Nordöstra mongoliet 4

Det blev ännu kallare. Jakarna slutade mjölka.Fåren och hästarna kunde bara ligga tätt tillsammans. De gamla tacklade av och spädbarnen dog.
Hövdingarna lade råd. Den gamle hövdingen kom och satt vid min eld:
- Vi har lagt råd, Gulun. Du måste sluta mata barnet. Det sliter ut dej och hon kommer aldrig att vakna.
Ilskan brände bort all trötthet. Jag reste mej upp och sträckte på ryggen:
-Du ska inte lägga dej i beslut som tillhör mej.
Även den gamle hövdingen fruktade min vrede och han försökte med ett mildare tonfall:
- Det är en ond vinter, Gulun. Det vet både du och jag. Vi kommer att behöva dej. Det här barnet vaknar aldrig upp igen. Hennes själ går i det stora mörkret. Kanske hon rent av är en djinn, en demon som har kommit för att ta dej ifrån oss.
Det där sista var så tokigt så jag ville skratta. Men skrattet fastnade när jag såg den gamle hövdingens hopsjunkna gestalt vid den surt pyrande elden. Jag kände hans oro och sorg och tyngden av alla hans år. Jag satte mej vid elden och såg på honom:
- Det är en mycket ond vinter. Den kommer att pröva våra krafter men barnet har kommit för att hjälpa oss genom de onda vintrar som skall komma. Hon har kommit med stora krafter. Betänk att hon kom ur en snöstorm mitt ute på stäppen. Det var meningen att hon skulle komma till oss. Det var gudarnas vilja.
Det blev en lång tystnad inne i geren. Jag tänkte på alla de år vi hade känt varandra. När jag först kom till människorna var den gamle hövdingen bara en ung krigare. Jag hade alltid känt stor respekt för hans vishet och jag hade trott att han kände detsamma för mej men nu visste jag inte längre.
- Nog tror jag, Gulun, att du känner skillnaden mellan ont och gott. Fast jag vet ju att det inte alltid är lätt att tyda gudarnas vilja. Jag kan ge dej en frist till nästa fullmåne men jag kan inte gåemot rådet.
Det sista kom som en djup suck och jag förstod.

Tankarna gnagde i mej. Var det botaren som låg bakom det här rådslaget dit jag inte var kallad. Det gick inte gå i en dimma av matbrist och sömnbrist längre. Jag måste ju se till att inget hände dej, lilla krake. Jag undrade om hövdingen hade rätt. Hade din själ gått vilse i mörkret? Skulle jag kunna finna den och föra den tillbaka.

Nordöstra Mongoliet 3

Ditt hjärta slog så sakta att jag var rädd att varje slag skulle vara det sista. Andningen hördes inte. Du var så tunn att varje revben kändes. Jag löste mitt midjeband och stoppade dej innanför kolten och sen filten runt om. Du var isande kall.Vindsnabba travade på och jägarna hade ännu inte hunnit ikapp. Jag ökade tempot. Hemåt, mot värme, skydd och mat. Det är bråttom andades jag i Vindsnabbas öra och hon flög fram i fyrsprång över den vita slätten.

Precis i skymningen nådde vi lägret. Jag hoppade av hästen och sprang in. Lade dej under fällarna. Så du såg ut, lilla krake. Full av sår och blåsor. Fötter och fingrar svarta och blå av kyla. Mer bränsle på elden. Renbuljong, vatten och mjölk i grytan på värmestenen. Det behövde bara bli ljumet. Och så en liten sked att mata med.

Men du kunde inte svälja. Maten sipprade ut igen. Jag höll dej med en arm om ryggen i upprätt ställning och försökte mata dej. Men det rann bara ut. Jag ville inte ge upp. Jag försökte om och om igen.
- Du gör fel.
Det var botarens vindögde lille pojke som talade. Han gav mej ett långt böjligt strå. När han såg att jag ändå inte visste hur jag skulle göra gick han fram till grytan och tog fulla munnen med buljong. Han petade strået in i din näsa. Längre och längre. Sedan böjde han sej fram och satte munnen till strået och blåste sakta in maten. Strået var mycket smalt. Hålet var litet. Det tog tid.
- Så gör man. sa pojken och gick sin väg. Vid tältfliken vände han på huvet och såg på mej med sitt friska öga.
- Far vet inte att jag är här, sa han och försvann ut.

Nu visste jag hur jag skulle göra. Jag matade dej med en munfull i taget tjugo och fyra gånger den natten. Jag trodde nog att du skulle vakna upp.Men du var långt borta. Jag matade dej tjugo och fyra gånger nästa dag. Det enda som hände var att du kissade i sängen. Jag fick ta några trasor och sno ihop en blöja.

Tredje dagen fick du en häftig feber. Du skakade i frossa och yrade ibland.
- Va ei aio. Sa du.
Febern kom och gick tre gånger. När din lilla kropp hade besegrat den tre gånger och skinnet som hade fallit av dina fötter började läka tillbaka så trodde jag att du skulle vakna. Men du låg som förut.

Fullmånen kom och gick. Det var iskallt ute och blåste nordanvind. Jag var så trött efter allt vakande och matande. Jag låg som i dvala med dej mellan fällarna, dag och natt flöt ihop. Jag släpade mej upp för att elda lite och värma lite mjölk och buljong till dej.Matförråden krympte, bränslet började ta slut. Ute frös hästarna och fåren.

Nordöstra Mongoliet 2

Den gamla brukade berätta varje kväll när vi låg under fällarna. Historien om den långa vintern. Med tiden blev hennes berättelse avslipad och rund som en klippa i öknen. Så här löd hennes ord:

Det kändes tidigt att det skulle bli en lång vinter. Luften blev iskall och marken frös. Hästarna hade inte hunnit äta sej feta på höstbetet innan frosten tog det. De unga jägarna låg ute fast snön hade börjat komma. Gamlingarna ställde i ordning fågelsnaror som de inte hade använt på många år.
Den unge hövdingen kom till mej och sa:
- Du är gammal Gulun och jag vet att du inte gärna ger dej ut på långa turer men mina jägare ser dåligt i allt det vita. Vi behöver dina skarpa ögon.
Jag steg genast upp och gjorde mej redo. Tog hästfilten under armen och gick ut. Jägarna var redan klara. Min Vindsnabba var redo hon också. Vi satt upp och gav oss av. Det var is på marken och snöflingorna piskades mot våra ansikten som nålar av is.
Slätten var vid. Vi var små och inte ens mina skarpa ögon såg. Jag lät hästens rytm gunga mej in, inåt. Känslan fick se istället. Var fanns liv. Min känsla sökte länge långt bortom seendet.

Det fanns långt borta åt norr. Var det ren ? Jag pekade ut riktningen och vi ökade tempot. Vindsnabba sträckte ut och jag lät min känsla fortsätta söka. Vad fanns där framför oss ? Det ville inte stå klart. Det kom många olika bilder. Renar, några stycken som hade kommit från sin hjord men också något annat. Fiender? Vargar ?

Vi red mot vinden. Se kunde vi inte för den piskande snön. Men där långt borta som fanns något. Jag manade på. Vindsnabba flög fram ochjägarna följde mej tätt i ryggen.
Jag gav tecknet för sprid ut. De snabbaste ryttarna längst ut på flankerna för att ringa in villebrådet. Min känsla låg fortfarande ute och sökte det oroande. Där fanns något mer än ren. Kunde det vara jägare från en annan stam? Men det var ju vi som hade vinden emot oss.

Nu var vi nära. Jag försökte se. Det fanns något bland renarna. Jag ökade takten. Vindsnabba fick springa som hon aldrig sprungit förr. Jag lämnade jägarna långt bakom mej. Där bland renarna vacklade ett litet flickebarn på kanske tre vintrar. Mager och sårig i kylan. Jag hängde mej ner i sadeln och högg dej med högerarmen.Slog filten omkring dej och stoppade dej innanfö min jacka.

Jägarna blev galna av ilska. Förstöra jakten när den äntligen såg ut att lyckas. Jag vände utan ett ord och fortsatte hemåt. Det var bråttom nu. Du hängde slapp i min famn och ditt hjårta slog svagt och ojämnt.

Nej

Jag tycker inte om orden.
Inne i mitt huvud
bygger de fantastiska broar
av ljus
mellan himmel och avgrund.
De gör slingor med tusen nyanser
i en perfekt rytm.
De känns avslipade och mjuka
och har alltid exakt rätt tyngd,
i mitt huvud.

När jag sätter dem på papper
är de fyrkantiga och grälla
staplade på varandra helt utan känsla.
Rytmen är borta och ljuset.
Jag tycker inte om orden.

Nordöstra Mongoliet 1

Mörkret fanns. I mörkret fanns en famn och en hand runt mitt huvud. En vaggande rörelse som gungade mej fram och tillbaka. I mörkret fanns också ljud. Ett dunkande, dundrande ljud som gjorde att marken skakade och en viskande, nynnande röst.
- Va ei nidek ke, va ei aio, Upprepade rösten sakta. Läpparna rörde vid mitt hår.
Vaggandet, dundrandet mörkret, rösten mot mitt hår allt började virvla sakta runt runt ända tills något revs sönder och det kom andra ljud. Vrål, skrik och ett underligt dovt ljud som gjorde mej illamående. Sedan föll det stora mörkret.

Det är allt. Det är allt jag kan minnas före den gamlas berättelse tar sin början. Berättelsen som jag fick höra gång på gång under de långa vinterkvällarna medan jag långsamt lärde mej allt mer och blev frisk.

Den gamla red i spetsen för jägarna. Renarna rörde sig sakta med vinden. Snön föll små hårdA flingor, piskades mot ögonen av den kalla vinden. Den gamlas skarpa ögon var fästade på de tre renarna som hade kommit bort från den stora hjorden. De var bara suddiga grå fläckar långt borta på den vita slätten. Plötsligt tyckte hon att hon såg något annat. Något ännu mindre som rörde sej. Hon ansträngde sig för att se i allt det vita som stack i ögonen. Tecknade till jägarna:
- Det går ett barn där framme.
Sedan manade hon på sin häst och jagade fram över slätten som en stormvind. Skrämde iväg renarna och högg mej runt midjan med högerarmen och lyfte upp mej framför sej i sadeln och stoppade mej innanför sin korta jacka för att ge mej lite värme. Innan jägarna hade kommit ifatt hade hon redan vänt och var på väg hemåt över den vida slätten.

Det var så hon fann mej, den gamla. Hon fann mej när jag vacklade omring på slätten i den skarpa kylan långt från alla människoboningar. Hon skötte mej under alla dagar och nätter då jag yrade i feber. Matade mej med rotsoppa och renblodsklimp. Gav mej klar buljong de dagar jag inte kunde äta. Sjöng för mej i de långa mörka nätterna.
Hon kallade mej för Aio eftersom det var det enda jag sa:
- Va ei aio

Dagens visa

Nästan varje dag lär jag mej något av mina barn. På något vis tycks det ha någon sorts omvänd proportionalitet. Alltså ju mindre barn desto större lärdomar. Kanske beror det på att de små ungarna är mer oförstörda och tänker friare eller så beror det helt enkelt på att det bara är de små barnen som orkar prata med sina föräldrar. De stora har ju så fullt upp med att skicka SMS.

Då undrar ni ju säkert vad dagens lärdom kan ha varit. Jo, i morse sa lilla fröken E:
- Mamma, vet du... Man kan äta frukost i sängen.
Det lät ju lite mystiskt så jag blev ju tvungen att fråga hur hon visste det.
-Det har Sara sagt, på dagis.
Den här Sara är ungefär tre år och hon hade berättat för Erika att man kan äta frukost i sängen.

Då blev jag påminnd om en gammal sanning som jag ganska länge har glömt bort:

Språket är kungsvägen till kunskap

På solsidan

Ibland är det inte så lätt att se positivt på tillvaron eller possetivt som ungdomarna av nån förunderlig anledning vill stava det. Jag vill inte stava det alls.

Världen har valt att dra en novembergrå blöt filt över hela dalgången och troligen stora dela av mellannorrland. Kanske över allting och överallt vad vet jag. Solen kanske är nog djupt deprimerad och har dragit sig tillbaka på obestämd tid och den blå himlen sitter och knaprar prozac hopkrupen över ett berg strax norr om Gobiöknen. Allt som blev kvar var gråhet, dis och dimma.

Frågan är vad man gör för motdrag. Stannar inne och bakar bullar. Eller kryper ner i sängen och stannar där några dagar. Eller kanske man på rent trots anlägger regnställ och gummistövlar och ger sej ut och promenerar så leran skvätter medan man sjunger en liten glad och trotsig kampsång. Det kan vara dags att köpa sej ett solgult paraply och vandra i väg mot horisonten som en liten smörklick skrålande på den här gamla slagdängan:

Under stjärnor under skyar
blommar jorden varje år.
Efter regnet följer solsken
och på vinter följer vår.
Och om allting verkar nattsvart
ta då bara nya tag
för på varje natt har hittills följt en dag.

Fast ibland blir jag ju tvungen att avbryta sjungandet för att väsa mellan hårt sammanbitna tänder:
-Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder....