fredag 21 januari 2011

Människans åldrar

En sån tavla har ni väl sett. En trappa med barn , män och kvinnor i olika åldrar där det i bild framgår hur man förväntas vara och se ut vid olika tidpunkter i livet.

Den där är lite överspelad numera tycker jag. Särskilt det där med att det går utför efter 50.

Tänker ungefär så här kring åldrarna:

Åren fram till skolstarten, då man bara är ett litet frö, handlar om att bli medveten om sej själv och omvärlden.

De första grundskoleåren handlar om att bli en i mängden. Lika de andra i samma ålder ungefär som ett päron är likt ett annat päron. Visst finns det variationer men de är ganska små.

Sedan kommer gymnasietiden och individerna exploderar. Alla blir någon sorts extremversion av sig själva. Den teoretiskt lagda snöar in på formler. Den karriärinriktade köper en attacheväska i kalvskinn. Den alternativa demonstrerar ständingt. Klassens clown goes Hamlet. Depprockaren går in i mörkret och de partysugna super skallen i små små bitar.

Sedan, när man äntligen är vuxen, krymper kostymen igen. Man är hårt åtsnörd mellan arbetslivets förväntningar och de regler som arbetsförmedlingen och försäkringskassan ställer upp. Skaffar jobb och 2,2 barn med 2,4 års mellanrum med en partner som är av medellängd.

Någonstans efter 40 börjar så individen sprattla igen. Man söker sej tillbaka till gamla ideal och intressen. Lite trevande och försiktigt. När man är ganska trygg och säker på sin plats i samhället finns det utrymme för den där skrivarkursen man har tänkt på så länge eller orkidéodlingen eller så kanske man börjar planera för den där flytten långt, långt bort.

Frågan är vad som händer sedan. Jag tror inte att det kommer någon utförsbacke och avveckling efter 50 utan sedan bär det iväg på riktigt. Man ber chefen dra åt helvete. Satsar på sina uppfinningar eller går med i plogbillsrörelsen. Reser jorden runt per cykel eller odlar grönsaker. Kanske man lever med ett större djup och mer förståelse både för sej själv och andra.

Det är bara en sak som är säker - Tiden är den enda kraft som vi egentligen behöver förhålla oss till.