Nordöstra Mongoliet 37

Jag satt kvar på hästen medan kvinnorna skyndade sej mot sin egen del av lägret.Medan jag satt där insåg jag vad som var fel. Varför såg jag inte Gulun där inne. Bara alla dessa främmande Människor. Varför grät de och klagade så hemskt.Sakta och tankfull satt jag av och gick in i geeren igen.

Det tog ett tag innan jag hittade henne Hon låg hopkrupen med armarna om knäna. Ansiktet var grått som aska. Det fanns inget liv i henne alls. Kroppen var stel och själva Gulun var borta. Jag började gråta. Det värsta var att jag var så hungrig och så trött. Jag ville att hon skulle vara som vanligt och lägga en skål varmt te med mycket jaksmör i mina händer så snart jag kom innanför dörren. Hon skulle stryka mej över pannan och lyssna intresserat när jag berättatde om hur jag hade mött unge hövdingen.

Värken i magen gjorde det svårt att tänka. Vild av trötthet och förtvivlan tog jag tag i Gulun och började dra i henne och skrika. Hur jag än drog och slet så var hon kvar i samma ställning. Det var som att försöka räta ut en sten eller en gammal torr träbit.
- Nej, nej. Så här gör man....
Pojken med de konstiga ögonen var naturligtvis där igen. Han började rota i en av de stora förrådskistorna som stod längst bort vid tältduken. Han skällde på mej hela tiden fast han hade huvudet bortvänt:
- Du är inte klok. Först skrämmas så där och sen komma hem och göra illa Gulun. Ska du bryta armar och ben av henne, va ?

Han vände sig om och höll upp det han hade hittat. Två små blanka klockor var det. De hängde i en tunn kedja från toppen av hans pekfinger. När han rörde fingret började det pingla och ringa i luften. Dt var det vackraste ljud jag någonsin hade hört. Starkt och sprött på samma gång. Det gjorde mej alldeles lugn men fick mej samtidigt att längta och längta så hjärtat ville sprängas.

När pinglandet klingade av började Gulun röra på sej. Sakta sakta släppte hennes händer greppet om knäna.Hennes ansikte fick färg igen och jag kunde höra hennes andhämtning. Pojken lade på mer bränsle och fyllde vatten i krukan vid elden. Lade en rejäl klick jaksmör i tre dryckesskålar. I med örter för lugn och läkedom när vattnet började värmas.Lagom till smörteet var klart öppnade Gulun ögonen. Pojken satte sig ner och räckte en skål till Gulun och en till mej. Jag hade en känsla av att det snart var dags för många och långa förklaringar.

riiiiiispeckt

Uttalas det ibland. Ordet respekt. Jag har jobbat i skolan i tjugo år. Det är en lång, lång tid. Större delen av den har jag tillbringat på högstadiet. Man kan säga att jag har haft rikliga möjligheter att fundera över begreppet respekt. Hur det fungerar, hur man förtjänar den och en massa annat sånt.

När jag först började min lärarbana så hade jag en idé att respekten skulle bottna i vad jag var. Jag var ju vuxen och utbildad lärare. Jag hade alla de rätta svaren och hade rätten att peka med hela handen. Visst fanken borde det inge respekt. Tuff resa att inse att så inte alls var fallet.

I slutet av första året på första jobbet inträffade en tragedi. En grabb i nian hängde sej en lördagnatt i maj. På svenskatimmarna skrev vi i minnesboken och alla fick berätta om sista gången de träffade honom. Min uppgift blev plötsligt att lyssna. Jag lyssnade och frågade och satte mej in i hur de här ungdomarnas verklighet såg ut. Ju mer jag lyssnade desto lättare blev det att få gehör för det jag själv ville säga. Det var först när jag erkände de andra som tänkande och kännande personer som jag förtjänade någon typ av respekt.

Den andra stora respektlektionen fick jag för drygt tio år sedan. Då klev det in en liten tunn tjugofemåring från småland på vår högstadieskola. På hans jacka stog det "jesus lever" med stora bokstäver.Jag tittade på våra tuffingar i åttan och nian och tänkte att de kommer att äta den där grabben levande. Så blev det inte. De retade honom och testade och frågade. Han var kvar. Dag efter dag och svarade även på mycket provocerande frågor. Han var sej själv till 100 procent och han stod för det han trodde på till 110 procent. Han vann en enorm respekt även bland de tuffaste och struligaste ungarna. Att vara sej själv och sann mot sina idealdet är verkligen en väg till att förtjäna respekt.

Eller så kan man helt enkelt låna Björn Afzelius ord " vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt"

Nordöstra Mongoliet 36

Fast nerför klippan hade jag inte lust att rida honom. Då skulle vi väl bryta nacken båda två. Det var inte så långt att gå runt klippan heller. Men åt vilket håll. Jag valde att gå åt väster. Jag ville se unge hövdingens grav för jag ville veta om hans själ var kvar där. Dssutom kunde det vara bra om jag tog mej hem till Gulun innan jag träffade alla de andra. De kanske var arga på mej för det här med hästen. Troligen skulle det vara lättare att få Gulun att förstå vad som hänt än att försöka förklara det hela för de andra.

Jag skrittade sakta runt klippan medan jag funderade på hur jag egentligen skulle förklara allt som hade hänt och så tänkte jag på unge hövdingen. Om hans själ var kvar, hade den blivit en ond ande då. En sån där som aldrig fick komma till ro hos de varghövdade gudarna.

Graven var en låg stenhydda med två långa hällar som sidor och en stor platt häll som tak. Där under, i den grunda gropen, låg unge hövdingens kropp. Stenarna var fortfarande brunfläckiga av hästoffrets blod:
- Hoppas det bruna stoet kunde bära dej genom dödens natt fram till de varghövdades stora slätter. Jag rider din häst nu. Det blev som du ville. Men om Människorna tror och tänker att jag stal hästen ifrån dej så är de nog ganska arga.

När jag hade sagt det var det någon som högg tag i mitt högra ben och försökte rycka ner mej från hästen.Jag hann väga över åt vänster samtidigt som hingsten tog ett snabbt steg åt höger och gav den personen en knuff. Där under hästen låg nu Botaren och rasslade med sinA skramlOR och skrek en massa konstiga saker om demoner och onda andar. Hingsten stod alldeles stilla och efter ett tag kravlade botaren sej upp och sprang mot lägret vilt ylande:
- Du skulle ha trampat på honom när du hade chansen, mumlade jag till hästen och sen gick vi hem till Gulun.

Hungrig, trött och med stora blåmärken på högerbenet kom jag in i geeren.Jag ville bara ha mat och lite lugn och ro men där var det fullt av kvinnor som grät och klagade. Det blev en hemsk uppståndelse när jag kom in.En massa skrikande.Till slut stod jag inte ut längre. De måste bara bli tysta. Eller åtminstone prata en i taget så jag kunde förstå vad de ville men jag kunde inte göra mej hörd i allt oväsen. Dessutom klappa och peta på mej allihopa.

Jag vände tvärt och sprang ut. Jag slängde mej upp på hästen och galopperade iväg det snabbaste jag kunde. Ända till kanten av platån. Där vände jag och så full galopp tillbaka mot gruppen av kvinnor som precis var på väg ut genom geerens låga dörr.
Galopp rakt mot dem och stopp hotfullt nära de främsta. Jag rätade på ryggen och tog i ända nerifrån tårna.
- Jag är Aio, hittad av Gulun, kommen för att leda er.Jag tar denna häst till min hjälpare och ledsagare. Ge er av nu så jag får äta !

inte fäja å säja phula ord..

Brukade Micke förmana mej när han tyckte jag tog i för hårt. Då var han fyra år Liten och blond och mycket klok. Frågan är ju vad som är fula ord. Svordomar förstås, säger en del.Men nog tycker jag att ett språk utan kraftuttryck blir rätt blekt. Ibland är livet jävligt och allting åt helsicke.... Kör man bilen rätt in i karmen till garagedörren så är fy tusan alldeles för tamt.

Skalman tycker att skynda är ett fult ord. Jag för min del skulle ha levt mycket lyckligare utan M- ordet och B-ordet (måste och borde, för nytillkomna läsare). De jäklarna har aldrig gjort mej annat än ont. Skapat en massa stress och dåligt samvete. Har numera slängt ut dem ur mitt vokabulär och lever ett mycket bättre liv.

Micke, närhan var fyra år, visste också exakt vilka ord han tyckte var fula:
- Du får inte va´ me´.
Och egentligen har han väl alldeles rätt.

Vårvintertider !

Så här är det hos oss just nu när vi inträder i den allra bästa av årstider. Vårvintern. Bilden har jag ärligen stulit från äldsta dotterns blogg.

Nordöstra Mongoliet 35

Jag ville verkligen inte rida den hästen. Aldrig någonsin. Han var orolig igen nu. Jag såg hur han stod bakom Gulun och trampade på stället och slängde med huvudet. Han backade lite och männen som höll honom följde med. Gulun mässade högre och högre. Hon lyfte bronsdolken mot himlen. Då kastade den stora hingsten sej framåt och tog ett språng ner i graven och i ett enda mäktigt galoppsprång kom han upp på den sidan där jag stod. Jag tänkte inte rida den hästen men någon högg tag i mej och slängde upp mej på hästryggen.
- Rakt uppför klippan, hojtade unge hövdingen bakom mej.Konstigt nog fanns det skratt i hans röst.
Klippan var nästan lodrät. Hingsten tog galopperade uppför med bakbenen nästan dubbelvikta under kroppen för att få tillräcklig kraft. Med full fart tog vi oss genom den snåriga björkskogen. Grenarna piskade och slog mej i ansiktet.Sedan sprang han lätt som vinden över fältet med alla stenarna. Så saktade han av. Det hade redan börjat mörkna. Jag höll in honom och vände mej om för att prata med unge hövdingen. Han var borta. Jag hade inte ens märkt när han gav sig av.

Jag gled ner från hästryggen och kände mjukt gräs under fötterna. Vi var på en liten äng strax under en av svarta kullarnas toppar. Jag var trött i varenda muskel. Armarna kändes tunga när jag sträckte upp dem för att lyfta filten och det broderade huvudlaget av hästen. Jag klatschade till honom lite lätt och sa:
- Gå nu, du är fri. Sök dej en hjord din herre är död och har gått till de varghövdade gudarna utan dej.
Hingsten vände sej om och såg mej rakt i ögonen innan han la sin mjuka mule på min axel och blåste varm luft i mitt öra. Länge, länge blev vi stående innan jag kröp ihop på det mjuka gräset och somnade.

Jag vaknade av daggens iskyla i gryningen och såg hingstens huvud ovanför mej. Han stog över mej exakt som stona står och vaktar sina sovande föl. Iskall och stel steg jag uppoch började springa hemåt. Hingsten följde efter i lätt trav. Jag tänkte inte rida den hästen och jag hoppades att han skulle ge sej av.

Jag blev varm av att röra mej och kroppen mjuknade och slutade att ömma. Magen slutatde att värka fast det var så länge sen jag åt. Det var nerför så det gick lätt. Snart var jag framme vid fältet med alla stenarna. Det var en stor platå full av runda stenar.De var lite aningen större än hingstens hovar. När jag försökte gå över så vickade stenarna och mina fötter klämdes . Det glorde ont. Jag försökte på ett annat ställe men det var likadant. Och det var så väldigt långt att gå runt. Hingsten puffade mej i ryggen.Filten och huvudlaget hade jag lämnat kvar på ängen där jag sov. Jag högg tag i hans man och svängde mej upp. Han trippade försiktigt över stenfältet. Han nuddade knappt marken.

Jag hade varit till fältet med alla stenarna förut med mina kamrater. De andra hästarna vägrade gå ett enda steg ut på stenarna.