Minnesloop

Det där med minnet är en fascinerande sak. Saker och ting försvinner och dyker upp i minnet precis som de själva vill. Vad är det som gör att människor och händelser som borde vara för länge sedan bortglömda plötsligt dyker upp i minnet så tydligt och detaljrikt som om vi såg dem igår. Kanske är det knastret från en grusväg, en sval vind och doften från en myrkant som väcker minnet och gör det levande igen.

Var i stugan för några dagar sedan. Där har jag varit varje sommar ända sedan jag var tre år oftast med min mormor och morfar. Nu när jag var där var jag ute och sprang. Den där vägen har jag sprungit och cyklat och gått många hundra gånger. Det är en sån väg där jag kan varenda krök och varenda backe. Det var tyst och ganska svalt i luften fast solen sken. Jag hörde knastret från gruset och plötsligt satt jag bak på morfars cykel igen. Det kändes lite vingligt och jag höll ett stadigt tag i hans blå arbetsoverall. Tyget kändes strävt mot mina fingrar och jag lade kinden mot hans rygg och kände en svag lukt av snus, fotogen och jord. Vi cyklade vägen fram och det var svalt för det var tidig morgon. Morfar stannade och jag hörde dunket från Valles fiskebåt. På vägen hem var det ännu vingligare för då kunde jag bara hålla i mej med ena handen i den andra hade jag ett paket med ett halvkilo nyfiskad strömming och jag var så glad för att jag och morfar skulle hem och överraska mormor.

Lukten från morfars overall var så tydlig liksom tanken på hur glad mormor skulle bli över att få nyhalstrade strömmingsflundror till frukost att jag plötsligt hade svårt att förstå att det är förti år sedan det hände att jag och morfar brukade smyga oss upp klockan fem och cykla iväg för att köpa sprittande färsk strömming.

God afton vackra mask.

Strävan efter det perfekta, det helt felfria. Inte ett hårstrå åt fel håll eller på fel ställe. Inte ett gram för mycket. Rätt kläder, rätt smink, rätt kompisar, rätt skratt, rätt tv-serier, rätt musik, rätt killar. Perfekt.

Sedan är det bara att spegla sej i andras avundsjuka beundran. Fylla tomrummet med blickarna som följer den perfekta ytan när den sveper fram genom världen. Det känns förstås bra. Beundran känns bra, det förstår jag.

Frågan är väl vem som älskar det perfekta. Vi älskar människor med fel och brister. Kanske inte alltid trots deras fel utan på grund av felen. Det är nämligen det som inte är perfekt som gör att vi känner ömhet och värme inför andra. Kanske för att det är det är bristerna som får oss att känna igen oss själva i andra.

Alla som känner till det gamla Hjalmar Söderbergcitatet vet att beundran bara är näst bäst.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Att själen ryser i tomrummet är alldeles sant och jag tror den ryser av den ständiga jakten på perfektion också.