Vi har haft många katter. En hel hög. Räknar man in alla kattungar så blir det nog uppåt en 50 stycken tänker jag. En del fäster man sig vid och andra inte. Så är det bara. När det gäller kattungarna så är det ju egentligen bäst att inte fästa sej vid dem. De ska ges bort och få nya hem eller tas bort. Så är det bara. Såna där kattöversvämningar där man plötsligt har en 15-30 katter vill jag bara inte vara med om.
Men så finns det ju en och annan som korsar alla planer. Harry är en sån. Han var faktiskt ingen särskild. En liten tillbakadragen svartvit kattungen som ingen ville ha. Han skulle tas bort. Om detta var han själv lyckligt ovetande. Jenny var sådär en fem år då. hon började helt plötsligt bära omkring på kattungen och kalla honom Harry. Det började liksom ta emot. Nån som heter Harry kan man ju inte bara ha ihjäl så där lättvindigt. En Harry är ju en person. Så han fick leva och växte upp till en ganska ful och rätt så osocial katt. Mer vit än svart,tanig och inte särskilt kelsjuk. Släppte hår, jamade högt och klagande och spann nästan aldrig. Han bodde hemma hos oss och åt sin Wiskas precis som den andra katten gjorde.
Det gick en vinter och när våren kom började Harry visa intresse för att fortplanta sej. Inte alls särskilt lämpligt eftersom jag inte gillar kattöversvämningar.
Jag beställde tid hos veterinären och sonen följde med för att hålla i Harry under bilresan. Så blev Harry, helt enligt planerna, några kroppsdelar fattigare och forslades hem i nedsövt skick. Väl hemma började han så sakta kvickna till. Det var då det visade sig att Harry inte var någon vanlig katt. Han förstod precis vad som hade hänt och vem som var ansvarig. Efter den dagen vägrade han att gå i närheten av mej. Tog inte emot mat om det var jag som ställde fram den. Han stirrade anklagande på mej med sina gula utstående ögon och jamade sitt obehagligt utragna jamande och gick sin väg. Kom jag närmare än två meter så sprang han sin väg och efter några dagar flyttade han till grannen. Ibland när vi träffades ute försökte jag prata med honom och säga att det inte var jag utan veterinären men Harry vägrade lyssna. Han behöll sitt demonstrativa avståndstagande år efter år.
Men nu, det har alltså gått tio år, när vi var i Böle och hälsade på så kom Harry och strök sej mot mitt ben och spann. Jag var förlåten. Äntligen.
