela stäppen lyste grön under solen. Hästarna och fåren gick långt ifrån människornas läger och betade. Jakarna idisslade i solen och tiotusen svalor flög högt uppe i det blå.
Jag satt i gräset utanför geeren och sjöng för min docka som Gulun hade snott ihop åt mej av två tygtrasor. Efter ett tag hörde jag någon som hostade. Det rosslade och pep.Det kom från baksidan av våran ljusgrå geer.Ljudet lät otäckt och jag blev så rädd att jag började gråta. Gulun kom ut för att se till mej och hon gick genast vidare för att söka efter den som hostade. När hon kom tillbaka bar hon en pojke i sin famn. Han var lång och stor, tyckte jag men fruktansvärt mager och alldeles grå i skinnet. Han andades konstigt och tungt. När han hostade skakade hela hans kropp. Gulun satte ner pojken och gick in efter den stora jakfällen.
Nu var det pojkens tur att ligga på fällen ute i den friska luften. Han fick te med extra mycket jaksmör i av Gulun. Men han orkade nästan inte ens smaka på det.Hela tiden stirrade han på mej. Det var något konstigt med hans ögon.
Efter en stund la han sej ner och blundade i solen. Gulun satt och såg på hans bröstkorg och lyssnade på hans tunga andhämtning. Sakta skakade hon på huvudet.
-Jag visste att hon skulle klara sej, viskade pojken, jag ville bara se henne. Nu när hon är frisk. Jag visste det....
Sedan kom ett fruktansvärt hostanfall och Gulun höll om honom och strök honom sakta över ryggen. Ryggraden syntes genom hans skinnkolt.
Solen gick sakta över himlen och började sänka sej i väster och pojken låg i Guluns famn och kämpade för varje andetag. Det lät som det gjorde ont att andas. Så helt plötsligt blev allt lungt. Andetagen blev så små och ytliga att de knappt märktes längre. Gulun böjde huvudet bakåt och såg upp på himlen och hennes starka, klara röst började sjunga.
Gå inte din väg
stanna här hos oss.
Dina bröder och systrar
behöver din styrka och ditt mod.
Dina ofödda barn behöver sin far.
Du har tusen soliga dagar kvar
Vi behöver din smidighet och snabbhet
i jakten över stäppen.
Vi behöver din klokhet
när vi lägger råd.
Alla ni fågeldemoner
med vassa näbbar
ni får hacka efter
någon annans ögon
och riva med klorna
i ett annat hjärta
Vår vän stannar här
hos oss.
Gulun sjöng så högt och starkt att alla Människorna kom ut och tittade. Hon sjöng som om hon försöökte skrämma bort en farlig fiende med sin sång.Jag såg hennes vilja ligga som ett band av ljus kring henne och pojken. När hon sjöng om fågeldemonerna skymdes solen plötsligt av vingar. Svarta fåglar samlades på taken till geerena runt omkring. En del hoppade på marken fram mot gulun och pojken. De tittade på dem med sina runda,rovlystna ögonDe satt där och bara väntade på att få hugga sina gula näbbar i kött. De ville riva och slita och hacka. Jag ville skydda mina ögon för jag visste att de skulle försöka hacka mej i ögonen men jag var så rädd att jag inte kunde lyfta händerna. Jag ville ropa på Gulun så att hon skulle rädda mej. Varför skulle hon bry sig om en främmande pojke.
-Hjälp mej istället, ville jag ropa. Men jag kunde inte.
Guluns sång gick snabbare och ljöd högre för varje gång hon tog om den. Bandet av ljus sken allt klarare.Det flöt ut och blev större Jag flyttade mej sakta in i ljuskretsen. Gulun hade hört min tanke. Jag var inte ensam.
Jag satt i gräset utanför geeren och sjöng för min docka som Gulun hade snott ihop åt mej av två tygtrasor. Efter ett tag hörde jag någon som hostade. Det rosslade och pep.Det kom från baksidan av våran ljusgrå geer.Ljudet lät otäckt och jag blev så rädd att jag började gråta. Gulun kom ut för att se till mej och hon gick genast vidare för att söka efter den som hostade. När hon kom tillbaka bar hon en pojke i sin famn. Han var lång och stor, tyckte jag men fruktansvärt mager och alldeles grå i skinnet. Han andades konstigt och tungt. När han hostade skakade hela hans kropp. Gulun satte ner pojken och gick in efter den stora jakfällen.
Nu var det pojkens tur att ligga på fällen ute i den friska luften. Han fick te med extra mycket jaksmör i av Gulun. Men han orkade nästan inte ens smaka på det.Hela tiden stirrade han på mej. Det var något konstigt med hans ögon.
Efter en stund la han sej ner och blundade i solen. Gulun satt och såg på hans bröstkorg och lyssnade på hans tunga andhämtning. Sakta skakade hon på huvudet.
-Jag visste att hon skulle klara sej, viskade pojken, jag ville bara se henne. Nu när hon är frisk. Jag visste det....
Sedan kom ett fruktansvärt hostanfall och Gulun höll om honom och strök honom sakta över ryggen. Ryggraden syntes genom hans skinnkolt.
Solen gick sakta över himlen och började sänka sej i väster och pojken låg i Guluns famn och kämpade för varje andetag. Det lät som det gjorde ont att andas. Så helt plötsligt blev allt lungt. Andetagen blev så små och ytliga att de knappt märktes längre. Gulun böjde huvudet bakåt och såg upp på himlen och hennes starka, klara röst började sjunga.
Gå inte din väg
stanna här hos oss.
Dina bröder och systrar
behöver din styrka och ditt mod.
Dina ofödda barn behöver sin far.
Du har tusen soliga dagar kvar
Vi behöver din smidighet och snabbhet
i jakten över stäppen.
Vi behöver din klokhet
när vi lägger råd.
Alla ni fågeldemoner
med vassa näbbar
ni får hacka efter
någon annans ögon
och riva med klorna
i ett annat hjärta
Vår vän stannar här
hos oss.
Gulun sjöng så högt och starkt att alla Människorna kom ut och tittade. Hon sjöng som om hon försöökte skrämma bort en farlig fiende med sin sång.Jag såg hennes vilja ligga som ett band av ljus kring henne och pojken. När hon sjöng om fågeldemonerna skymdes solen plötsligt av vingar. Svarta fåglar samlades på taken till geerena runt omkring. En del hoppade på marken fram mot gulun och pojken. De tittade på dem med sina runda,rovlystna ögonDe satt där och bara väntade på att få hugga sina gula näbbar i kött. De ville riva och slita och hacka. Jag ville skydda mina ögon för jag visste att de skulle försöka hacka mej i ögonen men jag var så rädd att jag inte kunde lyfta händerna. Jag ville ropa på Gulun så att hon skulle rädda mej. Varför skulle hon bry sig om en främmande pojke.
-Hjälp mej istället, ville jag ropa. Men jag kunde inte.
Guluns sång gick snabbare och ljöd högre för varje gång hon tog om den. Bandet av ljus sken allt klarare.Det flöt ut och blev större Jag flyttade mej sakta in i ljuskretsen. Gulun hade hört min tanke. Jag var inte ensam.
And the winner is...
Nu ska här delas ut utmärkelser. Först och främst till Lotta och hennes tapetorkester för att den är är välskriven, rolig, engagerad, dedikerad och snyggt illustrerad. Ett måste i bloggosfären helt enkelt.
Sedan ska Susanne förstås ha en. Den får hon för att hon är en sån bra kompis och för att hon så generöst delar med sej av sina tankar och känslor i sin blogg. Tyvärr blev hon tvungen att lösenordsskydda bloggen eftersom en del människor inte kan hantera öppenhet. Det är ganska sorgligt att sånt är nödvändigt.
Sanna får den tredje utmärkelsen för att hon är en sån gullig tjej och skriver så kul.
Så här kommer den november månads blogg award. Känn er hedrade!
http://elakochkonstig.blogg.se/
http://blackbeauties.webblogg.se/
http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester
lördag 21 november 2009
Nordöstra Mongoliet 20
Hela natten dunkade trummorna och människorna sjöng och skrattade där utanför. Flera gånger försökte jag säga till Gulun att jag ville gå ut och vara med. Hon skakade på huvudet varje gång. Hon tog av sig sina fina broderade kläder och tog loss håret ur den höga hårprydnaden. Jag tittade på och medan hon flätade sitt långa hår för natten, somnade jag.
Nästa dag när jag vaknade kände jag i luften att något var förändrat. Det viskade sakta mot geerens skinntak och när jag gick ut blev jag blöt. Det regnade ett ljummet fint vårregn med små, små droppar. Himlen var alldeles jämngrå och vinden kändes mild. Det var en luft som luktade våt varm jord istället för blå himmel och kyla. När solen kom fram på eftermiddagen ångade det om marken. Jag stod vid geerens dörr och såg hur slätten. långsamt började skifta i grönt.
Nästa dag när jag vaknade kände jag i luften att något var förändrat. Det viskade sakta mot geerens skinntak och när jag gick ut blev jag blöt. Det regnade ett ljummet fint vårregn med små, små droppar. Himlen var alldeles jämngrå och vinden kändes mild. Det var en luft som luktade våt varm jord istället för blå himmel och kyla. När solen kom fram på eftermiddagen ångade det om marken. Jag stod vid geerens dörr och såg hur slätten. långsamt började skifta i grönt.
Oj, tack !
Ja, kära nån. En bloggutmärkelse. Tack Carina ! Det var kul. Men så skulle man berätta en massa saker om sig själv som ingen visste. Tio såna saker. Mitt minne är så kort numera att jag troligen inte ens vet tio saker om mej själv men jag gör väl så gott jag kan.
1 Det var nästan hopplöst för mej att lära mej läsa. Först på sommarlovet mellan första och andra klass lossnade det. Skriva kunde jag inte förrän jag gick ut fyran.
2 Jag är livrädd för fåglar. Åtminstone stora såna. Typ ankor och gäss.
3 jag har en gång spräckt knäskålen.
4 Jag gillar leverstuvning.
5 Jag har blivit tagen av polisen i Östtyskland en gång.
6 Gillar inte att äta frukost i sängen.
7 Ville bli statsminister när jag var liten.
8 Är inte allergisk mot något utom nåt tillsattsmedel som finns i hälsokostpiller. Dem blir jag sjuk av.
9 Sjunger ofta.
10. Tycker att nån kan spela "jag har drömt om en stad ovan molnen" på min begravning.
Ska skicka utmärkelsen vidare om ett tag. Jag ska bara tänka ut vilka som ska få den och varför.
tisdag 17 november 2009
Nordöstra Mongoliet 19
Då kom det ett ljus som tog bort mörkret.Min Gulun kom. Hon skrämde bort allt det mörka. Hon var lång och sträng och alla Människorna som skrek och sprang runt blev genast lugna och fogliga. Trumman tystnade. Gulun höll mej i famnen och talade till Människorna.Hon talade om iskall stickande snö och ett barn som hade förts genom snöstormen av de varghövdade. Om ett barn som sänts dem av Levia med ddet röda håret. Ett barn som skulle rädda Människorna från onda tider och hjälpa dem att gå de svåra vägarna.
Kvinnorna kom fram och gav oss de bästa bitarna av den goda maten och vi fick att dricka ur ett stort bronshorn med många figurer på. Det var renar och jägare på hornet och många,många kvinnor till häst med håret som en hög krona på huvudet.Raden av kvinnor gick spiral ner mot hornets spets.De blev mindre och mindre. Jag kände att det hade något med mej att göra. Den allra sista kvinnan var väldigt liten och ensam. Efter henne var det slut.
Gulun vred på hornet och ville visa mej att raden började om igen och gick i spiral uppåt på andra sidan men jag ville inte titta på det. Jag ville bara se på den sista. Den som försvann in i hornets spets.
Trummorna hade åter börjat dunka. Gulun räckte hornet till en av hövdingarna. Hon tog med mej till geeren fast jag egentligen helst hade velat stanna.
Kvinnorna kom fram och gav oss de bästa bitarna av den goda maten och vi fick att dricka ur ett stort bronshorn med många figurer på. Det var renar och jägare på hornet och många,många kvinnor till häst med håret som en hög krona på huvudet.Raden av kvinnor gick spiral ner mot hornets spets.De blev mindre och mindre. Jag kände att det hade något med mej att göra. Den allra sista kvinnan var väldigt liten och ensam. Efter henne var det slut.
Gulun vred på hornet och ville visa mej att raden började om igen och gick i spiral uppåt på andra sidan men jag ville inte titta på det. Jag ville bara se på den sista. Den som försvann in i hornets spets.
Trummorna hade åter börjat dunka. Gulun räckte hornet till en av hövdingarna. Hon tog med mej till geeren fast jag egentligen helst hade velat stanna.
måndag 16 november 2009
Nordöstra Mongoliet 18
Jag måste ha somnat liggande på hästryggen. När jag vaknade låg jag nerbäddad under fällarna i geeren. Utanför hördes sång och ljudet av en trumma.Det var mörkt. Jag kravlade mej ut under fällen och gick fram till geerens dörr och öppnade den. Därute lyste miljoner stjärnor och en liten bit från lägret brann en stor eld. En stor eld, ute. Det hade jag aldrig sett förut. Runt elden sjöng och dansade Människorna. Någonting luktade gott. Det luktade så gott att snålvattnet började rinna. Jag gick mot den goda lukten. Bredvid elden var jorden uppkastad i en stor hög. Jag klättrade upp på högen från baksidan och kikade försiktigt ned. Några män höll på att gräva bort jorden på den sidan som låg mot elden. När de lyfte bort några stora stenar kom den goda lukten upp mot mej ännu starkare. Det luktade mat,god mat. Sedan lyfte de upp stora ångande köttstycken ur gropen. De var alldeles gröna av syrablad. Plötsligt var jag så hungrig att det gick runt i mitt huvud. Alla andra var visst också hungriga för de skrek och hurrade och trängdes runt köttstyckena, rivande och slitande som utsvultna vargar. Jag smög mej ner för att försöka få tag i en bit. Jag högg tag i några revben med lite kött på. Alla var väldigt högljudda de skrattade och skrek. Plötsligt fick några av de yngsta jägarna syn på mej. En av dem lyfte mej högt upp i vädret tills jag satt på hans axlar. Han började skutta runt elden medan han sjöng sången om hästen. Samma som jag sjöng på vägen hem. Allt fler sjöng med. En trumma började dunka takten. Snabbare och snabbare gick sången. Allt vildare dansade krigaren. Trumman dunkade hårdare och hårdare. Allt började gå runt, runt och det stora mörkret svepte åter in.
lördag 14 november 2009
Som en hel karl
Den intergalaktiske vishetsläraren har slagit till igen. Eller egentligen slog han till för flera år sedan när jag senast körde dagisrally på eftermiddagarna. Då såg det ut så här:
Jag skyndade mej allt som gick att göra klart på jobbet sen halvsprang jag mot bilen medan jag försökte tänka ut vad vi skulle ha till middag. Sedan hämta på dagis. Skynda sej att få på ungarna alla vantar och grejor för att hinna till ica innan de blev alltför hungriga och trötta. Snabba sig in och handla. Ta sej förbi godishyllan så smidigt som möjligt.Och sen skynda sej hem. Kommer sen hem stressad och sur och sätter igång med middagen.
När barnens pappa hämtade på dagis kom han oftast hem och var glad efter samma resa. I och för sej nån timme senare men ändå. Ett mysterium värt att studera. Hans dagisrally gick till så här:
Göra klart på jobbet. Åka till dagis. Ställa sej i hallen och prata med personalen eller nån annan förälder tills ungarna hade klätt på sej och stod i dörren och sa:
- Kom nu pappa så går vi.
Åka till ICA stå och prata med en bekant vid ingången i en kvart.Handla prata med folk. Stanna på parkeringen och prata ett tag till. Ända tills ungarna sätter sej i bilen och skriker:
-Kom nu pappa så far vi.
Sen jag kom på det här har jag försökt köra vardagsrallyt som en hel karl. Det är svårt och kräver en del övning men det går om man andas djupt och tar det lungt. I stället för att stressa som en gnu kan man titta på dem man möter och byta några ord. Det blir faktiskt väldigt mycket trevligare så.
Det kan ju ligga nåt i den gamla klyschan att det är vägen som är mödan värd.
Jag skyndade mej allt som gick att göra klart på jobbet sen halvsprang jag mot bilen medan jag försökte tänka ut vad vi skulle ha till middag. Sedan hämta på dagis. Skynda sej att få på ungarna alla vantar och grejor för att hinna till ica innan de blev alltför hungriga och trötta. Snabba sig in och handla. Ta sej förbi godishyllan så smidigt som möjligt.Och sen skynda sej hem. Kommer sen hem stressad och sur och sätter igång med middagen.
När barnens pappa hämtade på dagis kom han oftast hem och var glad efter samma resa. I och för sej nån timme senare men ändå. Ett mysterium värt att studera. Hans dagisrally gick till så här:
Göra klart på jobbet. Åka till dagis. Ställa sej i hallen och prata med personalen eller nån annan förälder tills ungarna hade klätt på sej och stod i dörren och sa:
- Kom nu pappa så går vi.
Åka till ICA stå och prata med en bekant vid ingången i en kvart.Handla prata med folk. Stanna på parkeringen och prata ett tag till. Ända tills ungarna sätter sej i bilen och skriker:
-Kom nu pappa så far vi.
Sen jag kom på det här har jag försökt köra vardagsrallyt som en hel karl. Det är svårt och kräver en del övning men det går om man andas djupt och tar det lungt. I stället för att stressa som en gnu kan man titta på dem man möter och byta några ord. Det blir faktiskt väldigt mycket trevligare så.
Det kan ju ligga nåt i den gamla klyschan att det är vägen som är mödan värd.
fredag 13 november 2009
Nordöstra Mongoliet 17
En morgon väcktes vi av ett högt rop. Några pojkar kom springande och skrek:
-Syran är här, det är dags nu upp allihopa !
Deras rop lät som ett rent jubel. Det klingade som klockor. Gulun steg upp och tog fram några stora säckar. Hon stoppade lite mat i en påse och så ordnade hon sina kläder. Sen gick vi ut. Där ute brukade det vara lugnt och folktomt. Men så var det inte den här dagen. Alla var ute. Några män var nere bland fåren och kvinnorna började gå ut på den stora slätten. De bar stora skinnpåsar i händerna. De ropade till varandra och lät glada.
Gulun ropade på Vindsnabba. Sedan hände det otroliga. Gulun lyfte mej högt upp och satte mej på Vindsnabbas rygg. Först blev jag rädd sedan kände jag hur försiktigt hon gick och att den gamla höll ett stadigt tag om min rygg. Jag vågade titta upp och såg att jag var högt över alla de andra och att slätten var vid och himlen var stor och blå. Det killade i magen och jag grävde tag i manen med alla tio fingrarna. Den gamla släppte taget och manade på hästen. Det bar iväg och vinden tog tag i mitt hår.
Vindsnabba travade långsamt och försiktigt men mig på ryggen och fölet vid sidan. Efter ett tag stannade alla kvinnorna vid en liten sänka. De satte ner påsarna och började plocka något. Gamla Gulun kom ikapp oss och lyfte ner mej. Hon visade mej en massa små ljusgröna blad. Syra, sa hon och visade att jag skulle ta ett och stoppa det i munnen. Det var gott. Smakade grönt och friskt. Jag åt och åt. Magen blev alldeles full av grönt gott och det blev varmt i solen i sänkan. Jag tog av de tjocka stövlarna och kände det mjuka gröna under mina fötter. Gulun ropade på mej. Påsarna var fulla och min mage var alldeles mätt. Jag fick sitta på Vindsnabbas rygg igen och vi gick långsamt hemåt. Jag gungade med i hästens rytm. Efter en stund lade jag mej ner med fötterna på manken och huvudet på korset. Manen killade under mina bara fötter. Jag såg på himlen och tänkte på en liten sång som Gulun brukade sjunga:
Min häst och jag i fyrsprång mot striden
Min häst och jag galopperar till jakten
Renarna flyr men vi tar i kapp dem
Min häst som jag styr
mot tusen äventyr
Plötsligt kände jag att alla kvinnorna såg på mej. Deras prat och rop hade tystnat. Men någon sjöng. Det var jag. Men jag kunde inte känna igen min egen röst.
-Syran är här, det är dags nu upp allihopa !
Deras rop lät som ett rent jubel. Det klingade som klockor. Gulun steg upp och tog fram några stora säckar. Hon stoppade lite mat i en påse och så ordnade hon sina kläder. Sen gick vi ut. Där ute brukade det vara lugnt och folktomt. Men så var det inte den här dagen. Alla var ute. Några män var nere bland fåren och kvinnorna började gå ut på den stora slätten. De bar stora skinnpåsar i händerna. De ropade till varandra och lät glada.
Gulun ropade på Vindsnabba. Sedan hände det otroliga. Gulun lyfte mej högt upp och satte mej på Vindsnabbas rygg. Först blev jag rädd sedan kände jag hur försiktigt hon gick och att den gamla höll ett stadigt tag om min rygg. Jag vågade titta upp och såg att jag var högt över alla de andra och att slätten var vid och himlen var stor och blå. Det killade i magen och jag grävde tag i manen med alla tio fingrarna. Den gamla släppte taget och manade på hästen. Det bar iväg och vinden tog tag i mitt hår.
Vindsnabba travade långsamt och försiktigt men mig på ryggen och fölet vid sidan. Efter ett tag stannade alla kvinnorna vid en liten sänka. De satte ner påsarna och började plocka något. Gamla Gulun kom ikapp oss och lyfte ner mej. Hon visade mej en massa små ljusgröna blad. Syra, sa hon och visade att jag skulle ta ett och stoppa det i munnen. Det var gott. Smakade grönt och friskt. Jag åt och åt. Magen blev alldeles full av grönt gott och det blev varmt i solen i sänkan. Jag tog av de tjocka stövlarna och kände det mjuka gröna under mina fötter. Gulun ropade på mej. Påsarna var fulla och min mage var alldeles mätt. Jag fick sitta på Vindsnabbas rygg igen och vi gick långsamt hemåt. Jag gungade med i hästens rytm. Efter en stund lade jag mej ner med fötterna på manken och huvudet på korset. Manen killade under mina bara fötter. Jag såg på himlen och tänkte på en liten sång som Gulun brukade sjunga:
Min häst och jag i fyrsprång mot striden
Min häst och jag galopperar till jakten
Renarna flyr men vi tar i kapp dem
Min häst som jag styr
mot tusen äventyr
Plötsligt kände jag att alla kvinnorna såg på mej. Deras prat och rop hade tystnat. Men någon sjöng. Det var jag. Men jag kunde inte känna igen min egen röst.
torsdag 12 november 2009
Tankegrop
Tänk om jag kunde få gräva en grop i tiden
bädda mjukt och fint i den
sedan krypa ner och gömma mej för
allt som ställer krav och tjatar och stör
Bara ta med mej den jag helst vill vara me´
Tänk, bara tänk om jag kunde göra de´
bädda mjukt och fint i den
sedan krypa ner och gömma mej för
allt som ställer krav och tjatar och stör
Bara ta med mej den jag helst vill vara me´
Tänk, bara tänk om jag kunde göra de´
onsdag 11 november 2009
Nordöstra Mongoliet 16B
Kapitel 2 Lilla vackra Aio
Jag minns att vargarnas tjut var det första jag hörde. Jag ville yla med dem men jag kunde inte för min hals var så torr. Jag kände att någon såg på mej och tittade upp . Där var en gammal kvinna som såg ner på mej och tårarna som rann nedför hennes kinder landade i mitt ansikte.
Hon började prata på ett språk jag inte kunde förstå. Sedan fick jag sitta vid elden och hon gav mej vatten och smörte att dricka. Jag var väldigt trött och somnade.
Så var det den första tiden hos Människorna. Jag förstod inte vad de sa och jag blev ofta väldigt trött. Det var svårt att gå och gamla Gulun fick hjälpa mej med allting. Det var ont om mat och jag var mycket,mycket hungrig.
Vackra soliga dagar lade Gulu ut en av jakfällarna i solen utanför geeren. Där låg jag och såg på molnen som flög högt där uppe. Vindsnnabba och fölet brukade komma dit och fölet kom ofta och puffade på mej med mulen för att jag skulle kliva upp och klappa honom. Jag strök över hans mule och körde armarna genom hans lena päls. Då ville jag säga något men det kom inga ord. Ibland ställde sej Vindsnabba så nära att jag orkade gå fram och dia tillsammans med fölet. Jag minns ännu smaken av den söta mjölken och hur den lade sej som en varm och mjuk tyngd i min värkande mage.
På kvällarna satt jag vid elden hos den gamla och såg henne sy. Hon berättade för mej vad saker hette och hon lärde mej ramsor och små sånger. Jag lyssnade och lyssnade. Ibland sov jag en liten stund. Sångerna var roliga och efter ett tag kunde jag melodierna. Jag ville sjunga med men det kom inga toner.
Ibland kom det andra människor och satt vid den gamlas eld. De pratade mycket och så snabbt att jag inte förstod vad de sa. Men jag visste att det handlade om mej och det ordet som de upprepade oftast förstod jag. Dålig, sa de. Alltför dålig.
Jag minns att vargarnas tjut var det första jag hörde. Jag ville yla med dem men jag kunde inte för min hals var så torr. Jag kände att någon såg på mej och tittade upp . Där var en gammal kvinna som såg ner på mej och tårarna som rann nedför hennes kinder landade i mitt ansikte.
Hon började prata på ett språk jag inte kunde förstå. Sedan fick jag sitta vid elden och hon gav mej vatten och smörte att dricka. Jag var väldigt trött och somnade.
Så var det den första tiden hos Människorna. Jag förstod inte vad de sa och jag blev ofta väldigt trött. Det var svårt att gå och gamla Gulun fick hjälpa mej med allting. Det var ont om mat och jag var mycket,mycket hungrig.
Vackra soliga dagar lade Gulu ut en av jakfällarna i solen utanför geeren. Där låg jag och såg på molnen som flög högt där uppe. Vindsnnabba och fölet brukade komma dit och fölet kom ofta och puffade på mej med mulen för att jag skulle kliva upp och klappa honom. Jag strök över hans mule och körde armarna genom hans lena päls. Då ville jag säga något men det kom inga ord. Ibland ställde sej Vindsnabba så nära att jag orkade gå fram och dia tillsammans med fölet. Jag minns ännu smaken av den söta mjölken och hur den lade sej som en varm och mjuk tyngd i min värkande mage.
På kvällarna satt jag vid elden hos den gamla och såg henne sy. Hon berättade för mej vad saker hette och hon lärde mej ramsor och små sånger. Jag lyssnade och lyssnade. Ibland sov jag en liten stund. Sångerna var roliga och efter ett tag kunde jag melodierna. Jag ville sjunga med men det kom inga toner.
Ibland kom det andra människor och satt vid den gamlas eld. De pratade mycket och så snabbt att jag inte förstod vad de sa. Men jag visste att det handlade om mej och det ordet som de upprepade oftast förstod jag. Dålig, sa de. Alltför dålig.
tisdag 10 november 2009
Vingar
Jag har läst massor. Många hundra, kanske tusen, böcker med hundratusentals ord i varje.De flesta texterna har jag glömt ganska snabbt. Några kommer jag ihåg delar av. En och annan text har ohjälpligt fastnat. Det finns en novell, jag tror det är Fay Welldon som har skivit den,som jag har funderat på lite av och till i 25 år.
Den handlar om en liten flicka som föds med vingar på ryggen. Vingarna är små och mjuka och invikta mot ryggraden. Ingen lägger märke till dem utom mamman. Hon gömmer vingarna under barnets kläder så ingen ska märka dem men vingarna växer och blir starkare. Snart kan flickan vifta med dem och så småningom till och med flyga.Vingarna är tunna och vackra. När mamman och flickan är ensamma i lägenheten får den lilla flyga omkring. Men om någon annan är med så göms vingarna undan.
En dag när flickan badar får hennes pappa syn på vingarna. Han tar en sax och klipper av dem. Och sedan bär han henne genom den långa mörka natt som är hennes barndom.
Jag har funderat: Vad handlar den här berättelsen egentligen om ? Vad symboliserar vingarna ? Gör mamman fel eller rätt som gömmer vingarna? Varför klipper pappan av dem ?
Jag har inget svar på alla frågor men en sak är säker, berättelsen handlar om något viktigt eftersom den berör mej så starkt. Och så vet jag att det enda riktigt onda man kan göra i världen är att med vett och vilje skada någon annans vingar.
Den handlar om en liten flicka som föds med vingar på ryggen. Vingarna är små och mjuka och invikta mot ryggraden. Ingen lägger märke till dem utom mamman. Hon gömmer vingarna under barnets kläder så ingen ska märka dem men vingarna växer och blir starkare. Snart kan flickan vifta med dem och så småningom till och med flyga.Vingarna är tunna och vackra. När mamman och flickan är ensamma i lägenheten får den lilla flyga omkring. Men om någon annan är med så göms vingarna undan.
En dag när flickan badar får hennes pappa syn på vingarna. Han tar en sax och klipper av dem. Och sedan bär han henne genom den långa mörka natt som är hennes barndom.
Jag har funderat: Vad handlar den här berättelsen egentligen om ? Vad symboliserar vingarna ? Gör mamman fel eller rätt som gömmer vingarna? Varför klipper pappan av dem ?
Jag har inget svar på alla frågor men en sak är säker, berättelsen handlar om något viktigt eftersom den berör mej så starkt. Och så vet jag att det enda riktigt onda man kan göra i världen är att med vett och vilje skada någon annans vingar.
lördag 7 november 2009
Pitbulldegen från helvetet
Undra om det inte är så att inbillningen ibland är det mest välutvecklade organet på en människa. Vore det någon annan mer logisk del av hjärnan skulle mycket av det som händer oss faktiskt aldrig inträffa. Fast andra människor kanske har mer koll på verkligheten än jag . Hoppas det, för deras skull.
Det händer nämligen ganska ofta att jag får indikationer på att mina planer inte är bra och att det finns goda anledningar att ändra dem. Ändå fortsätter jag rakt fram i de hjulspår jag har valt utan att ta någon som helst notis om alla varningsskyltar.
Idag var det en sån dag. Vaknade hyfsat pigg och uppåt för första gången på länge. Vädret var inget vidare så nån lördagstur till lekparken kände vi inte för. Baka bullar är ju en trevlig sysselsättning i gråvädret. Sagt och gjort. Fast lilla fröken E inte alls var samarbetsvillig gav vi oss iväg till affären för att handla bullbakargrejor och lunch och middag och allt möjligt annat. Mitt i handlingen rann orken av mej. Blev dödstrött. Och fick en blixtrande huvudvärk.
Huvudvärk, trött och med en tvåochetthalvtåring på värsta trotshumöret. Man bör välja bort bullbakning eller hur. Men jag hade redan fått en vison:
- Mormors blåbärsbullar. Viskade visonen förföriskt i mitt öra och jag föll som en fura.
Jag släpade hem mina bakgrejor och min trilska unge och drog igång. Blåbärsbullarna ska ha en rätt välmatad vetedeg.En sån med gräddmjölk och ägg. Men mjölken måste jag byta ut. Jag hivade i sojagrädde i stället. Bara ett par deciliter i degvätskan. Mysko deg. Den svalde hur mycket mjöl som helst.Två kilo. Huvudvärken dånade och medan degen jäste skulle jag fixa lunch.
När vi satt och åt sa Jenny:
- Nu svämmar degen över.. Och det gjorde den. Det måste vara den värsta jäsning jag har satt igång någonsin. Långtrådig och konstig såg den ut också.
Den var precis lika klistrig och hemsk som den såg ut. Det blev till att ösa i mängder med mjöl igen och knåda hur länge som helst. Den lilla hjälpbagaren fastnade i degen och grät stora tårar. Huvudvärken drog som en ångvissla genom skallen. I det här läget borde ju verkligheten ha knäckt drömmen. Jag borde ha tagit degeländet och slängt det och lagt ner. Men icke. Med en dåres ensvishet bakar jag vidare.
Fast degen jäste så snabbt att jag inte hann göra i ordning fyllningen. Det var bara att slänga i nåt. Problemet med detta förfarande är att djupfrysta blåbär är förfärligt blöta.
Innan jag hade bakat ut hela eländet var jag trött så jag höll på ramla omkull och hade blivit osams med lilla fröken minst tre gånger. Inte blev det särskilt gott heller. Men blåbärsbullarnagick ner med vispgrädde på.
Nej, mina barn, se verkligheten i vitögat och agera efter den istället för att jaga orealistiska drömmar om Mormors blåbärsbullar.
Det händer nämligen ganska ofta att jag får indikationer på att mina planer inte är bra och att det finns goda anledningar att ändra dem. Ändå fortsätter jag rakt fram i de hjulspår jag har valt utan att ta någon som helst notis om alla varningsskyltar.
Idag var det en sån dag. Vaknade hyfsat pigg och uppåt för första gången på länge. Vädret var inget vidare så nån lördagstur till lekparken kände vi inte för. Baka bullar är ju en trevlig sysselsättning i gråvädret. Sagt och gjort. Fast lilla fröken E inte alls var samarbetsvillig gav vi oss iväg till affären för att handla bullbakargrejor och lunch och middag och allt möjligt annat. Mitt i handlingen rann orken av mej. Blev dödstrött. Och fick en blixtrande huvudvärk.
Huvudvärk, trött och med en tvåochetthalvtåring på värsta trotshumöret. Man bör välja bort bullbakning eller hur. Men jag hade redan fått en vison:
- Mormors blåbärsbullar. Viskade visonen förföriskt i mitt öra och jag föll som en fura.
Jag släpade hem mina bakgrejor och min trilska unge och drog igång. Blåbärsbullarna ska ha en rätt välmatad vetedeg.En sån med gräddmjölk och ägg. Men mjölken måste jag byta ut. Jag hivade i sojagrädde i stället. Bara ett par deciliter i degvätskan. Mysko deg. Den svalde hur mycket mjöl som helst.Två kilo. Huvudvärken dånade och medan degen jäste skulle jag fixa lunch.
När vi satt och åt sa Jenny:
- Nu svämmar degen över.. Och det gjorde den. Det måste vara den värsta jäsning jag har satt igång någonsin. Långtrådig och konstig såg den ut också.
Den var precis lika klistrig och hemsk som den såg ut. Det blev till att ösa i mängder med mjöl igen och knåda hur länge som helst. Den lilla hjälpbagaren fastnade i degen och grät stora tårar. Huvudvärken drog som en ångvissla genom skallen. I det här läget borde ju verkligheten ha knäckt drömmen. Jag borde ha tagit degeländet och slängt det och lagt ner. Men icke. Med en dåres ensvishet bakar jag vidare.
Fast degen jäste så snabbt att jag inte hann göra i ordning fyllningen. Det var bara att slänga i nåt. Problemet med detta förfarande är att djupfrysta blåbär är förfärligt blöta.
Innan jag hade bakat ut hela eländet var jag trött så jag höll på ramla omkull och hade blivit osams med lilla fröken minst tre gånger. Inte blev det särskilt gott heller. Men blåbärsbullarnagick ner med vispgrädde på.
Nej, mina barn, se verkligheten i vitögat och agera efter den istället för att jaga orealistiska drömmar om Mormors blåbärsbullar.
Hur ska det sluta ?
Det här var första delan av berättelsen om Aio som levde på den väldiga slätten i Mongoliet någon gång på 300-talet före kristus.
Nu tänkte jag inte skriva så mycket mer om henne på bloggen. Historien kommer väl troligen att bearbetas och fortsätta i någon form. Om jag inte kommer på att det blev århundradets kalkon och slänger den.
Vad tycker ni som har läst den ? Håller den ? Bör något läggas till eller dras ifrån ?
Synpunkter mottages tacksamt.
Nu har jag fixat inställningarna på kommentarfunktionen så den bör fungera.
Nu tänkte jag inte skriva så mycket mer om henne på bloggen. Historien kommer väl troligen att bearbetas och fortsätta i någon form. Om jag inte kommer på att det blev århundradets kalkon och slänger den.
Vad tycker ni som har läst den ? Håller den ? Bör något läggas till eller dras ifrån ?
Synpunkter mottages tacksamt.
Nu har jag fixat inställningarna på kommentarfunktionen så den bör fungera.
Nordöstra Mongoliet 15
Precis när den första röda gryningsstrimman syntes vid horisonten föddes fölet. Det hade en underlig färg. Ljust brun, nästan gul med långa vita strumpor på alla fyra benen. Vargarna närmade sej i samma ögonblick de kände blodlukten.Jag såg dem röra sej som grå skuggor i halvmörkret.
De kom närmare och närmare, tysta i jakten. Vindsnabba blev orolig och försökte få fölet på fötter snabbt. Jag hjälpte till så att hon inte skulle försöka sparka upp det. De andra stona kom för att ställa sej i en skyddande ring kring Vindsnabba och fölet. Det var inte mycket till skydd. De var så avmagrade att de knappt orkade stå upp och snön var fortfarande djup och hindrade deras rörelser. Nu var det nästan skjutljust. Jag tog bågen från ryggen och slängde iväg en pil mot den närmaste gråa skuggan. Miss. En ny pil på strängen. Et tjut ur mörkret. Träff. Allt fler grå skuggor i attack mot hästflocken för att försöka skilja ut något av de svagaste djuren.Stona gnäggade vilt i skräck och visade ögonvitorna men de stod fast.Ingen slogs av panik och försökte fly. De morrande tjutande vargarna var framme och försökte hugga demi mularna men möttes av sparkar från hårda hovar.Jag skrek av mina lungors fulla kraft och sköt pil efter pil mot de grå. En av hingstarna kom galopperande för att undsätta sina vilt skrikande ston. Jag slängde mej upp på hans rygg och red i en snäv cirkel runt stona. Med mitt korta svärd försökte jag skada så många vargar som möjligt.De var många. Minst tre dussin och anföll från alla sidor.
Stona trampade oroligt. Hela flocken började röra sig i cirkel. Bara inte fölet blev ihjältrampat därinne.
Andra människor hade kommit ut.Det började regna pilar mot vargarna. De tjöt och skrek när de blev träffade. Jag styrde hingsten ut ur larmet. En varg hade rivit honom i sidan och en hade bitit mej i benet. Nästan igenom mina tjocka skinnstövlar.
Jag tittade ner på dej för att se hur du hade klarat dej. Då mötte jag din blick. För första gången såg jag rakt in i dina svarta nyfikna ögon.
- Ah ehile Aio !
Med de orden slutade alltid den gamla sin berättelse:
- Ah ehille,Aio. Och så fick jag heta hela min barndom. Lilla vackra, Aio.
De kom närmare och närmare, tysta i jakten. Vindsnabba blev orolig och försökte få fölet på fötter snabbt. Jag hjälpte till så att hon inte skulle försöka sparka upp det. De andra stona kom för att ställa sej i en skyddande ring kring Vindsnabba och fölet. Det var inte mycket till skydd. De var så avmagrade att de knappt orkade stå upp och snön var fortfarande djup och hindrade deras rörelser. Nu var det nästan skjutljust. Jag tog bågen från ryggen och slängde iväg en pil mot den närmaste gråa skuggan. Miss. En ny pil på strängen. Et tjut ur mörkret. Träff. Allt fler grå skuggor i attack mot hästflocken för att försöka skilja ut något av de svagaste djuren.Stona gnäggade vilt i skräck och visade ögonvitorna men de stod fast.Ingen slogs av panik och försökte fly. De morrande tjutande vargarna var framme och försökte hugga demi mularna men möttes av sparkar från hårda hovar.Jag skrek av mina lungors fulla kraft och sköt pil efter pil mot de grå. En av hingstarna kom galopperande för att undsätta sina vilt skrikande ston. Jag slängde mej upp på hans rygg och red i en snäv cirkel runt stona. Med mitt korta svärd försökte jag skada så många vargar som möjligt.De var många. Minst tre dussin och anföll från alla sidor.
Stona trampade oroligt. Hela flocken började röra sig i cirkel. Bara inte fölet blev ihjältrampat därinne.
Andra människor hade kommit ut.Det började regna pilar mot vargarna. De tjöt och skrek när de blev träffade. Jag styrde hingsten ut ur larmet. En varg hade rivit honom i sidan och en hade bitit mej i benet. Nästan igenom mina tjocka skinnstövlar.
Jag tittade ner på dej för att se hur du hade klarat dej. Då mötte jag din blick. För första gången såg jag rakt in i dina svarta nyfikna ögon.
- Ah ehile Aio !
Med de orden slutade alltid den gamla sin berättelse:
- Ah ehille,Aio. Och så fick jag heta hela min barndom. Lilla vackra, Aio.
fredag 6 november 2009
Nordöstra Mongoliet 14
Någon tog med mej dit.Denna någon bar mina kläder men red en häst som jag aldrig hade sett och vilka var det som fanns i sänkan långt,långt borta på stäppen. Kanske kom du därifrån. Under överfallet i mörkret lyckades du gömma dej och sedan gav du dej av från denna hemska plats.Men du måste ha färdats åtminstone en halv dagsritt för att nå den plats där jag fann dej. En sån sträcka tar två dagar att gå. Kanske tre för ett litet barn.Vem tog hand om dej under den tiden och varför lämnade de dej så plötsligt.
Om jag bara hade hunnit ta reda på vilket folk de döda tillhörde så hade jag vetat vilket språk jag skulle använda för att kunna ropa på dej men inte ens det visste jag.
Vi hade den eviga rundvandringen med matning en munfull, sova lite, en munfull till dygnet runt. Det fanns allt mindre mat. Jakarna mjölkade inte längre och renköttet var slut. Viltet rörde sej inte alls i kölden så snarorna var tomma. Det blev till att slakta ett par av de magra fåren. De bestod nästan bara av ben och vi kokade buljong på samma ben många gånger för att det skulle räcka länge. Vi gav dej den svaga buljongen med lite jaksmör i men alla blev vi tunnare den vintern, du också. Ett av spädbarnen dog.
När det äntligen började töa och solen värmde lite på eftermiddagarna kom vargarna. De var lika utsvultna som vi och kom ner på stäppen i hopp om att kunna ta några av våra försvagade djur. Vi fick ha vakter ute om nätterna för att försöka skrämma bort dem.
Mitt i allt detta skulle Vindsnabba till att föla. Hon trampade runt hela dagen utan att det hände något. Jag bestämde mej för att vaka över henne på natten. Annars skulle säkert vargarna ta fölet. Jag tog en ylleschal och knöt fast dej på min mage innanför kolten så du inte skulle bli kall.Jag ville inte ha dej på ryggen om vi skulle bli attackerade av vargarna. Det var stjärnklart ute men inte så bitande kallt. Det fanns ett stråk av någonting annat i luften. Något som skulle kunna vara åtminstone ett förebud om vår och värme.
Jag gjorde en liten eld ute hos hästarna och Vindsnabba kom fram och hälsade. Hon blåste och snusade på dej både länge och väl fast fölningen redan hade satt igång. Hon stod och trampade oroligt på stället. Jag stod bredvid och strök henne sakta över halsen. Hela tiden hörde vi vargarna yla på avstånd och jag visste att i samma stund som fölet föddes såskulle vi ha dem över oss.
Om jag bara hade hunnit ta reda på vilket folk de döda tillhörde så hade jag vetat vilket språk jag skulle använda för att kunna ropa på dej men inte ens det visste jag.
Vi hade den eviga rundvandringen med matning en munfull, sova lite, en munfull till dygnet runt. Det fanns allt mindre mat. Jakarna mjölkade inte längre och renköttet var slut. Viltet rörde sej inte alls i kölden så snarorna var tomma. Det blev till att slakta ett par av de magra fåren. De bestod nästan bara av ben och vi kokade buljong på samma ben många gånger för att det skulle räcka länge. Vi gav dej den svaga buljongen med lite jaksmör i men alla blev vi tunnare den vintern, du också. Ett av spädbarnen dog.
När det äntligen började töa och solen värmde lite på eftermiddagarna kom vargarna. De var lika utsvultna som vi och kom ner på stäppen i hopp om att kunna ta några av våra försvagade djur. Vi fick ha vakter ute om nätterna för att försöka skrämma bort dem.
Mitt i allt detta skulle Vindsnabba till att föla. Hon trampade runt hela dagen utan att det hände något. Jag bestämde mej för att vaka över henne på natten. Annars skulle säkert vargarna ta fölet. Jag tog en ylleschal och knöt fast dej på min mage innanför kolten så du inte skulle bli kall.Jag ville inte ha dej på ryggen om vi skulle bli attackerade av vargarna. Det var stjärnklart ute men inte så bitande kallt. Det fanns ett stråk av någonting annat i luften. Något som skulle kunna vara åtminstone ett förebud om vår och värme.
Jag gjorde en liten eld ute hos hästarna och Vindsnabba kom fram och hälsade. Hon blåste och snusade på dej både länge och väl fast fölningen redan hade satt igång. Hon stod och trampade oroligt på stället. Jag stod bredvid och strök henne sakta över halsen. Hela tiden hörde vi vargarna yla på avstånd och jag visste att i samma stund som fölet föddes såskulle vi ha dem över oss.
Nordöstra Mongoliet 13
Pojken hoppade till rejält när jag plötsligt reste mej upp.Jag insåg att han hade suttit en natt och en dag och stirrat på min orörliga kropp. Så tungt kände han ansvaret att väcka mej om det skulle bli problem. Det var nog inte så klokt att lägga ett så stort ansvar på ett barn på bara sex vintrar. Men vem skulla annars ha tagit det ?
Jag ville inte oroa honom med att berätta vad jag hade varit med om men pojken ville berätta. Han berättade att du hade rört de och mumlat en massa och han hade till och med lyckats få dej att svälja en klunk vatten. Men vaknat hade du inte gjort.
- Men hon vaknar nog snart, det vet jag. Sa pojken.
Själv kände jag mej ganska nedslagen. Försöket hade ju inte lyckats alls. Jag hade blivit ledd till en fasans plats med en massa vilsna själar efter människor som hade blivit överfallna och dödade. De stackars själarna hade säkert varit fångna i sin smärta i månader utan att kunna få frid.
Eller var det på något sätt viktigt att jag kom dit ? Vem ledde mej dit egentligen ?
Jag ville inte oroa honom med att berätta vad jag hade varit med om men pojken ville berätta. Han berättade att du hade rört de och mumlat en massa och han hade till och med lyckats få dej att svälja en klunk vatten. Men vaknat hade du inte gjort.
- Men hon vaknar nog snart, det vet jag. Sa pojken.
Själv kände jag mej ganska nedslagen. Försöket hade ju inte lyckats alls. Jag hade blivit ledd till en fasans plats med en massa vilsna själar efter människor som hade blivit överfallna och dödade. De stackars själarna hade säkert varit fångna i sin smärta i månader utan att kunna få frid.
Eller var det på något sätt viktigt att jag kom dit ? Vem ledde mej dit egentligen ?
16/4 -09
Kärlek, kärlek mamma !
Jag antar att ni har hört den där historien om Astrid Lindgren och hennes jämnåriga vänninor..... När de kom upp emot de 90 tyckte de att de borde börja tänka på döden. Sagt och gjort. Varje gång de träffades sa de :
- Döden, döden.
Och sen var det gjort så de kunde prata om nåt annat.
Erika är smartare än så. i morse när hon slog upp ögonen , tittade hon mej en lång stund och sa:
- Kärlek, kärlek, mamma.
Visst har hon rätt. Vi borde tänka på kärlek så ofta vi bara kan. Så fort vi träffas så vi inte går och glömmer bort det. Tänk vilken bra hälsningsfras på jobbet tex :
- Kärlek, kärlek, 7b
Kärleken är starkare än döden och barn är det underbaraste i livet.
Jag antar att ni har hört den där historien om Astrid Lindgren och hennes jämnåriga vänninor..... När de kom upp emot de 90 tyckte de att de borde börja tänka på döden. Sagt och gjort. Varje gång de träffades sa de :
- Döden, döden.
Och sen var det gjort så de kunde prata om nåt annat.
Erika är smartare än så. i morse när hon slog upp ögonen , tittade hon mej en lång stund och sa:
- Kärlek, kärlek, mamma.
Visst har hon rätt. Vi borde tänka på kärlek så ofta vi bara kan. Så fort vi träffas så vi inte går och glömmer bort det. Tänk vilken bra hälsningsfras på jobbet tex :
- Kärlek, kärlek, 7b
Kärleken är starkare än döden och barn är det underbaraste i livet.
Återvinner
Eftersom nu återvinning är något av tidens melodi så tänkte jag plocka med mej ett och annat från den gamla bloggen. Det finns några små snuttar där som det känns bra att ta med sej innan jag stänger ner.
7/5 -09
Till ett litet barn som har svårt att somna
Släpp taget om dagen
låt den flyta iväg
som en bubbla på strömmen
Ta och blunda ett slag
Mellan dagen som varit
och den som kommer en gång
finns det mörker och vila
till en nynnande sång
Låt allt det som hänt dej
få sjunka till ro
släpp taget om dagen
låt dig vaggas till ro
Släpp taget om dagen
låt den flyta iväg
som en bubbla på strömmen
Ta och blunda ett slag
Mellan dagen som varit
och den som kommer en gång
finns det mörker och vila
till en nynnande sång
Låt allt det som hänt dej
få sjunka till ro
släpp taget om dagen
låt dig vaggas till ro
torsdag 5 november 2009
Nordöstra Mongoliet 12
Ute var det klart månljus och min själ vilade på gerens tovade ulltak för att se. Den spanade vida omkring i det skarpa månljuset. Allt var tomt och stilla alla nattens smådjur höll sej under snöns värmande täcke. Ingenstans fanns det något som kunde vara din själ. Min själ sökte i allt vidare cirklar. Där långt borta åt norr satt en kvinna till häst. Hon var mycket lång. Nej,det var hon inte.Hon hade håret flätat i den höga hårprydnaden. Hon bar stridens svarta klädedräkt. Det var inte jag. Det kanske var en av mina föregångare som hade kommit för att visa mej något. Hon satte hästen i samlad galopp. Den var mycket snabb men min själ kurade ihop sej på hästen bakom hennes rygg. Hästen gnäggade lätt som om den kände mej.
Det bar iväg genom den månljusa natten.Rakt åt norr allt närmare de höga bergen. Hon höll in hästen och föll tillbaka i en vid cirkel över slätten. Runt i samma cirkel red hon varv efter varv. Där vid en sänka är det något som glimmar till. Det är något hotfullt och mörkt som kryper där något som rotar och letar. Jag stiger av hästen och går sakta fram mot sänkan. Det luktar ondska och förruttnelse trots kylan. Det börjar ljusna så jag vågar mej närmare. Det krälar och stinker. Gropen är full av ben och skallar som vargarna hade dragit upp ur snön. De dödas själar krälar omkring i gropen och river och sliter i ben och knotor.De väser och slår åt varandra.De är fula, förvridna och trasiga.
Finns din själ i den här stinkande sörjan så blir det inte lätt att hitta den. Jag ville sjunga dem ner i den eviga vilan men visste inte hur det skulle gå till utan kropp. Jag tänkte på sången som öppnar dödsrikets dörr. Koncentrerade all min styrka på orden och tonerna i sången. I södra kanten av sänkan öppnade sej sakta en nedgång mot underjorden och en del av själarna började dra sej ditåt. Jag gick före dem och ställde mej inne i den mörka gången och fortsatte koncentrera mej på sången som kallar själarna till dödsriket. De vandrade in en efter en och fortsatte stilla neråt. Min själ slank ut. Där utanför öppningen fanns en kvar. Den angrep mej med förtvivlad styrka. Revs och bets. Till slut lyckades jag komma loss och trycka ner själen i öppningen just innan den stängdes. Jag kände mej som om jag hade vandrat i sju dagar utan både mat och vatten. Jag orkade inte ta ett steg till. Tänk om din själ fanns där och jag nu hade skilt den från din kropp för evigt. Jag tänkte på själarna. Fanns det något barn bland dem. Barnasjälar ser ut på ett annat sätt det vet jag. Lite tunnare och vitare mera flytande. Det fanns nog inga barnasjälar där.
Kvinnan på hästen stod där igen. Återigen med ryggen mot mej.Hon var vacker och stark med breda skuldror och rak hållning. Hennes hår var blankt och svart och fyllde hela hårprydnaden. Jag kröp upp på hästen bakom henne och vi gav oss av mot lägret. När vi kom dit var det natt och mörkt. Jag smög in i mörkret och omfamnade min kropp som satt orörlig vid elden.
Det bar iväg genom den månljusa natten.Rakt åt norr allt närmare de höga bergen. Hon höll in hästen och föll tillbaka i en vid cirkel över slätten. Runt i samma cirkel red hon varv efter varv. Där vid en sänka är det något som glimmar till. Det är något hotfullt och mörkt som kryper där något som rotar och letar. Jag stiger av hästen och går sakta fram mot sänkan. Det luktar ondska och förruttnelse trots kylan. Det börjar ljusna så jag vågar mej närmare. Det krälar och stinker. Gropen är full av ben och skallar som vargarna hade dragit upp ur snön. De dödas själar krälar omkring i gropen och river och sliter i ben och knotor.De väser och slår åt varandra.De är fula, förvridna och trasiga.
Finns din själ i den här stinkande sörjan så blir det inte lätt att hitta den. Jag ville sjunga dem ner i den eviga vilan men visste inte hur det skulle gå till utan kropp. Jag tänkte på sången som öppnar dödsrikets dörr. Koncentrerade all min styrka på orden och tonerna i sången. I södra kanten av sänkan öppnade sej sakta en nedgång mot underjorden och en del av själarna började dra sej ditåt. Jag gick före dem och ställde mej inne i den mörka gången och fortsatte koncentrera mej på sången som kallar själarna till dödsriket. De vandrade in en efter en och fortsatte stilla neråt. Min själ slank ut. Där utanför öppningen fanns en kvar. Den angrep mej med förtvivlad styrka. Revs och bets. Till slut lyckades jag komma loss och trycka ner själen i öppningen just innan den stängdes. Jag kände mej som om jag hade vandrat i sju dagar utan både mat och vatten. Jag orkade inte ta ett steg till. Tänk om din själ fanns där och jag nu hade skilt den från din kropp för evigt. Jag tänkte på själarna. Fanns det något barn bland dem. Barnasjälar ser ut på ett annat sätt det vet jag. Lite tunnare och vitare mera flytande. Det fanns nog inga barnasjälar där.
Kvinnan på hästen stod där igen. Återigen med ryggen mot mej.Hon var vacker och stark med breda skuldror och rak hållning. Hennes hår var blankt och svart och fyllde hela hårprydnaden. Jag kröp upp på hästen bakom henne och vi gav oss av mot lägret. När vi kom dit var det natt och mörkt. Jag smög in i mörkret och omfamnade min kropp som satt orörlig vid elden.
Nordöstra Mongoliet 11
De gamla snöade över och var bara synliga som svaga upphöjningar i allt det vita. Jag var orolig för Vindsnabba. Hon skulle föla snart. Troligen till nästa nymåne och ingenting alls tydde på att våren var på väg.
Efter att jag hade följt de gamla då de fann rätt väg in i döden så hade jag börjat fundera på om jag skulle kunna sända ut min själ för att leta efter din själ och kalla den tillbaka. Jag hade aldrig gjort det men jag visste att det ibland hade gjorts. Det finns en berättelse om Shio den gula som blev av med sin häst. Den blev stulen av främlingar en mörk natt och Shio bestämde sig för att ta hästen tillbaka.Men alla Människornas hästar var borta så hon kunde inte rida efter skurkarna.Hon försatte sig då i djup trans och låg som en död i två dagar och en natt och exakt i det ögonblick hon vaknade så hördes hästen gnägga utanför. Alla hästarna var hemma och banditerna låg döda långt ute på stäppen. Men Shio var helt utmattad efteråt och sa att det svåra inte var att ta hästarna från banditerna utan att klara sig från alla onda själar som irrade omkring ute på den stora slätten i mörkret.
Jag bestämde mej för att göra ett försök en natt i den första fullmånen. Pojken skulle ta hand om dej. Han fick också ta de två små bronsklockorna. Ljudet från klockorna kallar min själ tillbaka om den har gått vilse. Efter två nätter och en dag skulle han kalla om jag inte hade kommit innan dess eller omjag verkade mycket plågad eller orolig.
Jag satte mej vid elden och sjöng en av sångerna som är så gammal att den till och med saknar ord. Jag sjöng och jag sjönk inåt. Längre och längre in mot min egen kärna ända tills jag kunde ta tag i min själ. Jag lyfte den försiktigt i mina kupade händer och sände ut den genom gerens rökhål.
Efter att jag hade följt de gamla då de fann rätt väg in i döden så hade jag börjat fundera på om jag skulle kunna sända ut min själ för att leta efter din själ och kalla den tillbaka. Jag hade aldrig gjort det men jag visste att det ibland hade gjorts. Det finns en berättelse om Shio den gula som blev av med sin häst. Den blev stulen av främlingar en mörk natt och Shio bestämde sig för att ta hästen tillbaka.Men alla Människornas hästar var borta så hon kunde inte rida efter skurkarna.Hon försatte sig då i djup trans och låg som en död i två dagar och en natt och exakt i det ögonblick hon vaknade så hördes hästen gnägga utanför. Alla hästarna var hemma och banditerna låg döda långt ute på stäppen. Men Shio var helt utmattad efteråt och sa att det svåra inte var att ta hästarna från banditerna utan att klara sig från alla onda själar som irrade omkring ute på den stora slätten i mörkret.
Jag bestämde mej för att göra ett försök en natt i den första fullmånen. Pojken skulle ta hand om dej. Han fick också ta de två små bronsklockorna. Ljudet från klockorna kallar min själ tillbaka om den har gått vilse. Efter två nätter och en dag skulle han kalla om jag inte hade kommit innan dess eller omjag verkade mycket plågad eller orolig.
Jag satte mej vid elden och sjöng en av sångerna som är så gammal att den till och med saknar ord. Jag sjöng och jag sjönk inåt. Längre och längre in mot min egen kärna ända tills jag kunde ta tag i min själ. Jag lyfte den försiktigt i mina kupade händer och sände ut den genom gerens rökhål.
onsdag 4 november 2009
Nordöstra Mongoliet10
Den trevliga källen med alla historierna hade tvättat bort en del av misstänksamheten.Många av kvinnorna som var in den kvällen hade nog passat på att ta en titt på dej där du låg. Dagen efter kom unge hövdingens fru med en vackert broderad kolt av vitt renskinn som deras flicka hade haft som liten. Den skulle du få. Det var en gest som värmde och jag tackade henne många gånger. Gamle hövdigens äldsta dotter kom med ett par fina små stövlar av smort jakskinn med hårsidan inåt. Det gjorde mej så glad att jag nästan grät.
Men snart var allt tillbaka vid det gamla. Pojken kom förstås när han kunde smita iväg hemifrån. Han tog hand om matningen ibland så jag fick sova eller titta till Vindsnabba. Maten började bli ett riktigt bekymmer. Stona hade för länge sen slutat att mjölka och nu sinade även fåren. Jakmjölk fanns det bara lite av dessutom var den så kärv i smaken att den nästan inte gick att dricka.Förrådet av torkat renkött var nästan slut.
De två hövdingarna införde ransonering. Var fjärde dag fick var och en jakmjölk. Varje dag en liten näve finskuret torkat kött per person. Rötter, örter och frön hade varje familj sitt eget förråd av hängande i taket . Under den korta sommaren hade inte kvinnorna och barnen hunnit samla så mycket ätbart. Kanske Botaren skulle få rätt.Vi kanske inte hade möjlighet att ge dej mat hela vintern. Å andra sidan var vi nästan 50 människor i lägret din lilla ranson skulle inte göra att maten räckte så mycket bättre åt de andra i alla fall.
En gråmulen dag med vass vind och små hårda snöflingor gick jag ut och tittade till Vindsnabba. När jag var på väg in fick jag se att en av de gamla kvinnorna var på väg ut ur lägrethon var änka efter en tapper krigare som dog för länge,länge sen. HNär jag hade gått en bit till såg jag tre andra gamlingar. De satt i snön en bit väster om lägret. Jag gick in och matade dej . Sedan tog jag den största jakfällen. Jag snodde den om ryggen och gick ut.
Gamlingarna satt kvar mitt i den kalla vinden. Fingrar och kinder hade redan börjat vitna. Jag ställde mej mitt ibland dem och började sjunga den långa sången som följer krigarna på den mörka vägen genom skuggornas dalar. Jag sjöng med stark röst för att höras i vinden och snön:
Jag är Gulun
hittad av Shio från de gula
Som hittades av Hya från Turkmenerna
Som hittades av Ungun från hunnernas stam
som hittades av Aheya från Ugurerna
som hittades av den gamla Mehlo
Som hittades av Qui från Hahn
Som hittades av Hinyin
Som hittades av Elike från öst
Så har vi hittats
Så har vi fostrats
Och lärt oss de urgamla sångerna
om de urgamla gudarna.
De fördes till oss av Levia
med det röda håret
Hon lärde människorna om gudarna
och hur de ska tjänas.
Hon samlade Mäniskorna
hundratals krigare
Följde hennes röda hår
där det flammade över slätten.
De följde det röda håret
i den höga hårprydnaden
det ledde dem genom faror
mot seger
Så ska ni följa min sång
Min sång som ska leda er säkert
genom de kalla döda dalar
där bara mörker bor.
Sången ska leda er ut i ljuset
Ljuset och värmen på andra sidan
Den sista strofen sjöng jag om och om igen. Ända tills de alla var döda. Jag vände och gick in. Jag hade gjort allt jag kunde.
Men snart var allt tillbaka vid det gamla. Pojken kom förstås när han kunde smita iväg hemifrån. Han tog hand om matningen ibland så jag fick sova eller titta till Vindsnabba. Maten började bli ett riktigt bekymmer. Stona hade för länge sen slutat att mjölka och nu sinade även fåren. Jakmjölk fanns det bara lite av dessutom var den så kärv i smaken att den nästan inte gick att dricka.Förrådet av torkat renkött var nästan slut.
De två hövdingarna införde ransonering. Var fjärde dag fick var och en jakmjölk. Varje dag en liten näve finskuret torkat kött per person. Rötter, örter och frön hade varje familj sitt eget förråd av hängande i taket . Under den korta sommaren hade inte kvinnorna och barnen hunnit samla så mycket ätbart. Kanske Botaren skulle få rätt.Vi kanske inte hade möjlighet att ge dej mat hela vintern. Å andra sidan var vi nästan 50 människor i lägret din lilla ranson skulle inte göra att maten räckte så mycket bättre åt de andra i alla fall.
En gråmulen dag med vass vind och små hårda snöflingor gick jag ut och tittade till Vindsnabba. När jag var på väg in fick jag se att en av de gamla kvinnorna var på väg ut ur lägrethon var änka efter en tapper krigare som dog för länge,länge sen. HNär jag hade gått en bit till såg jag tre andra gamlingar. De satt i snön en bit väster om lägret. Jag gick in och matade dej . Sedan tog jag den största jakfällen. Jag snodde den om ryggen och gick ut.
Gamlingarna satt kvar mitt i den kalla vinden. Fingrar och kinder hade redan börjat vitna. Jag ställde mej mitt ibland dem och började sjunga den långa sången som följer krigarna på den mörka vägen genom skuggornas dalar. Jag sjöng med stark röst för att höras i vinden och snön:
Jag är Gulun
hittad av Shio från de gula
Som hittades av Hya från Turkmenerna
Som hittades av Ungun från hunnernas stam
som hittades av Aheya från Ugurerna
som hittades av den gamla Mehlo
Som hittades av Qui från Hahn
Som hittades av Hinyin
Som hittades av Elike från öst
Så har vi hittats
Så har vi fostrats
Och lärt oss de urgamla sångerna
om de urgamla gudarna.
De fördes till oss av Levia
med det röda håret
Hon lärde människorna om gudarna
och hur de ska tjänas.
Hon samlade Mäniskorna
hundratals krigare
Följde hennes röda hår
där det flammade över slätten.
De följde det röda håret
i den höga hårprydnaden
det ledde dem genom faror
mot seger
Så ska ni följa min sång
Min sång som ska leda er säkert
genom de kalla döda dalar
där bara mörker bor.
Sången ska leda er ut i ljuset
Ljuset och värmen på andra sidan
Den sista strofen sjöng jag om och om igen. Ända tills de alla var döda. Jag vände och gick in. Jag hade gjort allt jag kunde.
Köprush
Nu ska det snart börja dra ihop sej mot julen och jag tänker på vad man ska köpa i julklapp åt den eller den. Och vad vill jag ha ? Svaret är: Lugn och ro, tid, julmat.möjlighet att spela lite kort kanske, få umgås i med de här släktingarna som man träffar för sällan.
Jag undrar om det finns någon, utom kanske riktigt små barn som verkligen önskar sej något. Önskar i ordets vackra och positiva bemärkelse. Inte bara ett -ska ha nåt att bräcka kompisarna med-begär efter mera prylar. Eller en girighet och känsla av brist som har pressats fram av reklamen. Finns det någon där ute som har gått länge och tittat på nån viss sak och hoppats och hoppats att just den ska komma i ett paket till jul så vill jag gärna veta det.
Men den där girigheten och statusjakten är så sorgliga och så ekande tomma att jag vill inte göda dem längre.
Jag vill inte rusa runt som en galning bara för att leta reda på något, vad som helst, som man kan ge till den eller den. Sedan kommer det då ett paket med en helt poänglös pryl till någon som redan har allt de behöver. Eller till mej som också har allt jag behöver.
Det är inte det att jag inte vill ge mina nära och kära julklappar. Jag vill ge dem precis det där underbara som de bara har gått och önskat sej i hemlighet. Det där som de nästan inte ens vet att de önskar sej.Det där som passar så precis och gör deras tillvaro så mycket vackrare. Nån lite sak full av omtanke för att visa hur mycket jag älskar dem.
Precis det vill jag ge dem. Snälla, snälla tala om vilken affär jag ska gå till.
Jag undrar om det finns någon, utom kanske riktigt små barn som verkligen önskar sej något. Önskar i ordets vackra och positiva bemärkelse. Inte bara ett -ska ha nåt att bräcka kompisarna med-begär efter mera prylar. Eller en girighet och känsla av brist som har pressats fram av reklamen. Finns det någon där ute som har gått länge och tittat på nån viss sak och hoppats och hoppats att just den ska komma i ett paket till jul så vill jag gärna veta det.
Men den där girigheten och statusjakten är så sorgliga och så ekande tomma att jag vill inte göda dem längre.
Jag vill inte rusa runt som en galning bara för att leta reda på något, vad som helst, som man kan ge till den eller den. Sedan kommer det då ett paket med en helt poänglös pryl till någon som redan har allt de behöver. Eller till mej som också har allt jag behöver.
Det är inte det att jag inte vill ge mina nära och kära julklappar. Jag vill ge dem precis det där underbara som de bara har gått och önskat sej i hemlighet. Det där som de nästan inte ens vet att de önskar sej.Det där som passar så precis och gör deras tillvaro så mycket vackrare. Nån lite sak full av omtanke för att visa hur mycket jag älskar dem.
Precis det vill jag ge dem. Snälla, snälla tala om vilken affär jag ska gå till.
Nordöstra Mongoliet 9
När jag vände och gick mot lägret igen så gnäggade hon efter mej och jag lovade tyst för mej själv att jag skulle titta till henne varje dag. Medan jag gick tänkte jag på dej och på pojken som hade matat dej hela natten.
När jag kom tillbaka hade han krupit ner under fällarna hos dej och somnat. Jag stoppade om er båda ordentligt. För första gången på länge kände jag mej utvilad och ganska nöjd. Jag bar in snö i ämbaren och ställde den vid elden för att tina. Fast det var mitt i vintern och kallt tänkte jag ta och tvätta mej. Det kändes som det var en dag för en tvagning, som en nystart för att få bort smuts och hopplöshet. Efter tvättningen lade jag bort mina svarta kläder och tog fram min vanliga skinntröja igen. Det kändes bra.
Jag satte en kastrull vatten på elden och lade i många sorters rötter och så en hel näve torkat renkött. Pojken måste ju äta ordentligt och själv hade jag inte fått i mej en riktig måltid på flera veckor. Jag la i en rejäl klick syrat jaksmör. Innan soppan var klar passade jag på att mata dej. Sedan väckte jag pojken. När vi skulle äta kom den gamle hövdingen för att meddela rådets nya beslut. Han fick också en skål soppa. Vi blev sittande länge. Vi åt och pratade om gamla tider och berättade historier för pojken. Vi skrattade så högt att andra barn blev nyfikna och kom in och slog sej ner efter ett tag kom även en del av kvinnorna. Vi berättade om den stora striden vid UlanAm där människornas folk vann så många hästar att det tog en hel månad att driva dem hem. Vi berättade om alla hjältedåden från den stora striden vid de gulas stora stad. Det var längesedan jag hade en sådan kväll.
När den gamle hövdingen gick skyndade jag mej att be honom se efter pojken så att han inte skulle få svårigheter hemma för den hjälp han gav mej.
När alla hade gått tänkte jag på alla dagar då jag hade suttit ensam vid min eld. Jag tänkte på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit en vanlig kvinna. En sån kvinna som hade födde barn åt sin man.En som hade söner och döttrar och aldrig behövde äta ensam.
Men jag har varit den upphöjda, liksom du kommer att bli den upphöjda. Vi är upphöjda över alla andra ty vi äger kunskaper om de uråldriga gudarna och de mörka vägarna. Vi kan se bortom seendet och söka bortom förnuftet. Därför kan vi inte leva i de andra kvinnornas värld och inte heller i männens värld. Vi är dömda till ensamhet och upphöjdhet tills vårt uppdrag är slutfört och vi får leva i gemenskap med gudarna.
När jag kom tillbaka hade han krupit ner under fällarna hos dej och somnat. Jag stoppade om er båda ordentligt. För första gången på länge kände jag mej utvilad och ganska nöjd. Jag bar in snö i ämbaren och ställde den vid elden för att tina. Fast det var mitt i vintern och kallt tänkte jag ta och tvätta mej. Det kändes som det var en dag för en tvagning, som en nystart för att få bort smuts och hopplöshet. Efter tvättningen lade jag bort mina svarta kläder och tog fram min vanliga skinntröja igen. Det kändes bra.
Jag satte en kastrull vatten på elden och lade i många sorters rötter och så en hel näve torkat renkött. Pojken måste ju äta ordentligt och själv hade jag inte fått i mej en riktig måltid på flera veckor. Jag la i en rejäl klick syrat jaksmör. Innan soppan var klar passade jag på att mata dej. Sedan väckte jag pojken. När vi skulle äta kom den gamle hövdingen för att meddela rådets nya beslut. Han fick också en skål soppa. Vi blev sittande länge. Vi åt och pratade om gamla tider och berättade historier för pojken. Vi skrattade så högt att andra barn blev nyfikna och kom in och slog sej ner efter ett tag kom även en del av kvinnorna. Vi berättade om den stora striden vid UlanAm där människornas folk vann så många hästar att det tog en hel månad att driva dem hem. Vi berättade om alla hjältedåden från den stora striden vid de gulas stora stad. Det var längesedan jag hade en sådan kväll.
När den gamle hövdingen gick skyndade jag mej att be honom se efter pojken så att han inte skulle få svårigheter hemma för den hjälp han gav mej.
När alla hade gått tänkte jag på alla dagar då jag hade suttit ensam vid min eld. Jag tänkte på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit en vanlig kvinna. En sån kvinna som hade födde barn åt sin man.En som hade söner och döttrar och aldrig behövde äta ensam.
Men jag har varit den upphöjda, liksom du kommer att bli den upphöjda. Vi är upphöjda över alla andra ty vi äger kunskaper om de uråldriga gudarna och de mörka vägarna. Vi kan se bortom seendet och söka bortom förnuftet. Därför kan vi inte leva i de andra kvinnornas värld och inte heller i männens värld. Vi är dömda till ensamhet och upphöjdhet tills vårt uppdrag är slutfört och vi får leva i gemenskap med gudarna.
tisdag 3 november 2009
Nordöstra Mongoliet 8
Han såg på mej som om han försökte räkna ut om det var ett bra eller dåligt svar. Månen sken redan in genom rökhålet.Pojken tog muggen och slog i renbuljong och mjölk:
-Sov du, sa han lungt, jag matar henne i natt.
Jag var så trött att hela golvet gick i vågor.Jag föll rakt ner mellan jakfällarna och somnade.
När jag vaknade sken solen in genom rökhålet och pojken satt och pratade med dej så glatt att jag nästan väntade mej att du skulle svara men det gjorde du inte. Du låg lika stilla och blek som förut.Men vad satt han och sa den där ungen.
- Snart ska Vindsnabba föla och då får du säkert fölet. Vindsnabba är den snabbaste hästen som finns säger mamma och fölet blir nog också en riktig fortspringare. Du kommer säkert att vinna alla kapplöpningarna bara du blir frisk snart.
Föla, sa han.Hur länge var det egentligen sen jag tittade till Vindsnabba. Mer än en månad. Kanske närmare två. Jag hade lämnat min häst helt utan tillsyn i denna kalla, snörika vinter. Jag visste inte ens att hon bar ett föl.
För första gången på länge gick jag ut på slätten. Några fötter hade trampat ner snön så det blev en liten stig bort till hästarna och fåren ändå var det svårt att gå. Slätten var så vit att det gjorde ont i ögonen. Himlen var isblå med en dragning åt turkos i öster. Det var isande kallt och nordanvinden drog fram, vass och elak. Det började redan sticka och nypa i kinderna och hakan.
Jag fick ropa på Vindsnabba innan hon kom fram till mej. Hon var mager och buken var stor och spänd. Hennes mörkbruna vinterpäls var iallafall tät och lång men det var svårt för henne att gå i den djupa snön. Fölmagen hängde tung mot skaren och bromsade hennes steg.
Jag lutade pannan mot hennes panna och tänkte:
- Vindsnabba, min vän, kanske vore det bäst om du kastade det här fölet. Du kommer att fara illa och fölet kommer nog att frysa och svälta ihjäl.
Men hos Vindsnabba fanns det bara en lugn förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa.
-Sov du, sa han lungt, jag matar henne i natt.
Jag var så trött att hela golvet gick i vågor.Jag föll rakt ner mellan jakfällarna och somnade.
När jag vaknade sken solen in genom rökhålet och pojken satt och pratade med dej så glatt att jag nästan väntade mej att du skulle svara men det gjorde du inte. Du låg lika stilla och blek som förut.Men vad satt han och sa den där ungen.
- Snart ska Vindsnabba föla och då får du säkert fölet. Vindsnabba är den snabbaste hästen som finns säger mamma och fölet blir nog också en riktig fortspringare. Du kommer säkert att vinna alla kapplöpningarna bara du blir frisk snart.
Föla, sa han.Hur länge var det egentligen sen jag tittade till Vindsnabba. Mer än en månad. Kanske närmare två. Jag hade lämnat min häst helt utan tillsyn i denna kalla, snörika vinter. Jag visste inte ens att hon bar ett föl.
För första gången på länge gick jag ut på slätten. Några fötter hade trampat ner snön så det blev en liten stig bort till hästarna och fåren ändå var det svårt att gå. Slätten var så vit att det gjorde ont i ögonen. Himlen var isblå med en dragning åt turkos i öster. Det var isande kallt och nordanvinden drog fram, vass och elak. Det började redan sticka och nypa i kinderna och hakan.
Jag fick ropa på Vindsnabba innan hon kom fram till mej. Hon var mager och buken var stor och spänd. Hennes mörkbruna vinterpäls var iallafall tät och lång men det var svårt för henne att gå i den djupa snön. Fölmagen hängde tung mot skaren och bromsade hennes steg.
Jag lutade pannan mot hennes panna och tänkte:
- Vindsnabba, min vän, kanske vore det bäst om du kastade det här fölet. Du kommer att fara illa och fölet kommer nog att frysa och svälta ihjäl.
Men hos Vindsnabba fanns det bara en lugn förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa.
Nordöstra Mongoliet 7
Kvällen och fullmånen kom. Min kropp var stilla och min själ var full av styrka. De gamla gudarna stod bakom min rygg för att ge mej kraft. Jag kände deras närvaro i den tysta natten.
Gerens dörr gick upp och jag såg fullmånen hänga som en stor bronsbuckla på himlen. Till och med månen höll sej nära i kväll. De var tre som kom. Den gamle hövdingen och den unge hövdingen och Botaren i full mundering med sina fyra renhorn på skallen.
Nej, vänta nu. Det var en till som smög sej in osedd av de andra. Det var Botarens pojke som slank in som en skugga och gömde sej bakom en korg. Fyra kom in men jag tror nog att alla de andra Människorna stod hopträngda utanför dörren för att försöka höra vad som sades.
Jag satt vid elden i mina svarta kläder. Jag hade din kropp i famnen. Jag visste att jag måste skydda den till den dag då din själ kunde återvända. Den böjda dolken låg framför mej och glänste hemlighetsfullt.
Hövdingarna hälsade med böjda huvuden. De fick ingen hälsning tillbaka och ingen inbjudan att sitta ner. Sakta reste jag mej. Dej höll jag på vänstra armen och dolken i den högra. Det här var inte vad de hade väntat sej. Den unge hövdingen som redan då hade stort rykte som krigare backade några steg. Botaren började nervöst att vrida händerna. Det var bara den gamle som höll sej lugn. Han tog ett steg närmare mej och sa med låg röst:
-Gulun, min vän. Inte tänker vi ta barnet ifrån dej med våld. Du har tjänat oss Människor både länge och väl. Inte inte kommer vi hit för att göra dej illa. Men de som står här utanför tror att barnet kom hit med den onda vintern. Att hon är en ond ande som har skickats hit för att förgöra Människornas folk och vi behöver hålla ihop för att överleva de onda tiderna. Vi kan inte låte det här barnet splittra oss och göra att det blir osämja i lägret.
In genom gerens rökhål lyste en enda stjärna. Dess ljus speglades i dolken som jag sakta höjde. Jag såg på den länge innan jag svarade:
- Du är också min vän och Människornas enighet ligger också mej varmt om hjärtat. Även jag känner och vet att det är onda tider då vi alla kommer att prövas. Ni tre som leder Människorna bör därför genast börja lägga råd om hur Människorna ska enas och vara eniga i dessa onda tider i stället för att gå omkring och lyssna på sagor och kärringskvaller.
Botaren tog nu till orda och hans gnälliga röst hördes säkert bra genom den tjocka snön:
- Gulun, Det är ju alldeles omöjligt. Det går ju inte att.. Jag menar slösa mat och bränsle på nån som, på en som inte kommer, som aldrig kommer att vakna mer.
Jag gav honom inte en blick och jag svarade inte. Det blev tyst länge. Stjärnan hade rört sej över rökhålet och dess ljus föll nu på din lilla näsa och dina täta svarta ögonfransar. Du låg så fridfull i min famn. Gudarna knackade mej lätt i ryggen. Nu var avgörandets stund. Undergång eller seger.
Jag sträckte på ryggen och såg strängt på de tre:
- Jag är Gulun.Hittad av Shio. Fostrad till att gå de mörka vägarna. Fostrad att aldrig frukta döden. Det enda jag vill veta är om rådets beslut står fast ?
Jag lyfte nu dolken högt över mitt huvud innan jag fortsatte:
- Om rådets beslut står fast ska jag följa det. Jag ska följa det på detta sätt. Med egen hand skär jag halsen av flickebarnet och sedan offrar jag mej själv på samma sätt. Era fallna krigare kan sedan irra omkring i det stora mörkret utan vägvisare och ni andra kan irra omkring här på marken och beskylla varandra för det dåliga vädret medan flickan och jag sitter hos de varghövdade gudarna.
Den gamle såg på mej och det glittrade lite i hans ögon, kanske var det stjärnljuset som nådde ända dit:
- Vi tre ska i morgon lägga nytt råd, sa han högtidligt, vi önskar dej nu en god natts sömn.
Han böjde på huvudet och gick. Efter honom tumlade de andra två som skrämda renkalvar.
Jag la ner dej under jakfällen. Det susade i mitt huvud och jag var så trött.
- Tänkte du verkligen göra det ?
Pojken stod framför mej. En vindögd liten rackare med en stor glugg i stället för framtänder.
-Ja, suckade jag stilla. Blir jag tvungen så gör jag det, så är det.
Gerens dörr gick upp och jag såg fullmånen hänga som en stor bronsbuckla på himlen. Till och med månen höll sej nära i kväll. De var tre som kom. Den gamle hövdingen och den unge hövdingen och Botaren i full mundering med sina fyra renhorn på skallen.
Nej, vänta nu. Det var en till som smög sej in osedd av de andra. Det var Botarens pojke som slank in som en skugga och gömde sej bakom en korg. Fyra kom in men jag tror nog att alla de andra Människorna stod hopträngda utanför dörren för att försöka höra vad som sades.
Jag satt vid elden i mina svarta kläder. Jag hade din kropp i famnen. Jag visste att jag måste skydda den till den dag då din själ kunde återvända. Den böjda dolken låg framför mej och glänste hemlighetsfullt.
Hövdingarna hälsade med böjda huvuden. De fick ingen hälsning tillbaka och ingen inbjudan att sitta ner. Sakta reste jag mej. Dej höll jag på vänstra armen och dolken i den högra. Det här var inte vad de hade väntat sej. Den unge hövdingen som redan då hade stort rykte som krigare backade några steg. Botaren började nervöst att vrida händerna. Det var bara den gamle som höll sej lugn. Han tog ett steg närmare mej och sa med låg röst:
-Gulun, min vän. Inte tänker vi ta barnet ifrån dej med våld. Du har tjänat oss Människor både länge och väl. Inte inte kommer vi hit för att göra dej illa. Men de som står här utanför tror att barnet kom hit med den onda vintern. Att hon är en ond ande som har skickats hit för att förgöra Människornas folk och vi behöver hålla ihop för att överleva de onda tiderna. Vi kan inte låte det här barnet splittra oss och göra att det blir osämja i lägret.
In genom gerens rökhål lyste en enda stjärna. Dess ljus speglades i dolken som jag sakta höjde. Jag såg på den länge innan jag svarade:
- Du är också min vän och Människornas enighet ligger också mej varmt om hjärtat. Även jag känner och vet att det är onda tider då vi alla kommer att prövas. Ni tre som leder Människorna bör därför genast börja lägga råd om hur Människorna ska enas och vara eniga i dessa onda tider i stället för att gå omkring och lyssna på sagor och kärringskvaller.
Botaren tog nu till orda och hans gnälliga röst hördes säkert bra genom den tjocka snön:
- Gulun, Det är ju alldeles omöjligt. Det går ju inte att.. Jag menar slösa mat och bränsle på nån som, på en som inte kommer, som aldrig kommer att vakna mer.
Jag gav honom inte en blick och jag svarade inte. Det blev tyst länge. Stjärnan hade rört sej över rökhålet och dess ljus föll nu på din lilla näsa och dina täta svarta ögonfransar. Du låg så fridfull i min famn. Gudarna knackade mej lätt i ryggen. Nu var avgörandets stund. Undergång eller seger.
Jag sträckte på ryggen och såg strängt på de tre:
- Jag är Gulun.Hittad av Shio. Fostrad till att gå de mörka vägarna. Fostrad att aldrig frukta döden. Det enda jag vill veta är om rådets beslut står fast ?
Jag lyfte nu dolken högt över mitt huvud innan jag fortsatte:
- Om rådets beslut står fast ska jag följa det. Jag ska följa det på detta sätt. Med egen hand skär jag halsen av flickebarnet och sedan offrar jag mej själv på samma sätt. Era fallna krigare kan sedan irra omkring i det stora mörkret utan vägvisare och ni andra kan irra omkring här på marken och beskylla varandra för det dåliga vädret medan flickan och jag sitter hos de varghövdade gudarna.
Den gamle såg på mej och det glittrade lite i hans ögon, kanske var det stjärnljuset som nådde ända dit:
- Vi tre ska i morgon lägga nytt råd, sa han högtidligt, vi önskar dej nu en god natts sömn.
Han böjde på huvudet och gick. Efter honom tumlade de andra två som skrämda renkalvar.
Jag la ner dej under jakfällen. Det susade i mitt huvud och jag var så trött.
- Tänkte du verkligen göra det ?
Pojken stod framför mej. En vindögd liten rackare med en stor glugg i stället för framtänder.
-Ja, suckade jag stilla. Blir jag tvungen så gör jag det, så är det.
måndag 2 november 2009
Nordöstra Mongoliet 6
Kyla mildrades de närmaste dagarna men i stället började det snöa. Dt snöade tre dagar och tre nätter. Sedan kom nordanvinden och blåste snön rakt ner i den grunda sänkan på slätten där vi hade vårt vinterläger. Snön packades hårt upp mot skinnväggarna på min ger. Det var ingen av människorna som hade upplevt sådana mängder snö förut. Djuren fick svårt att hitta mat. De låg tätt tryckta mot varandra nästan dolda under snön och jag fasade för den dag då vi skulle börja hitta ihjälsvultna hästar där ute i allt det vita.
Snön som låg på gerens väggar och tak gjorde väggarna så tjocka och täta att jag bara behövde elda för att värma maten och det var tur för det var verkligen brist på bränsle.Men den täta snön tog också bort alla ljud. Det kändes som vi var ensamma i världen du och jag. Jag försökte prata med dej och sjunga för dej för att förmå din själ att komma tillbaka men inget hände och min röst blev bara ett hest kraxande.Sångerna dränktes i den vita tystnaden och försvann. Så fanns bara det evigt monotona matandet igen.
Tiden gick och fullmånen närmade sej men du låg som förut. Du blev inte bättre och inte sämre. Kvällen före fullmånen värmde jag vatten och tvättade dej vid elden och sedan gnuggade jag hela din kropp med jakister och kamfer. Jag trodde att värmen, massagen och den skarpa doften skulle få dej att reagera men det hände ingenting alls. Jag flätade ditt svarta hår och prydde det med mitt röda band. Sedan slog jag hästfilten omkring dej och satt och vaggade din lilla tunna kropp i min famn hela natten.
När morgonen kom hämtade jag den svängda dolken ur kistan.
Snön som låg på gerens väggar och tak gjorde väggarna så tjocka och täta att jag bara behövde elda för att värma maten och det var tur för det var verkligen brist på bränsle.Men den täta snön tog också bort alla ljud. Det kändes som vi var ensamma i världen du och jag. Jag försökte prata med dej och sjunga för dej för att förmå din själ att komma tillbaka men inget hände och min röst blev bara ett hest kraxande.Sångerna dränktes i den vita tystnaden och försvann. Så fanns bara det evigt monotona matandet igen.
Tiden gick och fullmånen närmade sej men du låg som förut. Du blev inte bättre och inte sämre. Kvällen före fullmånen värmde jag vatten och tvättade dej vid elden och sedan gnuggade jag hela din kropp med jakister och kamfer. Jag trodde att värmen, massagen och den skarpa doften skulle få dej att reagera men det hände ingenting alls. Jag flätade ditt svarta hår och prydde det med mitt röda band. Sedan slog jag hästfilten omkring dej och satt och vaggade din lilla tunna kropp i min famn hela natten.
När morgonen kom hämtade jag den svängda dolken ur kistan.
söndag 1 november 2009
if I ever had to write the lyrics for a country song
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Men min ena grabb han fick det riktigt svårt.
Problemet bara växte och blev för honom stort.
Han tränade och tränade men det var som förgjort.
Det blev alltid trassel och aldrig någon knut
När det skulle lekas var han jämt den siste ut.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Jag hjälpte honom knyta i väldigt många år
och hade knapp på skorna eller snören med resår.
Fast grabben han var ledsen och fällde nog nån tår
när fröken i hans skola sa att han mest var lat
och skulle knyta skorna själv. Det var en massa tjat.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Föken i skolan sa till mej -tänk nu på
de gör ej skor med kardborrar i storlek förtitvå
Han får träna knyta hela rasterna det blir bättre så.
Att få på sej skorna blev en plåga för min pojk
till att gå ut och leka fanns det nästan ingen ork
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
efter att ha tränat ett tag.
Åren har passerat ch min pojk har blivit stor.
Nu sitter han i köket här hemma hos sin mor
I handen håller han en liten liten sko
Och sedan trär han fast den på sin lilla dotters fot
tar tag i snörena och drar åt
och gör sen väldigt lätt en liten fin rosett.
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Men min ena grabb han fick det riktigt svårt.
Problemet bara växte och blev för honom stort.
Han tränade och tränade men det var som förgjort.
Det blev alltid trassel och aldrig någon knut
När det skulle lekas var han jämt den siste ut.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Jag hjälpte honom knyta i väldigt många år
och hade knapp på skorna eller snören med resår.
Fast grabben han var ledsen och fällde nog nån tår
när fröken i hans skola sa att han mest var lat
och skulle knyta skorna själv. Det var en massa tjat.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Föken i skolan sa till mej -tänk nu på
de gör ej skor med kardborrar i storlek förtitvå
Han får träna knyta hela rasterna det blir bättre så.
Att få på sej skorna blev en plåga för min pojk
till att gå ut och leka fanns det nästan ingen ork
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
efter att ha tränat ett tag.
Åren har passerat ch min pojk har blivit stor.
Nu sitter han i köket här hemma hos sin mor
I handen håller han en liten liten sko
Och sedan trär han fast den på sin lilla dotters fot
tar tag i snörena och drar åt
och gör sen väldigt lätt en liten fin rosett.
Nordöstra Mongoliet 5
En frist till nästa fullmåne. Några veckor. Skulle du vakna av dej själv på den tiden ? Du låg där under fällarna. Och såg nästan ut som du bara sov. Liten och blek. Andningen var jämn men svag och du reagerade inte ens när jag stack det tunna strået av gräs i din näsa och vidare ner i halsen. Munnen full med mjölk och buljong och sedan långsamt trycka in det i det tunna röret av gräs.
Jag satte mej vid elden och började vagga fram och tillbaka medan jag sjöng den urgamla sången om alla dem som före mej hade tjänat gudarna med vargansikten. Jag nämnde deras namn och ropade på dem och bad om råd och styrka.
Sedan sjöng jag om allt jag hade gjort för människorna sedan jag kom till dem som liten flicka. Hur jag hade väglett deras krigare när de gick i de mörka dalarna. Hur jag hade sett bortom seendet för att leda jägarna rätt och för att ge krigarna stora byten.Hur jag hade suttit till häst i dagar och nätter under de stora stridernas tid. Mina gåvor har ständigt varit människorna till nytta och jag har aldrig svikit dem. De borde lita på att jag kan tolka de varghövdades vilja. Människorna borde lita på att jag vill dem väl.
Jag srtödde blad från renande örter på elden för att skärpa min tanke och mina sinnen . Sedan satte jag mej på huk vid elden och sjönk sakta ner i mitt eget medvetande.
När röken från örterna för länge sedan hade skingrats steg jag upp och tog fram de kläder jag brukade bära i strid. Allt var svart. Färgat av den svarta jorden. Broderierna var gula av dyr ockra.Var det en strid dår jag skulle bekämpa mina egna ?
Nej, det var en omöjlig tanke. I denna onda vinter måste vi hålla ihop annars dör vi alla. Men jag hade sett det förr. Hur onda tider med kyla, svält och motgångar hade fått människorna att vända sej mot varandra och slåss om de få smulor som fanns. Det är en väg som leder bort från ordningen och bort från gudarna. Rakt mot kaos och undergång bär den vägen. Skickliga hövdingar kan få Människorna att vilja hjälpa varandra även i tider av nöd men den gamle hövdingen var gammal och kraftlös. Dn unge var för ung och maktlysten.
Jag la handen på din bleka panna och svor på att jag inte skulle låta dej dö.
Jag satte mej vid elden och började vagga fram och tillbaka medan jag sjöng den urgamla sången om alla dem som före mej hade tjänat gudarna med vargansikten. Jag nämnde deras namn och ropade på dem och bad om råd och styrka.
Sedan sjöng jag om allt jag hade gjort för människorna sedan jag kom till dem som liten flicka. Hur jag hade väglett deras krigare när de gick i de mörka dalarna. Hur jag hade sett bortom seendet för att leda jägarna rätt och för att ge krigarna stora byten.Hur jag hade suttit till häst i dagar och nätter under de stora stridernas tid. Mina gåvor har ständigt varit människorna till nytta och jag har aldrig svikit dem. De borde lita på att jag kan tolka de varghövdades vilja. Människorna borde lita på att jag vill dem väl.
Jag srtödde blad från renande örter på elden för att skärpa min tanke och mina sinnen . Sedan satte jag mej på huk vid elden och sjönk sakta ner i mitt eget medvetande.
När röken från örterna för länge sedan hade skingrats steg jag upp och tog fram de kläder jag brukade bära i strid. Allt var svart. Färgat av den svarta jorden. Broderierna var gula av dyr ockra.Var det en strid dår jag skulle bekämpa mina egna ?
Nej, det var en omöjlig tanke. I denna onda vinter måste vi hålla ihop annars dör vi alla. Men jag hade sett det förr. Hur onda tider med kyla, svält och motgångar hade fått människorna att vända sej mot varandra och slåss om de få smulor som fanns. Det är en väg som leder bort från ordningen och bort från gudarna. Rakt mot kaos och undergång bär den vägen. Skickliga hövdingar kan få Människorna att vilja hjälpa varandra även i tider av nöd men den gamle hövdingen var gammal och kraftlös. Dn unge var för ung och maktlysten.
Jag la handen på din bleka panna och svor på att jag inte skulle låta dej dö.
Språkbråk
Man ska välja sina strider var det nån som sa. Tidigt valde jag bort en strid. Bråket om språket. Du vet det där där några vetabästare talar om för andra hur man får säga eller inte säga. Det går drev om allt möjligt. De hemska svordomarna, de amerikanska lånorden, undomsspråket med en massa asså och typ, förortssvenskan som snart tar över.
Jag har inte brytt mej. Språket klarar sej fint. Allt som kommer till utvecklar och berikar. Inte försvinner ehuru och således bara för att barn idag hellre säger asså eller typ. Nästa vår kommer det något annat som förståsigpåarna ska förfasa sig över och sen spår de svenska språkets snara undergång, igen.
Språket klarar sig nog. Det är mera maskros än drivhusazalea. Dessutom är ju ditt språk så mycket du. Det berättar inte bara det du vill meddela omvärlden. Det berättar också ungefär hur gammal du är. Var du är uppvuxen. Vilken samhällsklass du tillhör och vilken färg du har på naglarna. Kritiserar man språket är det väldigt nära att man dömer ut personligheten och sånt ska man inte syssla med.
Däremot är det väldigt spännande att följa vad som händer med språket. Förändringar i språkbruket i stora grupper speglar förändringar i samhället och levnadsvillkoren. Men eftersom språket hör så nära ihopmed tanken och personligheten så kan ju språkförändringar också visa oss framtidens samhälle. Framtiden byggs ju först i tanken och vi är ju begränsade till det vi kan uttrycka och fundera ut.
Den stora förändringen i språket just nu handlar om att den övergång från talspråk till skriftspråk som har varit igång de senaste 150 åren nu accelererar. Av dem som växer upp idag är det många som har skriften som viktigaste kommunikationsspråk. De skriver på mailen, chatten och mobilen till kompisarna oftare och mer än de pratar. En genomsnittlig trettonåring idag skriver under en vanlig vecka minst 10 gånger mer än jag gjorde när jag var tretton.
Ja, spelar roll, säger ni. Bara olika kanaler för kommunikation...
I min värld är det en jätteförändring talspråk och skriftspråk är så vitt skilda till sin karaktär så det kommer att göra stor skillnad både på människorna och samhället.
Jag har inte brytt mej. Språket klarar sej fint. Allt som kommer till utvecklar och berikar. Inte försvinner ehuru och således bara för att barn idag hellre säger asså eller typ. Nästa vår kommer det något annat som förståsigpåarna ska förfasa sig över och sen spår de svenska språkets snara undergång, igen.
Språket klarar sig nog. Det är mera maskros än drivhusazalea. Dessutom är ju ditt språk så mycket du. Det berättar inte bara det du vill meddela omvärlden. Det berättar också ungefär hur gammal du är. Var du är uppvuxen. Vilken samhällsklass du tillhör och vilken färg du har på naglarna. Kritiserar man språket är det väldigt nära att man dömer ut personligheten och sånt ska man inte syssla med.
Däremot är det väldigt spännande att följa vad som händer med språket. Förändringar i språkbruket i stora grupper speglar förändringar i samhället och levnadsvillkoren. Men eftersom språket hör så nära ihopmed tanken och personligheten så kan ju språkförändringar också visa oss framtidens samhälle. Framtiden byggs ju först i tanken och vi är ju begränsade till det vi kan uttrycka och fundera ut.
Den stora förändringen i språket just nu handlar om att den övergång från talspråk till skriftspråk som har varit igång de senaste 150 åren nu accelererar. Av dem som växer upp idag är det många som har skriften som viktigaste kommunikationsspråk. De skriver på mailen, chatten och mobilen till kompisarna oftare och mer än de pratar. En genomsnittlig trettonåring idag skriver under en vanlig vecka minst 10 gånger mer än jag gjorde när jag var tretton.
Ja, spelar roll, säger ni. Bara olika kanaler för kommunikation...
I min värld är det en jätteförändring talspråk och skriftspråk är så vitt skilda till sin karaktär så det kommer att göra stor skillnad både på människorna och samhället.
lördag 31 oktober 2009
Nordöstra mongoliet 4
Det blev ännu kallare. Jakarna slutade mjölka.Fåren och hästarna kunde bara ligga tätt tillsammans. De gamla tacklade av och spädbarnen dog.
Hövdingarna lade råd. Den gamle hövdingen kom och satt vid min eld:
- Vi har lagt råd, Gulun. Du måste sluta mata barnet. Det sliter ut dej och hon kommer aldrig att vakna.
Ilskan brände bort all trötthet. Jag reste mej upp och sträckte på ryggen:
-Du ska inte lägga dej i beslut som tillhör mej.
Även den gamle hövdingen fruktade min vrede och han försökte med ett mildare tonfall:
- Det är en ond vinter, Gulun. Det vet både du och jag. Vi kommer att behöva dej. Det här barnet vaknar aldrig upp igen. Hennes själ går i det stora mörkret. Kanske hon rent av är en djinn, en demon som har kommit för att ta dej ifrån oss.
Det där sista var så tokigt så jag ville skratta. Men skrattet fastnade när jag såg den gamle hövdingens hopsjunkna gestalt vid den surt pyrande elden. Jag kände hans oro och sorg och tyngden av alla hans år. Jag satte mej vid elden och såg på honom:
- Det är en mycket ond vinter. Den kommer att pröva våra krafter men barnet har kommit för att hjälpa oss genom de onda vintrar som skall komma. Hon har kommit med stora krafter. Betänk att hon kom ur en snöstorm mitt ute på stäppen. Det var meningen att hon skulle komma till oss. Det var gudarnas vilja.
Det blev en lång tystnad inne i geren. Jag tänkte på alla de år vi hade känt varandra. När jag först kom till människorna var den gamle hövdingen bara en ung krigare. Jag hade alltid känt stor respekt för hans vishet och jag hade trott att han kände detsamma för mej men nu visste jag inte längre.
- Nog tror jag, Gulun, att du känner skillnaden mellan ont och gott. Fast jag vet ju att det inte alltid är lätt att tyda gudarnas vilja. Jag kan ge dej en frist till nästa fullmåne men jag kan inte gåemot rådet.
Det sista kom som en djup suck och jag förstod.
Tankarna gnagde i mej. Var det botaren som låg bakom det här rådslaget dit jag inte var kallad. Det gick inte gå i en dimma av matbrist och sömnbrist längre. Jag måste ju se till att inget hände dej, lilla krake. Jag undrade om hövdingen hade rätt. Hade din själ gått vilse i mörkret? Skulle jag kunna finna den och föra den tillbaka.
Hövdingarna lade råd. Den gamle hövdingen kom och satt vid min eld:
- Vi har lagt råd, Gulun. Du måste sluta mata barnet. Det sliter ut dej och hon kommer aldrig att vakna.
Ilskan brände bort all trötthet. Jag reste mej upp och sträckte på ryggen:
-Du ska inte lägga dej i beslut som tillhör mej.
Även den gamle hövdingen fruktade min vrede och han försökte med ett mildare tonfall:
- Det är en ond vinter, Gulun. Det vet både du och jag. Vi kommer att behöva dej. Det här barnet vaknar aldrig upp igen. Hennes själ går i det stora mörkret. Kanske hon rent av är en djinn, en demon som har kommit för att ta dej ifrån oss.
Det där sista var så tokigt så jag ville skratta. Men skrattet fastnade när jag såg den gamle hövdingens hopsjunkna gestalt vid den surt pyrande elden. Jag kände hans oro och sorg och tyngden av alla hans år. Jag satte mej vid elden och såg på honom:
- Det är en mycket ond vinter. Den kommer att pröva våra krafter men barnet har kommit för att hjälpa oss genom de onda vintrar som skall komma. Hon har kommit med stora krafter. Betänk att hon kom ur en snöstorm mitt ute på stäppen. Det var meningen att hon skulle komma till oss. Det var gudarnas vilja.
Det blev en lång tystnad inne i geren. Jag tänkte på alla de år vi hade känt varandra. När jag först kom till människorna var den gamle hövdingen bara en ung krigare. Jag hade alltid känt stor respekt för hans vishet och jag hade trott att han kände detsamma för mej men nu visste jag inte längre.
- Nog tror jag, Gulun, att du känner skillnaden mellan ont och gott. Fast jag vet ju att det inte alltid är lätt att tyda gudarnas vilja. Jag kan ge dej en frist till nästa fullmåne men jag kan inte gåemot rådet.
Det sista kom som en djup suck och jag förstod.
Tankarna gnagde i mej. Var det botaren som låg bakom det här rådslaget dit jag inte var kallad. Det gick inte gå i en dimma av matbrist och sömnbrist längre. Jag måste ju se till att inget hände dej, lilla krake. Jag undrade om hövdingen hade rätt. Hade din själ gått vilse i mörkret? Skulle jag kunna finna den och föra den tillbaka.
fredag 30 oktober 2009
Nordöstra Mongoliet 3
Ditt hjärta slog så sakta att jag var rädd att varje slag skulle vara det sista. Andningen hördes inte. Du var så tunn att varje revben kändes. Jag löste mitt midjeband och stoppade dej innanför kolten och sen filten runt om. Du var isande kall.Vindsnabba travade på och jägarna hade ännu inte hunnit ikapp. Jag ökade tempot. Hemåt, mot värme, skydd och mat. Det är bråttom andades jag i Vindsnabbas öra och hon flög fram i fyrsprång över den vita slätten.
Precis i skymningen nådde vi lägret. Jag hoppade av hästen och sprang in. Lade dej under fällarna. Så du såg ut, lilla krake. Full av sår och blåsor. Fötter och fingrar svarta och blå av kyla. Mer bränsle på elden. Renbuljong, vatten och mjölk i grytan på värmestenen. Det behövde bara bli ljumet. Och så en liten sked att mata med.
Men du kunde inte svälja. Maten sipprade ut igen. Jag höll dej med en arm om ryggen i upprätt ställning och försökte mata dej. Men det rann bara ut. Jag ville inte ge upp. Jag försökte om och om igen.
- Du gör fel.
Det var botarens vindögde lille pojke som talade. Han gav mej ett långt böjligt strå. När han såg att jag ändå inte visste hur jag skulle göra gick han fram till grytan och tog fulla munnen med buljong. Han petade strået in i din näsa. Längre och längre. Sedan böjde han sej fram och satte munnen till strået och blåste sakta in maten. Strået var mycket smalt. Hålet var litet. Det tog tid.
- Så gör man. sa pojken och gick sin väg. Vid tältfliken vände han på huvet och såg på mej med sitt friska öga.
- Far vet inte att jag är här, sa han och försvann ut.
Nu visste jag hur jag skulle göra. Jag matade dej med en munfull i taget tjugo och fyra gånger den natten. Jag trodde nog att du skulle vakna upp.Men du var långt borta. Jag matade dej tjugo och fyra gånger nästa dag. Det enda som hände var att du kissade i sängen. Jag fick ta några trasor och sno ihop en blöja.
Tredje dagen fick du en häftig feber. Du skakade i frossa och yrade ibland.
- Va ei aio. Sa du.
Febern kom och gick tre gånger. När din lilla kropp hade besegrat den tre gånger och skinnet som hade fallit av dina fötter började läka tillbaka så trodde jag att du skulle vakna. Men du låg som förut.
Fullmånen kom och gick. Det var iskallt ute och blåste nordanvind. Jag var så trött efter allt vakande och matande. Jag låg som i dvala med dej mellan fällarna, dag och natt flöt ihop. Jag släpade mej upp för att elda lite och värma lite mjölk och buljong till dej.Matförråden krympte, bränslet började ta slut. Ute frös hästarna och fåren.
Precis i skymningen nådde vi lägret. Jag hoppade av hästen och sprang in. Lade dej under fällarna. Så du såg ut, lilla krake. Full av sår och blåsor. Fötter och fingrar svarta och blå av kyla. Mer bränsle på elden. Renbuljong, vatten och mjölk i grytan på värmestenen. Det behövde bara bli ljumet. Och så en liten sked att mata med.
Men du kunde inte svälja. Maten sipprade ut igen. Jag höll dej med en arm om ryggen i upprätt ställning och försökte mata dej. Men det rann bara ut. Jag ville inte ge upp. Jag försökte om och om igen.
- Du gör fel.
Det var botarens vindögde lille pojke som talade. Han gav mej ett långt böjligt strå. När han såg att jag ändå inte visste hur jag skulle göra gick han fram till grytan och tog fulla munnen med buljong. Han petade strået in i din näsa. Längre och längre. Sedan böjde han sej fram och satte munnen till strået och blåste sakta in maten. Strået var mycket smalt. Hålet var litet. Det tog tid.
- Så gör man. sa pojken och gick sin väg. Vid tältfliken vände han på huvet och såg på mej med sitt friska öga.
- Far vet inte att jag är här, sa han och försvann ut.
Nu visste jag hur jag skulle göra. Jag matade dej med en munfull i taget tjugo och fyra gånger den natten. Jag trodde nog att du skulle vakna upp.Men du var långt borta. Jag matade dej tjugo och fyra gånger nästa dag. Det enda som hände var att du kissade i sängen. Jag fick ta några trasor och sno ihop en blöja.
Tredje dagen fick du en häftig feber. Du skakade i frossa och yrade ibland.
- Va ei aio. Sa du.
Febern kom och gick tre gånger. När din lilla kropp hade besegrat den tre gånger och skinnet som hade fallit av dina fötter började läka tillbaka så trodde jag att du skulle vakna. Men du låg som förut.
Fullmånen kom och gick. Det var iskallt ute och blåste nordanvind. Jag var så trött efter allt vakande och matande. Jag låg som i dvala med dej mellan fällarna, dag och natt flöt ihop. Jag släpade mej upp för att elda lite och värma lite mjölk och buljong till dej.Matförråden krympte, bränslet började ta slut. Ute frös hästarna och fåren.
Nordöstra Mongoliet 2
Den gamla brukade berätta varje kväll när vi låg under fällarna. Historien om den långa vintern. Med tiden blev hennes berättelse avslipad och rund som en klippa i öknen. Så här löd hennes ord:
Det kändes tidigt att det skulle bli en lång vinter. Luften blev iskall och marken frös. Hästarna hade inte hunnit äta sej feta på höstbetet innan frosten tog det. De unga jägarna låg ute fast snön hade börjat komma. Gamlingarna ställde i ordning fågelsnaror som de inte hade använt på många år.
Den unge hövdingen kom till mej och sa:
- Du är gammal Gulun och jag vet att du inte gärna ger dej ut på långa turer men mina jägare ser dåligt i allt det vita. Vi behöver dina skarpa ögon.
Jag steg genast upp och gjorde mej redo. Tog hästfilten under armen och gick ut. Jägarna var redan klara. Min Vindsnabba var redo hon också. Vi satt upp och gav oss av. Det var is på marken och snöflingorna piskades mot våra ansikten som nålar av is.
Slätten var vid. Vi var små och inte ens mina skarpa ögon såg. Jag lät hästens rytm gunga mej in, inåt. Känslan fick se istället. Var fanns liv. Min känsla sökte länge långt bortom seendet.
Det fanns långt borta åt norr. Var det ren ? Jag pekade ut riktningen och vi ökade tempot. Vindsnabba sträckte ut och jag lät min känsla fortsätta söka. Vad fanns där framför oss ? Det ville inte stå klart. Det kom många olika bilder. Renar, några stycken som hade kommit från sin hjord men också något annat. Fiender? Vargar ?
Vi red mot vinden. Se kunde vi inte för den piskande snön. Men där långt borta som fanns något. Jag manade på. Vindsnabba flög fram ochjägarna följde mej tätt i ryggen.
Jag gav tecknet för sprid ut. De snabbaste ryttarna längst ut på flankerna för att ringa in villebrådet. Min känsla låg fortfarande ute och sökte det oroande. Där fanns något mer än ren. Kunde det vara jägare från en annan stam? Men det var ju vi som hade vinden emot oss.
Nu var vi nära. Jag försökte se. Det fanns något bland renarna. Jag ökade takten. Vindsnabba fick springa som hon aldrig sprungit förr. Jag lämnade jägarna långt bakom mej. Där bland renarna vacklade ett litet flickebarn på kanske tre vintrar. Mager och sårig i kylan. Jag hängde mej ner i sadeln och högg dej med högerarmen.Slog filten omkring dej och stoppade dej innanfö min jacka.
Jägarna blev galna av ilska. Förstöra jakten när den äntligen såg ut att lyckas. Jag vände utan ett ord och fortsatte hemåt. Det var bråttom nu. Du hängde slapp i min famn och ditt hjårta slog svagt och ojämnt.
Det kändes tidigt att det skulle bli en lång vinter. Luften blev iskall och marken frös. Hästarna hade inte hunnit äta sej feta på höstbetet innan frosten tog det. De unga jägarna låg ute fast snön hade börjat komma. Gamlingarna ställde i ordning fågelsnaror som de inte hade använt på många år.
Den unge hövdingen kom till mej och sa:
- Du är gammal Gulun och jag vet att du inte gärna ger dej ut på långa turer men mina jägare ser dåligt i allt det vita. Vi behöver dina skarpa ögon.
Jag steg genast upp och gjorde mej redo. Tog hästfilten under armen och gick ut. Jägarna var redan klara. Min Vindsnabba var redo hon också. Vi satt upp och gav oss av. Det var is på marken och snöflingorna piskades mot våra ansikten som nålar av is.
Slätten var vid. Vi var små och inte ens mina skarpa ögon såg. Jag lät hästens rytm gunga mej in, inåt. Känslan fick se istället. Var fanns liv. Min känsla sökte länge långt bortom seendet.
Det fanns långt borta åt norr. Var det ren ? Jag pekade ut riktningen och vi ökade tempot. Vindsnabba sträckte ut och jag lät min känsla fortsätta söka. Vad fanns där framför oss ? Det ville inte stå klart. Det kom många olika bilder. Renar, några stycken som hade kommit från sin hjord men också något annat. Fiender? Vargar ?
Vi red mot vinden. Se kunde vi inte för den piskande snön. Men där långt borta som fanns något. Jag manade på. Vindsnabba flög fram ochjägarna följde mej tätt i ryggen.
Jag gav tecknet för sprid ut. De snabbaste ryttarna längst ut på flankerna för att ringa in villebrådet. Min känsla låg fortfarande ute och sökte det oroande. Där fanns något mer än ren. Kunde det vara jägare från en annan stam? Men det var ju vi som hade vinden emot oss.
Nu var vi nära. Jag försökte se. Det fanns något bland renarna. Jag ökade takten. Vindsnabba fick springa som hon aldrig sprungit förr. Jag lämnade jägarna långt bakom mej. Där bland renarna vacklade ett litet flickebarn på kanske tre vintrar. Mager och sårig i kylan. Jag hängde mej ner i sadeln och högg dej med högerarmen.Slog filten omkring dej och stoppade dej innanfö min jacka.
Jägarna blev galna av ilska. Förstöra jakten när den äntligen såg ut att lyckas. Jag vände utan ett ord och fortsatte hemåt. Det var bråttom nu. Du hängde slapp i min famn och ditt hjårta slog svagt och ojämnt.
Nej
Jag tycker inte om orden.
Inne i mitt huvud
bygger de fantastiska broar
av ljus
mellan himmel och avgrund.
De gör slingor med tusen nyanser
i en perfekt rytm.
De känns avslipade och mjuka
och har alltid exakt rätt tyngd,
i mitt huvud.
När jag sätter dem på papper
är de fyrkantiga och grälla
staplade på varandra helt utan känsla.
Rytmen är borta och ljuset.
Jag tycker inte om orden.
Inne i mitt huvud
bygger de fantastiska broar
av ljus
mellan himmel och avgrund.
De gör slingor med tusen nyanser
i en perfekt rytm.
De känns avslipade och mjuka
och har alltid exakt rätt tyngd,
i mitt huvud.
När jag sätter dem på papper
är de fyrkantiga och grälla
staplade på varandra helt utan känsla.
Rytmen är borta och ljuset.
Jag tycker inte om orden.
onsdag 28 oktober 2009
Nordöstra Mongoliet 1
Mörkret fanns. I mörkret fanns en famn och en hand runt mitt huvud. En vaggande rörelse som gungade mej fram och tillbaka. I mörkret fanns också ljud. Ett dunkande, dundrande ljud som gjorde att marken skakade och en viskande, nynnande röst.
- Va ei nidek ke, va ei aio, Upprepade rösten sakta. Läpparna rörde vid mitt hår.
Vaggandet, dundrandet mörkret, rösten mot mitt hår allt började virvla sakta runt runt ända tills något revs sönder och det kom andra ljud. Vrål, skrik och ett underligt dovt ljud som gjorde mej illamående. Sedan föll det stora mörkret.
Det är allt. Det är allt jag kan minnas före den gamlas berättelse tar sin början. Berättelsen som jag fick höra gång på gång under de långa vinterkvällarna medan jag långsamt lärde mej allt mer och blev frisk.
Den gamla red i spetsen för jägarna. Renarna rörde sig sakta med vinden. Snön föll små hårdA flingor, piskades mot ögonen av den kalla vinden. Den gamlas skarpa ögon var fästade på de tre renarna som hade kommit bort från den stora hjorden. De var bara suddiga grå fläckar långt borta på den vita slätten. Plötsligt tyckte hon att hon såg något annat. Något ännu mindre som rörde sej. Hon ansträngde sig för att se i allt det vita som stack i ögonen. Tecknade till jägarna:
- Det går ett barn där framme.
Sedan manade hon på sin häst och jagade fram över slätten som en stormvind. Skrämde iväg renarna och högg mej runt midjan med högerarmen och lyfte upp mej framför sej i sadeln och stoppade mej innanför sin korta jacka för att ge mej lite värme. Innan jägarna hade kommit ifatt hade hon redan vänt och var på väg hemåt över den vida slätten.
Det var så hon fann mej, den gamla. Hon fann mej när jag vacklade omring på slätten i den skarpa kylan långt från alla människoboningar. Hon skötte mej under alla dagar och nätter då jag yrade i feber. Matade mej med rotsoppa och renblodsklimp. Gav mej klar buljong de dagar jag inte kunde äta. Sjöng för mej i de långa mörka nätterna.
Hon kallade mej för Aio eftersom det var det enda jag sa:
- Va ei aio
- Va ei nidek ke, va ei aio, Upprepade rösten sakta. Läpparna rörde vid mitt hår.
Vaggandet, dundrandet mörkret, rösten mot mitt hår allt började virvla sakta runt runt ända tills något revs sönder och det kom andra ljud. Vrål, skrik och ett underligt dovt ljud som gjorde mej illamående. Sedan föll det stora mörkret.
Det är allt. Det är allt jag kan minnas före den gamlas berättelse tar sin början. Berättelsen som jag fick höra gång på gång under de långa vinterkvällarna medan jag långsamt lärde mej allt mer och blev frisk.
Den gamla red i spetsen för jägarna. Renarna rörde sig sakta med vinden. Snön föll små hårdA flingor, piskades mot ögonen av den kalla vinden. Den gamlas skarpa ögon var fästade på de tre renarna som hade kommit bort från den stora hjorden. De var bara suddiga grå fläckar långt borta på den vita slätten. Plötsligt tyckte hon att hon såg något annat. Något ännu mindre som rörde sej. Hon ansträngde sig för att se i allt det vita som stack i ögonen. Tecknade till jägarna:
- Det går ett barn där framme.
Sedan manade hon på sin häst och jagade fram över slätten som en stormvind. Skrämde iväg renarna och högg mej runt midjan med högerarmen och lyfte upp mej framför sej i sadeln och stoppade mej innanför sin korta jacka för att ge mej lite värme. Innan jägarna hade kommit ifatt hade hon redan vänt och var på väg hemåt över den vida slätten.
Det var så hon fann mej, den gamla. Hon fann mej när jag vacklade omring på slätten i den skarpa kylan långt från alla människoboningar. Hon skötte mej under alla dagar och nätter då jag yrade i feber. Matade mej med rotsoppa och renblodsklimp. Gav mej klar buljong de dagar jag inte kunde äta. Sjöng för mej i de långa mörka nätterna.
Hon kallade mej för Aio eftersom det var det enda jag sa:
- Va ei aio
tisdag 27 oktober 2009
Dagens visa
Nästan varje dag lär jag mej något av mina barn. På något vis tycks det ha någon sorts omvänd proportionalitet. Alltså ju mindre barn desto större lärdomar. Kanske beror det på att de små ungarna är mer oförstörda och tänker friare eller så beror det helt enkelt på att det bara är de små barnen som orkar prata med sina föräldrar. De stora har ju så fullt upp med att skicka SMS.
Då undrar ni ju säkert vad dagens lärdom kan ha varit. Jo, i morse sa lilla fröken E:
- Mamma, vet du... Man kan äta frukost i sängen.
Det lät ju lite mystiskt så jag blev ju tvungen att fråga hur hon visste det.
-Det har Sara sagt, på dagis.
Den här Sara är ungefär tre år och hon hade berättat för Erika att man kan äta frukost i sängen.
Då blev jag påminnd om en gammal sanning som jag ganska länge har glömt bort:
Språket är kungsvägen till kunskap
Då undrar ni ju säkert vad dagens lärdom kan ha varit. Jo, i morse sa lilla fröken E:
- Mamma, vet du... Man kan äta frukost i sängen.
Det lät ju lite mystiskt så jag blev ju tvungen att fråga hur hon visste det.
-Det har Sara sagt, på dagis.
Den här Sara är ungefär tre år och hon hade berättat för Erika att man kan äta frukost i sängen.
Då blev jag påminnd om en gammal sanning som jag ganska länge har glömt bort:
Språket är kungsvägen till kunskap
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)