onsdag 30 juni 2010

All theese long and lonely summer nights


Sommaren är ju i det här landet ett kapitel för sej. Alltid alldeles för kort och allt för efterlängtad. Dagarna ska proppas med aktiviteter och mysigheter. Det är ju trots allt de minnena vi ska leva på hela långa vintern. Jag tycker det blir lite jobbigt jag. Det är liksom ett sånt läge för besvikelser att jag är lite halvrädd för jämnan även när allt är bra.

Det är annat med sommarnätterna. Avsvalnade med ett magiskt ljus som ger en känsla av att tiden står stilla. Allt kan utföras mycket långsamt och med stor koncentration. Varje rörelse och andetag märks i den totala stillheten.

Jag går barfota på plastmattan i köket och lyssnar på tystnaden eller på Karlavagnen. Har ro att koncentrera mej på att leta upp och provbaka nya recept. Gläds när jag hittar något lite ovanligt.Det finns tid att låta mördegen vila i kylen. Ingen telefon ringer och inga barn vill ha hjälp. Ingen brådska existerar efter klockan ett en natt i början av juli.

Mina sommarnätter doftar choklad och vanilj, kokos och hallon. Där puttrar smältande smör och mjölet dammar lätt i halvdunklet. Burkarna fylls sakta och stuvas undan i frysen. Ett ständigt räknande. Räcker det om jag fyrdubblar satsen. Hur mycket folk ska det komma i år, blir det över 500 ?

I år blir det kakor med vit choklad och nötter, Hawaiikaka och chokladkolakakor.

måndag 28 juni 2010

Ogilla

Det finns ju saker man ogillar skarpt här i världen. En sak som jag verkligen inte tycker om är frågor som jag inte kan svara på.Kanske det är en följd av alltför god inskolning eller så är det en effekt av min välutvecklade besserwisserattityd. Egentligen spelar det ingen roll. Att få frågor jag inte kan svara på gör mej allmänt ledsen, nere och orolig.

En viss typ av frågor kan jag nästan alldrig svara på. Det är frågor som börjar med ordet var. Usch och fy för såna frågor. De har dessutom en lätt anklagande biton i mina öron eftersom en var-fråga nästan alltid innebär att jag har slarvat bort något viktigt. Oftast svarar jag att det är borta. Finns ingenstans. Försvunnet. Det är dystra svar alltihop.

Ändå hemfaller jag ibland till att ställa var-frågor. Igår kissade lilla E på sig och kom in i köket med blöta byxor. Det blev till att byta.... Sen torka av golvet. Ja, just det. Var skulle golvet torkas:
- Var har du kissat? blev ju den naturliga frågan. Lilla E , som har en viss ordning på vad hon gör, svarade tjänstvilligt:
- Där, där, där och där och där och där.
Det stämde precis. Det hade så att säga skett under gång....

Dessutom är det ju ett fantastiskt bra svar på all världens besvärliga varnånstansfrågor.Där och där och där och där.....