Nordöstra mongoliet (med hälsning till Mirja)

Mitt liv. Vad var det ? Hästen, slätten. Alla långa turer med vinden i håret. Den vindögde pojken på den gula hästen vid min sida. Den gula hästen som en gång var Vindsnabbas föl. Fölet som blev hennes enda. Hon var gammal numera Vindsnabba. Ännu orkade hon med de långa jaktturerna om höstarna men hon var fruktansvärt stel och sliten i många dagar efteråt och det var samma sak med Gulun. Ute i strid hade de inte varit på flera år. De snabba rusherna och tvära svängarna skulle nog ingen av dem klara av. Men vi tränade rusher, tvära kast, snabba undanmanövrer och att skjuta med bågen från hästryggen. Jag och pojken. Varenda dag tränade vi och längtade efter den dag då hövdingarna åter skulle besluta om ett krigståg. Vi drömde om segrar och stolthet. Alla får och hästar vi skulle komma hem med som skulle öka människornas välstånd och ge oss mat i överflöd.

En vårdag när vi hade varit på hästryggen i den starka vinden ända från tidiga morgonen satt Botaren vid Guluns eld när vi kom hem. Konstigt nog verkade de vara riktigt överens de två gamlingarna där de satt och samtalade över sitt rykande smörthe. Pojken gjorde i ordning the åt oss också och så satte han sej ner vid Guluns sida. Min rykande kopp stod bredvid honom men jag förblev stående innanför Geerens dörr. Någonting rörde sej inom mej. En känsla som sa att något höll på att ta slut. Någonting skulle snart ta slut och aldrig komma tillbaka och något annat skulle ta sin början. Jag väntade spänt på vad de båda gamlingarna skulle säga.

Jag väntade medan de drack sitt the under tystnad. Jag väntade medan de satt och stirrade in i elden. Jag väntade medan mörkret föll och pojken gick hem. Det enda som hördes under hela den tiden var mitt bultande hjärta. Till slut när jag bara ville skrika åt dem, började Botaren sjunga. Sången var entonig och hans röst var gammal och gnällig:

Medan tiden gick
Blev vår stjärna allt äldre
ledsagaren fick gråa hår
och stel rygg
Svårt att rida
till striden på slätten
svårt att se var renarna går

Tror du den unga
snart kan ta över
tror du att hon
kan ha det som krävs
för att leda
Människors skara
Kan hon klara
att bli den som ser

Nannisnannare

Ja, när man nu får barn så växer det inte bara ut en navelsträng. Det växer också ut en kraftig drift att berätta pinsamma historier om barnen. Det kommer ni att upptäcka när ni själva blir föräldrar. Här kommer en som tilldrog sej när lilla E var ungefär två år. Nu är hon ju hela tre år och vet nästan allting.

Lilla fröken har aldrig blivit ammad. Nej, hon har nannat nannis, iallafall efter vad hon själv säger. Hon gillar nannisar. Det händer att hon kommenterar toplessolande damer:
- Fina nannisar, säger hon, och ser på behagen med kännarblick.
Då är jag glad att de inte riktigt förstår vad hon menar.

Förra julen när mormor och morfar var hos oss så var lilla fröken uppe tidigt och väckte mormor. När mormor klädde på sej så gjorde liten den fantastiska upptäckten att även mormor hade nannisar.
- Får jag smaka, sa hom med längtan i rösten eftersom hennes elaka mor hade tvingat henne att sluta med nannandet redan vid ett och ett halvt ärs älder.
Mormor sa helt enkelt som det var att det inte fanns nån mjölk kvar i hennes nannisar. Den var slut.
- Vem har druckit upp den , ville lilla E veta..
- Ja, gissa....
Efter en läng sttunds eftertanke kom hon på det enda möjliga svaret:
-Mojfaj,,,,

gömställe

Jag gömmer mitt leende
i din famn
längst in mot axeln
så du känner det
som en kittling.

Göm mitt leende
det får följa dej
dit du går.
Det finns där
som en kittling
mot huden.

Lyckliga gatan

Har på senare tid läst flera artiklar av och med några som kallas lyckoforskare. Troligen är lyckoforskningen i ropet just nu. Dessa lyckoforskare menar att om vi tar reda på vad som gör folk lyckliga så kan de se till att skaffa sej mer av just det och alltså bli lyckligare. Verkar ju nog så enkelt och logiskt. Forskarna var relativt samstämmiga dessutom och det är ju ovanligt. De säger att vi inte blir lyckligare av mer pengar och prylar. Vi blir lyckligare av att promenera i skogen, klappa hunden eller att syssla med en hobby.

Är det inte något konstigt med det här resonemanget? Skogspromenader är härliga och gör mej lugn och harmonisk men är inte lycka en lite annan känsla. Större och mera berusande liksom.

Om man skulle be 1000 vuxna människor berätta om sitt livs lyckligaste stunder skulle väl några berätta om skogspromenader eller vunna segrar i stora mästerskap. En och annan kanske skulle berätta om en hund och en del om när de mötte sitt livs stora kärlek. Men jag tror att ganska många skulle berätta om dagen då deras barn föddes. Långa berättelser skulle det bli för de både kan och vill återge varenda detalj. Ändå skulle de säkert stå där och känna att de inte riktigt kan få fram den där känslan av jubel och lycka som de känner i hela kroppen när de tänker på just detta ögonblick. De kan inte heller riktigt återge den stora rädsla som följer i den stora lyckans spår. Rädslan att göra fel, att inte klara av att skydda det här lilla sköra livet. Skräcken för att något ska hända så vi mister det här dyrbara som vi så nyss har fått.

Den här stora lyckan kanske vi bara klarar av i små portioner för att de andra känslor som rörs upp i den stora känslostormen är så farliga och hotande. Kanske, mina kära lyckoforskare, handlar konsten att vara lycklig om något så enkelt och samtidigt så oerhört svårt som att våga möta sina största rädslor och att våga förlora fotfästet ibland.