Tänk

Världen är vacker och alla människor jag möter är kloka och underbara.

Världen är ful och alla människor jag möter är genomruttna.

Bägge påståendena kan inte vara sanna, eller hur. Om ett är sant är det andra falskt, eller hur. Vilket är då sant ?

Tänk efter nu, vilket är sant ?

Eller är båda sanna ? Fast inte samtidigt.
Kanske båda är sanna samtidigt. Kanske är det jag möter till största delen en spegelbild av min egen tanke, en reflektion av min grundidé om livet.

I sagans skog

Vi är skyldiga varandra att berätta sagor
Inte bara som mor och dotter
utan som människor.

Så för hundraelfte gången:
Det var en gång en flicka
som kallades Guldlock
för att hennes hår var så vackert
och glänsande.

En dag när hon gick alldeles ensam
i den stora skogen såg hon...
- En hare, hojtar du som plötsligt kom ihåg
vad vi såg på morgonpromenaden.
Så såg hon först en hare men sen såg hon
ett hus.
- Ett stort hus med tusen rum, säger du med spelande ögon
och en treårings typiska tvärtomhumor.
Nej, hon såg ett litet litet hus.
Ett vitt litet hus med gröna fönsterluckor
och en fin grön dörr.

Du följer med Guldlock när hon öppnar dörren
och smyger in i det främmande huset.
Du rynkar ögonbrynen när hon sitter sönder
den lilla, lilla stolen
fyller i orden när Guldlock smakar på pappa björns gröt
som är alldeles för...
- varm
och mamma björns gröt som är alldeles för...
- kall
och sedan tillsammans: Men gröten i det lilla fatet
var alldeles lagom.
Du skrattar när jag ger pappa björn en brummande basröst
dina ögon blir runda och blanka
när lilla björnen piper förtvivlad
över den trasiga stolen
och den uppätna gröten
och någonstans långt inom dej
förstår du att det lilla välordnade huset
aldrig mer kommer att kännas särskilt tryggt
för de tre björnarna

Vi är skyldiga varandra att berätta sagor
Varför då ?
Blir världen bättre av sagor?
Kanske inte.

Vi är skyldiga varandra att berätta sagor
för i sagans skog sker de underbaraste av möten.



Fritt efter en idé av Neil Gaiman.

Nordöstra Mongoliet 43

I den kalla nattluften utanför Geeren blev jag stående. Där borta såg jag snurrande, raglande gestalter i vild dans kring elden. Skrålandet och de vilda skratten kändes plötsligt hotfullt och farligt.

Jag tänkte på alla gånger jag har stått så här utanför vår geer och tittat upp på Gulun, stuckit min lilla hand i hennes och frågat och frågat.

- Gulun, varför flyttar vi hela tiden ?
- Ah eile, Aio, vi måste flytta för att få något i magen. Renarna flyttar förstår du. Upp i bergen om sommaren och ner på slätten om vintern. Vi följer renarna. Så är det och så har det alltid varit.
- Men Gulun, varför flyttar renarna då ?
- Ah eile, Aio renarna flyttar också för att få mat i magen. På sommaren bränner den starka solen sönder gräset nere på slätten så det blir torrt och brunt. Men i bergen faller regnet och där blåser den svala nordanvinden så där är gräset grönt och friskt hela sommaren. Kylan kommer tidigt där uppe i bergen och gräset fryser bort. Men då har slättens heta sunnanvindar vänt mot öster och blåser in fukt från de stora haven så då växer gräset på slätten igen. Renarna går kvar på slätten hela vintern och för de vet att när snön har smält på våren grönska den vida slätten igen.

Jag frågade och frågade och Gulun svarade alltid. Varför gräver jordekorren ? Vem är det som tänder stjärnorna ? Vad hette den första människan ? Vad händer om man äter giftiga svampar ? Hur vet solen när den ska gå upp ? Andra barn fick ibland smäll när de frågade för mycket. Det hade jag sett men det fick inte jag. Gulun svarade på alla mina frågor.

Men nu när jag stod här och såg människorna dansa där borta insåg jag att jag inte hade ställt de allra viktigaste frågorna.
- Gulun, hur kan det komma sig att vi är så ensamma ? Varför bor alla de andra tillsammans i stora geerer tio eller tolv eller uppemot tjugo stycken ? Varför står deras gerer tätt tillsammans medan våran lilla geer alltid har sin plats en bit bort ? Varför sitter vi inte tillsammans med de andra om kvällarna? Gulun vad händer när du är borta ? Blir jag alldeles ensam då ?

Jag blev stående obeslutsam framför geeren ända till solen skickade ut sina första sneda strålar över den oändliga slätten.

Su realism

Feber är på många sätt intressant. Den gör att världen blir suddig och alla betydelser glider omkring. När de febernedsättande pillren verkar kommer det en stund av total klarhet och en otrolig känsla av att vara närvarande och sedan glider jag bort igen. Lite ur fokus så alla konturer blir oskarpa och drömt och vaket flyter ihop

- Jag är så dålig, så dålig, Tänker jag i feberslummern. Hör plötsligt någon som fnittrar inser efter en stund att det är jag Min pappas gamla skämt " dåliga flickor är inte det sämsta" har flutit upp i mitt minne. Det är säkert drygt 35 år sedan jag hörde det.Och nu fattar jag plötsligt vitsen..

Fast det skämtet är ju inget kul....

Glider vidare in och ut i feberlandet.