Nordöstra mongoliet 23

Det verkade som om pojken klarade sej i alla fall. Jag såg honom ibland ute fast han gick böjd som en mycket gammal människa. Och han hostade mycket.
Människorna samlade grönt som gick att äta. Jag fick följa Gulun på långa strövtåg på slätten och hon visade mej vilka växter vi skulle ta på olika ställen. Vindsnabba och fölet gick alltid med och när jag blev trött fick jag åka på Vindsnabbas rygg. Stona och fåren gav mjölk igen så det fanns mat. Jag var mätt nästan varje dag. Det blev varmare och varmare. Jag sprang halvnaken i gräset och jagade de stora blå fjärilarna medan Gulun satt vid geerens öppning och skrattade åt mej. Det var ljuvliga dagar och jag trodde att de skulle vara i evighet men en morgon när jag stack ut huvudet och nosade på vinden var allt förändrat.

Alla hästarna stog i en lång rad inne i lägret De bar klövjeväskor eller drog på släpor. Män, kvinnor och barn höll på att packa ihop saker. En familj höll till och med på att riva sin geer. Var skulle de nu bo ? Jag ropade på Gulun så hon skulle få se vad tokigt alla bar sej åt men hon bara skrattade och rufsade mej i håret. Gulun gick ut och ropade på Vindsnabba. Hon tog fram en sele ur en kista och två långa stänger som hon hämtade från bakre väggen på geeren. Snart stod Vindsnabba selad framför en släpa precis som de andra hästarna och Gulun satte igång att packa. Alla kistor och påasr snördes fast på släpan med breda läderremmar. Sedan kom några män och plockade ner hela geeren och band fast det på en släpa som drogs av en av jakarna.

Av hela det stora lägret fanns knappt ett spår kvar. Bara en lång rad med hästar och jakar, en grupp människor och en flock får. Så började alla röra sej bort över den vida slätten. Jag undrade över vart vi var på väg.Jag tänkte på hur oerhört små vi var där vi gick under den klarblå himlen. Gulun talade om att det var vårflytten. Vi skulle gå till de svarta kullarna och ha vårt sommarläger där. sex eller sju dagar skulle vi vara på vandring.

Nu blev jag tvungen att gå. Vindsnabba hade så mycket att dra på att hon inte ville ha mej på ryggen.På eftermiddagen var jag jättetrött och hade ont i fötterna. Gulun prövade att bära mej men jag var för tung. Till slut satte honmej på jakens breda rygg. Det tyckte jag inte alls om. Den tjocka jakullen kliade och stacks mot mina bara ben och det fanns fullt med flugor som bets. Dessutom luktar jakar illa. När det äntligen mörknade och Människorna stannade och tände eldar var jag så trött att jag somnade utan kvällsmat.

De levandes skara

Somliga saker är liksom levande, fast de inte är det. Om man skulle fråga en mej närstående två-och-ett-halvt-åring om vad som är levande skulle hon nog tycka det var en underlig fråga. I hennes värld finns faktiskt inga döda ting. Men som vuxen har man ju lärt sej att levande det är människor och djur och så i viss mån växter. Fast de lever på ett lite annat sätt. Det här låter ju enkelt men det är inte sant. Det finns gränsfall. Sånt som känns som ett liv fast det är en sak.
Komposten till exempel, en gång lyckades jag få ordentlig snurr på en varmkompost. Den var rund, mjuk och avgav värme även under kyliga höstkvällar. Det var nästan omöjligt att låta bli att prata med den när man gick dit med pärskal och matrester. En annan sak som känns oerhört levande är surdeg. En riktig surdeg, gjord på ekologiskt grovmjöl och matad under tre dygn helst när det var fullmåne har både karaktär och personlighet. Man måste bli lite kompis med den och fråga den vilka kryddor den går ihop med och vilken temperatur den vill ha. Men när man har gjort det så har man plötsligt ett fantastiskt bröd som man kan mata de levande med.

Omvärdera

Det finns ju ord och företeelser som man har lite svårt för så där rent allmänt. Ett sånt ord är ordet mysig med den mysko avledningen mys. Hela ordet har gett mej rysningar. Vet inte riktigt varför. Kanske för att det används för att beskriva chipspåsar. Eller för att det har något framtvingat och krampaktigt över sig. Tänk vilka eoner av ångest det kan gömma sig i ett sånt här utrop:
- Nu har vi det väl ändå mysigt !
Det är ungefär som de där som önskar sej en upplevelse på sin födelsedag. Vad är en upplevelse ? Jo, något som känns lite extra och sedan dröjer sig kvar. Hur kan man förpacka och ge bort något sånt? För en person kan det vara en upplevelse att få äta sej mätt medan en annan inte tycker att en femrätters gourmetmiddag är just nåt särskilt.
Mysigär lite likadant. Vi försöker schemalägga och framkalla mysandet med allehanda tricks och knep och då ger det bara en sur smak av något som borde ha varit bra men inte riktigt känns så. Så har jag tänkt. Men nu börjar jag inse att myset finns. Det existerar som en liten varm känsla någonstans i närheten av hjärtat. En känsla som lägger sej som en liten varm filt kring en massa små händelser i vardagen. Att ta en promenad med någon man tycker om är mysigt, att läsa godnattsaga för ett sömnigt litet barn, tända det första adventsljuset, sjunga en julsång tillsammans.Låt oss återerövra myset från chipsreklamen. Låt oss gå ut i vintermörkret under det kraftfulla slagordet Reclaim the mys

Big Wheels keep on turning

Ja, det snurrar på och nu är vi inne i den stora snurr som kallas advent. Den påminner om ett vilt accelererande vanvett... Eller förresten... Det behöver väl kanske inte vara så. Det kanske kan vara en lugn vilsam och vacker tid. Det gäller bara att hålla måstespökena och bordedemonerna i någorlunda korta tyglar så kan det nog ordna sej.

Såna här särskilda tider på året brukar påminna mej om hur det var förra gången. Alltså förra året när vi gick in i advent. Då var det alldels hopplöst. Nattsvart och dödstrist. Allt kändes fel, skavde och gjorde ont. Alla tankar låg och malde allt som hade gått fel i det förflutna och ingen ljusning fanns. Det blev en tung jul då egentligen ingen var glad men alla låtsades.

Nu har årets jul snurrat ett varv sedan dess och allt är förändrat. Tankarna ligger hos framtiden. Det finns gott om både hopp och framtidstro. Och jag tror alldels säkert att julen blir alldeles underbar i år.

Nordöstra mongoliet 22

Det var ljust och varmt under Guluns vilja. Det sprakade lite om luften. De hemska fåglarna såg mycket mindre ut här innifrån. Jag hade hört sången så många gånger att den satt i mitt huvud. Jag sjöng jag också och fasans fåglar krympte ännu mer.

Plötsligt kom det en lång och farlig figur som bröt ljuskretsen. Han skrek och rasslade. Han hade horn på huvudet och en av de svarta demonerna på axeln. Han böjde sig ner för att ta pojken från Gulun. Fågeln körde fram näbben för att nypa honom och jag blev rasande. Jag flög rakt mot den långe och klöste honom överallt där jag kom åt. Jag hoppade upp och försökte få tag i fågeln men den flög bort. En massa Människor kom och höll fast mej. Jag morrade och ylade som ett vilt djur. Jag högg och rev efter alla händer. Raseriet sköljde igenom mej gång på gång. Hur kunde Gulun låta den där hemske mannen ta pojken och ge honom åt fåglarna. Vi försökte ju rädda honom från att bli sönderhackad.

När ilskan hade lagt sej grät jag i Guluns knä ända tills jag kände mej alldeles tom och torr innombords.
- Lilla vackra Aio, sa Gulun, du och jag måste alltid veta vad vi kan göra och vad vi inte kan göra. Vi kan inte råda över hur Människorna lever sina liv. Endast döden får du och jag sköta. Döendet i strid, dödandet i jakten. Döden är alltid en förutsättning för livet och gudarna styr allt till det bästa. Och ändå, Gulun suckade, och ändå skulle jag gärna vilja att just den här pojken kunde få leva.
- Men vi är de utanförstående och kan inte gå mellan barn och föräldrar, avslutade hon. Vi reste oss stelbent och tungt från fällen och gick in till vår kvällsmat.

När vi hade lagt oss den kvällen berättade Gulun för första gången den långa historien om hur hon hittade mej. Den skulle jag sedan få höra nästan varje kväll under hela min barndom.