På riktigt

Någonstans och på något sätt tycker jag mycket om den här glidningen mellan det som är på riktigt och det som är på låtsas. Allra bäst är rena påhitt som man engagerar sig så hårt i att man tror att de är på riktigt. Jobbar man lite på den fronten kan man snart ha en helt parallell verklighet där man både är rik, vacker och bestsellerförfattare. Ett av de bästa gratisnöjen som finns är att helt enkelt fantisera en stund.

När man blir vuxen så kräver det ju lite mer kraft att lyckas med den där inbillningsvärlden. Verkligheten tränger sig rätt som det är emellan och river sönder luftslotten. Fast barn låter sig inte störas så lätt Elegant förflyttar de sig mellan fantasivärlden och den verkliga verkligheten flera gånger i minuten ibland.Som vuxen får man helt enkelt låna lite av fantasikraften av de små. Mina barn har berikat mitt liv med ett stort antal fantasifoster och låtsaskompisar. Micke umgicks en massa med Macguyver när han var i fyra-femårsåldern. Det gick oftast till så att han stog i björkdungen och verkade prata med en stubbe eller en sten och så helt plötsligt blev det en massa poff och pang. Jenny hade en låtsaskompis som hängde med i åratal. Hon hette Oina eller möjligen Wina. Hon hittade på en hel massa dumheter och hon hade 17 pappor ifall någon av dem skulle bli överkörd.

Lilla E har i vanlig ordning tagit hela konceptet ett steg längre. Alla hennes dagiskompisar finns nämligen i dubbel upplaga.
- Det var inte riktiga Filip som sa det, utan låtsasfilip, kan hon säga. Båda varianterna av Filip och Meja och alla de andra barnen på dagis är liksom med på heltid. Avfolkningen blir på det viset ett väldigt litet problem här hemma hos oss.

Nu idag när vi gick från ICA tittade hon upp på sin följeslagare och sa:
- Du är min låtsaspappa.... På riktigt.

Undrar hur stor släkt hon har egentligen ?

Instängd

Det sämsta jag är på, möjligen näst efter att vara fotbollsdomare, är att vara instängd. Vet inte vad det beror på men det finns ingenting som provocerar mej så mycket som en låst dörr. Det räcker nästan med att dörren är stängd. Inte så att jag blir rädd utan jag blir sur, irriterad och ilsken. Riktigt misslynt alltså. Nerverna och humöret gör liksom någon underlig sorts uppror och efter ett tag är det enda jag kan tänka på att jag inte kan gå vart jag vill.

Jag minns med fasa tre dygn i Uppsala då vi blev isolerade i ett rum på Akademiska sjukhuset för att vi hade magsjuka och de ville inte att det skulle spridas på hjärtavdelningen. Och min hjärna fattar detta fullkomligt. Svårt hjärsjuka människor bör skyddas från smitta. Men hela känslan och allt annat bara vrålade:
- Jag måste ut.
Och anledningar fanns det gott om - måste ringa ett samtal, måste ha en tidning, en krämbulle, frisk luft, måste gå på banken och placera om ett lån, måste köpa fyra bugg och en cocacola. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag tjatade på den stackars personalen. Och ändå skulle jag troligen göra exakt likadant idag om jag hamnade i samma läge.


Det här med att vara hemma med sjuka barn är lite samma sak. Det kryper i mig av olust. Jag kan inte gå vart jag vill när jag vill. Dörren är stängd. Jag vet att det är jättebra att vi bor i ett land där det finns möjlighet att vara hemma med sjuka barn och naturligtvis vill jag inte lämna mina ungar hos en massa olika barnvakter när de är skraltiga och ledsna. Och visst är det mysigt att ligga i sängen och högläsa bamsetidningar men jag mår så dåligt av själva ofriheten.

Vad det beror på ? Ingen aning. Vet bara att det är så.

Murar

När man bygger en mur så börjar man med att lägga ut en enda sten. En enda sten är början på en mur. Genom den enda stenen får de som ska inneslutas av muren klart för sig att de kommer att avskiljas, att de inte kan få höra till. De som bygger muren manifesterar sin rädsla och sitt hat genom att lägga ut denna enda sten.

Hur förhindar man att murar byggs ?
Om vi levde i en saga skulle det dyka upp en stark och stilig prins som lyfte bort stenen fastän den var så tung av utanförskap och skräck. Han skulle lyfta den övermänskligt tunga stenen och använda den för att bygga en bro i stället.

Men vi lever inte i en saga och överallt i världen byggs det murar.