En vacker vårmorgon kom Framtiden till det lilla samhället. Han klev av bussen precis i kröken där det en gång fanns en bensinmack. Han såg väl ut ungefär som vem som helst men han hade en käck glimt i sina klara ögon och ett vackert leende. Hans gång var rask och spänstig och ryggen rak. Framtiden brukade alltid se på dem han mötte och det han hade omkring sig.
Just den här morgonen var extra underbar. Björkarnas knoppar skiftade i lite violett och bergen stod så vackert gröna. Framtiden fattade ett raskt beslut och tog till höger uppför en backe och sedan höger igen. Där var ett så underbart vackert gult hus med massor av snickarglädje.
- Här måste det hända massor av roliga saker, sa Framtiden för sig själv. När han kom fram till huset tittade han in genom fönstren men han såg inte skymten av en människa någonstans. Han kände sig lite besviken när han fortsatte gå men den känslan försvann när han fick syn på en underbar liten trädgårdstäppa där det spirade vårlök av alla möjliga slag. Framtiden blev varm om hjärtat för de människor som planterar lökar tror åtminstone på en ny vår. Han kom in i ett bostadsområde med låga hyreshus. Ett trevligt litet ställe med lekparker och gångvägar.Det var i alla fall Framtidens första tanke. Sedan såg han husens avflagnade vindskivor och vindpinade väggar. Gungorna hängde snett och vint i lekparken och sandlådan var full av torra löv. Det enda som påminnde om mänskligt liv var en liten blå sandal som låg ensam och övergiven i ett hörn. Nej, här ville Framtiden inte stanna.
Han vände om och gick neråt. Centralgatan stod det på vägskylten. Fast det hade varit barmark länge låg vinterns grus i drivor på trottoaren tillsammans med skräp och cigarettfimpar. Framtiden gick gatan framåt. Det fanns en del små butiker som såg trevliga ut och framtiden tog sig en rejäl titt i skyltfönstren. Tyvärr kunde han inte komma in. Affärenra öppnade inte förrän långt in på förmiddagen.
-Så synd att inte någon affärsidkare går här och sopar och ställer i ordning, tänkte Framtiden, de brukar nästan alltid vara intresserade av framtiden och jag kunde ju ha gett dem ett och annat tips.
Han gick vidare men han såg inte en enda människa. Vid kommunhuset var det också alldeles öde. Framtiden funderade på att gå in men han var faktiskt inte så mycket för sådana där fyrkantiga tegelhus. Framtiden tyckte bäst om att vistas ute på gator och torg. Vid ICA såg han några människor. De var så upptagna av sina kassar med folköl att de inte la märke till honom fast han stog alldeles framför dem.
- Det här var inte bra, tänkte Framtiden. Han kände sig plötsligt väldigt ensam. Han gav sej av för att leta efter unga människor. Ungdomarna och Framtiden har nämligen ett särskilt gott öga till varandra.
- Om jag hittar en skola tror jag nog att det finns någon där som vill prata lite, tänkte framtiden och drog åt remmarna till sin ryggsäck och ökade farten lite.
Efter en ganska lång vandring på samma långa gata kom Framtiden till det som måste vara skolan. Den såg nämligen precis ut som skolor gör i alla små samhällen i Norrlands inland. Han gick runt huset för att se om han skulle kunna få kontakt med några unga med framtidsdrömmar. Men alla eleverna var inne i skolhuset och fastän det var stora fönster i huset så var rutorna så smutsiga så ingen av dem fick syn på Framtiden fast han stod där utanför en lång stund och vinkade åt dem.
Efter ett tag gav han upp och gick tillbaka. När han hade gått en bit efter Centralgatan svängde han av uppför en backe och efter en stund kom han in i villakvarteren. Framtiden fortsatte uppåt. Han såg en gammal fin festplats som var helt övervuxen med gräs.
-Kanske det är någon som planerar att öppna stället över sommaren, tänkte Framtiden, undrar om jag ska gå dit och blåsa in min anda över platsen. Framtiden stod kvar obeslutsam ett tag.
- Om det kommer en enda människa som på något sätt välkomnar mig ska jag blåsa så mycket av min andedräkt över festplatsen att det räcker i flera år, sa Framtiden högt för sig själv.
Han ville gärna göra det eftersom platsen var så vacker. Utsikten bort mot älvdalen och bergen på andra sidan var helt otrolig. Kyrkan på andra sidan älven belystes av solen och skimrade svagt i rosa.
En dam med en liten svart hund kom gående. Framtiden nickade åt henne och log sitt vackraste leende. Damen ryckte till och fäste blicken i dikeskanten medan de mötte varandra. Framtiden suckade djupt och gick vidare.
De människor som fortfarande var hemma satt och hängde med näsorna över sina koppar med halvkallt bryggkaffe så de såg inte Framtiden när han raskt skyndade förbi. Han kom upp på en lite större väg. Där mötte han en liten pojke som gick och höll sin mamma i handen. Pojken kände naturligtvis genast igen Framtiden och började streta och dra för att få gå fram till honom.
- Mamma, mamma titta där är Framtiden, ropade pojken och försökte ta sig loss ur mammans grepp men mamman gjorde precis som föräldrar brukar. Hon knep åt ännu hårdare om den lilla handen, ökade lite på steglängden och sa:
- Ja ja men nu måste du skynda dig annars kommer vi för sent till dagis.
Framtiden vinkade vänligt åt den lilla pojken innan han makade sin käcka ryggsäck bättre tillrätta på ryggen och började gå mot nästa by. Och vem vet där kanske någon vill lära känna honom och se vad han bär med sig.
