Front

Det händer att jag tänker på mina förfäder. De som levde för många generationer sedan. De var nybyggare och levde i den yttersta utmarken i en konstant brottningsmatch med en natur som högst ogärna släppte ifrån sig någonting alls. Detta på grund av att makthavarna i Stockholm redan på 1700-talet led av den villfarelsen att hela Sverige är precis som Mälardalen. Då var Sverige ett jordbrukarland där bara den som ägde jord hade möjligheten att försörja en familj. Eftersom befolkningen under många år hade ökat så undrade de styrande vad de skulle ta sig till med alla jordlösa. Uppe i nordväst såg det ut att finnas stora obebodda områden. Alltså bestämde man att dela ut gratis mark åt alla som kunde visa att de klarade av att sköta ett jordbruk. Dessutom blev de befriade från att betala statlig skatt i sju år. De skulle få en jordlott stor nog att försörja en familj på och lite till så de kunde sälja av lite också. Det skulle odlas vete, grönsaker, råg mm för det var brist på mat till den allt större befolkningen i kungariket Sverige.

Färggranna prospekt skickades ut för att förmå människor att ta chansen att flytta rakt ut i obygden. Och många tog den. Det fanns helt enkelt inte mycket att välja på. Var du jordlös så fick du annars slava för mat och husrum hela livet.

Det gjorde också en av mina förfäder. Han hette Anders. Han var dräng och var förlovad med en piga i en granngård. De ville gifta sig och sätta bo. Enda chansen att kunna göra det var att bryta upp ett eget nybygge långt upp mot fjället där inga människor ännu bodde. Han sa upp sig och gav sig iväg en tidg majmorgon. Han hade med sig en yxa, en spade och en get. Mjöl i en påse och sättpotatis hade han också. Han sa adjö till alla han kände och gav sig iväg. Han hade sin bror med som bärhjälp. De gick en mil genom granskogen upp till de marker som man kunde få gratis. Han såg ut en plats på en södersluttning med lätt torr sandjord. Det fanns en bäck och gott om fågel i skogen. En halv kilometer bort låg en sjö där man kunde fiska. Där fanns också några starrbevuxna myrar där man kunde bärga vinterfoder till geten.

De två bröderna satte genast igång att fälla träd. En åker måste de ta upp och ett riktigt hus måste de börja bygga första sommaren annars tog staten tillbaka marken Men det allra de två bröderna gjorde var att gräva ut en lite jordkula med en timrad vägg åt söder. Den skulle tjäna som bostad åt Anders under den första vintern. Den som lämnade sitt nybygge kunde förlora det. Sedan satte de igång attt röja och gräva ett potatisland för att säkerställa att det skulle finnas något att äta under vintern. Efter någon vecka vände brodern tillbaka ner till bygden igen och Anders blev ensam kvar med det hårda arbetet att förvandla granskogen till åkermark, lägga upp ett vedförråd och fälla träd till det som skulle bli ett riktigt hus så småningom. Dessutom måste han lägga upp ett matförråd åt sig själv och geten inför vintern.

Det är nu man måste börja fundera. Denna unge man, drygt 20 ungefär, var där uppe i skogen ända till våren efter. Att han fick några besök sedan sommaren hade tagit slut är inte så sannolikt. 7-8 månader alldeles ensam. Många långa dagar då det inte gick att göra mycket annat än att sitta i jordkulan och elda. Vad tänkte han i sin ensamhet? Hur kändes det att bara kunna hoppas att hans Maria skulle komma till våren som hon hade lovat. Hur undvek han att bli galen under den långa, mörka, ensamma vintern ?

Kan vi överhuvutaget förstå vad dessa människor fick utstå....

Mmmmmm

Tiotusen nervändar
reagerar
med ett lågt spinnande
nynnande
brus

Några förmågor jag verkligen avundas min hund:

1. Förmågan att ta dagen som den kommer.
2. Förmågan att tycka att alla lukter är intressanta.
3. Förmågan att läsa naturen.
4. Förmågan att älska alla människor.
5. Förmågan att vara glad åt det man får.
6. Förmågan att yla så det hörs flera kilometer.
7. Förmågan att följa sina instinkter.

Fröken Gun

När jag började skolan var jag mycket förväntansfull och tänkte på allt jag skulle få lära mej. Och jag fick lära mej massor av saker. Jag lärde mej snabbt att jag inte kunde räkna, att jag skrev fullt, att jag inte kunde koncentrera mej och att jag var slarvig och lat.

Andra flickor kunde redan läsa när de började skolan, smutsade aldrig ner sej på rasten, skrev och ritade fint och hade alltid fint i bänken. Kort sagt jag var fel på alla möjliga sätt. Det jag gjorde var fel, det jag sa var fel och troligen det jag tänkte också. Lösingen blev att göra och säga så lite som möjligt. Tänkande ägnade jag mej nog åt men det höll jag för mej själv så slapp jag i alla fall bli kritiserad för det.

Jag kom efter i skolan som det hette på den tiden. De andra räknade i stjärnboken och jag harvade på med banan och päron så jag fick gå till fröken Gun.

Fröken Gun fanns bakom en dörr som satt högt upp på en vägg. Dit ledde en trätrappa och på dörren stod det fröken Gun, inte klassrum som det stod på alla andra dörrar. Där innanför fanns fröken Gun. En liten rund tant i sextioårsåldern. Att hon hade ett många år som lågstadielärare bakom sej och besatt en stor och bred yrkeskunskap har jag förstått som vuxen. När jag kom in i fröken Guns klassrum första gången som liten förstaklassare kände jag bara lugnet och värmen. I det där lilla rummet var jag rätt. Framförallt mina tankar var rätt. Fröken Gun skrev varannat tal åt mej i matteboken om jag berättade hur jag tänkte. Hon lät mej slippa skrivstilsboken och lät mej skriva av dikter ur en stor diktbok i stället. Det jag gjorde var bra.
Jag vågade både göra och prata. Det var lätt att andas tillsammans med fröken Gun.


Det hade väl varit en riktig solskenshistoria om jag nu plötsligt hade lärt mej räkna och skriva mycket bättre än mina klasskamrater men så enkelt var det inte. Jag har haft svårigheter med matten hela livet och jag skriver fult så det gör ont i ögonen. Men på det hela taget tycker jag det finns värre brister och jag klarar mej rätt hyggligt ändå.

Nu är det ju för länge sedan för sent men jag skulle vilja skicka ett tack till fröken Gun. Jag tror att man utan att överdriva kan säga att hon räddade mej.