Tio bra saker jag har lärt mig av min mamma
1. Att kaffet smakar mycket bättre utomhus.
2. Hur man stoppar en löpande maska på strumpbyxorna.
3. Åka pulka.
4. Tycker du något är fel, gör något åt det då.
5. Sätta en jäsdeg.
6. Packa en bra matsäck.
7. Att det finns många sätt att reda en sås.
8. Att det går nog så bra att prata med djur.
9. Seghänga i timmar över gårdagens aftonblad.
10. Plocka svamp
torsdag 27 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
Nordöstra Mongoliet 44
I de första solstrålarna glödde bergen där långt borta men slätten låg ännu i skugga. Den stora elden hade falnat och Människorna hade äntligen slutat skråla och somnat i små högar här och där. Tystnaden var djup. Allting väntade. Sakta gick jag in i mej själv. Andningen djupnade och alla dystra tankar försvann. Allt som fanns var en vila i ögonblicket och mina knappt märkbara andetag. I lugnet hörde jag en röst som sjöng. Den var stark och djup. Den hade sitt bo djupt nere i min mage och sökte sej sakta upp genom min kropp. Sången flöt ut i den stora tystnaden och solen gick upp.
Jag sjöng sången om den djupt älskade som går före till de varghövdade gudarnas stora slätter. Jag sjöng sången som följer själen på vägen och sången fyllde hela världen. Den vibrerade i varje vrå av min själ och min kropp. Det var sången om den stora kärleken till min Gulun. Jag kände hennes hand i min och hennes andning mot mitt öra men hon sjöng inte begravningssången med mej. Det var jag som sjöng.Bara jag.
Sången fyllde slätten och flöt iväg ända till de svarta kullarna med sina svala bäckar där vi hade fiskat så många foreller om somrarna. Den flöt mot de djupa ravinerna där vi brukade jaga om höstarna. Aldrig mer skulle Gulun vara med. Nu var det bara jag.
Jag rätade på ryggen och sträckte ut mina händer över huvudet på de bleka och huttrande Människorna som hade samlats framför mej:
- Jag är Aio, den som ser själarna. Den som följer er på de okända vägarna till de varghövdades stora slätter. Jag är Aio, den som leder er i jakten och i striden. Jag är Aio den som ska leda er mot välstånd och långt liv.
Männen tog upp en låg brummande sång. Den steg och sjönk sakta. Botaren steg fram och två gamla kvinnor följde honom med var sin skål. Sången fanns överallt omkring mej som ett lågt brummande. Det kändes som sången steg ur själva marken. Som den fanns långt under det magra spretiga gräset. Jag sjönk ner på knä med ansiktet mot den uppgående solen.
Botaren höll den tunnslipade benkniven i sina ådriga händer. Han lyfte den sakta mot solen och skar av bandet som höll fast min klädnad vid halsen. Den föll ner över mina axlar. Mina armar lyste vita i solljuset och de två kvinnorna höll fram sina skålar när Botaren började skära tunna skåror i huden på min hals.
Renar, skar han in. Många renar som tumlade nerför branterna. Det brände som eld när de gamla kvinnorna gned in mina sår med aska och hingsturin. Botarens grova händer arbetade säkert och skickligt. Jag såg hur han skar fram många , många renar i mina axlar och armar. Ju längre ner mot händerna de kom desto mindre blev de. Den sista renen såg ut som den försvann i vecket vid tummen.Renarna var runda och en del hade blommor i sina stora horn. Kvinnorna gnuggade fram bilderna och gjorde dem tydliga med den svarta askan.
Jag ville ha hästar också Och bågskyttar, eld och strid. Jag ville säga det till botaren men min mun var så torr. Solen brände mot mitt huvud. Huden på mina axlar och mina armar brände som eld. Och den brummande sången fick hela slätten att sakta vrida sej runt.
Jag sjöng sången om den djupt älskade som går före till de varghövdade gudarnas stora slätter. Jag sjöng sången som följer själen på vägen och sången fyllde hela världen. Den vibrerade i varje vrå av min själ och min kropp. Det var sången om den stora kärleken till min Gulun. Jag kände hennes hand i min och hennes andning mot mitt öra men hon sjöng inte begravningssången med mej. Det var jag som sjöng.Bara jag.
Sången fyllde slätten och flöt iväg ända till de svarta kullarna med sina svala bäckar där vi hade fiskat så många foreller om somrarna. Den flöt mot de djupa ravinerna där vi brukade jaga om höstarna. Aldrig mer skulle Gulun vara med. Nu var det bara jag.
Jag rätade på ryggen och sträckte ut mina händer över huvudet på de bleka och huttrande Människorna som hade samlats framför mej:
- Jag är Aio, den som ser själarna. Den som följer er på de okända vägarna till de varghövdades stora slätter. Jag är Aio, den som leder er i jakten och i striden. Jag är Aio den som ska leda er mot välstånd och långt liv.
Männen tog upp en låg brummande sång. Den steg och sjönk sakta. Botaren steg fram och två gamla kvinnor följde honom med var sin skål. Sången fanns överallt omkring mej som ett lågt brummande. Det kändes som sången steg ur själva marken. Som den fanns långt under det magra spretiga gräset. Jag sjönk ner på knä med ansiktet mot den uppgående solen.
Botaren höll den tunnslipade benkniven i sina ådriga händer. Han lyfte den sakta mot solen och skar av bandet som höll fast min klädnad vid halsen. Den föll ner över mina axlar. Mina armar lyste vita i solljuset och de två kvinnorna höll fram sina skålar när Botaren började skära tunna skåror i huden på min hals.
Renar, skar han in. Många renar som tumlade nerför branterna. Det brände som eld när de gamla kvinnorna gned in mina sår med aska och hingsturin. Botarens grova händer arbetade säkert och skickligt. Jag såg hur han skar fram många , många renar i mina axlar och armar. Ju längre ner mot händerna de kom desto mindre blev de. Den sista renen såg ut som den försvann i vecket vid tummen.Renarna var runda och en del hade blommor i sina stora horn. Kvinnorna gnuggade fram bilderna och gjorde dem tydliga med den svarta askan.
Jag ville ha hästar också Och bågskyttar, eld och strid. Jag ville säga det till botaren men min mun var så torr. Solen brände mot mitt huvud. Huden på mina axlar och mina armar brände som eld. Och den brummande sången fick hela slätten att sakta vrida sej runt.
Du vet
Du vet ju att jag följer dej
genom dödsskuggans alla sju dalar.
Du vet att jag gör det utan att gå under
Jag har gjort det förut
och jag gör det igen
om det är nödvändigt.
Det jag är rädd för
är inte
alla oändliga timmar
i skuggan
utan sol, ljus eller frisk luft.
Det jag är rädd för
är inte
att släppa allt
och avstå från själva livet.
Det jag är rädd för
är
att du ska bli kvar
i dödens skugga
för evigt.
Men du vet att jag följer dej
genom dödsskuggans alla sju dalar.
Du vet att jag gör det utan att gå under
Jag har gjort det förut
och jag gör det igen
om det är nödvändigt.
genom dödsskuggans alla sju dalar.
Du vet att jag gör det utan att gå under
Jag har gjort det förut
och jag gör det igen
om det är nödvändigt.
Det jag är rädd för
är inte
alla oändliga timmar
i skuggan
utan sol, ljus eller frisk luft.
Det jag är rädd för
är inte
att släppa allt
och avstå från själva livet.
Det jag är rädd för
är
att du ska bli kvar
i dödens skugga
för evigt.
Men du vet att jag följer dej
genom dödsskuggans alla sju dalar.
Du vet att jag gör det utan att gå under
Jag har gjort det förut
och jag gör det igen
om det är nödvändigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)