På tur

Den som har gjort en resa har alltid något att berätta heter det ju.
Själv kan jag till exempel berätta att jag läste tidningen kupé när jag åkte med SJ härförleden. Den var rätt intressant. Särskilt en artikel.

Den handlade om en forskningsrapport där några forskare hade undersökt användningen av stadsnära skogar kring Uppsala mellan 1988 och 2008. Deras slutsats var att skogsturerna hade minskat med 33% under dessa tjugo år. 2010 var alltså folk i Uppsala till skogs bara 2/3 så många gånger som 1988. Detta gällde alla befolkningsgrupper utom barn.Nutidens barn drar åt skogen bara hälften så mycket som -70 och -80:talsbarnen gjorde när de var små. Dessutom kan vi nog anta att skogsturerna liksom så mycket annat är ojämnt fördelat. De riktiga friluftsentusiasternas ungar är nog i skogen mycket medan gruppen barn som aldrig har fått sej en skogsutflykt har blivit mycket större.

Har det nån betydelse då ? Kanske. Troligen är det väl så att det enda vi blir riktigt förtrogna med i livet är det vi möter som barn.Vad ska vi tänka om detta? Troligen gäller det här över hela linjen och i hela landet. Ungar leker nog inte i skogen längre på samma sätt som jag gjorde när jag var liten (var periodvis permanent bosatt i en koja under en gran). En person som aldrig, eller sällan, har varit till skogs som barn ser nog skogen som något främmande och ganska farligt. Växer det upp flera generationer med den känslan inför naturen så är det nog inte så bra. Det man idag vet om behovet av rörelse för hjärnans utveckling och behovet av grönt för att hindra stressens utveckling gör en ju också lite betänksam.
I USA finns numera begreppet containerized kids. Dvs att barn lever sina liv i en container, hemma i sitt rum. De går bara till skolan som är en annan container. I sitt rum träffar de kompisar via sociala medier och de har allt de behöver inom bekvämt räckhåll. De utsätts sällan för några andra miljöer än containers ända från det att de är små. Frågan är om det inte är dags att rädda ungarna ut ur sina behållare.

Alla jägare tar med en unge var till skogs nästa vecka. Alla vuxna tar med några knattar på picnick i närmsta skogsdunge. Alla lärare släpar upp eleverna på ett närbeläget berg och så låter vi september bli den stora släpp-ut-ungarna-månaden.

Själv tar jag och bygger en koja under en gran.

Nordöstra Mongoliet 51

Snart ska jag begrava min Gulun. Det är bara timmar kvar.
Hennes kropp är tvättad och kläderna nya och rena. För sista gången ska jag få se på hennes lilla vänliga ansikte och för första gången ska jag öppna portarna till underjorden och sluta dem igen alldeles själv. Ensam och utan hjälp.

Jag vet att jag kan för jag är Aio en i den långa raden av kvinnor som börjar med den rödhåriga i tidernas gryning då människorna ännu inte var ett folk.

Jag är en del i den långa kedjan av utvalda. De som kan uthärda allt och de som kan kuva de vilsnaste själar med styrkan hos sitt sinne. Jag är Aio, den utvalda, den som ser och betvingar. Jag satt och vred det stora bronshornet i mina händer. Det var tungt. Tyngre än min utsirade sadel. Jag följde spiralmönstret med blicken. Den första kvinnan till häst var den rödhåriga. Sedan kunde jag ju alla namnen i den långa sången. Sakta, sakta sjöng jag sången medan jag vred hornet och följde raden av kvinnor till häst som krympte och blev mindre och mindre ju närmare spetsen jag kom. Jag lade till Guluns namn sist i sången:

Gulun den kloka och förståndiga
såg till att stammen fick mat i magen
under de hårdaste av vintrar.

Jag ville tänka ut en längre vers men det gick inte. Inga stora strider. Inga berömda segrar hade Gulun lett människorna till. Bara lite jakt och några små rövartåg för att stjäla får av herdar som låg ute på slätten. Det kändes ynkligt. Jag ville ju att Gulun skulle vara en av de stora. En av de största. En av dem som man berättar långa sagor om under vinterkvällarna.

Den figur som representerade Gulun var också mycket liten och mycket nära hornets spets. Sedan fanns det bara en figur kvar. Drygt en halv figur. Den främre delen på hästen syntes inte. Var det jag som var sist i den långa raden ? Var jag slutet eller kanske början. Det kanske börjar om där uppifrån kanten. Där är kvinnofigurerna stora och mäktiga krigar-
drottningar med vackra vapen. Jag ser den höga hårprydnaden på den översta figuren som är ingjuten i bronset. Jag ser också bågen höjd till skott med en brinnande pil på strängen och det långa svärdet som är fäst vid sadeln.

Gulun, Gulun, svara på min fråga. Är jag först eller sist. Går människornas folk under eller går det mot en ny storhet under min ledning. Var finns svaret ?

Jag lägger ner hornet i kistan igen. Det ska inte följa Gulun i graven. Det ska vara kvar så vi kan dricka för god årsväxt och krigslycka. Hon får ändå många dyrbarheter med sig på resan. En hel hög har jag samlat ihop och kvinnorna har varit hit med mat och med mattor och vävnader. Utsirade tallrikar och skålar får hon med, både skänkta och av hennes egna. Gamle hövdingen lade ett av sina svärd på högen för han tyckte att Guluns eget var för litet och för oansenligt. I morgon ska vi bära allt till Guluns gravplats och sedan ska jag begrava min Gulun. Hennes själ ska gå genom den mörka porten och aldrig finnas på jorden mer.

Smart ?

I mörkret i Sundsvall igår kväll kom tanken:
- Var det här smart ? Åka 120 mil och lägga ut ett par tusen för att springa en mil. Det kan jag ju göra efter vilken skogsbilväg som helst här hemma.
Och ändå så vet jag ju att nästa år kommer jag att stå där på startlinjen med tusentals andra igen. Jag kommer att stå i millånga toaköer, svära över att telefonnätet är överbelastat, trängas utefter hela banan och höra små barn gråta efter mamma från åskådarledet vid vägkanten. Varför kan man undra....

Jo, helt enkelt för den rena och oblandade glädjen och energin som strömmar ut ur den mångtusenhövdade skaran av löpare. En energi som är så stark så den ligger som ett sprakande moln över startplatsen. Bara för det mina vänner, bara för det.