torsdag 27 januari 2011

På de skeppsbrutnas café

På de skeppsbrutnas café spelar en avmagrad och tandlös man
en oändligt långsam tolvtaktsblues
hans gitarr är spräckt av fukten och har bara tre strängar kvar.
Kvinnan i den urblekta klänningen vaknar ibland ur sitt eviga bakrus
och ylar ett par toner ur en sång
som hon tror att hon en gång kunde.

Fast det sker bara
då den obarmhärtiga solen har gått ner och månljuset silar vitt och vackert
genom taket av palmblad
som skulle ha skuggat serveringen
om det inte hade blåst sönder i en storm för många många år sedan.

Allt står stilla på de skeppsbrutnas café
Månen lyser, kvinnan ylar och mannen plågar de tre strängarna
Ingen lyssnar, solen bränner och havet glittrar
Nordvästpassaden blåser

Stolarnas galonklädsel är en plåga
även under de svala morgontimmarna.
Kaffet har stått ett par dygn på värmning
och den feta damen bakom disken slabbar alltid runt
med en disktrasa som har surnat.
I glasen på bardisken har de sista skvättarna rom
för länge sedan torkat in och flugorna som sökte sig dit
har fastnat och dött.

på de skeppsbrutnas café står tiden stilla.
Där sitter de skeppsbrutna och låter sig plågas av solen
och det dåliga kaffet
En del har glömt vart de är på väg, en del har glömt var de kommer ifrån.
Ingen av dem vet var de annars skulle kunna vara
de har för länge sedan strandat
på de skeppsbrutnas café

onsdag 26 januari 2011

Tittar på träd

När vi flyttade in i huset i Rossön 1971 så fanns det tre stycken rätt majestätiska tallar på tomten. De stod på gräsmattan längs kanten av infartsvägen. Eftersom mitt rum var på norrsidan på andra våningen så hade jag tallarnas kronor alldeles i blickfånget när jag satt vid skrivbordet. Långa knotiga grenar. Bark som ändrade färg efter vädret och solens läge. Brinnande rödbrun i solnedgångens sneda ljus. Grå vid molnigt väder. Jag såg ekorrungarna växa upp och talltitornas eviga letande efter mat. En gång kom det en liten vessla, av den där typen som kallas lekatt. Både fåglarna och ekorrarna klarade den attacken vill jag minnas.

Som ni förstår tillbringade jag ganska många timmar med att titta på de där tallarna. Till en del för att jag tyckte om det och till en del för att jag inte hade så mycket annat att syssla med. Så här efteråt misstänker jag att en hel del av den tid som jag ägnade åt tallarna egentligen var avsatt till sömn eller läxläsning av mina ordentliga föräldrar.

Men mina tallar var inte populära i alla läger. Min mamma gick en kurs som hette trädgård i norr och sen skulle tallarna bort. De tog ljuset och näringen från sånt som behövde det bättre och dessutom skräpade de barrnålar och kottar över hela gräsmattan. Visst kan man förstå de synpunkterna. Men ändå var det mina tallar. De försvann till och med stubbarna togs bort och sedan blev det liksom aldrig samma hemkänsla med mitt rum eller nånting.

Vad kan man dra för slutsats av denna lilla historia? Att jag var ett konstigt litet barn som tittade på träd. Ja, det är nog sant. Jag blev en vuxen som fortfarande tycker mycket om träd, särskilt tallar.

Dagens barn tittar på datorer. Man undrar hur det ska bli.