fredag 3 september 2010

Mysko

Det är mystiskt. Mycket mystiskt. Vad händer med hjärnan ? Är den i akut sönderfall ? Förut fungerade den ju fint. När jag var femton visste jag i princip allt. När jag var 20 kunde jag plugga in vad som helst. Årtal och grammatiska undantag och allt möjligt. När jag var 30 kunde jag hålla reda på vad som helst. Tandläkartider och vem som skulle hämtas var och varför. Allt som skulle med på lägerskolan och i vilken ordning allt skulle göras. Inga problem.

Min hjärna analyserade, dividerade och drog slutsatser. Gjorde listor, lade upp planer och förutsåg problem. Den var som en Ferrari på en alpväg.

Känslan däremot var sällan med. Den kom pustande bakefter som en dieselgolf från -72. Tanken var så snabb att jag aldrig hade tid att känna efter innan jag hade klämt igång med nästa projekt.

Men hjärnan är stadd i sönderfall. Ferrarin har klara problem med både väghållning startmotor och växellåda. Den skulle aldrig gå igenom besiktningen. Men känslan är i strålande form. Allt luktar gott och alla människor är osedvanligt fantastiska. Dieselgolfen ångar på. Den är putsad och städad och alla slitna och gnisslande delar är utbytta. Den har fått så blommor över rostfläckarna och puttrar uppför backarna som en liten belåten skalbagge.

Om denna utveckling fortsätter kommer jag att sluta mina dagar som världens nöjdaste amöba. Vet inget, minns inget men är glad.

tisdag 31 augusti 2010

Jobbar

Över instängdheten
flyger en korp
och hans skri
- ofri, ofriii

Snart seglar han
över skogarna
sjöarna och bergen

Ofri, snärjd
instängd
Ska han aldrig bli
alltid vindsusande
vingbrusande
fri

söndag 29 augusti 2010

Höstterminsstart

Nu har vi börjat igen. Har vi. Nu igen.
Det är 21 år sedan jag fick mitt första lärarjobb. På Kastalskolan i Brunflo. Över 500 elever och en ämnesinstutition som inte var städad sen det var realskola. Tror vi slängde 200 säckar med gamla spritstenciler första månaden. På den tiden började lärarna samma dag som eleverna. Ingen inskolning där inte.

Sedan dess har jag börjat skolan 17 gånger. Tre gånger har jag missat eftersom jag har varit barnledig. För det mesta börjar det liksom pirra och surra i jobbdelen av hjärnan redan i början av augusti.Det ploppar upp små idéer om vad man kan göra.Jag känner en väldig lust att läsa ungdomsböcker och gör det också. Och jag tänker på de elever jag kommer att möta och hur jag ska kunna nå dem på bästa sätt.

Höstterminsstarten brukar vara lustfylld och glad. En riktig nystart, full av planer och idéer. Lust att undervisa och glädje i att möta alla eleverna igen.

Jag förstår inte vad som har hänt i år. Det är absolut inget fel på eleverna. De är både snälla och trevliga. Mina kollegor är högst förträffliga människor som det är en glädje att samarbeta med. Allt borde vara jättebra. Men jag har ingen lust.

Så enkelt är det. Pirret och surret i jobbhjärnan vill inte dyka upp. Kanske hann det inte med när vi började redan den tionde augusti. Kanske var det alldeles för kul att vara ledig. Eller så är det så att det här arbetssättet vi har nu inte passar mej.

Klarar inte riktigt av att allt ska minutplaneras och alla grupper ska undervisas exakt i takt. Känner mej snärjd och instängd av sånt. Visst förstår jag att det har praktiska fördelar om alla har exakt på ett papper vad som ska göras lektion för lektion. Men vart tar det inspirerade ögonblicket vägen? Den där stunden då eleverna tänder till på en fråga och fördjupar sej i den. Eller när de vidareutvecklar en arbetsuppgift och tar den till en helt annan nivå. Eller de gångerna när man känner att just nu fungerar inte det jag hade planerat med det här gänget och man lägger om planen precis på klassrumströskeln. De gångerna när det bär iväg på nåt sätt. Pulserar och lever i klassrummet. När det blir en lång diskussion om tryckfrihet fast vi egentligen skulle läsa i samhällsboken och svara på frågor om grundlagar. Eller när en enkel fråga leder till att hela klassen skriver debattinlägg. Men ska planeringen hålla är det nog säkrast att inte uppmuntra sånt.