E funderar

Ibland får man frågor på kvällspromenaden:

- Mamma, kissar hundarna på sommarn ?
- Ja, det är väl klart de gör.
- Jaha, varför syns det inte då ?

Nästan precis

Jag minns nästan precis hur det var
att ha en kompis som hette Petra
och bygga kojor med henne
under krusbärsbuskarna
heta, stillastående, sommardagar.
Det minns jag, nästan precis.

Jag minns nästan precis hur det kändes
att gå över myrarna med ena stöveln full med ljummet myrvatten
och försöka hålla farfars rödrutiga skjortrygg i blickfånget.
Hans sneglande blick över ena axeln:
- Du är inte dålig på gå i skogen du.
Den finaste utmärkelse man kunde få.
Den känslan minns jag, nästan precis.

Jag minns nästan precis hur det svindlade
när jag höll min förstfödde på armen
och såg in i hans overkligt blå ögon
fulla av uråldrig vishet.
Han hade färdats genom miljoner år
för att just vi skulle få träffas.
Den stunden minns jag, nästan precis.

Det är vad tiden gör. Den bleker
allt till urvattnade akvareller.
Bara nuet sprakar och gnistrar.

E ritar

Lilla E vill inte heta lilla E längre. Hon har ju fyllt fyra år gubevars. Hon får väl heta E då.

Hon gillar inte att rita heller:
- Jag haatar att rita, sa hon när vi var på fyraårskontroll, och så vägrade hon att rita en huvudfoting.
Det där är inte riktigt sant. Hon ritar i perioder. Intensivt. Då plockar hon fram stora lådan med tuschpennor och ett papper och så börjar hon muttra lite för sej själv. Hon stirrar intensivt på papperet och viftar lite med pennorna. Blicken förlorar sej långt ute i ett universum som jag inte har tillgång till. Så börjar hon rita. Det sitter en liten koncentrationsrynka mellan ögonbrynen och det går inte att få kontakt med henne förrän konstverket är klart. Då kan man få titta och ibland kan hon även förklara lite om det som finns på bilden.

På bilden här ovanför ser vi en sommarscen. Till vänster strax under mitten av papperet simmar en lycklig liten E omkring. Uppe i vänstra hörnet ligger det en filt på stranden. Vattnet är fullt av båtar i glada färger.
- Och runtomkring vad är det, frågade jag och pekade på ramen hon hade ritat.
- Ja, det är ju det där som är runtomkring sjön, svarade hon och såg ut ungefär som att hon pratade med världens dummaste människa.

Sedan hoppade hon iväg mot nya äventyr. Men jag blev sittande länge med teckningen och tänkte på Chagall.

The wall

Ganska ofta finns det en poäng i att använda bilder i språket. Det blir klarare vad som egentligen menas eller hur något känns. Men ibland blir en bild så vanlig att vi börjar uppfatta den som någon sorts sanning. Bilden styr vårt tänkande kanske på något sätt i en felaktig riktning.

Jag tror att det är så med bilden av väggen. Ni vet som i "han har gått in i väggen". Detta uttryck betyder egentligen " han har en utmattningsdepression". Men vi pratar om väggen för att vi tycker det känns så. Som att med full kraft, troligen på readrivna rullskridskor köra rakt igenom en tegelvägg. Varenda ben i kroppen är krossat och skallen sönderslagen. Att ligga kvar tills någon kommer och tar reda på resterna är det enda alternativ som finns. Så känns det ju . På det viset är bilden av väggen rättvisande men på andra sätt är den helt felaktig. Den får oss nämligen att tro att allt utom akut väggkontakt är ofarligt.

Det blir alltså en fråga om att ta reda på exakt var väggen är och hur hård den är och hur hög fart man kan ha utan att bli livsfarligt skadad.

På de medarbetarsamtal jag har med min chef frågar hon alltid " Anser du att din arbetssituation totalt sett är rimlig ?". Vad betyder den frågan egentligen ? Jag tolkar det som " det är fint om du jobbar så hårt att du nästan kraschar in i väggen men inte riktigt, eller åtminstone inte så hårt att du blir obrukbar". Kanske det är en illvillig tolkning av en välmenande fråga men eftersom denna fråga aldrig följs upp med någon sorts analys av arbetsuppgifter kontra tid och andra resurser kan jag inte ta det på något annat sätt.

För väggen finns ju inte. Det som finns är en långvarig utnötning, en uttömning av en persons alla resurser som pågår under lång tid. Under denna tid mår man mycket dåligt och har en massa stressymptom men man förnekar dem i det längsta. Den stora krasch som kommer sedan är bara kulmen på en lång, lång sjukdomsperiod. Det som kommer efter kraschen i väggen är konvalescensen, ett långsamt tillfrisknande. Den enda väggnära zon man kan befinna sig i och vara någorlunda frisk är alltså på andra sidan.

Nästa gång frågan om arbetsbördan kommer upp kanske jag ska svara "Om du anser det rimligt att ställa den frågan så är vi redan farligt nära väggen".