Undrar

Undrar ibland om mina tonårsbarn skrattar åt mej för att de tycker jag är rolig eller om de skrattar åt mej för att de tycker att jag är fånig.

Undrar ibland hur jag ska reagera på det hela om det är det senare som är fallet. Ska jag tänka:
- Åh, så roligt att lilla jag kan få dem att skratta.
Eller ska jag ryta:
- Visa lite repekt, ungdjävel och flina inte åt den hand som föder dej !

Nåja, sånt kanske dagsformen får avgöra.

Som svalan

Ja, nu samlar de sej för att dra iväg. Några dagar till ska de nog bli kvar medan de samlas i allt större skaror. De yngsta behöver fintrimma flygtekniken lite och de äldre vill nog gärna sitta på telefontrådarna och resonera lite.

Jag tänker på de väldiga skarorna svalor som samlades i Vinliden under heta förhöstdagar. Hur många som helst. Det var fullsatt på varenda telefontråd genom hela den långa byn och de pilades ut och in genom lagårdsgluggar och logdörrar. När jag var riktigt liten trodde jag att en del svalor var röda om kinderna av ansträngning men så småningom förstod jag ju att det var en annan sort.

Tittar på det tiotal svalor som sitter som nottecken på telefontråden. Inga röda kinder, bara vanliga hussvalor.

100%

100% känns helt klart som en möjlighet. Eller inte bara som en möjlighet, som verklighet.

Du vet ju hur det är. Du funderar på ditt liv och leverne och känner att det är rätt bra men att det skulle vara mycket bättre bara du kunde gå ner i vikt/åka på semester/få ordning i garaget/köpa ny bil eller nåt annat. Du är nöjd med livet till 82% ungefär.

Eller så funderar du på ditt liv och tänker att det är rätt bra ändå med tanke på att barnen har varit sjuka/ grannarna bråkar med dej/ du nyss har gått igenom en svår skilsmässa eller har tandvärk. Du är nöjd med ditt liv..... Till ungefär 79%

Du träffar en bekant på Ica och vederbörande frågar hur du har det nuförtiden och du svarar:
- Jotack, det är väl okey / det knallar / rätt bra faktiskt/ jodå, rätt bra föralldel.
Du är ju nöjd med ditt liv till 84%

Jag har länge trott att okey är det bästa man får. Att ett bra liv har varit ett där man har fått tillvaron att någorlunda gå ihop med jobbet och ungarna och alla räkningar. När det flyter så får man liksom vara nöjd. Till ungefär 80% iallafall och mer har man väl inte rätt att vänta sej eller sträva efter.

Den tanken var fel. 100% finns. 100% är en reell möjlighet. Så om du nu gärna vill veta hur jag har det nuförtiden...
- Tack, bra !

Nordöstra Mongoliet

I vild brusande galopp mot gryningsljuset. Fartvinden fick mina ögon att tåras och det enda jag hörde var mina hjärtslag som sammanföll med hovarnas dunkande mot marken. Pojkens hjärta bankade i samma takt och vindsnabbas gula föl följde med lätthet Hövdingahästen fast hastigheten var svindlande. Mina ben arbetade rytmiskt mot hästens sidor och manade på honom ytterligare.Snabbare, snabbare och så lättar alla fyra hovarna samtidigt från marken. Den hisnande flygande känslan av fyrsprång fyllde min kropp och min själ. Som att rida nordanvinden. Vindsnabbas föl kom upp vid sidan. Hon var ännu snabbare i fyrsprång än den stora tunga Hövdingahästen. Vi log mot varandra, pojken och jag, tvärs igenom sorgen och fartvinden.

Vi kom fram till platsen där vi brukade öva. Där fanns alla våra gamla markeringar och träningsbanor. Och övade gjorde vi. I morgonljuset övade vi som galningar. Tvärstopp från fyrsprång. Snäva svängar i vild fart. Vi hoppade galet högt över hindren, hängde vid hästarnas sidor och bytte häst i vild galopp. Timme efter timme med bankande puls och löddrande hästar.

Långt in på dagen såg jag en grupp Människor som stod på avstånd De kom inte fram till oss utan stannade där de var alldeles orörliga.De var tysta och stela. Det känndes som en tyst anklagelse och vi saktade av jag och pojken. All fart och glädje rann bort under deras stirrande blickar. Vi red tillbaka över slätten utan att se på varandra.

I tystnad gick vi var och en till sitt. I geeren hade de gamla kvinnorna varit och gnidit in Guluns kropp med bevarande örter. Jag kände den starka friska lukten på långt håll. Gulun låg på den stora jakfällen och såg ut som hon sov. Örtlukten och tröttheten gjorde mej yr och lite illamående. Jag sjönk ner på golvet bredvid Gulun och såg på henne. Hon såg fridfull och ung ut. Hon hade på sej en särk av helt vit ull. Tunn och ny var den. Hennes vänstra arm låg över bröstkorgen. Jag följde hennes tatueringar med pekfingret precis som jag brukade göra när jag var riktigt liten. Det var inte så många renar och de var klumpiga. Jag såg på min egen arm. Mina tatueringar var mycket rikare hade fler detaljer, blommor och ornament. Vem hade gjort Guluns tatueringar? Hade hon berättat det någon gång ? Jag borde ha lyssnat bättre och lagt på minnet allt hon sa. Det är så mycket jag har glömt och så mycket jag aldrig fick veta.

Vad skulle Gulun få med sej på den långa resan genom det stora mörkret. Vad skulle hon ha med sej att ge de varghövdade vid ankomsten till de vida gröna slätterna.

Mattan förstås som gåva till de varghövdade gudarna. Den stora mattan som täckte hela golvet i geeren. Den som Gulun hade knutit som ung och där hon hade gjort mönster och bårder av alla sina förhoppningar och drömmar. Allt hon hoppades och önskade fanns inknutet i den mattan i karmosinrött och krappegult, den svarta jordfärgen och det brungula som man får från videts bark. Där finns renar och ryttare, strid och jakt, soliga somrar och milda vintrar. Det är en värdig gudagåva.

Sina bästa vapen och kraftigaste amuletter måste hon få med sig för att kunna ta sej förbi de onda själar som har fastnat i det stora mörkret. Bågen av lärkträ, den hårda läderskjölden och det korta svärdet förstås. Mat och dryck ska hon ha i de vackrast utsirade skålarna. Och kläder i lysande rött och den varma pälsmanteln så de kan se att det är en betydelsefull person som går till den andra sidan.